Samtliga lärare hade upplevt olika former av utanförskap, där flera nämnde att det svåraste var när eleven själv bara hade känslan av att vara utanför medans läraren inte såg detta utanförskap. Schjellerup-Nielsen (2006) skriver att det finns dolda normer i gruppen som individen måste uppnå för att bli medlem i gruppen och på så vis tillhöra gemenskapen. Detta skulle kunna vara en anledning till att lärarna
upplever att det själva inte ser utanförskapet, de är inte medvetna om vilka dolda normer och krav som finns för att bli en del av gemenskapen, vilket kan leda till ett utanförskap för eleven. Flera författare menar därför att det är viktigt att all personal på skolan är involverad och delaktig i värdegrundsarbetet till exempel för att alla ska ha inblick i detta viktiga arbete (se t. ex Kimber, 2007,2009; Hartikainen och Lindell, 2001). Kan det vara så att detta arbete läggs över på den eller de lärare som är
ansvariga för det schemalagda arbetet i klassen, vilket gör att några få lärare får en djupare förståelse medans de lärare som inte är involverade släpper detta arbete och lägger större fokus på till exempel ämneskunskaper?
Flera lärare ansåg att det är viktigt att individen hade en känsla av att tillhöra en grupp, jag betyder någonting och jag duger som jag är, för att de skulle kunna känna gemenskap. Vidare menade de att det var viktigt att eleverna kände att de tillhörde en grupp, att det fanns en vi-känsla och att man gjorde saker tillsammans. Kopplingen mellan vi-känsla och grupp gör även Thornberg (2006b) och Schjellerup-Nielsen (2006), skriver att en kraft av samhörighet i en grupp är en förutsättning för eleverna att känna gemenskap. Den som eventuellt inte känner den kraften och samhörigheten blir inte en del av gemenskapen.
Några lärare menade att de kunde se gemenskaper i olika gruppkonstellationer, till exempel såg de en gemenskap i klassen då eleven var med sina klasskamrater, en gemenskap med samtliga klasser i år 1 samt en gemenskap med hela skolan. Thornberg (2006b) och Stigendal (2004) menar att vi ingår i olika grupper eller gemenskaper. Om detta skulle stämma så innebär det att en elev har flera möjligheter att ingå i en gemenskap. Detta skulle kunna innebära att eleven har en bästa kompis i en annan klass än sin egen, med vilken den känner tillhörighet och gemenskap. Detta gör att eleven ingår i en grupp där denne upplever gemenskap. Det skulle således innebära att det finns elever som upplever ett utanförskap i sin klass, men ute på rasten så finner den sin kompis och känner då gemenskap.
Några lärare menade att elever som hade det svårt socialt ofta fann varandra ute på skolgården. De hittade själva en väg till att känna samhörighet och tillhörighet med någon, utanförskapet som existerade i klassrummet fanns då inte kvar ute på rasten då eleverna kände samhörighet. Einarsson (2009) skriver att de som är lika bildar gemenskaper, Stigendal (2004) skriver att eleven kan hamna utanför gemenskapen då man inom gruppen till exempel saknar förtroende och förståelse för varandra. Detta skulle kunna innebära att dessa elever skapar sin gemenskap ute på rasten
genom deras inbördes likheter och förståelse för varandra utifrån deras sociala erfarenheter. Kan man som lärare verkligen nöja sig med den här gemenskapen för eleven, kommer eleven orka ta sig igenom hela sin skoltid utan att känna gemenskap i klassen utan bara på rasten?
