I detta kapitel lyfter vi informanternas utsagor från en beskrivande nivå och teoretiserar och analyserar dem. Vi har delat in vår analys efter våra huvudteman barnperspektiv, barns delaktighet och koppling till teori i utredningsarbetet. Utifrån dessa teman har vi sökt efter mönster och variationer i informanternas utsagor. Nedan följer vår analys tillsammans med ett resonemang kring de mönster och variationer som vi har funnit.
7.1 Barnperspektiv
Ett mönster som framträder är att samtliga fem informanter har en klar bild av vad barnperspektiv innebär för dem. De uttrycker sig med olika ord, men vår tolkning är att deras innebörd i begreppet barnperspektiv är i stort sett den samma. Stina och Emma pratar om vikten av att lyssna på barnet och göra dess röst viktig, och Kristina pratar om barnets rätt till att synas och höras. Kristina säger också att det är viktigt att se till att barnet får spela huvudrollen i sitt liv, och inte kommer i skymundan för till exempel föräldrarnas problem. Emma är lite tveksam till vad de andra avdelningarna har för barnperspektiv då de även arbetar med föräldrarna. Hon menar att barnet då riskerar att komma bort från centrum. Rosell (2005) skriver om den här problematiken. Föräldrarnas förmåga att ta hand om sina barn står ofta i centrum för utredningarna, och därför riskerar barnens behov och skyddsintressen att hamna i skymundan. En variation i materialet är att Maj ser det som en resurs att kunna arbeta med både barnet och föräldrarna, och upplever det inte som ett problem. Hon menar att det är lättare att arbeta med något som man har framför sig, än något som inte är närvarande. Vi tolkar Majs beskrivning av hur man genom att arbeta med föräldrarna kan inta ett barnperspektiv som ett exempel på hur man kan arbeta i praktiken med den formulering av barnperspektivet som ges i förarbetena till SoL. Där tar man upp att det också ligger i barnets intresse att de vuxna får bästa möjliga stöd. Petersson (2003) tolkar det förtydligande av barnperspektivet som finns i SoL som att man som vuxen ska sätta sig in i barnets situation och försöka klargöra barnets vilja. Han menar att formuleringen inte ger utrymme för att barnet själv ger uttryck för sina intressen, sin vilja eller tar ansvar för sina egna rättigheter.
Utifrån ett systemteoretiskt tankesätt har vi funderat på hur det hierarkiska system som Asken befinner sig i skulle kunna se ut. Vi tänker oss att regeringen finns högst upp i systemet och där under finns Socialstyrelsen, socialförvaltningar och sedan kommer Asken. Vi kan också tänka oss att Asken är ett eget system där personalen är högst i hierarkin och barnen är under. Samtidigt ingår barnet i ytterligare ett system, nämligen familjen, som också inverkar på barnets tillvaro. Man kan alltså säga att vi har tre system: samhällssystemet, Asken och familjen. Dessa tre system påverkar varandra och man kan se en påverkan både uppifrån och ner och nerifrån och upp. Ett exempel på det senare är när Askens personal försöker påverka socialförvaltningar att sätta barns behov i centrum. Precis som Öquist (2003) menar är det som socialarbetare viktigt att kunna definiera och se både hela systemen och dess delar samt sin egen roll i dessa för att kunna inta en neutral roll. Som utredare på Asken sätter man barnets behov i centrum och ser
barnet i förhållande till alla system det ingår i med hjälp av BBIC-triangeln. Rekommendationerna skrivs utifrån barnets bästa i förhållande till dessa system. Maj och Anna talar om att utgå från barnet och se till att barnets behov tillvaratas. Stina menar att delaktighet, öppenhet och ärlighet är viktigt när man arbetar utifrån ett barnperspektiv enligt vår tolkning är detta ett mönster som framträder hos samtliga informanter. Ett annat mönster som framträder är att samtliga informanter anser att det är viktigt att alltid göra en bedömning utifrån det enskilda barnet och se varje barn som en individ. Asken som arbetsplats förefaller ha en personalgrupp som arbetar på samma sätt. Det tror vi i sin tur leder till kontinuitet för barnen i deras vardag. På Asken arbetar man utifrån BBIC och vi tror att det mönster som framträder kring vad barnperspektiv innebär för informanterna kan vara ett resultat av BBIC-utbildningen. I och med att man arbetar utifrån BBIC har man lärt sig att sätta just barns behov i centrum, och att lyssna på barnet är en av de metoder man kan använda för att göra det. Det hade varit av stort intresse att intervjua utredare på arbetsplatser som inte använder sig av BBIC, eftersom vi då med stor sannolikhet hade fått ett mer varierat intervjumaterial. Vi kan dock inte vara säkra på att dessa socialarbetare har varierade uppfattningar bara för att de inte använder BBIC, och kanske är det så att enigheten på Asken beror på något annat än metoden BBIC.
