Resultatdiskussion

7.1.1

Som framgår av resultatet ovan uttrycker alla intervjupersoner vikten av att barnet ska lyssnas på, höras och göras delaktiga under utredningen. Intervjupersonerna framför vikten av att under barnsamtal göra det tryggt för barnet. Detta kan göras genom att exempelvis låta barnet välja plats för mötet, eller bestämma att utföra en aktivitet tillsammans med

intervjupersonen och eventuell anhörig. Olika platser eller aktiviteter kunde inbegripa promenader, vistelser på lekparker, bilturer, fika på kaféer och så vidare. Det nämns i intervjuerna att barn som inte pratar i vissa fall kan motiveras genom att erbjudas fika eller liknande som de gillar. På detta sätt kan förutsättningar och trygghet växa fram i relationen mellan socialsekreterare och barn, vilket möjliggör att barnet öppnar upp sig. Vi anser att detta är ett bra sätt att gå tillväga på eftersom det kan tänkas skapa en grund för

relationsskapande. Bell (2002) framför att det bara är i tillitsfulla relationer som barnen kan ges de bästa förutsättningarna att tala om hur de tänker och bli delaktiga på olika sätt. Att barnet bör lyssnas på, själv får ha något att säga till om avseende mötets utformning och vilka som ska delta på mötet, är också något som framkommer i tidigare forskning (Cashmore, 2002; Husby et. al., 2018; Pölkki et. al., 2012; Rasmusson, 2011; Pert et. al., 2017). Det kan vara så att barnet inte upplever sig bekväm eller är redo att uttrycka sina synpunkter under möten (Van Bijleveld, 2014). Likaså kan barnet uppleva att möten inte är roliga eller till och med kan vara skrämmande och därför inte vill medverka (Thomas & O’Kane, 1999). Detta ser vi som problematiskt eftersom processer som inkluderar barn rimligtvis borde vara behagliga och stimulerande för barn. Att möten kan vara skrämmande, nämner också Cashmore

(2002) som i sin studie kommer fram till att barn exempelvis kan uppleva möten som obehagliga på grund av främmande personer som närvarar. Om möten utformas på ett sätt som är lämpligt utifrån barnet, skulle det kunna tänkas leda till bättre förutsättningar för denne att vilja närvara. De ansträngningar som intervjupersoner i denna studie gör för att bidra till trygghet, kan sålunda inte tänkas vara meningslösa, utan leda till barnets

delaktighet vid möten och barnsamtal. Två intervjupersoner nämner också att barnets möjligheter att bestämma plats och aktivitet, begränsas utifrån en bedömning av

lämpligheten beträffande barnets önskemål i detta hänseende. Om barnet fritt fick välja skulle det exempelvis kunna leda till koncentrationssvårigheter för barnet eller innebära olämpliga miljöer för samtal av känslig karaktär. Detta kan tänkas vara en rimlig begränsning utifrån sträng sekretess för uppgifter om personliga förhållanden inom socialtjänsten, vilket kan innebära skada för parterna om information röjs (SFS 2009:400).

kan använda sig av olika samtalsverktyg och metoder för att engagera och hjälpa barn att uttrycka sig. Några av de verktyg som nämns är nalle-kort och trehus-modellen. Det kan anföras vara något positivt att ha kompetens i att använda dessa verktyg, vilket Van Bijleveld et. al., (2020) styrker när de lyfter upp att olika samtalsverktyg kan hjälpa barnet att kunna uttrycka sig. Shier (2001) framhåller i sin delaktighetsmodell att implementerandet av olika verktyg skapar möjligheter för barnets delaktighet i utredningsprocessen. Husby et. al., (2018) kommer i sin studie fram till att barn önskar att socialsekreterare använder sig av olika verktyg i större utsträckning. I ljuset av detta kan vi konstatera att intervjupersonerna i denna studie arbetar på ett sätt med barn, som i detta avseende, går i linje med det som nu framförts gällande vikten av samtalsverktyg. Tre av våra intervjupersoner uttrycker, kopplat till att kunna samtala med barn med hjälp av samtalsverktyg, att de får utbildning i detta. De nämner även på olika sätt betydelsen av att ha kompetens för att kunna kommunicera med vissa barn som exempelvis kan vara tillbakadragna. Detta kan även stödjas av det som Vis et. al., (2012) och Kriz & Skivenes (2015) lyfter fram i sin studie om vikten av utbildning och kompetens för att uppnå barns delaktighet i utredningsarbetet. Utifrån detta kan vi anföra att tillhandahållande av utbildningar avseende samtalsverktyg samt implementerandet av dessa i praktiken, utgör goda förutsättningar för barns delaktighet.

