Hälsa och samhälle
DET ODEFINIERADE
BARNPERSPEKTIVET
OM BARNPERSPEKTIV OCH BARNS
DELAKTIGHET I SOCIALT
UTREDNINGSARBETE
PERNILLA INGVARSSON
HANNA JOHANSSON BORG
DET ODEFINIERADE
BARNPERSPEKTIVET
OM BARNPERSPEKTIV OCH BARNS
DELAKTIGHET I SOCIALT
UTREDNINGSARBETE
PERNILLA INGVARSSON
HANNA JOHANSSON BORG
Ingvarsson, P & Johansson Borg, H.
The undefined child perspective. About child perspective and children’s participation in social work investigations. Examensarbete i socialt arbete 10 poäng. Malmö högskola: Hälsa och Samhälle, enheten för socialt arbete, 2007. I denna uppsats undersöker vi, genom att göra tematiserade semistrukturerade forskningsintervjuer, hur fem socialarbetare som arbetar med utredningar som rör barns livssituation uppfattar vad som menas med barnperspektiv och hur de använder barnperspektiv i sina utredningsarbeten. Våra frågeställningar är: Vad innebär det enligt socialarbetare som arbetar med utredningar som rör barn att arbeta utifrån ett barnperspektiv, och hur använder de barnperspektivet i sitt utredningsarbete? Finns det möjlighet för barnet att vara delaktigt i utredningen? Påverkar barnets ålder hur socialarbetarna förhåller sig till barnperspektivet? Utgår socialarbetarna från teorier om barns behov i utredningsarbetet?
Informanternas syn på barnperspektiv handlar till stor del om att det är viktigt att se barnet och göra dess röst hörd. Samtliga informanter utgår från ett barnperspektiv som är den vuxens syn på barnet och dess bästa. Barnet ges stora möjligheter att vara delaktig i utredningen, men har dock inte någon större möjlighet att påverka den rekommendation som blir resultatet av utredningen. Informanternas syn på den teoretiska förankringen varierar, men BBIC och miljöterapi är de utgångspunkter man har i sitt arbete.
Nyckelord: Barns behov i centrum (BBIC), barnperspektiv, barns perspektiv, delaktighet, utredningsarbete.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING ... 5
1.1PROBLEMFORMULERING... 5
1.1.1 Barn i skuggan av föräldrarna... 5
1.1.2 Makt och delaktighet ... 6
1.2SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR... 6
2. METOD... 7
2.1INSAMLING AV DATA OCH VAL AV METOD... 7
2.2HUR INTERVJUERNA GICK TILL... 8
2.3AVGRÄNSNING AV MATERIALET... 8
2.4METOD VID BEARBETNING OCH ANALYS... 9
2.5ETISKA ÖVERVÄGANDEN... 9
3. DEFINITIONER AV NYCKELBEGREPP... 10
3.1BARN... 10
3.2BARNPERSPEKTIV OCH BARNS PERSPEKTIV... 10
3.3VÅRA DEFINITIONER AV BARNPERSPEKTIV OCH BARNS PERSPEKTIV... 11
4. HISTORIK OCH NUTIDA KUNSKAPSLÄGE ... 11
4.1HISTORIK... 11
4.1.1 Industrialismens intåg... 12
4.1.2 Förändring under 1900-talet ... 12
4.2BARNPERSPEKTIV OCH NUTIDA KUNSKAPSLÄGE... 12
5. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER... 14
5.1FÖRHÅLLANDET MELLAN BARN OCH VUXNA... 14
5.1.1 Synen på barn som ännu-inte-vuxna ... 15
5.2SHIERS DELAKTIGHETSMODELL... 15
5.3BBIC–BARNS BEHOV I CENTRUM... 16
5.4SYSTEMTEORI... 18 5.5KONSTRUKTIVISM... 19 6. GENOMGÅNG AV INTERVJUMATERIALET ... 19 6.1EMMA... 20 6.2STINA... 22 6.3MAJ... 24 6.4KRISTINA... 26 6.5ANNA... 28
7. RESULTAT OCH ANALYS ... 30
7.1BARNPERSPEKTIV... 30
7.1.1 Definitionsproblematiken... 31
7.1.2 Konstruktion av ett personligt barnperspektiv ... 32
7.1.3 Barnperspektiv i relation till barnets ålder... 32
7.2BARNETS DELAKTIGHET I RELATION TILL SHIERS DELAKTIGHETSMODELL... 33
7.3KOPPLING TILL TEORI I UTREDNINGSARBETET... 34
8. SAMMANFATTNING... 35
9. SLUTDISKUSSION ... 36
9.1DELAKTIGHET OCH MAKT... 37
9.2BARNETS BÄSTA I ETT FÖRÄNDERLIGT SAMHÄLLE... 37
9.3INFÖR FRAMTIDEN... 39
10. REFERENSER ... 40
10.1ARTIKLAR... 40
11. BILAGOR ... 41 BILAGA 1:INTERVJUGUIDE... 42
1. INLEDNING
Att det är viktigt att inta ett barnperspektiv i socialt utredningsarbete kan tyckas vara en självklarhet, men eftersom det inte finns någon vedertagen definition av begreppet barnperspektiv eller tydliga riktlinjer för vad det innebär att arbeta utifrån ett barnperspektiv ter sig denna självklarhet inte helt okomplicerad. I denna uppsats vill vi visa hur fem socialarbetare som arbetar med utredningsarbete som rör barn tänker kring och förhåller sig till barnperspektiv i sitt arbete. Vi definierar barnperspektiv och barns syn på den egna tillvaron som två skilda saker och diskuterar den svåra balansgången mellan dessa begrepp. I relation till detta diskuterar vi även barns delaktighet. De perspektiv som vi utgår från i vår analys och diskussion är systemteori, konstruktivism och Shiers delaktighetsmodell.
1.1 Problemformulering
Enligt Nyberg (2004) poängterar socialarbetare ofta hur viktigt det är att lyfta fram barnperspektivet och låta det genomsyra sitt arbete. Vuxna uttrycker allt som oftast att de utgår ifrån ett barnperspektiv när de tolkar barn, men många gånger tenderar de att tolka barnen utifrån sin egen det vill säga vuxnas synvinkel. Barnen sätts visserligen i fokus men utgångspunkten blir gärna vuxnas perspektiv och referensramar, och det är utifrån dessa som de lagar som rör barn och riktlinjer för hur man ska arbeta gentemot barn i socialtjänsten är utformade. Ett barnperspektiv kan också vara barns syn på den egna tillvaron. Arnér och Tellgren (2006) menar att vuxnas perspektiv på barn inte alltid är detsamma som barns perspektiv på den egna tillvaron. Vi upplever det mycket problematiskt att man använder samma begrepp, det vill säga barnperspektiv, för två egentligen skilda saker.
Hollander (2005) skriver i sin artikel Lagens konstruktion underlättar inte tolkningen av barnets bästa att det år 2003 infördes en bestämmelse om att barnets bästa ska vara avgörande vid alla beslut enligt Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Bestämmelsen om barnets bästa har en annan utformning i Socialtjänstlagen (SoL). I SoL tar bestämmelsen sikte på alla beslut som rör barn, även beslut som riktar sig till vuxna. Barnets bästa är dock inte alltid avgörande för det beslut som fattas. SoL förutsätter endast att barnets bästa ska utredas, redovisas och beaktas. Den närmare innebörden av vad som ska anses vara barnets bästa anges varken i SoL eller i LVU. Enligt Rosell (2005) är innebörden av barnets bästa komplex och påverkas bland annat av tidsandan och rådande samhällsförhållanden
1.1.1 Barn i skuggan av föräldrarna
Rosell (2005) uppmärksammar den problematik som finns kring utredningar och barn i relation till sina föräldrar. En del utredningar som till exempel är underlag för länsrättens beslut i LVU-mål och i mål som rör bistånd enligt SoL arbetas fram väl snabbt menar Bengt Almebäck, chefsrådman vid länsrätten i Skåne, som har arbetat mycket med mål som handlar om barn och suttit med i flera utredningar som rört barnfrågor. Detta innebär risker eftersom det krävs tid och kunskap för att föra samtal av hög kvalitet med barn under dessa omständigheter. Föräldrarnas förmåga att ta hand om sina barn står ofta i centrum för utredningarna, och därför riskerar barnens behov och skyddsintressen att hamna i skymundan. Barnen blir anonyma i skuggan av föräldrarnas problem. Detta håller visserligen på att bli bättre men barnens situation bör lyftas fram ännu mer anser
Almebäck. Barn är ofta blyga och har svårt att öppna sig för en främmande person, vilket gör att det ställs stora krav på den som ska prata med barnet och föra fram hans eller hennes åsikter.