Kristina upplever att organisationen lägger en mycket stor betydelse vid barnperspektivet. Hon tror också att hennes personliga tankar kring barnperspektiv stämmer ganska bra överens med vad organisationen lägger i betydelsen av barnperspektiv. Anna menar att det finns en pågående diskussion på Asken om barnperspektiv. Hon tycker att det i dagsläget fungerar bra, att avdelningarna är eniga men att det kan bli bättre.
7.1.1 Definitionsproblematiken
I stycket ovan tog vi upp informanternas personliga syn på vad det innebär att arbeta utifrån ett barnperspektiv på Asken. I detta stycke diskuterar vi barnperspektiv i samhället i stort. Ett mönster i intervjumaterialet är att samtliga informanter har en klar uppfattning av vad ett barnperspektiv innebär för dem personligen, men de pratar inte lika självklart om definitionen av begreppet. En variation är att Kristina som enda informant nämner den definitionsproblematik av begreppet barnperspektiv som vi tar upp i uppsatsens problemformulering och teoridel. Kristina för ett resonemang om samhället i stort och hennes uppfattning är att det inte finns någon klar definition av vad barnperspektiv är, men att det antas att man ska veta vad det innebär. Hon säger också att det är komplext eftersom ett barnperspektiv ofta blir den vuxnes syn på barnet, vilken inte alltid är den samma som barnets syn på sig själv. Arnér och Tellgren (2006) för ett liknande resonemang när de menar att ett av problemen med begreppet barnperspektiv är att man i begreppet lägger både meningen att vuxna ser barn och tar till vara på barns rättigheter och barns perspektiv på den egna tillvaron. En tolkning vi gör är att informanterna lägger båda meningarna i begreppet barnperspektiv. Kristinas uppfattning är att det i samhället, och kanske framför allt inom socialt arbete, antas att man ska veta vad barnperspektiv är. Tysta överenskommelser och bestämmelser kan leda till bristande kommunikation vilket kan medföra att barnen riskerar att falla mellan stolarna. Kristina är den av informanterna som arbetat på Asken kortast tid. Att det är hon som tar upp definitionsproblematiken kan bero på många olika faktorer, allt från personliga åsikter och tankar till socionomutbildningens utformning. Man kan också tolka
det som att hon inte uppfattat tysta överenskommelser som i regel finns på en arbetsplats.
7.1.2 Konstruktion av ett personligt barnperspektiv
I uppsatsens teoridel skriver vi om konstruktivismen och hur konstruktivisterna menar att all kunskap är socialt konstruerad och därför aldrig kan avspegla sitt föremål på ett objektivt sätt (Sahlin, 2002). Begreppet barnperspektivs innebörd är enligt ett konstruktivistiskt synsätt alltså något som är socialt konstruerat, och någon objektiv definition kan inte existera. Definitionsproblematiken kunde medföra att de anställda på Asken själva konstruerat ett personligt barnperspektiv, alltså en personlig definition av vad ett barnperspektiv innebär. Informanterna förefaller emellertid ha en enad uppfattning av vad barnperspektiv är, och vår tolkning är att den enande uppfattningen är ett resultat av BBIC utbildningen och att man arbetar utifrån en tydligt vald metod.
