Resultatdiskussion

Det som konstateras både i litteraturen samt i intervjuerna som jag genomfört är att

skolgången ser väldigt olika ut för de barn som har Aspergers syndrom. Det varierar inte bara mellan olika skolor utan det kan till och med se olika ut för elever med Aspergers syndrom på samma skola. När det gäller elever med diagnosen som är integrerade i ”vanlig” klass så varierar det mycket mellan olika fall hur mycket eleven är med klassen och hur mycket tid eleven har med assistent, specialpedagog eller i annan grupp än klassen.⁵⁴ Man kommer dock fram till, även det i både litteratur samt intervjuer, att det viktiga när skolan planerar elevens skolgång är att man utgår just från eleven. Skolverket tar i sin rapport upp att de har kommit fram till att även om skolgången ser väldigt olika ut för elever som har Aspergers syndrom så försöker de flesta skolorna utgå ifrån eleven när de planerar skolgången.⁵⁵ När de intervjuade berör detta ämne så säger de att de sett att man nu mer och mer utgår ifrån den aktuella eleven i planeringen, men att det är något som man kan bli bättre på. Det är den aktuella elevens problematik och behov som ska vara utgångspunkten i planeringsarbetet. De elever som har Aspergers syndrom är, precis som alla andra elever, alla olika. Det går inte att säga att det finns ett sätt som fungerar för alla elever som har Aspergers syndrom. Det man kan säga är att det finns vissa saker som är gemensamt för många av dessa elever, dock inte för alla. Det står tydligt i grundskoleförordningen, 5 kap 1 §, att alla elever som i behov av särskilt stöd skall utredas. Det som utredningen skall komma fram till är orsaken till elevens problematik samt vilka åtgärder som är lämpliga.⁵⁶ Detta fyller ingen funktion om man inte har den aktuella eleven i fokus. Jag är av den åsikten att alla elever ska ges möjlighet att gå i en och samma skola. För att detta ska vara genomförbart så måste skolan anpassa sig efter eleverna och deras behov. Samtidigt så får man inte glömma bort att det är elevens bästa som man ska gå efter.

Om det visar sig att skolan inte får det att fungera på ett sätt så att alla berörda är nöjda så måste man givetvis se över vilka alternativ som finns till en ”vanlig” klass. I vissa fall så kan

54 Rapport 2009:334

55 Rapport 2009:334

56 SFS 1994:1194 Grundskoleförordningen.

elevens problematik vara av en sådan grad att det är bäst för eleven att gå i en mindre grupp där man specialiserat sig på det aktuella problemet. Om så är fallet så anser jag inte att den eleven skall vara kvar i den ”vanliga” klassen utan skall då byta till en specialgrupp.

Som blivande pedagog ser jag att jag kan komma att ha stor nytta av åtgärdsprogram. Visst kan det vara lite extra arbetsamt när de skall tas fram men när det arbetet är gjort blir det lättare både för eleven och för pedagogen. För eleven blir det lättare eftersom den då tydligare kan se sin utveckling och få tydliga bevis på att den har lärt sig något. Även för pedagogen blir det tydligare och lättare att följa eleven. Som pedagog får man dokumenterat hur det går för eleven, vad eleven lärt sig och vad den behöver öva mer på. Jag ser det alltså som positivt att det finns ett måste som säger att elever som visar tecken på att behöva stöd i skolan skall utredas och att den utredningen skall komma fram till orsak till problematiken samt planerade åtgärder.⁵⁷ Detta gör att elever med Aspergers syndrom får reda på sin problematik samt att de får hjälp att bli, som alla andra elever i skolan, välfungerade samhällsdeltagare.

