BARNS DELAKTIGHET INOM SOCIALTJÄNSTENS BARNUTREDNINGAR

Akademin för hälsa, vård och välfärd

BARNS DELAKTIGHET INOM

SOCIALTJÄNSTENS

BARNUTREDNINGAR

CHARBEL ÖZER & KAWTHAR HUSSEIN

Huvudområde: Socialt arbete Nivå: Grundnivå

Högskolepoäng: 15 hp

Program: Socionomprogrammet

Kursnamn: Examensarbete inom socialt

arbete

Handledare: Munir Dag Seminariedatum: 2021-01-13 Betygsdatum: 2021-01-25

BARNS DELAKTIGHET INOM SOCIALTJÄNSTENS BARNUTREDNINGAR Författare: Charbel Özer & Kawthar Hussein

Mälardalens Högskola

Akademin för hälsa, vård och välfärd Socionomprogrammet

Examensarbete inom socialt arbete, 15 högskolepoäng Hösttermin 2020

SAMMANFATTNING

Syftet med denna studie har varit att utifrån socialsekreterares perspektiv undersöka hur de arbetar för att uppnå barns delaktighet i barnavårdsutredningar. Sex intervjuer har hållits med utredande socialsekreterare inom barnavården. Det framgår av resultatet att

socialsekreterare anpassar sig efter barnet för att skapa trygghet i mötet. Därutöver framkommer att socialsekreterarna använder olika samtalsverktyg, vid behov i mötet med barnet. Resultatet belyser också betydelsen av att väga in det barnet har sagt när ett beslut ska fattas i utredningen. Det framgår även att barn inte bjuds in att närvara under de beslutsfattande mötena. Därmed att de inte heller tilldelas någon direkt makt eller ansvar över det beslut som ska fattas. Resultatet klargör försvårande faktorer i arbetet med barns delaktighet i form av tidsbrist, hög arbetsbelastning och föräldrars inställning till

utredningen. Slutsatser dras härav att socialsekreterare under utredningen lyssnar på barnet, hjälper barnet att komma till uttryck och beaktar barnets åsikter inför ett beslut. En

ytterligare slutsats som dras är att barn inte görs delaktiga vid själva beslutsfattandet samt att de inte heller tilldelas någon faktisk makt. Vad gäller de försvårande faktorerna

konkluderas att förändringar behöver ske för att underlätta arbetet med barns delaktighet. Nyckelord: Barn, delaktighet, utredning, socialsekreterare, socialtjänsten

CHILDREN'S PARTICIPATION IN SOCIAL SERVICE CHILD INVESTIGATIONS Authors: Charbel Özer & Kawthar Hussein

Mälardalen University

School of Health, Care and Social Welfare The Social Work Program

Thesis in Social Work, 15 credits Autumn term 2020

ABSTRACT

The purpose of this study has been to, from the perspective of social secretaries, examine how they work to achieve children's participation in child care investigations. Six interviews have been held with the investigative social secretary in child care. It is clear from the results that the social secretary adapts to the child to create security in the meeting. In addition, it appears that the social secretaries use various conversation tools, if necessary in the meeting with the child. The result also highlights the importance of considering what the child has said when a decision is to be made in the investigation. It also appears that children are not invited to attend at the decision-making. Thus, they are also not assigned any direct power or responsibility over the decision to be made. The results clarify aggravating factors in the work with children's participation in the form of lack of time, high workload and parents' attitude to the investigation. Conclusions are drawn from this that during the investigation, the social secretary listens to the child, helps the child to express himself or herself and takes the child's opinions into account before making a decision. Another conclusion that is drawn is that children are not involved in the actual decision-making and that they are not assigned any actual power either. With regard to the aggravating factors, it is concluded that changes need to be made to facilitate the work with children's participation.