1.1.2 Makt och delaktighet
I dagens samhälle är den överordning vuxna har i förhållande till barn den minst ifrågasatta menar Arnér och Tellgren (2006). Vuxna har tolkningsföreträde då det gäller att tolka verkligheten, och barnperspektivet är underordnat vuxenperspektivet. Bakomliggande orsak till detta är vuxnas formella makt, fysiska styrka och storlek samt en auktoritet grundad på kunskap och livserfarenhet. Barn har mycket små möjligheter att rubba maktförhållandet till vuxna. Om vuxnas auktoritet och livserfarenhet är det som alltid kommer att räknas kommer barn aldrig att få en chans till ett reellt inflytande i samhället. Bland vuxna finns dessutom ett motstånd mot att utveckla möjligheter för barn att få detta reella inflytande. Enligt Johansson (2003) är maktfrågan underförstådd och samspelet mellan barn och vuxna kan ske både horisontellt och ömsesidigt. I många fall uppstår ingen konflikt mellan barns perspektiv och vuxnas barnperspektiv. Dilemmat som vuxna har att hantera är att barn inte alltid kan förstå sitt eget bästa, och det är vuxnas uppgift att se till att barn underordnar sig vissa beslut. Ur vuxnas perspektiv vilar motivet till deras agerande på en hänsyn till barnen.
Att tala med barn och få deras eget perspektiv på den egna tillvaron innebär att göra dem delaktiga i utredningarna, vilket Rasmusson m fl (2004) inte upplever som helt okomplicerat. Förutsättningarna för ett barns delaktighet påverkas av den aktuella situationen och av barnets ålder. Socialstyrelsens projekt Barns behov i centrum (BBIC) är ett försök till att öka barns delaktighet i utredningar. I en utvärdering av BBIC framkommer att även barnets förmåga att förstå sammanhanget är av stor betydelse för deras inställning och känsla av delaktighet. En komplicerad aspekt av barns delaktighet och metoder för detta är att barn är individer och en metod som passar ett barn kan vara högst olämplig för ett annat barn. Rasmusson och Hyvönen (2005) menar att hur barnperspektivet ska tillämpas i praktiken fortfarande är en öppen fråga. Balansgången mellan barnens egna önskemål och de vuxnas uppfattningar om vad som är barnens bästa är svår och ställer stora krav på vuxnas lyhördhet inför barnen.
I sommar blir vi klara med vår socionomutbildning och ska ut i arbetslivet. Denna tvetydighet om barnperspektivets innebörd har fångat vårt intresse då det snart kan vara vi som är de beslutsfattande socialarbetarna som ska låta barnperspektivet genomsyra vårt arbete.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med vår uppsats är att undersöka hur fem socialarbetare som arbetar med utredningar som rör barns livssituation uppfattar vad som menas med barnperspektiv och hur de använder barnperspektiv i sitt utredningsarbete.
Vi är intresserade av att undersöka hur socialarbetare, som arbetar med utredningar som rör barn, beskriver vad som menas med att arbeta utifrån ett barnperspektiv. Vi ställer oss frågorna hur utredningsarbetet påverkas av barnperspektivet och vilket inflytande barnet har i utredningen samt hur socialarbetaren förhåller sig till barnperspektivet beroende på barnets ålder. Vi undrar också om socialarbetarna har några teoretiska förankringar i sitt utredningsarbete och de rekommendationer de skriver.
2. METOD
Vårt forskningsintresse är beskrivande och vi har en deskriptiv ansats. Rosengren och Arvidson (2005) menar att när man har ett beskrivande forskningsintresse beskriver man något känt. Man studerar förekomsten, omfattningen och utbredningen av ett socialt fenomen, till exempel vanor, beteenden, handlingar, kunskaper och attityder. Det beskrivande forskningsintresset handlar om att beskriva ett fenomen som har fångat ens intresse vilket i vårt fall är barnperspektiv i socialt utredningsarbete. Vi vill beskriva och studera problematiken i fenomenet, till exempel definitionssvårigheten med begreppet barnperspektiv och hur man tar tillvara på det i utredningar och beslut. Enligt Kjaer Jensen (1995) bör man fokusera på tillförlitligheten för att höja kvalitén på ett kvalitativt forskningsprojekt. Detta gör vi genom att i följande kapitel synliggöra hur vi har gått tillväga för att få fram våra data samt att i hela uppsatsen sträva efter att vara så tydliga som möjligt.
2.1 Insamling av data och val av metod
Vi har genomfört våra intervjuer på en arbetsplats där man arbetar med utredningar rörande barn och deras familjer. På denna arbetsplats använder man sig av metoden BBIC. Vi har valt att samla in våra data genom enskilda tematiserade semistrukturerade forskningsintervjuer (Kvale, 1997). Informanterna har valts utifrån deras intresse av att delta och på grund av uppsatsens tidsram intervjuade vi dem som först var tillgängliga. Intervjuerna har ägt rum på informanternas arbetsplats under arbetstid. Vår förhoppning är att arbetsplatsen är en plats där informanterna känner sig trygga och bekväma, vilket medför en avslappnad stämning under intervjuerna och en vilja att berätta. Att genomföra intervjuerna på informanternas arbetsplats innebar också att informanterna inte har behövt förflytta sig till en annan plats, vilket kunde ha tagit mycket tid från deras ordinarie arbetsuppgifter. Vi har genomfört intervjuerna enskilt för att informanterna inte skulle påverkas av varandra samt för att de skulle känna sig fria att framföra sina åsikter till oss.
Vi har valt att göra kvalitativa intervjuer eftersom våra frågeställningar är av den art att den insamlade datans tillförlitlighet blir större när man, som vid en intervju, har möjlighet att ställa följdfrågor och kontrollera att man har förstått informanten på rätt sätt direkt. Om vi inte hade haft möjlighet att göra personliga intervjuer hade ett alternativ varit att göra intervjuer per telefon eller bett informanterna svara skriftligt på våra frågor. Om vi hade valt det senare alternativet skulle vi inte haft möjlighet till att ställa följdfrågor. Vår förförståelse skulle också ha styrt vilka frågor vi ställde, och i och med det också svaren. Risken är alltså stor att vi skulle ha gått miste om mycket viktig information om vi använt denna metod. Att göra telefonintervjuer hade då varit ett bättre alternativ eftersom vi hade fått möjlighet till konversation och att improvisera följdfrågor. Brister som vi ser med telefonintervju är att möjligheten till att göra en ljudupptagning försvinner eftersom vi inte har tillgång till den tekniken. Vi tror inte att vi kunnat återge en korrekt bild av intervjun med hjälp av de anteckningar som vi då fått göra under telefonintervjuns gång, eftersom det är krävande att både intervjua och anteckna på samtidigt. Vi hade inte heller kunnat se informanten, vilket försvårat kommunikationen mellan oss eftersom kroppsspråket inte uppfattats. Det hade även varit svårt att tolka om eventuella tystnader som uppstått varit tankepauser från informantens sida, eller om denne varit klar med sitt svar.
Rosengren och Arvidson (2005) menar att förförståelsen inte får styra samtalet, utan det är informantens svar som ska vara centrala. Det är viktigt att vara öppen för alla intryck. Med detta i åtanke anser vi att det är lämpligt att använda oss av en intervjuguide. Intervjuguiden innehåller teman som vi vill ta upp och även förslag på följdfrågor, se bilaga 1. Under själva intervjun lämnas då plats till improviserade följdfrågor anpassade till informantens svar. Starrin och Renck (1996, s 59) menar att ”en av de viktigaste uppgifterna för intervjuaren under en kvalitativ intervju är att hjälpa individen att bygga upp ett sammanhängande och begripligt resonemang”. Våra intervjuer är riktat öppna, vilket innebär en låg standardisering. I vårt fall är även graden av strukturering låg, eftersom våra frågor är öppna och uppmuntrar till informantens eget berättande.
