I min kunskapsbakgrund har jag skrivit att Lpfö 98 kom till för att förskolans pedagogiska roll skulle stärkas och förtydligas. Avsikten med Lpfö 98 är att den ska länka samman med de andra två läroplanerna, och därmed bilda en helhet med en gemensam syn på kunskap, utveckling och lärande (Lpfö 98). Samtliga föräldrar vid intervjuerna kände till att förskolan har en läroplan men det var få som verkligen visste vad den innehöll.
Detta tycker jag att vi som pedagoger måste bli tydligare med att berätta. Det är viktigt att föräldrarna vet att vi arbetar efter en läroplan som är till för varje enskild individ och dess utveckling. Jag tycker även att det måste tydliggöras att vissa delar av förskolans arbete utgår från Lpfö 98 och sedan att många förskolor har satt upp egna lokala mål för sin verksamhet.
Ett par föräldrar tror att det står i läroplanen att förskolan skall arbeta lite med ämneskunskaper form av matematik och engelska, något som inte alls står i Lpfö 98. Detta tror jag beror på att föräldrarna får otydlig information vid exempelvis föräldramöten där personalen själva förväxlar sina egna lokala arbetsplaner med Lpfö 98.
I Förskola i brytningstid (Skolverket, 2004) uppmärksammades att vissa kommuner och förskolor hade satt upp egna mål för vad barnen skall kunna vid en viss ålder i skolplaner och de lokala arbetsplanerna. Detta är något som inte överensstämmer med läroplanens intentioner.
De kommuner och förskolor som sätter upp egna mål för barnen, tror jag gör detta för att de ska utvärdera barnens utveckling fortlöpande och för att kunna sätta in åtgärder tidigare om detta skulle behövas. Förskolornas verksamhet skall utvärderas (Lpfö 98) av personalen så att kvalitet och utvecklingsbehov tydliggörs och genom att sätta upp mål för vad barnen ska kunna vid en viss ålder kan förskolorna planera verksamheten utefter det. Även om förskolornas intentioner är av godo så anser jag att de agerar fel då deras främsta mål är, enligt Lpfö 98, att främja det enskilda barnets utveckling och inte för vad barnet ska kunna vid en viss ålder.
Jag tror även att det är föräldrarna själva som vill att det ska ske en kontinuerligt ”kontroll” på deras barn, något som de är vana vid redan från Barnavårdscentralen, så att de ser att deras barn utvecklas som de ska.
I min undersökning upplever de fem föräldrar som intervjuades den pedagogiska verksamheten där deras barn befinner sig som positiv. Föräldrarna är nöjda med både innehållet samt förskolans arbetssätt.
Jag tror för det första att detta beror på att föräldrarna själva har gjort ett aktivt val när de placerade sina barn. För det andra kan det bero på att förskolorna idag är indelade i mindre grupper s.k. åldersspår kortare perioder under dagen där verksamheten är anpassad efter just den barnskaran. Detta innebär att kvalitén varierar från verksamhet till verksamhet, vilket också nämns i kunskapsbakgrunden. I propositionen Kvalitet i
förskolan (2004/05:11) skriver de hur kvalitén är i förskolan handlar mycket om vilka
förutsättningar verksamheten ges och på vilket sätt det pedagogiska arbetet utförs. Den sociala grunden, där samspel mellan andra individer fungerar samt att de fysiska, psykiska, språkliga och sociala färdigheterna är utvecklade dvs. att barnen kan ta hand om sig själva, bedömer de flesta föräldrar att deras barn ska hantera både efter förskolan och innan starten till grundskolan.
Föräldrarna anser att en stor social grund att stå måste prioriteras innan lärandet tar vid. I kunskapsbakgrunden har jag skrivit att barns förutsättningar för utveckling och lärande påverkas i hög grad av den sociala miljö och den pedagogiska stimulans som de möter under barndomsåren (Prop. 1995/96:206 Vissa skolfrågor).
Eftersom läroplanen består av riktlinjer för hur pedagogerna ska nå sitt/sina mål med verksamheten är det upp till var och en av pedagogerna att tolka dess innehåll. En av de viktiga hörnstenarna i förskolans läroplan är att de ska lägga grunden för det livslånga lärandet (Lpfö 98 s.8).
Även då de flesta föräldrar tycker att den sociala grunden är viktigast att barnen hanterar efter förskolan och innan starten till grundskolan, så är det en del föräldrar som bedömer att de vill att deras barn ska ha kunskap om bokstäver och siffror. I propositionen Förslag till läroplan (1197/98:93) står det att det är vår samhällsutveckling som ställer ökade krav på kunskaps- och kompetensutveckling. Jag håller med det som står i propositionen och jag har intryck av att barn i allt lägre ålder ska ha en stor kunskapsbakgrund tidigt. Detta tycker jag medför att det råder en
ständig tävlan i vad barn kan. Det är vi, samhället, som sätter i gång denna tävlan då kraven på vad vi ska kunna blir allt hårdare.
Dahlberg och Lenz Taguchi (1994) tar upp att vad ett barn är och vad ett barn behöver för att utvecklas på bästa sätt styrs av barnets omgivning dvs. både av olika sociala som historiska sammanhang. Jag undrar om det är så att föräldrarna känner av detta tryck från samhället och därför vill att deras barn ska bekanta sig med ämneskunskaper redan i lägre åldrar för att klara av att konkurrera senare i samhället.