När det gäller elevernas mål så är det, enligt mig, viktigt att alla elever har mål som för dem är lätta att förstå samt nåbara. Jag skulle själv tycka att det vore jobbigt att ha mål som var jättelångt bort, de skulle kännas onåbara. Att kunna bocka av bit efter bit när man lärt sig saker känns mycket mer tillfredsställande. Ser man till elever med Aspergers syndrom så tar litteraturen upp just att det är viktigt att de mål som man sätter upp för dessa elever är nåbara och att de på så vis kan fungera som morot för eleven. Dessa elever kan ha svårt att fokusera på mål som de upplever vara för långsiktiga eller abstrakta. Därför är det viktigt att målen är anpassade efter eleven. Alla elever skall ha mål som de ska uppnå i skolan. Dessa mål kan fungera som redskap för pedagogen när denne skall strukturera och planera elevernas skolgång.⁵⁸ Även när det gäller detta område så håller de intervjuade med om det som står i tidigare forskning, att det är viktigt att målen som man sätter för eleverna är nåbara. Om man har större mål så kan det vara lämpligt att man sätter mindre delmål till dessa för att underlätta för eleven. Jag slås även av tanken att det måste vara bra för dessa elever att ha mål som de känner är nåbara inom en relativt kort tid, detta för att inte stressa upp eleverna. Om man har för stora mål, och upplevs vara långt bort så kan jag tänka mig att det ökar stressen hos dessa elever. Många av de elever som har Aspergers syndrom, har enligt de intervjuade svårt att hitta ett lagom tempo att arbete i. Det blir lätt att de jobbar på allt vad de kan och sen tar energin slut och de orkar inget mer.

57 SFS 1994:1194 Grundskoleförordningen.

58 Rapport 2009:334

Något som man lägger stor vikt vid både i litteraturen samt i intervjuerna är att pedagogen har en noggrant detaljerad planering för de elever som har Aspergers syndrom. Dels så är det, som skolverket tar upp i sin rapport, bra om skolan vet om innan eleven börjar att eleven har Aspergers syndrom.⁵⁹ Detta kan vara något att tänka på om eleven eventuellt skall byta skola.

Det kanske inte alltid är känt innan eleven börjar skolan att den har Aspergers syndrom, men när det väl är känt är det bra om detta framkommer till skolan i tid. Detta för att ge skolan största möjlighet att hinna planera och förbereda för eleven. I rapporten tar man också upp att det exempelvis kan vara bra om eleven ges möjlighet att komma på skolan till studiebesök innan skolstart. Eleven kan då i lugn och ro få bekanta sig med lokalerna samt med den personal som eleven skall ha.⁶⁰ Detta tycker även Östman är en bra idé. Han menar att om någon dessutom hjälpt eleven att formulera frågor och funderingar inför besöket så kommer det att ge ännu mer.⁶¹ Många elever som getts denna möjlighet känner sig då lugnare när det väl är dags för skolan att börja. Jag har tidigare inte tänkt på hur stressigt det kan vara för en elev när det gäller att bekanta sig med skolan och personalen. Jag tror att det är en jättebra metod att erbjuda ett studiebesök innan skolstart för dessa elever, att ge eleverna tillfälle att i lugn och ro möta det som komma skall samt ge möjlighet att ställa frågor och få svar på eventuella funderingar. Än en gång så handlar det om att skolan måste sätta eleven i fokus och göra det som är bäst för denne. Om man gör skolstarten för eleven till en trevlig och så

avslappnad stund som möjligt så antar jag att det underlättar för kommande skolgång. Om eleven får en mindre bra första upplevelse av skolan kan detta vara något som sitter i länge och som blir svårt att ändra på.