INNEHÅLL

2.2 Faktorer som kan hindra barns delaktighet ... 4

2.3 Faktorer som kan främja barns delaktighet ... 6

3 TEORETISKT PERSPEKTIV ... 7

3.1 Shier’s delaktighetsmodell ... 7

3.1.1 Nivå 1 – barn blir lyssnade till ... 8

3.1.2 Nivå 2 – barn får stöd för att uttrycka sina åsikter och synpunkter ... 9

3.1.3 Nivå 3 – barns åsikter och synpunkter beaktas ... 9

3.1.4 Nivå 4 – Barn involveras i beslutandefattande processer ... 10

3.1.5 Nivå 5 – Barn delar inflytande och ansvar över beslutsfattande ... 10

4 METOD ... 11

4.1 Val av metod ... 11

4.1.1 Litteratursökning ... 12

4.1.2 Urval ... 12

4.2 Datainsamling och genomförande ... 13

4.3 Databearbetning och Analysmetod ... 14

4.4 Etiska överväganden ... 15

5 RESULTAT ... 16

5.1 Barns delaktighet i utredningsarbetet ... 16

5.1.1 Mötet med barnet ... 16

5.1.2 Hänsyn till barnets synpunkter ... 17

5.2.1 Föräldrars inställning till utredningen ... 19

5.2.2 Hög arbetsbelastning ... 20

6 ANALYS ... 21

6.1 Att lyssna till barnet ... 21

6.2 Att hjälpa barnet att uttrycka sig ... 21

6.3 Att väga in barnets önskemål inför beslut ... 22

6.4 Delaktighet vid beslutsfattande processer ... 23

6.5 Barns beslutandemakt ... 24

7 DISKUSSION ... 25

7.1 Resultatdiskussion ... 25

7.1.1 Arbetssätt för främjande av barns delaktighet ... 25

7.1.2 Försvårande omständigheter i arbetet för barns delaktighet ... 27

7.2 Metoddiskussion ... 28

7.2.1 Om studiens tillförlitlighet ... 28

7.2.2 Om den valda metoden ... 29

7.2.3 Etiska aspekter ... 30 7.2.4 Studiens begränsningar ... 31 7.3 Slutsats ... 31 7.3.1 Vidare forskning ... 32 REFERENSLISTA ... 33 BILAGA A INTERVJUGUIDE BILAGA B MISSIVBREV

1 INLEDNING

”Sätt barns rättigheter främst” lyder rubriken för ett blogginlägg författad av Furén-Thulin (2020) vid Sveriges kommuner och regioner. I inlägget lyfts de tragiska fallen där barn mist livet till följd av brister i socialtjänstens utredningar. Furén-Thulin (2020) uttrycker att barn som är utsatta, inte alltid själva kan göra sin röst hörd och ta sina rättigheter i anspråk. Detta leder våra tankar till betydelsen av barns rätt att vara delaktiga i utredningar och insatser som berör dem. Att göra barn delaktiga i utredningar som rör dem har visat sig vara en mycket komplicerad och laddad uppgift att fullfölja (Healy & Darlington, 2009). Runt om i världen har ansträngningar gjorts under senare år gällande vad barn har att säga till om i åtgärder som rör dem inom barnavården (Pert et. al., 2017). Van Bijleveld et. al., (2020) hänvisar till Prout & James (2015) som nämner att en utveckling också sker mot

uppfattningen att barn både ska få föra sin egen talan och betraktas som kapabla att kunna påverka sin tillvaro. Forskning visar även på att förutsättningar för mer lämpade och

fördelaktiga interventioner ges i samband med att barnet i fråga lyssnas på och får komma till tals (McLeod, 2007; Heimer et. al, 2018). I en litteraturstudie av Gallagher et. al (2012) samt en kvalitativ studie av Healy & Darlington (2009) framgår att enbart viljan att göra barn delaktiga inte är nog för att uppnå barns delaktighet. I linje med detta framhåller Vis et. al., (2012) att förståelse kring barndelaktighetens dimensioner, samt vilken inställning

vederbörande har i fråga om denna delaktighet, har stor betydelse för möjligheten att tillämpa barns delaktighet i praktiken.

Att barns delaktighet i utredningar och insatser som rör dem är något oumbärligt, framträder i Sverige inte minst genom socialtjänstlagen (SoL) och Lagen (1990:52) om särskilda

bestämmelser om vård av unga (LVU). Dessa lagar har sin grund i Barnkonventionens 12:e artikel, som uttrycker att barn som förmår uttrycka sig, ska ges rätten att framföra sina åsikter i frågor som rör dem. Barnets åsikter ska därutöver tillmätas betydelse i relation till dennes ålder och mognad (SFS 2028:1197; Socialstyrelsen, 2015). Barnkonventionen blev svensk lag 1 januari 2020. Lagen betecknas i svensk författningssamling som Lag (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (Regeringskansliet, u.å). Detta innebär kortfattat att domstolar och myndigheter än mer behöver förankra beslut och

ställningstaganden enligt barnkonventionen (Barnombudsmannen, 2019; Regeringskansliet, u.å; Socialstyrelsen, 2020).