Förskolan är det första steget i ett sammanhållet utbildningssystem för barn och unga och i ett förslag till regeringen (Prop. 2004/05:11) vill Skollagskommittén förslå gemensam terminologi för elev och undervisning. Detta har fått hård kritik vilket jag även upplevde i min undersökning. Föräldrarna känner att barn inte får vara barn längre och att det ställs allt för höga krav för tidigt. Sveriges Psykologförbud anser att detta kan bidra till en skolifiering av förskolan och att det kan bli en bekostnad av de kvaliteter som förskolepedagogiken har idag.
Jag håller delvis med att kvalitén i förskolan kan försämras men det behöver inte bli så, allt är beroende på hur verksamheten planeras, genomförs och hur utbildad och kunnig personalen är.
Skolifiering av förskolan upplevs dock som både positivt och negativt av föräldrarna. Sker inlärningen på ett lekfullt sätt välkomnas de flesta ämneskunskaper. En förälder uttryckte sig så här: ”Jag ser inte det som negativt om de skulle ha kortare ”skolpass”
redan som femåringar. En del barn leker ju skola i denna ålder och vill gärna börja i den riktiga skolan såsom äldre syskon.”
Granberg (1999) skriver att små barn lär i helheter, när de har roligt, genom lek och
hela tiden, dvs. barnen lär genom sina sinnen och när de är intresserade och engagerade. Vidare påpekar Granberg att tyngdpunkten för att främja barns lärande måste läggas på konkret material så barn lättare förstår och tar det till sig. Detta innebär enligt Granberg att innehållet i verksamheten ska vara anpassat till barnens intresse och deras utvecklingsnivå och mognad.
Då barn lär genom sina sinnen är det vi pedagoger som måste se till att innehållet i den pedagogiska verksamheten intresserar och uppmuntrar barnen att engagera sig i sitt eget lärande. Vi pedagoger måste visa barnen redskapen medan de själva måste utföra handlingen för att ta till sig kunskapen som handlingen medför.
Jag har inte funnit en ”ren” definition på ”skolifiering” utan det är ett tolkningsbart begrepp. Skolifiering används ofta i samband med olika pedagogiska verksamheter och då främst förskolan som jag ser det. Varför begreppet skolifiering har börjat förekomma allt mer tror jag beror till stor del av att förskolan fick en egen läroplan, Lpfö 98 och ingår numera i vårt sammanhållna skolsystem.
Skolifiering innebär ofta att det förs in termer, begrepp och i vissa fall handlingar in i olika pedagogiska verksamheter, men som ursprungligen figurerar i skolans värld. För flertalet personer är skolifiering nästan ett skällsord och används främst i sammanhang där någon person vill förstärka en ståndpunkt, där vederbörande ofta relaterar skolifiering med en negativ konsekvens.
Skolifiering är ett relativt nytt begrepp men är oerhört laddat. Varför det är så laddat tror jag beror med ganska hög sannolikhet på att ordet skola ingår och detta i sin tur är förknippat med både allvar och krav. I och med detta tror jag att flera personer har dålig erfarenhet av skolan och reagerar på så vis negativt på begreppet. Däremot tror jag att de människor eller yrkesgrupper som har kontakt med någon av de olika pedagogiska verksamheter ser på skolifiering på ett mer positivt sätt än de som inte har samma kontakt.
Flera föräldrar känner inte till begreppet skolifiering och vad det innebär vilket kan bero på att det är ett nytt begrepp. När föräldrarna skulle förklara vad de anser om skolifiering upplevde jag vid intervjuerna att de ofta gick på känn och att de sökte efter att ge mig ett rätt svar på min fråga.
De flesta föräldrar reagerade dock negativt direkt när de hörde ordet och de förknippade skolifiering till skola och skola innebär allvar tycker de. Jag undrar vad det är som gör att skolan blir mer allvar än förskolan och vem är det som påstår att skolan ska ha denna stämpel, vi pedagoger eller är det föräldrarna själva?
Jag håller med de remissvar som har kommit in till förslaget på en gemensam terminologi, att det kan innebära en belastning för dagens förskolepedagogik. Emellertid behöver en skolifiering av förskolan inte innebära något negativ, utan sker det på ett lekfullt sätt så tar barnen till sig det om de är mogna för anser jag. Däremot är det viktigt precis som det står i Lpfö 98 att detta inte får betygsättas, utan att det enbart är verksamhetens aktivitet som får utvärderas av personalen.
Utifrån frågeställningarna rörande vilka kunskaper/färdigheter som barnen ska hantera enligt föräldrarna innan starten till grundskolan tycker jag att det går att urskilja att en
den frågan. Det gäller bland annat att de vill att deras barn ska hantera lättare matematik, känna till bokstäver och i vissa fall att även kunna läsa.
Att barnen ska ha en stor social grund att stå på håller jag även med föräldrarna om, för i och med det blir barnen självsäkra och känner en trygghet i sig själva så speglar det sig i att de vill försöka att testa och prova på nya utmaningar.