Två av lärarna (Eva och Lena) gick dock ett steg längre i hur utanförskap kan gestalta sig och menade att de kunde se att de fanns en sorts rangordning hos eleverna som bestämde hur utanförskapet kom att se ut. Elever som var lite avvikande hamnade oftare i utanförskap än elever som var mycket avvikande, vilket de menade berodde på att klasskamraterna såg att någonting inte stämde och att de då på något vis blev accepterade. Vi frågar oss således: innebär denna acceptans att läraren väljer att inte se utanförskapet utan menar att eleven ingår i gemenskap bara för att denne inte blir trakasserad eller utstött? Får den eleven verkligen en känsla av samhörighet och gemenskap till gruppen eller blir det en form av skenbar gemenskap som uppstår där elevens egen känsla ändå är att hon står utanför gemenskapen? Vidare frågar vi oss om detta accepteras av läraren, hur kommer det då att påverka elevens fortsatta skolgång? Nilsen-Schjellerup (2006) och Ogden (1991) skriver till exempel att den sociala kompetensen har betydelse för samspelets påverkan i gruppen . Thornberg (2006b) menar att det sociala samspelet är det som utvecklar till exempel normer, regler och värden i gemenskapen, de elever som informanterna upplever inte har den sociala kompetensen blir heller inte delaktiga i hur gemenskapen formas och inte heller en del av gemenskapen. Nielsen-Schjellerup (2006) och Thornberg (2006b) beskriver att en förutsättning för att individen ska lära sig de sociala koder som krävs för att kunna delta i gruppen och bli en del av gemenskapen är att individen är aktiv och deltar i det sociala samspelet. Utifrån detta resonemang skulle det enligt oss innebära att eleven, som befinner sig i en skengemenskap, riskerar att gå miste om denna sociala utveckling.
Lärarna hade olika syn på ett utanförskap då de flesta?? menade att ett utanförskap inte alltid var av ondo då det kunde vara självvalt. Anledningar till detta kunde vara att skoldagarna var långa och fyllda med social samvaro vilket gjorde att eleven ibland behövde en stund för sig själv eller att eleven inte tyckte om att delta i
fotbollsmatchen. Andra lärare menade istället att ett utanförskap aldrig var självvalt, eftersom människan är en social individ och vi fungerar inte så att vi vill vara själva. Stigendal (2004) menar att det finns självvalt utanförskap, vilket kan visa sig då eleven inte känner att aktiviteten är meningsfull och därför väljer att inte delta i denna. Beroende på hur man som lärare tolkar ett utanförskap som självvalt eller icke självvalt påverkar hur läraren förhåller sig till utanförskap och hur man väljer att arbeta med det. Detta skulle i ett arbetslag kunna medföra att det finns stora skillnader i synen på utanförskap, vilket kan leda till att det är svårt att ha ett gemensamt förhållningssätt i det förebyggande arbetet.
I vår undersökning menade flera lärare att en grundförutsättning för att eleven ska känna gemenskap är att de känner att de tillhör gruppen vilket även flera författare beskriver (Kimber, 2009; Ogden, 2003; Thornberg, 2006). Flera lärare menade att upplevelsen av ett utanförskap kan se olika ut. De menade att ofta har eleven och läraren samma uppfattning. Ibland skiljer det sig dock i uppfattning mellan lärare och elev, de har inte alltid samma syn och känsla för när eleven är utanför
gemenskapen, vilket har visat sig då de har upplevt eleven vara med i gruppen men då det framkommit att eleven själv inte alls haft den känslan och vise versa.
Einarsson (2009) menar att det kan skilja sig mellan att känna sig delaktig och att vara delaktig, vidare skriver Stigendal (2004) att den starkaste gemenskapen infinner sig då eleven både är och känner sig delaktig. Eva och Lena menade att denna känsla hos eleven var den svåraste att upptäcka med utanförskapet och att fånga in den eleven för att kunna förändra den känslan. För att läraren ska uppmärksamma den känslan hos eleven så måste hon hitta egna strategier för att upptäcka detta
utanförskap. Det går till exempel inte att enbart se i leken eller i klassrummet utan man behöver ha utvecklat en god relation till sina elever så att man som lärare sprider trygghet till eleverna för att till exempel de själva ska våga berätta om till exempel sin känsla av att inte vara en i gemenskapen. Utan en god relation mellan lärare och elev så förblir detta utanförskap dolt genom tystnad hos eleven och omedvetenhet hos läraren. Eva och Lena menar att det tar tid innan man lär känna alla barn och att det kan vara ett hinder i arbetet med att upptäcka utanförskap, något som inte nämns i den litteratur som vi har tagit del av. Kanske hänger detta samman med elevens känsla och lärarens omedvetenhet. Om inte lärare och elev har en god relation så kan inte detta utanförskap motverkas. Utanförskapet fortsätter vara dolt och känslan av att stå utanför gemenskapen finns kvar hos eleven.