En genomgående diskussion i vår uppsats är problematiken som grundar sig i att begreppet barnperspektiv kan definieras på olika sätt och innebära olika saker. Vi valde att själva skilja på dessa två perspektiv genom att i denna uppsats använda oss av begreppen barnperspektiv respektive barns perspektiv. När vi intervjuade våra informanter använde vi dock bara begreppet barnperspektiv för att på så vis få reda på vad det innebär för dem. Vi tolkar informanternas utsagor som att man på Asken arbetar utifrån BBIC för att få fram barnets perspektiv, men rekommendationerna skrivs utifrån ett vuxet perspektiv på barn. I den tankemodell kring barnperspektivet som Rasmusson (Arnér & Tellgren, 2006) kallar barn som förmedlare och vuxna som tolkare ställer hon den viktiga frågan om vilken möjlighet vuxna har att fånga barns perspektiv. På Asken arbetar man dagligen med att göra just det. Man arbetar både med att observera barnet i vardagen och använder sig av olika redskap för att aktivt få fram barnets perspektiv. Vi upplever att det finns en skillnad mellan att ta del av barns perspektiv och att tolka barns perspektiv. Barns perspektiv på den egna tillvaron anser vi att man bara kan lyssna till och respektera. Så fort man gör en tolkning är det inte längre barnets egentliga perspektiv. Vi tror att det är viktigt att man är medveten om att man ständigt tolkar det man ser och hör och att man gör det utifrån sina egna referensramar. Här återkommer vi till frågan om möjligheten att ta ett steg bakåt och göra en objektiv tolkning av det man ser. Är det möjligt och i så fall till vilken grad? Hur ska vi som vuxna agera för att tillåta barns perspektiv att komma fram och bara vara precis vad det är utan att vi lägger vår vuxna tolkning i det? Hur djupt rotad är synen på barn som ännu-inte-vuxna som förmedlar tanken att barns perspektiv är ointressant och måste ifrågasättas eftersom barn inte har möjlighet att ge en riktig beskrivning av sin situation? Vi har under uppsatsens gång diskuterat mycket kring vuxnas egentliga förmåga att inta ett barns perspektiv. Vi, och säkert många andra, har mycket svårt att minnas hur man tänkte när man själv var barn. Man har en del minnen från olika händelser, men kan du minnas hur du uppfattade samhället omkring dig? Med detta vill vi belysa svårigheten att som vuxen se en situation utifrån ett barns perspektiv.
Informanterna säger att ett barnperspektiv innebär att lyssna på barnet, att se barnet och sätta det i centrum. Man arbetar utifrån BBIC och låter barnet vara delaktigt, vilket är ett bra exempel på hur man kan arbeta för att närma sig barns perspektiv. Samtidigt poängterar man att det som vuxen är viktigt att skydda barnet. I dessa situationer kan man inte undgå att sätta sitt vuxenperspektiv på barn framför barnets perspektiv på den egna tillvaron. Vi ställer oss frågan om man i det dagliga arbetet på Asken faktiskt har lyckats finna den svåra balansen i barnperspektivet mellan vuxnas och barns syn, trots att informanterna faktiskt inte själva tar upp begreppet barns perspektiv som en del av barnperspektivet.
9.1 Delaktighet och makt
Vi tycker att Shiers delaktighetsmodell är bra, framförallt som ett verktyg i diskussionen kring barns delaktighet då man kan placera in sin organisation i modellen och sedan fundera på varför man hamnar där man hamnar, vad man skulle behöva förändra för att flytta sig högre i modellen och om det är möjligt. En brist som vi ser med modellen är att den framför allt går att tillämpa när man arbetar med barn som är så mogna att de kan uttrycka sina åsikter verbalt. Vi tycker att det är intressant att fundera på hur det skulle se ut om vuxna och barn i större utsträckning delade på makten och ansvar för beslut. Hur skulle samhället se ut om det som den högsta nivån i Shiers delaktighetsmodell säger att det vore ett principiellt krav att barn och vuxna delar på makt och ansvar? Vi kan uppleva att det finns en rädsla för att som vuxen dela med sig av sin makt till barn.