Nästa område när det gäller planering är vart i klassrummet eleven skall placeras samt hur pedagogen ska göra, för eleven, tydliga planeringar av skoldagen. Båda de intervjuade säger att om pedagogen någon gång känner att det är mer arbetsamt att ha en elev med Aspergers syndrom i sin klass så är det vanligtvis när de detaljerade planeringarna skall skapas, samt när extramaterial skall framställas. Många av de elever som har Aspergers syndrom får det lättare om pedagogen kompletterar sin undervisning med bilder. Både elevens schema över dagen samt själva undervisningen kan kompletteras på detta sätt, menar de intervjuade. Jag kan se att det blir ett merarbete när detta extramaterial skall framställas. Samtidigt så ser jag en utmaning i att komma fram till lösningar som passar den aktuella eleven. Jag har alltid varit

59 Rapport 2009:334

60 Rapport 2009:334

61 Östman, 2001.

av den åsikten att det är värt så mycket extra om man som pedagog får kämpa lite med eleverna och det som de behöver för att sedan få ta del av den glädje och känsla av

tillfredsställelse som eleven upplever när den har lärt sig det aktuella momentet. Därför ser jag det mer som en positiv utmaning än en betungande arbetsbörda att få lägga extra tid på att vara detektiv och söka fram bra extramaterial för mina kommande elever. När det gäller placeringen i klassrummet så är inte det något som jag diskuterat med de intervjuade.

Däremot så tar skolverket upp vikten av att man även har placeringen av eleven i klassrummet med i planeringen. Dels så är det många pedagoger som säger sig vara hjälpta av att ha

mindre rum kopplade till sitt klassrum. Detta för att om man har en elev med Aspergers syndrom som har svårt att skärma av så kan denne få arbeta viss tid i det mindre rummet. Att det behöver vara i kontakt med det stora klassrummet är av anledningen att pedagogen ska kunna ha kontroll över alla samt att eleven inte ska behöva vara allt för långt bort ifrån sin klass.⁶² Jag kan dock tycka att om eleven skall vara integrerad med klassen så ska den naturliga platsen vara i klassrummet. Om pedagogen tycker att det är lättare, eller har ett behov av extrarum, så kanske pedagogen inte klarar av att genomföra integreringen fullt ut.

Sedan kan jag självklart hålla med om att det är bra att ha extrarum i anslutning till sitt klassrum men då för att alla elever ska kunna nyttja det, exempelvis om eleverna arbetar i mindre grupper eller liknande. När pedagogen planerar elevens placering i klassrummet så rekommenderar skolverket att elevens plats inte är för nära en dörr, då det vanligast är ett av de områden i klassrummet där det är mest aktivitet. Det är också bra om man ser till att eleven har en rak väg till läraren, att det är lätt för eleven att ta sig fram till läraren om den behöver hjälp eller vill visa att den är klar.⁶³ Ser man till klassrummet som helhet så säger de

intervjuade att det är bra om det är sparsmakat inrett för att undvika att eleverna blir

distraherade något som även skolverket tar upp i sin rapport. Också ljudintryck är viktigt att ta ställning till. I vissa fall kan exempelvis hörselkåpor vara bra för eleverna att använda.

Elever med Aspergers syndrom behöver även en tydlighet i sin undervisning. De behöver att pedagogen är tydlig i precis allt den gör. I skolverkets rapport står det att pedagogerna behöver se allt ur ett ”Aspergers syndrom perspektiv”. Det handlar exempelvis om att pedagogen inte kan använda sig av ironi när den pratar, inte heller bildspråk. Elever som har Aspergers syndrom uppfattar det pedagogen säger ordagrant och därför uppstår det problem

62 Skolverket, 2001.

63 Rapport 2009:334

om pedagogen inte tänker på detta.⁶⁴ Jag är av den uppfattningen att jag tror att alla barn mår bra av tydlighet och ser det som positivt att pedagogerna behöver tänka igenom hur de fungerar i sitt yrke. En av de som jag intervjuade menade att det nog är svårt att ändra på sig som person, antingen så har man tydligheten eller så har man det inte. Detta tänkte jag till en början lät ganska hårt. När jag funderat ett tag på det så kan jag dock vara beredd att tro att det i många fall kan vara just så. Det är, enligt mig, väldigt svårt att ändra på sig själv i många andra saker så det samma borde gälla även detta område. Något annat som jag har funderat över när det gäller tydligheten är hur man ska få reda på om man är tydlig eller inte. Som jag upplever det så är det många gånger svårt att försöka skapa sig en uppfattning av vad andra tycker och tänker om en själv och det man gör. Kanske skulle det kunna vara en lösning att pedagoger går ihop och hjälper varandra genom att vara med på varandras lektioner och observera hur man arbetar. På samma sätt kan man kanske be kollegorna att beskriva hur de tycker att man är även utanför klassrummet, exempelvis som rastvakt eller i lärarrummet.