Arbetet med barn inom den sociala barnavården kan förklaras utifrån två strukturer som Heimer et. al., (2018) framhåller. Dessa strukturer, vilka benämns som barnskyddssystemet och familjeinriktad social barnavård, beskrivs av Heimer et. al., (2018) vara system som barnavården kan bygga på. Den senare innebär en utgångspunkt som ser föräldrar och barn som en helhet, där familjen erbjuds stöd för att få bästa möjliga förutsättningar att tillgodose barnets behov. Insatser inom det familjeinriktade systemet kan vara familjebehandlande insatser. Här baseras också föräldrarnas deltagande på frivillighet och samarbete. Den familjeinriktade modellen har en tanke om att tidigt förebygga sådant som inte fungerar i en familj, innan det blir ett sådant problem att ett beslutsfattande om mycket ingripande åtgärder behöver ske (Ponnert, 2018). Hädanefter kommer termen beslutsfattande i detta arbete åsyfta det förfarande och den process i barnutredningen där socialsekreteraren,

många gånger i samråd med sin teamledare, fattar beslut genom vilken utredningen avslutas (Ponnert, 2018). Termen beslut ska i detta arbete förstås inom ramen för det förfarande och den process som beslutsfattandet inbegriper.

Barnskyddssystemet innebär däremot en utgångspunkt där föräldrarna betraktas som själva orsaken till barnets utsatthet och där ingripande medel används för att skydda barnet. System medför i praktiken att åtgärder av ingripande och tvångsmässig karaktär sker när barn faktiskt far illa. Detta till skillnad från det familjeinriktade systemet som redan tidigt, i ett förebyggande syfte, erbjuder hjälp och stöd för att förbättra omständigheter som inte fungerar i en familj. Barnskyddssystemet innebär att förebyggande åtgärder för familjen sker i mindre utsträckning. Fokus ligger på att skydda barnet, oftast med tvångsmedel, när barnet är i behov av skydd (Ponnert, 2018; Heimer et. al, 2018).Sverige har antagit den mer

familjeinriktade modellen där samarbete och frivillighet från föräldrarna är väsentliga aspekter av en barnutredning. Den familjeinriktade modellen inbegriper i Sverige en tanke om att barn så långt som möjligt ska undvikas att skiljas från sina biologiska föräldrar (Ponnert, 2018; Heimer et. al, 2018). Det har dock diskuterats och föreslagits i en offentlig barnavårdsutredning (SOU 2009:68) att en särskild lag för barns skydd och rättigheter ska upprättas, skild från socialtjänstlagen. En sådan lag har dock inte kommit till stånd

(Lundström & Sallnäs, 2014; Ponnert, 2018).

Sveriges familjeinriktade modell har varit föremål för kritik som menar på att föräldrarnas perspektiv och tanken om den tidiga preventionen har överskuggat barnets rättigheter och bästa. Det kan nämnas att åtgärder för att säkra barnets skydd dock finns att tillgå genom en särskild tvångslag (LVU). Trots att Sverige idag inte har en modell som riktar sitt fokus på barnets skydd, finns det indikationer på att Sverige antagit delar av barnskyddsperspektivet. Detta är märkbart genom den lagbefästa anmälningsplikten i 14 kap. 1 § SoL, vilken riktar sig till verksamheter som arbetar med barn (Ponnert, 2018; SFS 2002:453).

Det som nu framförts kan tänkas indikera att barns delaktighet inom barnavården är ett viktigt spörsmål. Det får anses vara oundvikligt att tänka på arbetet för barns delaktighet som ett problemfritt fält. Som nämnts ovan finns en del juridiskt stöd vad gäller barnets möjlighet att uttrycka sina åsikter, få sin röst hörd och vara delaktig i de processer som rör barnet. I praktiken sker dock utredningar på olika sätt (Ponnert, 2018). Frågan som utifrån detta ställs är hur utredande socialsekreterare inom barnavården tar sig an denna uppgift om barns delaktighet.