Som socialarbetare på Asken måste man avgöra om barnet verkligen menar vad det säger, eller om det säger något i lojalitet med sina föräldrar. Man måste även bedöma hur moget ett barn är och vad man tror att det klarar av utifrån denna mognadsgrad. När man har barnmöten på Asken är det personalen som avgör vad som är ett rimligt önskemål från barnet. Vi är medvetna om att det finns situationer där det är viktigt att det finns ett vuxenperspektiv på barn och vi anser att vuxna ibland måste utnyttja sin auktoritära ställning för att skydda barnet. Man får inte glömma att barn är barn och att det inte är meningen att de ska likställas med vuxna när det gäller att ta beslut och ansvar. Som vi nämnt tidigare är enligt Näsman (1995) den överordning som vuxna har i förhållande till barn den minst ifrågasatta dominansordningen i vårt samhälle. Vi tycker att även om man som vuxen inte kan vara jämlik ett barn i alla situationer, kan man sträva efter att vara överordnad på ett respektfullt sätt. Det vi har upplevt som positivt med BBIC och Askens arbete är att barnet bemöts med respekt och får sin röst hörd. Enligt informanterna förklarar och informerar man alltid barnen om situationen vid de tillfällen man tar beslut eller utför handlingar som grundar sig i ett vuxet perspektiv på barnets bästa.
9.2 Barnets bästa i ett föränderligt samhälle
Socialarbetare som arbetar med utredningar som rör barns livssituation har barnets bästa i åtanke, men innebörden i vad som menas med barnets bästa är i likhet med begreppet barnperspektiv oklar. Enligt Hollander (2005) anges den närmare innebörden av vad som ska anses vara barnets bästa varken i SoL eller i LVU. En tolkning som man kan dra av detta är att vi idag inte vet vad som är bäst för våra barn. Denna tolkning är kanske radikal, men vi tycker att den belyser en viktig problematik. Rosell (2005) menar vidare att innebörden av barnets bästa är komplex och påverkas bland annat av tidsandan och rådande samhällsförhållanden. Ewerlöf m fl (2004) skriver om hur samhället har genomgått stora förändringar under de senaste decennierna och att lagarna
rörande barn avspeglar dessa förändringar. Agan som på 1800-talet ofta var så hård att den i våra dagar skulle betecknas som misshandel ger ett tydligt exempel på hur samhällets inställning till våld har förändrats. Vi själva upplever att samhället idag utvecklas och förändras i mycket snabb takt och vi som är födda på 1980-talet har inte samma uppväxtförhållanden som våra föräldrar som föddes på 1940- och 50-talen. Trots att samhället förändras är det vanligt att föräldrar utgår från hur det var när de själva växte upp, och till en viss del använder det som en mall för hur de i sin tur uppfostrar sina egna barn. Med detta vill vi inte säga att man inte alls kan använda sina egna erfarenheter och applicera dem på sitt eget barn. Vi vill poängtera att vi anser det vara av mycket stor vikt att vara medveten om samhället omkring oss och dess konstanta förändring. Eftersom samhällets förändras så förändras enligt ett systemteoretiskt synsätt även barnets roll och hur man ser på barn. Det vi idag ser som självklart i socialt arbete med barn kommer med stor sannolikhet ifrågasättas om några decennier då samhället ser annorlunda ut.
Om man utgår från ett systemteoretiskt synsätt och arbetar för att identifiera och förstå de system som vårt samhälle är uppbyggt av och vilka positioner barn och vuxna innehar i dessa samt vilka möjligheter de positionerna innebär tror vi att man kan hitta en väg till bättre förståelse för barns perspektiv. Men samtidigt kan man ur ett konstruktivistiskt synsätt tänka att alla dessa system och positioner bara är konstruktioner som upplevs olika av alla. För att närma sig en annan människas perspektiv måste man först försöka förstå hur han eller hon upplever världen. När vi människor försöker förstå varandra är dialogen vårt viktigaste kommunikationsinstrument. På Asken använder man sig av olika verktyg för att skapa och underlätta en dialog mellan de vuxna och barnen. Vi upplever att hur man än vrider och vänder på det är det väldigt svårt att komma ifrån det faktum att vi ständigt tolkar de input vi får både genom uttalade ord och andra outtalade saker som gester, mimik med mera.