Samtidigt tror jag att detta kan vara ett svårt tillvägagångssätt. Detta på grund av att jag tror många kan ha svårt att göra och säga ärliga ”omdömen” av sina kollegor samt att många nog skulle ha svårt att be kollegorna för man vill inte bli ”granskad” av just dem man jobbar tillsammans med. Ett alternativ till att be kollegorna kanske kan vara att man på något sätt kontrollerar, vid olika tillfällen, vad man tror sig ha förmedlat till eleverna och vad de faktiskt har uppfattat. Gör man detta ganska regelbundet kan man, tror jag, få en ganska bra

uppfattning om hur mycket av det man tror man förmedlar till eleverna som de faktiskt uppfattar. När det gäller elever med Aspergers syndrom så tar man i litteraturen upp att det kan vara bra om dessa elever har en bok eller ett papper på sin arbetsplats där de kan skriva upp saker som de tycker verkar konstigt. Då kan pedagogen sedan sätta sig med denna elev och gå igenom de saker som kommit upp på lappen och förhoppningsvis utreda vad det var man faktiskt menade.⁶⁵ Sedan är det, när det gäller dessa elever extra viktigt att det finns vuxna i skolan som de känner stor tillit till. När det finns det så blir det lättare för eleven att våga ta upp saker som de tycker är konstiga eller saker som de inte förstår.⁶⁶ Klimatet i klassrummet är något som är viktigt att arbeta med. Pedagogen måste arbeta med att få

eleverna att acceptera att alla är olika men ändå lika värda. Om pedagogen har ett accepterade klimat i sitt klassrum så blir det lättare för alla elever att våga vara sig själva. På så vis blir det även lättare för de elever som på något vis utmärker sig genom exempelvis en diagnos som

64 Rapport 2009:334

65 Attwood, 2000.

66 Rapport 2009:334

Aspergers syndrom.⁶⁷ Enligt mig är det en av skolans viktigaste uppgifter att hjälpa eleverna till att bli fungerade samhällsmedlemmar. Detta tror jag inte att man kan bli om man inte kan se allas lika värde. De som jag intervjuat säger att det många gånger är en fördel för en pedagog att ha en elev med Aspergers syndrom i sin klass om man ser just till arbetet med att förmedla allas lika värde. Litteraturen, bland annat skolverkets rapport, tar upp att det har visat sig vara viktigt att pedagoger arbetar med att lyfta fram olikheter som positiva. Det kan vara extra viktigt att komma ihåg att man som pedagog ska lyfta de eventuella olikheter som en elev med Aspergers syndrom uppvisar som positiva. Jag tror att det är viktigt att man som person försöker se det positiva i saker. Detta gäller inte bara pedagoger utan alla människor.

Jag upplever det som att ser man det positiva i saker så blir det automatiskt det som man förmedlar, även när det gäller olikheter.

Något som jag tror kan bli lite av en utmaning för mig i mitt kommande yrkesliv är hur jag ska inkludera bilder på ett naturligt sätt. På flera ställen i litteraturen tar man upp att om en pedagog ska arbeta på ett inkluderande sätt så är det bra om denne använder sig mycket av bilder i undervisningen.⁶⁸ Om jag ser till planeringar av olika slag så upplever jag det som ganska enkelt att komplettera dessa med bilder, både abstrakta och fotografier. Det som jag kan uppleva som en utmaning är att komplettera resterande del av undervisningen med bilder.