Beaktande av barnets synpunkter kan sägas vara något väsentligt och eftersträvansvärt, eftersom det kan medföra en känsla av kontroll och ökad självkänsla hos barnet (Bell, 2002; Cashmore, 2002). Även Van Bijleveld et. al., (2015) framhåller att när barnet upplever att deras synpunkter inte har tagits i beaktning i ett beslut, kan barnet känna sig hjälplös,

irriterad och få sämre självkänsla. Därtill framhåller Heimer et. al., (2018) att när barnet görs delaktig ger det godare förutsättningar för bättre insatser. Det är också mer sannolikt att placeringar fungerar bättre om de föregåtts av ett beslutsfattande i vilket barnets synpunkter beaktats (Cashmore, 2002). Barn vill att det som de uttrycker ska tas seriöst och i beaktning (Van Bijleveld et. al., (2014). Det som nu nämnts kan reflekteras mot bakgrund av det som våra intervjupersoner uttrycker. Samtliga intervjupersoner framhåller och understryker vikten av att beakta det som barnet har uttryckt inför beslutsfattandet. De framhåller det som något viktigt att alltid ha i åtanke det barnet har uttryckt, och att så långt som möjligt

tillmötesgå barnet i vad den önskar. Intervjupersonerna beskriver på olika sätt att det beslut som tas inte alltid går i linje med barnets synpunkter. I dessa hänseenden nämner två intervjupersoner att barnet behöver förstå varför beslutet gått emot vad barnet uttryckt att den vill. Van Bijleveld et. al., (2015) skildrar detta när de framhåller att i de fall beslutet går emot barnets vilja, bör socialsekreteraren förklara för barnet varför beslutet fattats. Att barnets vilja inte alltid kan gå igenom på grund av att det, utifrån socialsekreterarens perspektiv, inte är förenligt med barnets bästa, är något som Cashmore (2002) lyfter i sin studie. Det framkommer i hennes studie att socialsekreterare ibland behöver fatta beslut emot barnets vilja för att skydda barnet från skada, som skulle kunna uppstå om barnet fick som den vill. Van Bijleveld et. al., (2015) kommer i sin studie fram till att även om beslutet som fattas i en utredning går emot barnets vilja, så kan det trots det vara betryggande att socialsekreterare har lyssnat på och beaktat det barnet uttryckt. Att barnet lyssnas på och där dennes synpunkter beaktas även om beslutet inte följer barnets önskan, är något som

skildras av intervjupersonernas uttalanden i denna studie. Detta kan inte tänkas vara annat än fördelaktigt för barnet. Genom att anta ett sådant arbetssätt kan känslor av kontroll och ökad självkänsla främjas. Likaledes kan också bildande av känslor som maktlöshet och låg självkänsla hos barnet undvikas.

I denna studie har också kunnat utrönas att barn inte deltar vid beslutsfattandet. Vid beslutsfattande enligt socialtjänstlagen tas beslut i huvudsak i närvaro av teamledare eller enhetschef. En intervjuperson nämner att om delegationsordningen tillåter, kan även denne fatta beslut utan närvaro av någon annan. Det förklaras dock att samtliga utredningar passerar genom teamledare eller enhetschef för genomläsning och godkännande.

Intervjupersonerna framhåller således att barnet inte är med under själva beslutsfattandet, även om de påtalar att en dialog i regel förs med föräldrar och barnet, innan ett beslut fattas. Att barnet inte är med vid själva beslutsfattandet är inte något som är ovanligt. Van Bijleveld et. al., (2015) framhåller att barn ofta upplever att de inte bjuds in till möten där själva besluten fattas och att förutsättningar för dem att närvara inte alltid ges. Van Bijleveld et. al. beskriver att i de fall där barn faktiskt bjuds in till och är med vid beslutsfattandet, kan de uppleva miljön som skrämmande och obekväm. Faktorer som orsakar denna upplevelse beskrivs vara att barnen stöter på människor som inte barnet sett förut, att de närvarande personerna hade uppgifter som inte barnet har fått eller att de upplever att de vuxna brister i att stödja barnet under dessa tillfällen. Det framhålls slutligen som något väsentligt att barn är med under beslutsfattandet, då betydande beslut ofta fattas i dessa sammanhang. Shier (2001) lyfter också att den miljö som oftast präglar dessa möten inte är anpassade efter barn, utan kan sägas vara mer vuxen-anpassade. Utifrån Shiers (2001) delaktighetsmodell speglar denna aspekt av barnets delaktighet nivå fyra, vilken innebär att barnet är med vid