2.2 Hur intervjuerna gick till
Informanterna har intervjuats under sin arbetstid i ett avskilt rum på sin arbetsplats. Intervjuerna har ägt rum inom loppet av tre veckor i april och maj 2007 och vi har båda två deltagit vid samtliga intervjuer. Innan varje intervju påbörjades presenterade vi oss och vår uppsats kort för att ge intervjupersonen en bild av sammanhanget. Sedan frågade vi om intervjupersonernas godkännande att spela in intervjuerna, vilket alla godkände. Dokumentationsmetoden för intervjuerna har följaktligen varit bandinspelningar. Svensson (1996) menar att faktorer som informantens och intervjuarens sinnestillstånd, frågorna i intervjun och omgivningarna kan variera mellan olika intervjutillfällen. För att uppnå en så hög tillförlitlighet som möjligt i vår studie har en av oss att intagit en passiv observerande roll under intervjun och försökt fånga just dessa faktorer. Efter intervjun har vi jämfört våra upplevelser, då vi anser att bådas upplevelse av intervjun är relevant i tolkningsarbetet.
2.3 Avgränsning av materialet
Vi är medvetna om att det finns många andra arbetsplatser, till exempel socialkontor, som arbetar med samma frågor men inte använder BBIC som grund för sitt utredningsarbete. Om vi istället intervjuat utredare på någon av dessa platser skulle vårt intervjumaterial med stor sannolikhet ha blivit annorlunda. BBIC syftar bland annat till att lyfta fram barnets röst och behov vilket gör att våra informanter har detta som en del i sitt vardagliga arbete. Det skulle ha varit av stort intresse att intervjua utredare på arbetsplatser som inte använder sig av BBIC och göra en jämförelse mellan olika metoder vid utredningsarbete. Detta har vi dock inte kunnat göra på grund av uppsatsens begränsade omfattning. Det skulle även ha varit givande att intervjua utredare från en eller flera andra BBIC-verksamheter för att se om samma metod kan tolkas olika. Även detta har vi valt bort på grund av uppsatsens omfattning och tidsram.
Vårt beslut att informanterna kommer från en BBIC-verksamhet grundar sig till stor del på genomförbarhetsfaktorn, det vill säga att vi snabbt kom i kontakt med verksamheten och de var positivt inställda till vår studie. Vi anser också att det är av intresse att intervjua dem som arbetar utifrån BBIC eftersom metoden enligt Socialstyrelsens (2006b) direktiv ska genomföras i hela landet. Om vi till exempel skulle ha intervjuat utredare som arbetar utifrån en annan metod och vi kanske kommit att kritiserat den, skulle det innebära att vi kritiserade något som Socialstyrelsen faktiskt redan åtgärdat bland annat med hjälp av BBIC.
2.4 Metod vid bearbetning och analys
Det första steget i bearbetningen av vårt intervjumaterial var att transkribera ljudupptagningarna från intervjuerna. Sedan gjorde vi en skriftlig sammanfattning av varje intervju med utgångspunkt i våra frågeställningar, och sållade på så vis bort för uppsatsen icke relevant information. Det är dessa sammanfattningar av intervjuerna som vi sedan har använt oss av i analysarbetet.
Vi har använt våra huvudteman barnperspektiv, barns delaktighet och koppling till teori i utredningsarbetet som grund för vår analys. Utifrån dessa teman har vi sökt efter mönster och variationer i informanternas utsagor. Vi började med att läsa igenom sammanfattningarna för att på så vis få en helhetsbild av intervjumaterialet. För att ytterligare bryta ner intervjumaterialet och verkligen belysa svaren på uppsatsens frågeställningar plockade vi med våra huvudteman som mall ut det vi uppfattade vara relevant och skrev det i punktform. Detta gjorde vi var och en för sig, sedan jämförde vi våra anteckningar. Detta moment utförde vi för att öka uppsatsens tillförlitlighet genom att kontrollera om vi uppfattat intervjuinnehållet på samma sätt. Vi fortsatte att analysera utifrån våra huvudteman och i nästa steg av analysarbetet arbetade vi med att urskilja mönster och variationer i utsagorna. Utifrån de funna mönstren och variationerna har vi sedan diskuterat, reflekterat och kopplat till teori. Vi har även använt Shiers delaktighetsmodell som ett analytiskt verktyg med hjälp av vilket vi har identifierat olika grader av delaktighet kopplade till konkreta exempel.
2.5 Etiska överväganden
Samtliga informanter har deltagit i vår studie på frivillig basis och har informerats om att de när som helst kunnat avbryta sin medverkan. Verksamhetschefen har gett sitt skriftliga medgivande till att vi fått genomföra intervjuer i verksamheten och informanterna har också lämnat skriftligt samtycke till sitt deltagande. Detta har skett enligt Malmö högskolas etiska råds föreskrifter. I och med att vi använder fingerade namn för arbetsplatsen där vi genomfört våra intervjuer och på informanterna kan vi garantera deras anonymitet utåt. Vi är medvetna om att graden av anonymitet kan vara lägre inom verksamheten då informanterna är kollegor och det kan vara känt inom personalgruppen vilka som har intervjuats. Vi har genomfört intervjuerna enskilt för att informanterna inte skulle påverkas av varandra samt för att de skulle känna sig fria att framföra sina åsikter till oss. Informanterna intervjuas i egenskap av utredare men det är svårt att dra en skarp linje mellan deras professionella och privata person, vilket är ytterligare en anledning till att vi har genomfört enskilda intervjuer.
Vi anser inte att informanterna utsätts för några direkta risker eller komplikationer genom deltagande i vår studie. Vi är däremot medvetna om att man inom verksamheten kan ha synpunkter på informanternas svar, vilket också kan ha påverkat informanternas vilja att dela med sig av sina åsikter under intervjuerna. För att informanterna inte ska uppleva att vi framställer dem och det de sagt på ett felaktigt sätt fick de möjligheten att läsa sammanfattningen av sin egen intervju innan vi påbörjade analysen av materialet. På så vis försäkrade vi oss om att vi inte hade missförstått dem på något sätt. Även i analysarbetet har vi haft uppsatsens etiska aspekter i åtanke. Vi har till exempel försökt vara tydliga med att skilja på informanternas utsagor och våra egna tankar och slutsatser. Vi har också varit noga med att inte generalisera och presentera något en informant sagt som en allmän åsikt. På så vis vill vi visa respekt för de enskilda individerna. Vår förhoppning är att informanterna har sett intervjuerna som en möjlighet till
reflektion som i sin tur kan leda till en vidare diskussion i arbetsgruppen. Denna diskussion hoppas vi medför en ökad medvetenhet om barnperspektivets roll i verksamheten.
3. DEFINITIONER AV NYCKELBEGREPP
Våra nyckelbegrepp är barn, barnperspektiv samt barns perspektiv. Eftersom vår problemformulering bottnar i problematiken kring de svårigheter det medför att det inte finns en vedertagen definition av begreppet barnperspektiv kommer vi nedan att föra en diskussion kring våra nyckelbegrepp samt definiera hur vi använder begreppen i denna uppsats.
3.1 Barn
Eftersom våra nyckelbegrepp är kopplade till barn vill vi förtydliga vilka som räknas som barn. Med barn menas enligt barnkonventionen varje människa som är under 18 år, om inte barnet enligt den lag som gäller för barnet blir myndigt tidigare. Konventionen innebär alltså inte att man i nationell lagstiftning måste ha 18 år som åldersgräns för omyndiga. Däremot anses de rättigheter som behandlas i barnkonventionen gälla alla personer under 18 år (Ewerlöf m fl, 2004). Vi har valt att följa barnkonventionens definition av barn då det är utifrån denna som svensk lagstiftning är utformad. Socialarbetare som arbetar med utredningar rörande barn arbetar följaktligen med utredningar gällande personer upp till 18 år, och vi anser att vi bör ha samma definition av barn som de har i sin yrkesroll. De barn som våra informanter arbetar med i sin verksamhet är dock 0-12 år.
3.2 Barnperspektiv och barns perspektiv
Trots att begreppet barnperspektiv används flitigt inom socialt, pedagogiskt och juridiskt arbete samt inom forskning finns det ingen klar definition av begreppet. Det är ett komplext och mångtydigt begrepp, och ett av problemen kan enligt Arnér och Tellgren (2006) vara att man i begreppet lägger både meningen att vuxna ser barn och tar till vara på barns rättigheter samt barns perspektiv på den egna tillvaron. De menar att begreppet barnperspektiv borde innefatta båda definitionerna.