Bilder bör vara ett naturligt komplement till den verbala undervisningen för att eleverna då lättare tar till sig och förstår det som pedagogen förmedlar, detta menar både de intervjuade och litteraturen. Det är exempelvis Winter som tar upp att vissa elever med Aspergers syndrom kan ha svårt med abstrakta bilder och att det därför kan vara bra att använda sig av fotografier istället. Något som här påverkar arbetet relativt mycket är vilken tillgång

pedagogen har till olika tekniska hjälpmedel. Visst kan pedagogen alltid skriva ut och hålla upp bilder, eller använda sig av den traditionella OH-apparaten men jag kan känna att det blir enklare om pedagogen i sitt klassrum har tillgång till exempelvis en projektor. Om så är fallet så kan pedagogen koppla datorn till denna och från den visa vilket digitalt material som helst.

Jag upplever då också att det blir lättare att använda sig av fotografier om det är något som krävs för de elever som har Aspergers syndrom och som kan ha svårt med abstrakta bilder. Än en gång så tror jag dock att det handlar om att pedagogen måste försöka se möjligheterna i den situation som den befinner sig i. Jag tror också att det är bra om pedagogen samtidigt som

67 Rapport 2009:334

68 Rapport 2009:334 & Winter, 2008.

den ser möjligheter innehar mod. Det kan nog, tror jag, vara svårt ibland att våga bryta mot de traditioner som finns i skolans värld för att våga testa nya idéer och förslag som man har.

De tillfällen som innebär ”fri” tid, exempelvis rast, är tillfällen som elever med Aspergers syndrom ofta upplever som jobbigast. Därför blir det så att det under dessa pass är vanligt att elever med Aspergers syndrom behöver som mest stöd. ⁶⁹ Det som de behöver stöd med är att hitta en avkopplande sysselsättning, menar de intervjuade. De behöver dessa tillfällen till återhämtning, men de inte får hjälp att finna återhämtande upplevelser så blir det istället så att dessa pass tar all den energi som finns kvar hos eleven. Ett exempel som man tar upp i

litteraturen på avslappnande uppgift är att pedagogen skapar upplevelser som blir

gemensamma för hela klassen. Pedagoger som arbetar med yngre elever kan exempelvis använda sig av ”veckans lek” eller liknande.⁷⁰ När det gäller ”veckans lek” så är det dock något som jag aldrig har stött på innan och har lite svårt att se hur det fungerar. Tanken skulle vara att man har en lek som eleverna leker under exempelvis rasterna. Jag tror dock att det är svårt, och jag vet inte om jag tycker att det är helt rätt, att ha bestämda lekar som barnen ska ägna sig åt på rasterna. Då tror jag att jag istället skulle gå tillväga på så sätt som en av de intervjuade tar upp, jag skulle använda mig av den individuella kartläggningen. När man som pedagog gör individuella kartläggningar av dessa elever så får man se till att också fokusera på vad eleven uppfattar som avslappnande. Sedan får man under tiden som man arbetar med eleven anpassa de olika avslappnande uppgifterna allt eftersom eleven utvecklas. Sedan tror jag dock också att det är viktigt att de elever som har Aspergers syndrom får gemensamma upplevelser med resten av eleverna i klassen men jag är som sagt inte säker på om jag tror att

”veckans lek” är rätta redskapet. Enligt mig så skulle det känns bättre att när man ser att det är möjligt styra in leken på något som man vet att eleven med Aspergers syndrom är intresserad av eller tycker är kul att leka. Skillnaden är här enligt mig att man då endast vid vissa tillfällen och till viss grad anpassar den lek som eleverna redan har tagit initiativ till eller påbörjat.

”veckans lek” är rätta redskapet. Enligt mig så skulle det känns bättre att när man ser att det är möjligt styra in leken på något som man vet att eleven med Aspergers syndrom är intresserad av eller tycker är kul att leka. Skillnaden är här enligt mig att man då endast vid vissa tillfällen och till viss grad anpassar den lek som eleverna redan har tagit initiativ till eller påbörjat.