Vad händer då på de arbetsplatser som inte arbetar utifrån BBIC eller någon liknande metod med tydliga riktlinjer? Enligt konstruktivismen borde det leda till att varje socialarbetare konstruerar sin egen subjektiva uppfattning, vilken mycket väl kan skilja sig från kollegans uppfattning. Som vi skrev i teoridelen menar Marx att människors tankar och uppfattningar om verkligheten påverkas av deras sociala position och klasstillhörighet (Sahlin, 2002). Två socialarbetare kan rent teoretiskt arbeta i rummen bredvid varandra men ha två helt skilda konstruktioner av vad ett barnperspektiv innebär, grundade i deras sociala bakgrund. Det i sin tur medför att de med stor sannolikhet arbetar på två helt skilda sätt, vilket kan påverka deras beslut i utredningar. Emma tror att vad som uppfattas som barnets bästa kan variera från utredare till utredare och upplever till exempel att vid bedömningar av familjehem spelar den enskilde socialarbetarens uppfattning en avgörande roll.
Vi tror inte att den direkta faran ligger i det faktum att människor har olika konstruktioner och uppfattningar om vad barnperspektiv är, utan i själva isoleringen av de olika konstruktionerna. På samma sätt som en politisk debatt mellan olika partier ofta leder till en konstruktiv lösning tror vi att en diskussion mellan personer med olika uppfattningar av vad ett barnperspektiv är och innebär kan vara mycket utvecklande och bli till barns fördel. När vi genomförde våra intervjuer sa både Kristina och Anna att våra frågor krävde eftertanke, vilket de upplevde som mycket bra. Anna menade på att det är lätt att man blir hemmablind och att tvingas till eftertanke minskar risken för det.
7.1.3 Barnperspektiv i relation till barnets ålder
På Asken kan barnets ålder variera mellan 0 och 12 år. En av de frågor som vi ställde till informanterna var om barnets ålder påverkar hur de använder sig av barnperspektiv. Vi har tolkat svaren som att informanterna var ganska osäkra på hur de hanterar barnperspektivet i relation till barns ålder. De behandlade snarare de praktiska svårigheterna när man pratar med ett yngre barn, än barnperspektivet i sig. Vi är medvetna om att dessa två saker hänger tätt samman. Att prata med barnet är ju ett sätt att få fram barnets röst, stärka den och på så vis få fram barnets perspektiv. Stina anser att åldern i grunden inte spelar någon roll för hur hon använder barnperspektivet, men att hur dialogen med barnet förs påverkas av åldern. Även Emma och Anna är av liknande uppfattning. De menar att ett mindre barn inte kan prata lika bra som ett äldre, och då får man titta mycket på barnets beteende istället för att endast förlita sig på den verbala dialogen. Emma betonar att alla barn kan uttrycka sig och att det är viktigt att kommunicera med barnet
oavsett ålder eller om barnet har en utvecklingsstörning, och i dessa situationer får man användning av de verktyg som finns till för att stimulera och underlätta kommunikationen mellan barn och vuxen. Maj och Kristina menar att det snarare är barnets mognad än ålder som styr valet av metod i arbetet med barnet. Kristina anser att barnets ålder egentligen inte har med barnperspektiv att göra, och menar att ett hållbart barnperspektiv ska fungera oavsett barnets ålder. Hon säger också att en del barn är väldigt bra på att uttrycka sig verbalt. Dessa barn är ofta lite äldre, har en viss mognad och kanske även erfarenhet av att tala med en myndighetsperson. En tolkning som vi gör av informanternas utsagor är att de tolkar barnets beteende utifrån sina teoretiska referensramar och det handlar då snarare om barnperspektiv än barns perspektiv. Näsman (1995) menar att vuxna har ett självklart företräde när det gäller att tolka verkligheten. Detta företräde grundas på vuxnas formella makt, fysiska storlek och styrka samt en kunskaps- och erfarenhetsgrundad auktoritet. Arnér och Tellgren (2006) menar att barn har mycket små möjligheter att påverka maktförhållandet till vuxna och att vuxna också till viss del är negativt inställda till att barns möjlighet att påverka ska bli större. Vi menar därför att ansvaret för att dela med sig av sin makt ligger hos de vuxna.