Det förtydligande av begreppet barnperspektiv som ges i förarbetena till den lagförändring som infördes 1997 och syftade till att stärka barnsperspektivet i SoL säger ”…att se ur barnets synvinkel, att se med barns ögon. Men barnperspektivet kan också betyda att vuxna ser barnet, d v s att den vuxne har barnet i sin synvinkel. /…/ Barnperspektivet står ibland i motsatsförhållande till ett vuxenperspektiv. Barn kan dock inte ses isolerade från sina föräldrar och föräldrar kan inte ses isolerade från sina barn. Att de vuxna får bästa möjliga stöd genom socialtjänsten ligger också i barnets intresse. Vid en intressekonflikt mellan barnet och de vuxna måste dock barnets intresse ha företräde” (Petersson, 2003, s 142). Peterson (a a) tolkar detta som att den definitionen av barnperspektivet man gör i lagtexten handlar om att vuxna ska sätta sig in i barns situation och försöka klargöra dess vilja. Det finns inget utrymme i definitionen för ett barn som själv ger uttryck för sina intressen och vilja eller tar ansvar för sina egna rättigheter. Barnet framställs i lagtexten som ett subjekt vars rättigheter och intressen förmedlas via vuxna ombud.
Arnér och Tellgren (2006) presenterar Rasmusson, fil. doktor i socialt arbete, som utifrån begreppet barnperspektiv har arbetat fram tre olika tankemodeller. Den första kallar hon vuxnas perspektiv på barn och i denna modell menar hon att man
utgår från de vuxnas perspektiv och referensramar. Dessa kan skilja sig åt beroende på vilken roll man har i förhållande till barnet till exempel förälder, lärare, socialsekreterare och vilken relation man har till barnet. Detta perspektiv kan enligt Rasmusson likställas med det generella barnperspektiv som finns både inom familjen och samhälleliga verksamheter. Sin andra tankemodell kallar Rasmusson barns perspektiv på den egna tillvaron. Denna modell utgår från hur barn ser på den egna tillvaron vilket också påverkas av kontexten. Även barn kan ha flera olika roller till exempel förskolebarn, kompis, sina föräldrars barn, samhällsmedlem och så vidare. Även barnets ålder, kön, mognad, intressen, kompetens, självförtroende och känslor har betydelse för hur perspektivet på den egna tillvaron gestaltar sig. Rasmusson benämner sin tredjetankemodell mötet mellan barn och vuxna – barn som förmedlare och vuxna som tolkare. Denna modell menar att man måste ta hänsyn till samspelet mellan barn och vuxna och ställa sig frågan om vilka möjligheter vuxna har att fånga barns perspektiv.
3.3 Våra definitioner av barnperspektiv och barns perspektiv
De begrepp som vi använder oss av i vår uppsats är barnperspektiv och barns perspektiv. Vi anser att Rasmusson (Arnér & Tellgren, 2006) för ett bra resonemang kring dessa begrepp och vi har utgått från hennes tankemodeller i våra definitioner. Eftersom den kombinerade definitionsinnebörden som Arnér och Tellgren (a a) talar om inte är vedertagen har vi valt att använda oss av begreppen barnperspektiv respektive barns perspektiv för att tydligt skilja dessa åt. Vår förhoppning är att detta ska minimera risken för missförstånd när vi använder oss av begreppen i uppsatsen.
När vi talar om barnperspektiv menar vi det som Rasmusson kallar vuxnas perspektiv på barn och även det hon kallar barn som förmedlare och vuxna som tolkare. Barnperspektiv kan utifrån detta betyda dels att vuxna ser barnet, dels att man har barnet i åtanke. Om man som vuxen intar ett barnperspektiv enligt denna definition innebär det att man försöker se en situation utifrån barnets synvinkel, försöker förstå det och handla med barnets bästa i åtanke. När vi i uppsatsen talar om barns perspektiv menar vi det som Rasmusson (a a) kallar barns perspektiv på den egna tillvaron. Barns perspektiv på den egna tillvaron är en konkret definition om hur världen ser ut ur barnens synvinkel, vad de själva ser, hör, upplever och känner. Detta har i sin tur inte tolkats av någon vuxen.
4. HISTORIK OCH NUTIDA KUNSKAPSLÄGE
I detta kapitel gör vi en historisk tillbakablick på barnets roll i samhället och presenterar det nutida kunskapsläget gällande barnperspektiv. Vi vill visa hur synen på barn har förändrats och hur historien ligger till grund för den komplexa relationen mellan vuxna och barn.4.1 Historik
Under de senaste decennierna har samhället genomgått stora förändringar, och lagarna rörande barn avspeglar till stor del dessa förändringar menar Ewerlöf m fl (2004). Går man mycket långt tillbaka i tiden finner man att mannens, närmare bestämt faderns, rätt var mycket stark. Hans makt var så stor att han ansågs ha rätt att sätta ut nyfödda barn i vildmarken för att dö, vilket skedde om barnen var vanskapta och i tider av missväxt. Mannens bestämmanderätt inom familjen kvarstod under hela 1700- och 1800-talen. Under den här tiden var Sverige ett
bondesamhälle och familjen var självförsörjande. Alla i familjen, inklusive barnen, hjälpte till med sysslorna i hemmet.
Enligt Ewerlöf m fl (a a) var bestämmelserna om förhållandet mellan föräldrar och barn i 1734 års lag tämligen få och otydliga och handlade huvudsakligen om ekonomiska förhållanden. Men där fanns också en uppfostringsregel som tillkommit under kyrkans och klassamhällets inflytande: ”Förmyndare skal låta then omyndiga upptuchtas i den rätta evangeliska läran, gudsfruchtan, dygd och ära, och til sådana öfningar och handteringar hålla, som thes stånd, vilkor och ämne kräfva” (Ewerlöf m fl, 2004, s 16). Denna uppfostringsregel kompletterades med en bestämmelse i strafflagen. Om man under utövning av laga rättigheter använde aga som tillfogade ringa skada skulle man inte straffas.
4.1.1 Industrialismens intåg
Ewerlöf m fl (2004) beskriver hur industrialismen under senare delen av 1800-talet kom att påverka familjen. Befolkningen samlades allt mer till de samhällen där industrier växte upp. Det blev vanligt att pojkar lämnade familjen och tog arbete inom industrin. Barnarbete var vanligt och barn var billig arbetskraft som i regel arbetade under dåliga förhållanden. Så småningom började hustrun och de vuxna barnen kräva en friare ställning inom familjen, men att det omyndiga barnet skulle ha några rättigheter var det inte tal om. Barnet skulle lyda sina föräldrar och medlet som användes för att uppnå lydnad var aga. Agan var ofta så hård att den i våra dagar skulle betecknas som misshandel. Under 1800-talet började dock samhället intressera sig för hur barnen togs om hand och uppfostrades. År 1842 fick vi i Sverige vår första författning om skolan och år 1881 fick vi en förordning till skydd för minderåriga i arbetslivet.
4.1.2 Förändring under 1900-talet
1734 års lag gällde till åren omkring 1920. År 1924 fick Sverige sedan sin första egentliga barnlagstiftning. I samband med denna reform infördes begreppet vårdnad. Anledningen till införandet av begreppet var att man ville komma ifrån ord som föräldramakt och man ville betona föräldrarnas ansvar för att barnet skulle få växa upp under goda förhållanden. Nu togs alltså det första steget mot den uppfattning som finns i klarare text i vår lagstiftning idag, nämligen att föräldrar är skyldiga att ägna sina barn den omsorg och omvårdnad som de behöver. Genom barnlagstiftningen förbättrades bland annat villkoren för de utomäktenskapliga barnen, då regler om fastställande av faderskap och underhållsskyldighet infördes. Bestämmelserna som tillkom i barnlagstiftningen år 1924 överfördes sedan till den nu gällande föräldrabalken som trädde i kraft 1950. Under årens lopp har sedan åtskilliga ändringar vidtagits i föräldrabalken (Ewerlöf m fl, 2004).
Ewerlöf m fl (a a) menar att samhällets förändringar inte endast har varit av godo för barnen. Befolkningen är nu samlad i tätorter och anonymiteten har blivit större. Den trygghet som barn förr troligen hade i den stora familjen med syskon och släkt i sin närhet och den tidiga arbetsgemenskapen har försvunnit. Samtidigt med denna utveckling har våra kunskaper om barn ökat. Vi har blivit medvetna om att barn är egna individer med egna behov.
