I detta avsnitt sammanfattas, presenteras och jämförs de resultat som studien kommit fram till.
Resultatet presenteras under rubriker från frågeställningarna.
Syftet med denna studie var att analysera hur Moderaternas och Miljöpartiets syn på vad som ansetts vara en miljöbil har förändrats över tid, med utgångspunkt i diskussionen om elbilen och dieselbilen. Frågeställningarna har guidat studien till att klargöra vilket drivmedel som ansetts vara mest fruktbar för en framtida oberoende fordonsflotta och hur en sådan omställning ska ske.
För att sätta diskussionen i kontext tog jag upp ett antal skeenden, innan jag presenterade materialet, som kan ha påverkat politiker på olika nivåer att agera mer kraftfullt för att undvika klimatförändringar. Årliga IPCC rapporter, signeringen av Parisavtalet och införandet av Klimatlagen (2017:720) har med hög trolighet fungerat som riktlinjer och klimatmål för politiskt agerande, där avsaknad av kraftiga politiska åtgärder riskerat leda till förvärrade klimatförändringar och/eller politiska repressalier. Jag tog också upp att Volkswagen och flera andra bilkoncerner avslöjades med att ha installerat dolda programvaror i dieselbilars motorer som kände av när motorn genomgick ett utsläppstest och då kunde justera utsläppen av kväveoxid och koldioxid till Euro 6 nivåer, trots att de egentliga utsläppen var 40 gånger högre.
Avslöjandet tvingade EU att tänka om i fordonsfrågan, eftersom många EU-stater hade subventionerat dieselbilar på grundval av deras energieffektivitet och låga koldioxidutsläpp.
Jag tog även upp att Teslas intåg på fordonsmarknaden fångade allmänhetens och politikernas intresse och senare även förändrade synen på elbilen. Teslas välutvecklade batterier och energieffektiva motorer gjorde att elbilen började betraktas som ett populärt alternativ för både bilentusiasten och den miljömedvetna konsumenten. Avslöjandet av Dieselgate i kombination med Teslas tekniska utveckling placerade elbilen i centrum för den miljö- och klimatpolitiska debatten om framtidens miljöbilar.
Med hjälp av argumentationsanalysen och analysen utifrån det teoretiska ramverket har vi kunnat titta närmare på hur Miljöpartiet och Moderaterna betraktat miljöbilen och dess drivmedel och roll i samhället. Vad vi kunnat se är att Moderaterna och Miljöpartiet uppvisat en generell samsyn över klimatfrågan i termer av dess problematik och lösning. Exempelvis kunde vi se i analysen från debatten 2014 med Johan Hultberg (M) och Åsa Romson (MP) att
36 båda två nämnde styrmedlet bonus-malus och ett specifikt datum, 1 januari 2017. En sådan kompromiss tyder på att partierna är beredd att agera mer pragmatiskt än ideologiskt i klimatfrågan, vilket visar på hur allvarligt svensk klimatpolitik ser på klimatutvecklingen. Den samsyn som uppvisades i debatten om miljöbilen kan indikera att vi med stor sannolikhet kommer att se fler pragmatiska beslut i framtiden och inom olika politiska områden.
Hur ser partierna på klimatfrågan? Finns det centrala skillnader?
Tre av partirepresentanterna uttryckte i båda debatterna en industriell fatalistisk ståndpunkt om att klimatförändringarna var ett globalt problem som kräver samarbete på olika internationell och nationell nivå. Romson (MP) tog stöd av ett, högst troligt, internationellt överenskommet klimatmål när hon fastslog att det var avgörande att minska utsläppen för att nå klimatmålen och Hultman (M) uttryckte sig i termer att klimatet är vår tids verkliga ödesfråga när han förklarade betydelsen av att ställa om fordonsflottan. Svensson Smith (MP) inledde sitt anförande med att klargöra att kontexten för debatten handlade om Parisavtalet och att pressen vilade på dem att ge kommande generationer ett bra liv. Bergheden (M) gav inget uttryck om klimatfrågans allvarsgrad eller dylikt. Detta placerar dock inte honom inom klimatskepticism, eftersom han argumenterar för att anpassa teknik och industri efter miljön.
Hur ser partierna på teknik- och transportsystem?
Båda partierna efterlyser nya tekniska lösningar för att göra omställningen till en oberoende fordonsflotta möjlig. Både Romson (MP) och Hultberg (M) ser positivt på en ökning av elbilar och hybridbilar men även bilar med förnybara bränslen, exempelvis biodiesel och biobensin som kan tankas i de flesta bensin och dieselmotorer. Därtill argumenterar de båda för en ökad investering i laddinfrastruktur incitament för att få konsumenten att välja elbilen före fossilbilen. I den senare debatten argumenterade både Svensson Smith (MP) och Bergheden (M) för investeringar i självkörande bilar som framtida färdmedel. Bergheden argumenterade därtill i anförande 33 att han såg potential i elvägar som alternativ till stationära laddstationer.
Om laddning kan lösas med elvägar är det troligt att valet för konsumenten underlättas än mer.