1.1

Syfte

Syftet med föreliggande studie är att undersöka hur socialsekreterare arbetar för att uppnå barns delaktighet i barnavårdsutredningar.

1.2

Frågeställningar

o Hur går socialsekreterarna till väga för att möjliggöra barns delaktighet och inflytande i utredningar och beslutsfattande?

o Vilka svårigheter upplever socialsekreterare att det finns för att möjliggöra barns delaktighet i utredningar?

1.3

Studiens avgränsning

Studien är begränsad i metodhänseende såtillvida att intervjuer enbart genomförs med socialsekreterare som jobbar med barnutredningar. Av den begränsningen kommer vi att kunna utforska hur de arbetar för barns delaktighet. Studien begränsas dessutom till intervjuer med socialsekreterare inom Västmanlands län, som har erfarenhet av utredningsarbete med barn i åldrarna 7–17 år.

2 TIDIGARE FORSKNING

I denna del kommer vi att redogöra för vetenskapliga artiklar som berör barns delaktighet i socialt arbete. Vi kommer att ta upp det som är relevant för detta arbete och i synnerhet för studiens frågeställningar.

2.1

Barns delaktighet

Barnkonventionens 12:e artikel stipulerar breda formuleringar kring barns rätt att föra sin talan, men långt ifrån allt däri är möjligt att tolka ensidigt (Kriz & Skivenes, 2015). Vis & Thomas (2009) framhåller ett tankesätt vad beträffar barns delaktighet enligt följande; barnet delges de uppgifter som utredningen omfattar. Därefter ska barnet få säga till om vad han eller hon vill utifrån dessa uppgifter. Slutligen ska det som barnet har sagt tas i beaktning och väga tungt inför ett beslut som rör barnet.

Kriz & Skivenes (2015) jämför socialsekreterares uppfattning om vad de anser barns

delaktighet implicerar. Länder som jämförelsen inbegriper är Norge, Kalifornien (USA) och England. Forskarna kommer i sin studie fram till att innebörden av vad barns delaktighet är, inte kunnat tolkas på ett enhetligt vis. Detta, menar forskarna, innebär att tillvägagångssättet för vilket barnets delaktighet ska främjas, kan se olika ut länder emellan. Kriz & Skivenes (2015) kommer således fram till att de jämförda länderna riktar fokus på olika teman för hur delaktigheten kommer till uttryck. Dessa teman beskrivs vara följande; att höra barnet och samla in information, beskyddande attityd till deltagande samt barnets ålder, mognad och förmåga att framföra sina åsikter.

Vad gäller temat barnets ålder, mognad samt förmåga att framföra sina åsikter uppger Kriz & Skivenes (2015) att fler socialsekreterare i England, jämfört med Norge och USA, betonade omständigheter enligt detta tema. I arbetet för barnets delaktighet gav de uttryck för barnets ålder, mognad, betydelsen av barnets röst och behovet av att väga detta i relation till det skydd barnet behöver. Av studien framgår också att socialsekreterare i England och Norge betonade vikten av att förstå hur barnet upplever sin situation i större utsträckning än i USA, medan det i USA lades mer fokus på barnet som en källa till information i syfte att få fram bevis i en utredning. Kriz och Skivenes (2015) uppger att det senare hänför sig till

uppfattningen om barn som i huvudsak en informationskälla. Vidare skiljde sig Norges och Englands syn på i vilken ålder som barn bör göras delaktiga. Många socialsekreterare i England menade på att barn från 3 år och uppåt bör göras delaktiga, medan motsvarande ålder i Norge var 7 år och uppåt (Kriz & Skivenes, 2015). Av nämnd studie framgår också att socialsekreterare i USA ansåg att det inte alltid är lätt att inkludera barn i allt i en utredning. En orsak till det var en föreställning om att barnet kan ta skada av delaktighet i för stor utsträckning. Detta belyser även Healy & Darlington (2009) som en orsak till att man inte gör barn delaktiga. I kontrast till detta kan noteras att Weisz et. al., (2011) i sin studie påvisar att barn inte tagit skada av att vara med på möten gällande barnets behov av skydd.