4.2 Barnperspektiv och nutida kunskapsläge
1989 antog FN:s generalförsamling Konventionen om barnets rättigheter, barnkonventionen. Detta var första gången som barns egna mänskliga rättigheter formulerades i ett internationellt bindande avtal och det blev starten för en ny
epok i arbetet med barns villkor. Det finns idag ett stort intresse inom samhällsdebatt och forskning kring begreppet barnperspektiv och dess innehåll (Pehrsson, 1999). Pehrsson (a a) menar att barnkonventionens artiklar utgör vår tids samhälleliga barnperspektiv. Barnkonventionen kan ses som ett verktyg för att skapa ett samhälle som i alla sina delar visar respekt för barnet. Ewerlöf m fl (2004) beskriver hur den så kallade Barnkommittén utvecklade en strategi för att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter i Sverige. Några av de punkter som presenterades i strategin var:
• Statligt anställda vars arbete har konsekvenser för barn ska erbjudas fortbildning för att kunna stärka sin barnkompetens och sina kunskaper om barnkonventionen.
• Barnkonsekvensanalyser ska göras vid statliga beslut som berör barn.
• Barnperspektivet ska i lämplig omfattning finnas med i
utredningsdirektiv.
• Barns inflytande och delaktighet i samhälls- och trafikplanering ska utvecklas.
I en skrivelse från januari 2004 slår regeringen fast att Barnkommitténs strategi har visat sig verkningsfull. Många av de uppdrag som tillkom som följd av strategin hade då slutredovisats. Man konstaterade samtidigt att det återstår mycket att göra för barns rättigheter inom olika områden. Regeringen framhöll till exempel behovet av att tydliggöra barnperspektivet i statsbudgeten och att följa upp myndigheternas arbete med att integrera ett barnperspektiv i verksamheterna (a a).
Petersson (2003) har studerat hur barnperspektivet används i socialtjänsten genom att studera protokoll från socialnämndens behandlingsutskott som rör omhändertagande av barn i en kommun i Sverige under år 1998. Petersson (a a) menar att det är svårt att dra några slutsatser om vad barnperspektivet i praktiken betyder för barnets status som en individ med egna intressen. När hon jämför sina resultat med tidigare forskning om barnavårdsärenden från tiden innan barnperspektivet anammandes i SoL kan hon ändå dra slutsatsen att barnperspektivet har medfört förändringar, eftersom barnen som figurerar i utredningarna får uttrycka sin egen vilja och bidra med beskrivningar av sin egen situation i högre utsträckning än innan. Tidigare forskning visade på en frånvaro av barnet i utredningarna vilket inte var fallet i Peterssons undersökning.
Till skillnad från Petersson är Cederborg och Karlsson (2001) av uppfattningen att barnperspektivet fortfarande är begränsat inom socialtjänsten och diskuterar i sin artikel Omhändertagande med barns perspektiv fyra möjliga förklaringar till vad det beror på. För det första menar de att utsatta barns låga status i vårt samhälle kan orsaka att man inte tror på deras betydelse och kompetens att berätta, vilket i sin tur försvårar socialtjänstens legitimering av barnens berättelser. En annan förklaring kan vara att det inom socialtjänsten finns en rädsla för att barn kan säga att de till exempel inte vill flytta från sina föräldrar och att det kan vara svårt att hantera för socialarbetaren. En tredje förklaring som Cederborg och Karlsson (a a) diskuterar är att socialsekreterare inte tycker att barn ska behöva berätta eftersom det kan innebära att de hamnar i en lojalitetskonflikt mellan socialtjänsten och sina föräldrar. En fjärde och sista förklaring kan vara att socialsekreterare känner sig osäkra på hur de ska hantera den information de skulle kunna få från barnet när informationen är av det slag att det kan tjäna som beslutsunderlag vid åtgärdsbedömning. Cederborg och Karlsson (a a) menar att kravet att lyfta fram
barnets egen beskrivning borde bli tydligare i socialtjänstens arbete eftersom det enligt deras mening kan leda till att barn inte får den hjälp de behöver om man inte låter dem komma till tals och beskriva sin situation. De menar att det måste framgå tydligt vad som är barnets egen berättelse och vad som är vuxnas tolkningar av barnets behov.
Halldén (2003) menar att barnperspektiv handlar om vilken plats barnen ges i vårt samhälle, vilka generella erfarenheter det ger barn och på vilket sätt barnen uttrycker dessa erfarenheter. Hon menar att barnperspektiv utifrån detta blir något utöver att återge barns perspektiv på olika fenomen. Halldén (a a) skriver om Qvortrup och Alnanen som är två forskare som båda betonar vikten av att se barn utifrån samhälleliga strukturer. Inom dagens barndomsforskning studerar man barn som sociala aktörer i samhällsstrukturen och inte som några ”icke färdiga” som man har gjort i tidigare forskning. Halldén (a a) menar att det är denna syn på barn som gör barnperspektivet centralt eftersom den implicerar att det är en förståelse av barns erfarenheter som måste vara avgörande för analysen av barns livsvillkor.
5. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER
I detta kapitel inleder vi med att belysa hur förhållandet mellan barn och vuxna kan se ut ur ett maktperspektiv. Efter det presenterar vi Shiers delaktighetsmodell följt av BBIC vilket är den metod som våra informanter använder på sin arbetsplats. Slutligen tar vi upp systemteori och konstruktivism, vilka är de teorier som vi utgår från i vår analys och diskussion.
5.1 Förhållandet mellan barn och vuxna
Näsman (1995) menar att den överordning vuxna har i förhållande till barn är den minst ifrågasatta dominansordningen i vårt samhälle. Vuxna har ett självklart företräde när det gäller att tolka verkligheten. Detta företräde grundas på vuxnas formella makt, fysiska storlek och styrka samt en kunskaps- och erfarenhetsgrundad auktoritet. Vad vi ser som barns välfärd, praktiserat av människor, reglerat i lagstiftning med mera, har växt fram ur vuxnas föreställningar om bland annat barn och barndom. Vuxnas handlande i förhållande till barn kan ses som ett uttryck för de vuxnas egenintressen. Barn kan till exempel ha ett värde som arbetskraft, vilket blir särskilt tydligt om man ser tillbaka i historien. Värdet av barns arbetskraft har då legat till grund för barnafödandets utveckling och analyser av detta. Idag är det, i synnerlighet bland föräldrar, vanligare att man diskuterar barns existentiella och emotionella värde. Barns emotionella värde har formulerats i termer som stimulans, glädje, kärlek och sällskap och samvaron med ett barn ses som en positiv upplevelse. Till det emotionella värdet räknas dock också upplevelsen av makt, inflytande, påverkan och tillfredställelsen i att fostra. Barns underordning och deras formbarhet som objekt i den vuxnes händer ger barnen ett värde. Näsman (a a) menar vidare att barn har en given social position i förhållande till vuxna både i den enskilde vuxnes livslopp, i familjebildning och i generationsväxlingen i samhället. Barn får ett existentiellt värde genom att ge mening åt livet och familjen, då en förälder blir odödlig genom sina barn eftersom barnen kan bära släkten vidare. Barn kan också tjäna som en statussymbol som gör en vuxen individ respekterad, betraktad som vuxen, som en god gruppmedlem eller liknande.
Även om dagens svenska barn inte har något större värde som barnarbetare saknar de inte helt ekonomiskt värde enligt Näsman (a a). Barn har ett ekonomiskt värde som arbetsmarknad för yrkesgrupper inom framför allt den offentliga sektorn. I en strikt instrumentell formulering utgörs barns värde av att de ger arbetstillfällen och karriärmöjligheter. Barnen har också ett värde för den marknad för varor och tjänster där barnen är konsumenter. Illegalt finns även en marknad där barn är en vara för adoption eller som sexualobjekt.
5.1.1 Synen på barn som ännu-inte-vuxna
Näsman (1995) säger vidare att ovan nämnda perspektiv ger barn en karaktär av ännu-inte-vuxna och barndomen framstår som en övergångsperiod utan något egenvärde. De discipliner som dominerat forskning om verksamheter för barn, psykologi och pedagogik har ofta ett utvecklingsperspektiv på barn. I utvecklingsteorier fokuseras på hur barn går igenom vissa utvecklingsfaser eller hur barn utvecklas genom att de socialiseras in i samhället. Barndomen kan därmed beskrivas ”som en väg ut ur o-mognad, o-kunnighet och o-förmåga” (Näsman, 1995, s 286). Barns egen syn på saker och ting kan i detta sammanhang ses som ointressant och ifrågasatt, eftersom det ligger i barnets karaktär som ännu-inte-vuxen att inte ha kunskap, förmåga eller omdöme nog att ge en riktig beskrivning av sin situation.