Vi tror att det finns en risk att de barn som har lätt för att prata och uttrycka sig lättare kommer fram i en utredning, än de barn som är yngre eller av annan anledning har svårare att berätta om sin situation och sina tankar. Denna risk tror vi i synnerlighet finns på de arbetsplatser där tidspressen är stor och man inte har den tid som man egentligen skulle behöva för att prata med barnet. Anna bekräftar till viss del våra tankar kring detta. Hon har tidigare arbetat som socialsekreterare på ett socialkontor och menar att hon då kände sig frustrerad. Hon säger att hon då hade många ärenden och inte träffade barnen i lika stor utsträckning som hon gör nu på Asken. Det gjorde i sin tur att hon under sin tid som socialsekreterare inte kom lika nära barnen vilket försvårade hennes arbete.
7.2 Barnets delaktighet i relation till Shiers delaktighetsmodell
I uppsatsens teoridel skriver vi om Shiers delaktighetsmodell som vi använder som ett analytiskt verktyg. Nedan följer ett resonemang kopplad till denna modell som återfinns på sida 13.
När det gäller frågan om möjliggörande av barnets delaktighet i utredningarna framträdde ett mönster i informanternas utsagor som visade att samtliga informanter upplever att man på Asken möjliggör barnets delaktighet, vilket de menar sker genom att man arbetar utifrån BBIC med barnet på plats. I förhållande till nivå ett på Shiers delaktighetsmodell innebär detta att vuxna lyssnar till barn. Enligt vår tolkning är det ett mönster att man på Asken är redo att lyssna till barn, att man arbetar på ett sätt som gör det möjligt att lyssna till barn och det är ett principiellt krav att man måste lyssna till barn. Informanterna berättar att barnet informeras om utredningen och varför man gör den, att man lyssnar på barnet och att barnets berättelse kommer först i utredningen. Innan rekommendationen lämnas vidare till socialförvaltningen ges barnet möjlighet att ta del av sin utredning, och justera om det är något som upplevs fel i den egna utsagan. I förhållande till nivå två på Shiers delaktighetsmodell innebär detta enligt vår tolkning att det finns ett mönster som tyder på att barnen får stöd att utrycka sina åsikter. Det är ett mönster att man är redo att stödja barn så att de kan uttrycka sina åsikter, man har idéer och aktiviteter som hjälper barn att uttrycka sina åsikter och det är ett principiellt krav att barn ska få stöd i att uttrycka sina åsikter. Barnets möjlighet att påverka utredningen i stort är inte lika självklar som
deras möjlighet att få uttrycka sina åsikter. Stina menar att man lyssnar på barnen men att de inte kan påverka i utredningarna, och Emma påpekar att man inte kan ta till sig barnets åsikt rakt av, utan måste avgöra om det är något som barnet säger i lojalitet med föräldrarna. Hon menar att man alltid måste ha barnets bästa i åtanke när man skriver sina rekommendationer och att det kanske inte går ihop med barnets önskemål. Utifrån delaktighetsmodellen fortsätter de mönster vi identifierade på nivå två även på nivå tre som innebär att hänsyn tas till barnens åsikter och fortsätter upp till och med nivå fyras möjlighetsruta, som säger att det finns rutiner som möjliggör att barn deltar i beslutsprocesser. Nästa ruta som säger att det är ett principiellt krav att barn måste delta i beslutsprocesser kan vi utifrån informanternas utsagor inte säkert säga om man når upp till på Asken. Å ena sidan kan det ses som att barnet deltar i beslutsprocessen genom att få komma till tals i utredningen. Ser man det på så vis upplever vi att det är ett principiellt krav att barn måste delta i beslutsprocesser och därmed skulle Asken nå nivå fyras skyldighetsruta. Å andra sidan upplever vi det som att utredningsarbetet och beslutsprocessen i utredningarna är två skilda saker och att det är ett principiellt krav att barnen deltar i utredningsarbetet men inte i själva beslutsprocessen. I verksamhetens vardag är barnets möjlighet att påverka större än i utredningarna. Vid