Pölkki et. al (2012) framhåller att barns rätt att vara delaktiga och ha inflytande i åtgärder och beslut som rör dem, behöver implementeras i praktiken. Ansträngningar har också gjorts för att på olika sätt befästa metoder som ska främja barns delaktighet (Healy & Darlington, 2009). Healy & Darlington (2009) framhåller att detta är något som erfordras, så att de lagar och riktlinjer som utgör ramen för arbetet beträffande barns delaktighet, inte står

meningslösa. Kriz & Skivenes (2015) uppger att införandet av barns delaktighet i praktiken inte varit något som fullt ut lyckats. Det sätt på vilket socialsekreterare tänker kring vad barnets delaktighet inbegriper, i vilken grad denna delaktighet bedöms som viktig och huruvida barn anses vara kapabla att deltaga, påverkar hur barnet ges utrymme att vara delaktig i praktiken (Van Bijleveld et. al, 2020; Kriz & Skivenes, 2015; Leeson, 2007). För att barnavården ska kunna harmonisera med barnkonventionens 12:e artikel, erfordras enligt Kriz & Skivenes (2015) att socialsekreterare av arbetsgivaren får adekvat utbildning och träning i barnanpassade metoder.

2.2

Faktorer som kan hindra barns delaktighet

Att barns delaktighet i utredningar inte alltid möjliggörs kan bero på flera olika faktorer. Hur barns delaktighet ska uppnås såsom den lyder i barnkonventionens 12:e artikel, har länge varit omdebatterat (Kriz & Skivenes, 2015). Husby et. al (2018) lyfter intressanta orsaker till varför barns delaktighet ibland inte fullt uppnås. Även Ferguson (2017) lyfter intressanta aspekter i detta avseende. Orsakerna som framförs är både av intrapersonell, interpersonell och organisatorisk karaktär.

Ferguson (2017) skildrar de intrapersonella och interpersonella aspekterna i sin etnografiska studie såtillvida att socialsekreterare kan utsättas och uppleva mycket jobbiga känslor. Dessa jobbiga känslor kan uppstå genom möten med klienter, vilka leder till att socialsekreteraren distanserar sig från föräldrar och barnet. Följaktligen kan detta bidra till att barnet

försummas av sin socialsekreterare. Ferguson (2017) understryker en orsak som kunde föranleda att socialsekreterare distanserade sig och därmed försummade barnet. Denna orsak, att socialsekreterare inte erhöll tillräckligt med emotionellt stöd från organisationen

efter att ha varit med om tuffa händelser kopplade till en utredning, kan kopplas till den organisatoriska aspekten. Detta medförde att socialsekreteraren inte på ett betydande sätt kunde se barnet.

Det är emellertid inte enbart de tuffa interpersonella mötena mellan socialsekreterare och barnen samt deras föräldrar, och därtill bristen av emotionellt stöd för socialsekreterare, som bidrar till att barn inte ges tid och uppmärksamhet av sina socialsekreterare. Ferguson (2017) påpekar att den organisatoriska uppsättningen och effekterna av denna, i kombination med de i stycket ovan framförda faktorerna, kan innebära att socialsekreterare inte lyckas ge tid och uppmärksamhet åt barnet i fråga. De organisatoriska orsakerna till att tillräcklig uppmärksamhet inte riktas till barn samt att delaktighet inte uppnås, uppges bland annat vara följande; hög arbetsbelastning, brist på tid, otillräcklig personalstyrka, att hänsyn ensidigt tas till familjebehandlares upplysning om barnet och kompetensbrist avseende att tala med barn och behärska barnanpassade metoder (Husby et. al, 2018; Ferguson, 2017; Pölkki et. al, 2012).