beslutsfattandet. En intervjuperson uttrycker att denna typ av delaktighet inte är omöjlig eller orimlig att möjliggöra i arbetet för barns delaktighet. Vi skulle vilja instämma, även om det säkerligen erfordrar en del förändring beträffande miljön och andra aspekter vid tillfällen i vilka beslutsfattandet sker (Shier, 2001). Det kan dock argumenteras för att det inte är nog att barnet enbart närvarar under beslutsfattandet. Van Bijleveld et. al., (2015) framhåller att barn kan uppleva att de inte har någon makt eller görs delaktiga under beslutsfattandet, även om de är närvarande. Vi vill därför hävda att det är betydelsefullt att uppmärksamma vikten av att inkludera barnet i de fall de närvarar vid beslutsfattandet, men också hur detta kan gå till.

7.1.2

Av denna studie framkommer, som tidigare redovisats, att samtliga intervjupersoner anser att en hög arbetsbelastning och tidsbrist ofta kan vara en försvårande omständighet vad gäller att göra barnet delaktig. De beskriver att tidsbrist eller arbetstyngd medför att möjlighet inte alltid finns att ge barnet förutsättningarna som de skulle vilja. Exempelvis i form av flera möten, aktiviteter eller återkoppling. Vi anser att det borde ske förändringar som möjliggör för socialsekreterare att få mer tid för varje enskilt ärende. Sannolikt torde dessa förändringar föregås av att problemet angående tidsbrist och arbetsbelastning lyfts upp på politisk nivå. Att hög arbetsbelastning kan vara en försvårande omständighet i arbetet att aktivt delaktiggöra barnet, är inte särskilt förvånande. Flera tidigare studier lyfter upp att hög arbetsbelastning och tidsbrist påverkar hur socialsekreterare förmår göra barnet delaktig (Bijleveld et. al., 2014; Pölkki et. al., 2012; Vis & Thomas, 2009). Våra intervjupersoner uttrycker på olika sätt att de gärna skulle vilja träffa barnet mer, men att tidsbrist och hög arbetsbelastning är något som kan försvåra detta. Problemet kan betraktas i ljuset av det som Vis & Thomas (2009) kommer fram till när de anför att barn borde få fler möjligheter till möten, eftersom det kan ge bättre förutsättningar för att barnets åsikter och önskemål faktiskt beaktas. Forskarna beskriver att ju fler möten barnet deltar i, desto mer ökar

med barnet för att främja delaktighet. Det kan dock vara viktigt att nämna att fler möten i sig självt inte nödvändigtvis möjliggör barns delaktighet, utan möten behöver då anpassas utifrån det barnet behöver och där barnet också engageras i att uttrycka sig (Tomas & O’Kane, 1999). Utifrån vårt empiriska material framkommer att denna aspekt finns med i utredningarna, där stöttning och anpassning sker i förhållande till barnet. Som nämnts tidigare kan fler möten ge bättre förutsättningar för att barnets synpunkter faktiskt beaktas.

Som vi ovan framfört tyder mycket på att möten med barn och relationsskapande bidrar till att främja barns delaktighet. Det kan dock framhållas att även om barnet skulle vilja deltaga eller ha en insats, så kan föräldrarnas inställning till detta försvåra för barnet att göras delaktig i en utredning (Heimer et. al., 2018). Detta beror på att socialtjänsten i Sverige i huvudsak förutsätter att föräldrarna samtycker till att delta i en utredning eller till ett beslut, om inte rekvisit för tvångsmedel föreligger. Våra intervjupersoner lyfter upp denna aspekt, där föräldrarnas inställning till utredningen kan innebära att barnet, även om den så önskar, inte kan beviljas någon insats eller göras delaktig under utredningen om föräldrarna

motsätter sig detta. Framförallt gäller det för barn under 15 år och där kriterier för utredande mot föräldrarnas vilja inte föreligger. Däremot kan barn som är 15 år och äldre själva

bestämma om de vill ha en insats eller hur de vill deltaga under utredningen. Detta då de utifrån deras ålder anses vara part i ärendet (Heimer et. al., 2018). Dock kan nämnas att föräldrarnas inflytande aldrig kan överväga det som lagen säger om att barn ska ges en chans att få säga vad dem tycker och tänker (Heimer et. al., 2018). Frågan kan ställas om fokus bör förflyttas till ett barnskyddsperspektiv, snarare än att vidhålla det familjeinriktade systemet som antagits i Sverige, vilket nämndes tidigare i detta arbete. Om ett skifte sker möjliggörs ett beslutsfattande i vilken barnets röst och önskemål i större grad kan överrösta

föräldrarnas. En sådan förändring medför rimligtvis implikationer för lagstiftare och politiker.