Moderaternas ståndpunkt om teknik faller inom industriell fatalism i och med att de förordar mer klimatanpassade industrilösningar som medel för att minska utsläppen. Miljöpartiets ståndpunkter i frågan faller inom grön keynesianism i och med att de förordar en långsiktig omställning till förnybara och energieffektiva drivmedel.
37 I frågan om transportsystem skiljer det sig en del mellan partiernas ståndpunkter. Romson (MP) säger i sitt första anförande att hon vill se ”en mer hållbar samhällsplanering som reducerar onödiga vägtransporter.”. ”Onödiga vägtransporter” tyder på att hon anser att bilen används i så pass stor utsträckning att hon anser det värt att göra nya samhällsplaneringar för att minska bilkörandet. Som lösning ser hon investeringar i ny järnväg och förbättrad kollektivtrafik som huvudalternativ för transportmedel av gods- och persontransport. Bilen anses också vara en viktig del för de som bor utanför kollektivtrafikens nät och är i behov av den. Ståndpunkten om tågtrafik utvecklas än mer i Svensson Smiths (MP) anförande 31. Två gånger uttrycker hon att debatten handlar om väg- och fordonsfrågor och båda gångerna återkommer hon till att investeringar måste göras i järnvägen, som tydligt anses vara huvudtransportmedlet. Det är anmärkningsvärt mycket taltid hon lägger på detta, för att vara en debatt om väg- och fordonsfrågor. Vid en första blick kan miljöpartiets ståndpunkt tänkas placeras inom ekosocialism, men i och med att hon även förordar investeringar i elbilen och bilar med förnybara drivmedel faller argumentationen inom grön keynesianism. Moderaternas ställningstagande är tvärt emot Romsons (MP) och Svensson Smiths (MP) åsikter. Hultberg (M) och Bergheden (M) argumenterar båda för en ökning av antalet miljöfordon, både inom gods- och persontransport. Hultberg (M) menar att en modernisering av järnvägen skulle undanskymma nödvändiga investeringar inom vägar och drivmedelsproduktion. Vidare menar han att Moderaterna alltid kommer att bekämpa utsläppen, men aldrig bilen i sig. Det är tydligt att Moderaterna ser bilen som en viktigare del i samhället än Miljöpartiet. Hultberg (M) går längre och ifrågasätter varför Miljöpartiet vill bygga en järnväg ingen har efterfrågat.
Moderaterna placeras här inom industriell fatalism.
Ska staten eller marknaden styra en omställning till en fossiloberoende fordonsflotta?
I den första debatten uttryckte sig Hultberg (M) om att Alliansen framgångsrikt hade fått ned transportsektorns utsläpp när de satt i regeringsställning 2006–2014 med hjälp av förhöjd energiskatt på fossila bränslen och miljöbilsbonus som styrmedel. I samma debatt står det även klart att både Miljöpartiet och Moderaterna är överens om att staten ska tillhandahålla subventioner för att styra efterfrågan mot miljöbilar. Både Romson (MP) och Hultberg (M) uttrycker i sina anföranden att de vill se ett bonus-malus-system som båda vill se införas till 1 januari 2017. Här är de båda överens om att marknaden inte kan förmå sig på egen hand att ställa om fordonsflottan. Båda partierna placeras därav inom grön keynesianism. När Svensson Smith (MP) och Bergheden (M) debatterade hade bonus-malus-systemet nyligen ratificerats, varför styrmedel inte debatterades.
38 Hur ska den fossiloberoende fordonsflottan se ut? Vilka drivmedel premierar partierna?
Romson (MP) menar att majoriteten av fordonsflottan ska bestå av el- och hybridbilar och att resterande delar ska bestå av förnybara drivmedel. Det betyder att E85, ED95, gas, HVO och dieselbilar är gångbara alternativ. Även Hultberg (M) lyfte att elbilen är ett av huvudalternativen till fordonsflottan. Men han utesluter heller inte den befintliga fordonsflottan vi har idag för att minska utsläppen, när han föreslår en satsning på så kallade drop in-fuel, biodiesel (HVO) och biobensin som kan tankas i konventionella diesel- och bensinmotorer.
Svensson Smith (MP) uttrycker en ställning för elbilar men är samtidigt tydlig med att hon inte diskriminerar något förnybart drivmedel, med undantag att biobränsle bör används med återhållsamhet eftersom sjöfarten och flyget är i större behov av biobränsle. Bergheden (M) verkar betrakta nya utvecklingar inom laddning, autonoma bilar som talar för elbilens favör.
Samtidigt kritiserar han regeringen för att ”skatta ihjäl dem som är beroende av bilar”.
Troligtvis är det en referens till energiskatten på fossila bränslen, vilket kan tyda på att han ser bensin- och dieselbilen inom en framtida fossiloberoende fordonsflotta, i och med att de kan tankas med biobränsle. Både Moderaternas och Miljöpartiets ställningstagande präglas av industriell fatalism och grön keynesianism. Industriell fatalism betraktar tekniska lösningar och bilar som är miljöanpassade som lösningen på utsläppen, och samtliga av drivmedlen är fruktbara resultat av just detta. Grön keynesianism efterlyser förnybara och energieffektiva drivmedel.