Socialsekreterare kan, som vi tidigare varit inne på, ibland bedöma att barnet i fråga kommer att utsättas för skada om alltför mycket delaktighet och information ges utrymme. En annan anledning till utebliven delaktighet kan vara att barn enbart betraktas som någon som socialsekreteraren vill ha uppgifter av under utredningen. Det kan också hända att

socialsekreterare tänker att barnets åsikter eller önskningar inte kommer göra någon skillnad för utfallet av utredningen. Andra faktorer kan vara att socialsekreterare inte har den

kunskap som erfordras för att engagera och delaktiggöra barn. Inte heller gör sig vissa socialsekreterare ansträngningen att skapa en god relation till barnet, vilket kan bidra till försämrade möjligheter avseende barnets delaktighet (Husby et. al, 2018; Vis et. al, 2012). Husby et. al (2018) påpekar också att föräldrar kan förhindra eller försvåra delaktigheten för barnet i fråga.

Vis et. al (2012) hänvisar i sin kvantitativa studie till Opdal (2008) som i sin bok nämner två olika synsätt att i arbetet relatera till barnet. Det ena synsättet innebär en tanke om att barnet är fri till självbestämmande. Det andra synsättet en tanke om att den vuxna personen vet vad som är barnets bästa och att den vuxnes uppfattning således ska styra. Shemmings (2000) kommer i sin kvantitativa studie fram till att tillkortakommanden om barns delaktighet i barnavårdsutredningar, delvis kan förklaras utifrån en tankestruktur hos socialsekreterare av vad begreppet barn inbegriper. Shemmings (2000) kommer fram till två olika synsätt som kan återfinnas hos socialsekreterare i arbetet med barnavård. Det ena synsättet medför att barnet betraktas som en individ som behöver räddas. Här ser den vuxne inte barnet som kapabel att fullt ut stå för beslutsfattande, vars röst inte kan vara avgörande vid beslut. Till detta synsätt hör också en föreställning att barnet kan ta skada om han eller hon blir alltför delaktig. Det andra synsättet är det föregående synsättets motsvarighet, där barnet betraktas som en bärare av sina egna rättigheter. Detta synsätt betonar att barnet ska ges starkt

inflytande över de beslut som fattas kring honom eller henne (Shemmings, 2000). I likhet med detta framhåller Vis et. al., (2012) att de tankebyggnader av hur barn betraktas och förhålls till, kan utgöra en grund för i vilken utsträckning som barn görs delaktiga. Således kan det hindra barn att komma till tals och utöva inflytande (Vis et. al., 2012).

2.3

Faktorer som kan främja barns delaktighet

Såväl Healy & Darlington (2009) som Gallagher et. al., (2012) framhåller att det inte är tillräckligt att enbart ha viljan att låta barn inkluderas och vara delaktiga. Trots att barn delges information om utredningsprocessen, framgår att de fortfarande inte upplever sig ha något att säga till om gällande de beslut som tas (Bell, 2002; Cashmore, 2002). Husby et. al., (2018) framför att barn mår bra av att deras åsikter och synpunkter tas i beaktning, vilket också beskrivs som något de vill att socialsekreterare gör. Sedan tillåter inte alltid

socialsekreterare att alla beslut går helt i linje med barnets önskan, då socialsekreterare bedömer att barnets önskan innebär ett hot mot dennes välmående (Thomas & O’Kane, 1998). Husby et. al., (2018) framhåller att barn behöver förstå vad som föranlett en utredning, syftet med den, vilka valmöjligheter som finns och vilka villkor som gäller i utredningen. Därtill behöver barn att socialsekreterare uppmuntrar dem till att uttrycka sina åsikter samt att de får möjlighet att bestämma på vilket sätt de vill vara delaktiga på (Van Bijleveld et. al, 2020; Pölkki et. al., 2012; Van Bijleveld et. al., 2014; Pert et. al., 2017).

Ratificeringen av barnkonventionen i Sverige år 1990, har inneburit en ökning vad gäller att driva fram barns rättigheter att komma till tals och för att betrakta barn som självständiga individer. Således också att barn har rätten att utöva inflytande och vara delaktiga i processer som rör dem (Pölkki, 2020; Rasmusson et. al, 2009; Kriz & Skivenes, 2015; Heimer et. al, 2018). Med barnkonventionen som grund har lagtexter och riktlinjer i Sverige utformats för att förstärka och främja barnets delaktighet i åtgärder som rör dem (Pölkki et. al., 2012). Det har dock visat sig att mer behöver göras för att säkerställa barns delaktighet. Forskning visar att barns möjligheter till delaktighet brister och således inte går i linje med de stadgar som är fastställda om barns rätt till inflytande och delaktighet (Eydal & Satka, 2006; Husby et. al, 2018; Gallagher et. al., 2012; Healy & Darlington, 2009; Tregeagle & Mason, 2008). I likhet med den forskning som nämnts ovan i detta stycke framför även Van Bijleveld et. al., (2020) och Kriz & Skivenes (2015) att inte mycket verkar ha förbättrats gällande detta, trots

ansträngningar att befästa barns makt inom barnavården.