5.2 Shiers delaktighetsmodell
Rasmusson m fl (2004) menar att för att förstå gränser och utrymme för barns möjligheter till delaktighet och medbestämmande måste vi förstå villkoren, alltså förutsättningar som har skapats av vuxna. Man kan använda sig av teoretiska modeller och begrepp som verktyg för att förstå dessa villkor och vad som händer i mötet mellan barn och vuxna och hur olika innebörder av delaktighet och medbestämmande kan förstås och definieras. Enligt Shier (2001) är den mest kända modellen för att åskådliggöra barns delaktighet psykologen Harts delaktighetsstege, vilken åskådliggör de olika nivåerna av barns delaktighet som han har kommit fram till att det finns. Shier har i sin tur utgått från Harts delaktighetsstege och utvecklat en delaktighetsmodell, som kan användas som ett redskap för dem som arbetar med barn. Att arbeta med Shiers modell kan ses som ett steg i arbetet att utveckla barns delaktighet.
Shiers delaktighetsmodell, se figur 1, besår av fem olika nivåer av delaktighet. Den första nivån i Shiers modell innebär att barn får uttrycka sig och att ansvariga vuxna lyssnar till dem. Man är noga med att påpeka att barn har en önskan om att vara med och påverka. Den andra nivån innebär att vuxna ger barnet utrymme att uttrycka sig genom stöd och positiv förstärkning. För att barn inte ska hindras at blyghet eller dåliga erfarenheter utan våga uttrycka sina åsikter med tillit behöver de bli stöttade av de vuxna som arbetar med dem. Den tredje nivån innebär att även om man inte beslutar i enighet med barnens önskemål väger man in dessa i sitt beslutsfattande. Att ge barnet återkoppling och förklara varför man har fattat ett visst beslut är en viktig del i processen. På nivå fyra bjuder vuxna in barn till ett aktivt deltagande i beslutsprocesser. Barn och vuxna möts, planerar och fattar beslut tillsammans. På den femte och högsta nivån av delaktighet delar barn och vuxna på makten fullt ut, detta innebär ofta att vuxna måste avsäga sig en del av sin makt.
På varje nivå finns det även tre olika steg, öppning, möjlighet och skyldighet som används för att se hur organisationer kan förhålla sig till principerna om barns delaktighet och medbestämmande. En öppnig finns när en organisation är beredd att börja tillämpa principerna. Möjligheter uppstår när de vuxna som har mandat
och ansvar för barnen kan börja arbeta praktiskt med någon av nivåerna i modellen och skyldigheter uppstår när en organisation fattar beslut om att förverkliga ett visst program utifrån modellen. Shier (2001) menar att de mest intressanta och användbara diskussionerna uppstår när man går igenom hans modell och svaret på någon av frågorna blir nej. Då kan man fråga sig om man borde kunna svara ja i stället, och vad man behöver göra annorlunda för att kunna göra det. Är det möjligt att genomföra förändringarna och är man beredd att ta konsekvenserna av dem?
Figur 1: Shiers delaktighetsmodell.
5.3 BBIC – Barns behov i centrum
BBIC är en relativt ny metod som man använder inom socialt arbete för att stärka barnets röst och se till att barnets behov lyfts fram i utredningar. Den arbetsplats där vi har gjort våra intervjuer använder sig av metoden, och därför vill vi presentera den.
Enligt Socialstyrelsen (2006 a) visade den svenska familjehemsvården efter ett antal kartläggningar på brister i framförallt barnens möjlighet att komma till tals
Är ni redo att dela något av er vuxna makt med barn?
Finns det rutiner som möjliggör att barn och vuxna delar makt och ansvar för beslut?
Är det ett
principiellt krav att barn och vuxna delar makt och ansvar för beslut? Är ni redo att låta
barn delta i era beslutsprocesser?
Finns det rutiner som möjliggör att barn deltar i beslutsprocesser?
Är det ett
principiellt krav att barn måste delta i beslutsprocesser?
Är ni redo att ta hänsyn till barnens åsikter?
Gör er ☼ beslutsprocess det möjligt att ta hänsyn till barnens åsikter?
Är det ett
principiellt krav att barns åsikter måste beaktas innan beslut fattas?
Är ni redo att stödja barn så att de kan uttrycka sina åsikter?
Har ni idéer och aktiviteter som hjälper barn att uttrycka sina åsikter?
Är det ett
principiellt krav att barn ska få stöd i att uttrycka sina åsikter? Är ni redo att lyssna
till barn? Arbetar ni på ett sätt som gör det möjligt för er att lyssna till barn?
Är det ett
principiellt krav att ni måste lyssna till barn?
5. Barnen delar makt och ansvar vid beslutsfattande
4. Barnen är delaktiga i beslutsprocesser
2. Barnen får stöd att uttrycka sina åsikter
3. Hänsyn tas till barnens åsikter
1. Vuxna lyssnar till barn
Delaktighets-nivåer Öppningar Möjligheter Skyldigheter
☼Denna punkt är det minimum man måste uppnå för att följa FN:s konvention om barns rättigheter
med sina socialsekreterare under en placering, och att det ofta saknades planer för barnen i samhällsvård. I och med detta fick Socialstyrelsen i mitten av 1990-talet i uppdrag av regeringen att utveckla sitt arbete inom detta område. Man vände sig då mot England och bestämde sig för att prova vissa delar ur det som kallas Looking After Children System (LACS) som är en metod för uppföljning av barn och unga i familjehem och på institution som man använde där. Genom ett projekt kom man fram till att metoderna var tillämpbara i Sverige och att de formulär man provat kunde vara ett bra hjälpmedel för att tala med och samla in viktig information om barn och ungdom i placering. De kommuner som varit med i projektet var positiva och uttryckte en önskan om att pröva metoden fullt ut. 1999 påbörjades således en anpassning av LACS till svenska förhållanden vilket blev inledningen till Barns behov i centrum (BBIC). Enligt Socialstyrelsen (2007) är visionen för BBIC att barn som är föremål för socialtjänstens insatser ska ha samma chanser i livet som andra barn. Syftet med BBIC är att:
• stärka barnets ställning i den sociala barnavården i enlighet med socialtjänstlagen och FN:s barnkonvention
• förbättra samarbetet kring barnet med föräldrar och familj, vårdgivare och professionellt nätverk
• skapa struktur och systematik i arbetet så att handläggning och insatser lättare kan följas upp, både på individ- och gruppnivå
• bidra till ökad kvalitet och rättssäkerhet genom nationell enhetlighet i utredning, planering och uppföljning.
För att undvika att man i en utredning som rör ett barn fokuserar mer på föräldrarnas problem än barnet poängterar man i BBIC att det är barnet som står i centrum enligt Socialstyrelsen (2006 b). Man gör en helhetsbedömning av barnets situation där barnets behov vägs mot föräldrarnas förmåga och resurser i den om givande miljön. Öppenhet mellan socialsekreteraren och barnet och familjen är viktigt och med hjälp av den utredningsplan man använder sig av kan familjen se vilka steg och moment utredningen ska innehålla samt få möjlighet att delta i planeringen. Barnet och föräldrarna erbjuds att ge sin syn och kommentera under hela utredningen och barnets syn ska framgå särskilt. Även det professionella nätverket kring barnet till exempel barnomsorg, skola och hälsovård ska ges möjlighet att ge sin bild av barnet. Den struktur man använder i utredningsmaterialet gör det möjligt för socialsekreteraren att dokumentera på ett systematiskt sätt och underlättar uppföljningen av insatser.
Enligt Socialstyrelsen (2006 c) utgår man i BBIC när det gäller barnets behov från sju olika behovsområden, även kallade livsområden. Behovsområdena är grundade på utvecklingspsykologiska teorier, studier av placerade barns utveckling i vården och föräldrars åsikter om vad deras barn behöver. De sju områdena är hälsa, utbildning och fritid, känslo- och beteendemässig utveckling, identitet, familj och sociala relationer, socialt uppträdande och förmåga att klara sig själv. De är menade att fungera som ett hjälpmedel för socialsekreterarna att skapa sig en bild av barnets utveckling och behov av insatser. När det gäller föräldrarnas förmåga belyser man i BBIC faktorerna grundläggande omsorg, säkerhet, känslomässig tillgänglighet, stimulans, vägledning och gränssättning samt stabilitet. Man poängterar att både föräldrars starka och svaga sidor ska beaktas och att föräldrar som har olika problem i sitt föräldraskap ska kunna erbjudas hjälp. I en BBIC-utredning tar man även hänsyn till den omgivande miljön och dess påverkan på barnet och föräldrarna man tittar då på faktorerna familjenätverk, boende, arbete, ekonomi, familjens sociala integrering och
lokalsamhällets resurser. Barnets behov, föräldrarnas förmåga och den omgivande miljön och deras respektive centrala faktorer presenteras tydligt i det som kallas BBIC-triangeln, se figur 2.