Vi upplever att systemteori och konstruktivism på ett plan står emot varandra eftersom konstruktivisterna menar att det inte går att vara objektiv då alla konstruerar en personlig subjektiv uppfattning av verkligheten (Sahlin, 2002). Enligt Öquist (2003) menar systemteoretikerna däremot att det går att vara objektiv genom att se de system som världen är uppbyggd av och även se och förstå sin egen roll i dessa. Eftersom man inom socialt arbete använder sig själv som verktyg tror vi att det är svårt att inta en objektiv, neutral ställning i sitt arbete. Vi tror dock att det underlättar om man är medveten om vilka system man själv och andra ingår i och hur dessa interagerar med varandra. På samma sätt som det är viktigt att diskutera begreppet barnperspektivet och hur man använder det, anser vi att det är viktigt att diskutera och reflektera kring sin verksamhet utifrån ett systemteoretiskt perspektiv.
Det har varit intressant att intervjua socialarbetarna på Asken men vi har också ställt oss frågan om vilket resultat vi skulle ha fått om vi istället intervjuat barnen. Det hade varit spännande att ta del av deras upplevelser och tankar kring delaktighet samt deras syn på socialarbetarna och andra vuxna. Tycker barnen i likhet med informanterna att deras grad av delaktighet är lagom? Hur tänker barnen kring de situationer då de vuxna anser att barnen måste skyddas? Kanske har barnen idéer om hur balansen mellan vuxnas perspektiv på barn och barns perspektiv på den egna tillvaron kan utvecklas. Vi skulle även ha kunnat söka svar på våra frågeställningar genom att ta del av en utredning från början till slut, vilket hade varit intressant eftersom vi då fått en inblick i det faktiska arbetet på
Asken. I denna studie har vi endast kunnat ta del av informanternas tankar och upplevelser av sitt arbete för att skapa oss en bild av verksamheten och det arbete man bedriver.
9.3 Inför framtiden
Balansen mellan barnets egna uppfattningar och den vuxnes uppfattningar om vad som är bäst för barnet är enligt oss en ytterst intressant diskussion och nya frågeställningar har dykt upp under tiden som vi arbetat med denna uppsats. Vi tycker att det är viktigt att man för en diskussion kring vems perspektiv man utgår från och i vems syfte man gör det, eftersom det är en av kärnorna i frågan om barnperspektiv. Vi ställer oss frågan om man som Arnér och Tellgren (2006) menar kan hitta en balans i definitionen av barnperspektiv mellan vuxnas och barns syn. Vi är medvetna om att det inte är helt okomplicerat att veta vad det innebär att arbeta utifrån ett barnperspektiv. Även om det är svårt att formulera en i hela landet vedertagen definition av begreppet barnperspektiv anser vi att det är viktigt att man på de arbetsplatser där man säger sig utgå från ett barnperspektiv definierar begreppet och för en ständig diskussion. Vi tror att det annars finns en risk för att man faller tillbaka i gamla mönster. Genom diskussion föds istället en möjlighet att föra utvecklingen framåt.
Det är även viktigt att diskutera hur man gör för att i de situationer man behöver utgå från ett vuxet perspektiv på barn göra det på ett sätt som liknar barnens perspektiv på sig själva så mycket som möjligt. Är det så som Rasmusson m fl (2004) menar att ökad kunskap är nyckeln till att förstå barn? Hur sprider vi i så fall kunskap om detta? Även frågan om makt är väldigt intressant. Att det är de vuxna som innehar den mäktigare positionen i relation till barn är det inte svårt att se. Vi frågar oss om vuxna ska dela med sig av sin makt till barn i alla situationer, och i sådana fall i hur stor utsträckning? En följdfråga till detta blir hur man kan göra för att dela med sig av denna makt till barn.
Sedan Barnkonventionens införande 1989 upplever vi att man kommit en lång väg i arbetet för barns rättigheter. Det är upp till alla som arbetar med barn att se till att diskussionen kring barnperspektiv inte glöms bort utan förs framåt. Vi upplever att barnperspektivet finns med i dagens samhällsdebatt och nu måste vi arbeta vidare med att omvandla diskussionen till faktisk handling.