de barnmöten man har en gång i veckan får barnen föra fram sina åsikter och önskemål. Kristina säger att man försöker tillgodose önskemålen om de är inom rimliga gränser. Vi tolkar informanternas utsagor som att barnens möjlighet till delaktighet på Asken stämmer överens med Peterssons (2003) undersökning som visar på att barn som figurerar i utredningar som hon har studerat får uttrycka sin egen vilja och bidra med beskrivningar av sin egen situation. Detta är enligt Petersson (a a) är en följd av att barnperspektivet anammats i SoL. Utifrån det mönster som framkommer av informanternas utsagor har vi placerat in den vardagliga verksamheten på Asken på nivå fems möjlighetsruta, som säger att det finns rutiner som möjliggör att barn och vuxna delar makt och ansvar för beslut. Barnmötena är ett exempel på detta. Nästa ruta, som är den högsta, säger att det är ett principiellt krav att barn och vuxna delar makt och ansvar för beslut vilket enligt vår tolkning inte är fallet på Asken. Barnen får föra fram sina åsikter och idéer på förändringar med det är tydligt uttalat att det är de vuxna som bestämmer och ansvarar för besluten.
Ett mönster som framträder i intervjumaterialet är att ingen av informanterna tycker att graden av barns delaktighet på Asken är för låg. Samtliga informanter är noga med att påpeka att graden av delaktighet ett barn bör ha i utredningsarbetet är individuellt och styrs av ålder och mognad. Det handlar enligt Maj om att hitta en balans mellan att låta barnet vara delaktigt och att skydda det från för mycket delaktighet.
7.3 Koppling till teori i utredningsarbetet
Innan vi kom till Asken undrade vi om de har några teoretiska förankringar i sitt utredningsarbete och de rekommendationer de skriver. Det visade sig att informanternas syn på de teorietiska förankringarna var varierande. När vi ställde frågan om teoretisk förankring upplevde vi också att informanterna tog upp saker som vi själva definierar som metoder. Stina betonar att man arbetar miljöterapeutiskt och berättar att hon har gått kurser i olika behandlingsmetoder och förhållningssätt och tagit till sig delar från dessa. Anna tar också upp att man arbetar utifrån ett miljöterapeutiskt synsätt. Emma menar att hon har med sig teorier från socionomutbildningen, men att hon inte använder dem aktivt. Hon lyfter fram BBIC som det man arbetar efter. Maj menar att man inte har någon
uttalad teoretisk förankring på Asken, utan att man utgår från ”det som passar familjen”. Kristina däremot kan se tydliga teoretiska förankringar och nämner systemteori, utvecklingsekologi och anknytningsteori. Hon nämner även BBIC som en kombination av olika teorier.
Det är intressant att ta del av informanternas tankar om de teoretiska förankringarna i deras arbete. Vi tolkar informanternas utsagor som att det inte finns någon uttalad teori från ledningen som Asken som organisation har tagit till sig, utan att det är den miljöterapeutiska metoden och BBIC som man arbetar utifrån. Vi tycker oss näst intill kunna se en linje i informanternas svar som löper parallellt med hur länge sedan det var de studerade. Kristina som är den som har kortast tid sedan hon avslutade sin utbildning kan se den tydligaste teoretiska förankringen, medan de som har längre tid sedan de avslutade sin utbildning inte kan se någon kopplig till teorier. En tolkning vi gör är att när en kunskap om en teori och dess grundare är ny använder man sig av den aktivt och kan se exempel i verksamheten som utgår från dem, men att de sedan implanteras och ses som självklarheter och reflektionen och namnet på teorin blir inte viktigt. När vi ställde frågan om teoretisk förankring i utredningarna nämnde informanterna också det faktum att även om det är två personer som har huvudansvaret för en utredning så arbetar man i hela teamet kring barnet. Man menar att ett ökat antal personer i utredningsarbetet minskar risken för att en enskild individs barnperspektiv och åsikter ska styra allt för mycket.