Figur 2: BBIC-triangeln.
5.4 Systemteori
För att förstå hur samhällets olika delar påverkar varandra, och hur de i sin tur kan ha inverkan på ett barns situation kan man använda sig av systemteori. Payne (2003) säger att när man skapade systemteorin på 1950-talet var tanken att man skulle möjliggöra kommunikation mellan olika vetenskapliga områden genom tanken att alla system kan analyseras utifrån samma teori. För det sociala området innebar det att man beskrev samhället och sociala system som familjen med systemteoretiska begrepp.
Enligt Öquist (2002) innebär systemtänkande ett holistiskt synsätt på världen, allt hänger ihop och inget är viktigare än något annat. Systemteori innebär således att man förstår världen i termer av helheter, relationer, funktioner, sammanhang och mönster. En viktig del av teorin är det ömsesidiga beroendet mellan organisation och omvärld, fokus ligger på det som sker här och nu. Öquist (a a) menar att det runt om oss finns sammanhang och mönster som bildas, växer, upplöses och övergår i något annat. Han menar vidare att om man som socialarbetare utgår från ett systemiskt tänkande i sitt arbete kommer det att innebära att man inte tar parti för någon enskild del utan har hela systemets väl framför ögonen, detta är på sikt till fördel för alla som ingår i systemet. För att förstå mänskligt beteende utifrån systemteorin måste man betrakta människan i sitt totala sammanhang. De system som ingår i det totala sammanhanget är hierarkiskt uppbyggda och beteenden högre upp i hierarkin är överordnade de lägre på så sätt att de påverkar de lägre. Enligt Öquist (a a) har varje människa ett grundläggande behov av att fästa sig vid endast en del av systemet. I den professionella yrkesutövningen som socialarbetare måste man dock se hela systemet inklusive sin egen roll i detta. Han menar att om man lyckas med det kan man också inta en neutral roll och hålla sig själv tillbaka. Samt att man i detta litar på systemets egen kraft att läka och växa.
Enligt Payne (2002) är en styrka i systemteorin att man analyserar och accepterar den sociala ordningen istället för, som man gör inom den radikala teorin, analyser och förkasta den. Systemteorin stämmer bra överens med en sådan typ av profession som socialarbete, vilken innebär att man kan utgöra en del av staten och ha sin makt och auktoritet från den.
5.5 Konstruktivism
Enligt Sahlin (2002) är konstruktivism ett synsätt på verkligheten, kunskap i allmänhet och på sociala problem i synnerhet. Inom samhällsvetenskapen står begreppet konstruktion ofta för alla föreställningar om verkligheten, oavsett om de anses sanna eller inte, och hur de är uppbyggda eller med andra ord konstruerade. ”Konstruktivister hävdar att ingenting kan vara ett problem om ingen upplever och beskriver det som sådant; den subjektiva definitionen är här ett nödvändigt villkor för att man ska kunna tala om problem” (Sahlin, 2002, s 114). Det krävs utöver detta också att något måste uppfattas som reellt existerande och dessutom åtgärdbart för att det ska vara ett socialt problem. Att beskriva något som ett problem är alltså att säga att man borde göra någonting åt det. Sahlin (a a) menar som följd av detta att ett socialt problem påkallar offentliga insatser. På individnivå innebär det att problem inte definieras som sociala om det inte finns ett samhälleligt intresse av och ansvar för att motverka dem. Sahlin (a a) kopplar även sitt resonemang till Marx som menade att människors tankar och uppfattningar om verkligheten påverkas av deras sociala position och klasstillhörighet.
Många konstruktivister hävdar att frågan om huruvida problemen existerar beroende eller oberoende av vår definition av dem är meningslös eller omöjlig att besvara. Enligt Sahlin (a a) anser konstruktivisterna att även något som inte existerar kan definieras och hanteras som ett problem. För att förtydliga innebörden av detta kan man dra en parallell till häxprocesserna och häxjakten som förekom under 1700-talet även om det objektivt sett inte fanns häxor.
Som så många andra teoretiska utgångspunkter och synsätt är även konstruktivismen kluven i vissa frågor. Somliga tillskriver negativa sociala förhållanden en existens och utformning även om de inte uppfattas som problem (ontologisk realism) dock är detta inte i fokus av deras intresse. Ontologi innebär läran om verkligheten i en filosofisk mening. Andra hävdar att dessa sociala förhållanden uppstår genom föreställningarna om dem, det vill säga att konstruktioner av verkligheten ger upphov till en verklighet (ontologisk idealism). De flesta konstruktivister som ägnar sig åt sociala problem brukar tillskriva den fysiska verkligheten en oberoende existens men inte den sociala. Konstruktioner av problem kan också ge upphov till just de fenomen de beskriver eller de konsekvenser de varnar för. Ett exempel på det är när föreställningen att ökad invandring förstärker flyktingfientligheten blir argument för en begränsad asylrätt. Konstruktivister, oavsett ontologiskt förhållningssätt, hävdar att all kunskap är socialt konstruerad och kan därför aldrig avspegla sitt föremål på ett objektivt sätt (a a).
6. GENOMGÅNG AV INTERVJUMATERIALET
I detta kapitel presenterar vi på en beskrivande nivå hur informanterna redogör för vad som menas med barnperspektiv och hur de använder barnperspektiv i sitt utredningsarbete, samt deras svar på våra frågeställningar.Vi har genomfört våra intervjuer på en utrednings- och behandlingsenhet i södra Sverige för barn och familjer med barn upp till 12 år. Det fingerade namnet som vi i fortsättningen använder för verksamheten är Asken. Utredningarna man utför är komplement till och/eller fördjupningar av socialtjänstens utredningar. Målet med utredningarna på Asken är att socialtjänsten ska få svar på frågeställningar kring barnets situation och behov, föräldraförmågan, relationer i familjen och dess nätverk. Utredningarna mynnar sedan ut i rekommendationer till socialtjänsten. Asken består av tre avdelningar och har cirka 20 platser. På barnavdelningen tar man emot barn upp till 12 år för utredning skydd eller i väntan på annan placering. På familjeavdelningen utreder man familjer med barn upp till 12 år men man tar också emot familjer för skydd och stödboende. På spädbarnsavdelningen utreder och behandlar man familjer med spädbarn och gravida kvinnor.
Vi har valt att presentera våra intervjuer skilda från varandra. Vårt intervjumaterial på fem intervjuer är för litet för att informanterna ska kunna representera hela sin personalgrupp eller yrkesgrupp, och de representerar här bara sig själva. Vi hoppas att denna typ av genomgång av intervjumaterialet på ett tydligt sätt åskådliggör den enskilda informantens åsikter och tankar kring de teman vi har diskuterat under intervjuerna. Dessa teman är barnperspektiv, barns delaktighet och koppling till teori i utredningsarbetet. Även andra teman och ämnen av relevans har kommit upp under intervjuerna och dessa återfinns också i genomgången. Namnen som vi använder är fingerade och alltså inte informanternas egentliga namn. På så vis skyddas informanternas identitet.
6.1 Emma
Emma arbetar som utredare. Hon har socionomutbildning och tog sin examen för drygt tre år sedan. Hon är tillsvidareanställd och har arbetat på Asken i ungefär fem år.
För Emma innebär att arbeta utifrån ett barnperspektiv att man lyssnar på barnet och gör barnets röst viktig, men det är inte helt okomplicerat i många fall. ”Men att man ändå hjälper barnet för ibland så… man ska lyssna på barnet men ibland säger de något som egentligen inte stämmer för de kanske vill vara föräldrarna till lags och så. Så det får ju ändå väga jämt liksom.” Emma betonar vikten av att göra barnet viktigt genom att lyssna på det. ”Ja då jobbar vi ju på olika sätt, till exempel har barnmöten en gång i veckan där barnen kan framföra om de har några speciella önskemål. Det är ett speciellt forum där de kan framföra något speciellt och där vi kan säga till om det är något som ska ändras eller så /…/ man skriver ner och för protokoll även om det är något tokigt så skriver man ner för det är viktigt vad de säger.” Hon berättar vidare att genom BBIC-utredningen har de olika frågor till barnen som berör de olika livsområdena. På så vis får barnet berätta sin berättelse. De individanpassar även deras boende beroende på vad de har för behov. För att få fram barnets röst använder de sig av olika verktyg, berättar Emma. Exempel på sådana verktyg är nallekort, dockhus och liknande som är till för att underlätta för barnet att berätta sin berättelse. Vi frågar Emma om barnets ålder påverkar hur hon använder sig av barnperspektiv. ”Ja. Om man har en tvååring så är det lite svårt att lyssna på vad de säger, alltså deras berättelse, då blir det mer deras beteende. Är det en fyraåring så blir det en blandning av deras beteende och deras berättelse.” Hon berättar vidare att även barnets individuella förmåga att kunna uttrycka sig är av betydelse i dessa
sammanhang. De har till exempel haft förståndshandikappade barn under utredning, men Emma betonar att alla barn kan uttrycka sig. ”Även om man är jätteliten så har man ändå ett beteende. Det de säger blir ju mindre, men deras beteende framkommer ju ändå för alla har ju sitt beteende. Även om man inte gör något så är ju det ett beteende.”
Emmas uppfattning är att de som personalgrupp på hennes avdelning delar samma syn på vad barnperspektiv är. ”Sen kan man alltid ha skilda uppfattningar. Alltså det finns egentligen inte en sak som alltid är den rätta, utan man kan ha olika uppfattningar så.” Hon berättar vidare att de som personalgrupp alltid lyssnar på varandra och de försöker att tycka likadant ute på avdelningen och jobba på samma sätt med barnen. När de tycker olika handlar det oftast om saker som vilken film barnen ska få titta på och liknande, men då brukar de prata om det. Vi frågar Emma om hon upplever att hela arbetsplatsen, inkluderande alla avdelningar, delar samma uppfattning av vad barnperspektiv innebär. På det svarar hon att hon ibland undrar vilket barnperspektiv de andra avdelningarna har. ”De har föräldrarna här och jag känner ibland att det blir lite annorlunda än när man inte har föräldrarna här. Barnets perspektiv är alltid viktigt, och det tycker ju alla, men man har liksom ändå olika syn /…/ man kanske inte ser barnet lika tydligt inne på de andra avdelningarna som på den här avdelningen.” Emma upplever att det ibland kan bli en intressekonflikt när man måste ta hänsyn till både föräldrar och barn och att barnets behov i dessa situationer riskerar att försvinna från centrum. Hon menar att alla, oavsett vilken avdelning man arbetar på, vill att barnet ska få det så bra som möjligt men att hur man tänker kan påverkas av hur man är som person.
Vad som uppfattas som barnets bästa kan variera från utredare till utredare tror Emma. Hon är intresserad av frågor som rör familjehem och drar här en parallell till det. ”Jag är väldigt intresserad av det här med familjehemsutredningar, hur olika de kan se ut och att det egentligen inte finns något som säger att så här ska ett familjehem se ut. Utan det är utredaren där, dennes personliga uppfattning, som avgör om det ska bli ett familjehem eller inte.” Hon menar att det är på ett liknande sätt på Asken. Även att man tänker att det inte ska spela någon roll vem utredaren är tror hon att det gör det. Vi undrar om Emma ser det som positivt eller negativt att man som utredare kan ha så stort inflytande. ”Alltså jag tycker både och där. Jag tror att det är svårt att liksom helt komma ifrån det faktiskt. Det gäller att inte ha för personliga åsikter liksom /…/ Det är ju ändå ens egna analyser /…/ man har sig själv som verktyg.” Vad man tycker och tänker kan påverkas av vem man är, vilka livserfarenheter man har och även utbildning man har bakom sig. Emma tror också att åsikterna och uppfattningarna ändras med tiden och i takt med att samhället ändras. Hennes uppfattning är att äldre och yngre socialarbetare tänker på olika sätt ibland, och prioriterar olika saker när de till exempel ska bestämma om ett hem är lämpligt som familjehem eller ej. ”Det måste vara personlig lämplighet, engagemang och allt sådant istället för om man har varit gifta i 10 år.”
Vi frågar Emma om Asken möjliggör barns delaktighet i själva utredningen. Hon svarar att man gör det på så vis att man jobbar utifrån barnet och barnen är på plats. De äldre barnen är mer medvetna om att de gör en BBIC-utredning och de är noga med att försöka berätta för de barn som klarar av att förstå vad som händer, vad de kommit fram till och så vidare. Graden av barnens delaktighet och förståelse påverkas av ålder och utveckling menar Emma. När de berättar för barnen vad de kommit fram till i utredningen frågar de sedan om det är något som
de inte tycker stämmer, och så får barnen berätta vad de tycker. Emma tycker att man ska vara så ärlig som möjligt och att det är när man är ärlig som barnen börjar lita på en. Även när det är svåra saker menar Emma att ärlighet varar längst. ”Upplever du att de har makt att påverka också? Vad som kommer hända, vilket beslut eller vilket förslag som ni ger” frågar vi. ”Vi kan ju fråga dem, om du får bestämma, vill du bo hos mamma eller pappa? Vill du bo hos mamma eller i familjehem? Det är inte de som bestämmer, men de får alltid framföra vad de tycker. Det är vi tydliga med att det är de vuxna som bestämmer det slutgiltiga så, men du får lov att säga vad du tycker och tänker och det skriver vi här.” Vi undrar sedan om Emma upplever att barnets framförda åsikt tas i åtanke. Hon berättar då att det är en avvägning. De försöker alltid tänka på barnets bästa när de gör sina bedömningar. Hon minns särskilt en pojke som ville vara sina föräldrar till lags och svarade därefter. Att barnet vill vara föräldrarna till lags är något som de stöter på relativt ofta på Asken. Emma upplever dock att de relativt snabbt kan läsa av om så är fallet. Vi frågar henne om hon skulle vilja öka eller minska barnens grad av delaktighet, eller om det är bra som det är idag. ”Jag tror att det behöver vara en balans där, att vi känner av vad barnen klarar av och inte. /…/ Det känns faktiskt bra där och att vi faktiskt själva kan fixa till det där så att det blir bra.”
Vi frågar Emma vad hon vilar sina rekommendationer på, om hon har några teoretiska förankringar. Hon berättar att de får handledning av bland annat en psykolog och att de brukar diskutera rekommendationerna med hela arbetsgruppen, även om det vanligtvis är två som gör en utredning tillsammans. Emma menar att det är viktigt att lyssna på gruppen eftersom barn kan bete sig olika med olika människor och att det är viktigt att få med. Hon menar att de inte har samma koppling till teorier som man försöker ha på socionomutbildningen. ”Fast samtidigt någonstans har man ju lärt sig mycket om det i utbildningen så det är klart att det påverkar en del, men det är inte att jag tänker att så här tänker jag för att det sa han liksom.” Det är BBIC som man vilar sig mot och att barns behov ska komma först.
6.2 Stina
Stina arbetar som utredare. Hon har arbetat på Asken i drygt 19 år. Stina är i grunden vårdarinna och arbetade med utvecklingsstörda barn och ungdomar innan hon började på Asken.
Stinas syn på att arbeta utifrån ett barnperspektiv är att det handlar mycket om att lyssna på barnet och låta det vara med i dialogen ”…oberoende om barnet är stort eller litet att barnet, inte kan få bestämma vad som ska hända och vad det ska vara, men att det ska vara med i dialogen och få bli lyssnat på att det ska få säga sitt.” Att det finns en svårighet i att låta barnet vara med att bestämma återkommer Stina till. När man som vuxen inte kan tillgodose barnets önskemål menar hon att det är viktigt att man förklarar orsaken till det för barnet. Denna tanke återkommer i det som Stina tycker är allra viktigast när man arbetar utifrån ett barnperspektiv, nämligen delaktighet, öppenhet och ärlighet. ”Även om det är vad de allra minst vill höra tycker jag att man ska berätta, man ska vara ärlig /…/ är det bestämt att du ska familjehemsplaceras och barnet givetvis vill flytta hem till mamma, men jag vet att det kommer inte till att ske, inte nu i alla fall, då tycker jag inte att man ska säga att: nä men det går nog inte, utan man ska vara öppen och säga att det är inte det som är tänkt. Det är inte det som är meningen, som är möjligt just nu.” Stina har arbetat med barn och utredningsarbete i många år och tycker sig se en genomgående positiv förändring när det gäller