Det anförs därutöver av Husby et. al (2018) att socialsekreterare behöver skapa en god relation med barnet och träffa barnet så mycket som möjligt, för att bidra till barnets delaktighet. Det som Vis & Thomas (2009) påpekar harmoniserar väl med detta då de förklarar att delaktighet för barnet inte kan bli uppnått om barnet endast träffar

socialsekreteraren vid ett enstaka tillfälle. Ju fler möten med barnet, desto större chans att delaktighet kan uppnås. En av de faktorer som skulle kunna öppna upp för barns delaktighet är att barn kommer till träffar som de har med socialsekreteraren. Vis & Thomas (2009) framför att denna faktor är den som är minst problematisk att tillämpa i praktiken.

Författarna manar barnavården till försök att mer ofta få till träffar och besök med barn. Det kan dock noteras att det finns en invändning till detta anförande. Invändningen består i att möten med barnet inte i sig självt föranleder barns delaktighet. Det som bidrar till

delaktighet är snarare barns känsla av att vara lyssnade på, ha en nära kontakt med sin socialsekreterare och uppleva att socialsekreteraren väger in det barnet har uttryckt i sin bedömning (Thomas & O’Kane, 1999; Van Bijleveld et. al, 2020).

Det som Husby et. al (2018) i sin studie kommer fram till kan kopplas till det ovannämnda om det som sker i mötet med barnet. Forskarna lyfter betydelsen av att socialsekreterare har kunskap om olika sätt att förmedla information och kommunicera med barn. Exempelvis genom pedagogiska verktyg som innefattar bland annat aktiviteter och

kommunikationsformer som passar för barn. Detta i syfte att göra barn delaktiga. Det går även i linje med vad Vis & Thomas (2009) och Vis et. al (2012) framhåller om att aktiviteter som är lämpliga för barn kan främja barns delaktighet. Om denna kompetens finns, ges barnet bättre förutsättningar att skapa sig en bra kontakt med socialsekreteraren, som följaktligen öppnar möjligheterna för delaktighet (Husby et. al, 2018). Metoder och verktyg för att göra barn delaktiga är viktiga i arbetet för barns rätt att ha inflytande och delaktighet i ärenden som rör dem (Vis & Thomas, 2009). För att relationen och kontakten med

socialsekreteraren ska främja barnets delaktighet, behöver barnet därutöver kunna lita på socialsekreteraren och uppleva att han eller hon blir förstådd. Dessutom behöver

förhållandet mellan socialsekreteraren och barnet bygga på att socialsekreteraren delger relevant information, visar respekt och fungerar stöttande. Utöver det behöver besluten vara förankrade i barnets åsikter och önskan så långt som möjligt (Husby et. al, 2018; Vis & Thomas, 2009).

Den tidigare forskningen i detta avsnitt belyser tolkningsfrågan kring barns delaktigheten och vad denna delaktighet kan tänkas innebära. Såväl främjande som förhindrande faktorer för barns delaktighet tas upp, vilka på ett direkt eller indirekt sätt både skildrar och innebär implikationer för det praktiska sociala arbetet inom barnavården. Detta kan kopplas till studiens syfte och frågeställningar, som söker utforska aspekter om det praktiska arbetet för barns delaktighet inom socialtjänsten.

3 TEORETISKT PERSPEKTIV

I följande avsnitt kommer vi att redogöra för forskaren Harry Shiers delaktighetsmodell, vilken skildrar barns delaktighet utifrån fem steg. Den beskrivs fungera som ett stöd i att uppmärksamma perspektiv rörande arbetet för barns delaktighet (Shier, 2001). Valet av nämnd modell motiveras av denna studies syfte och frågeställningar, som belyser arbetet för barns delaktighet.

3.1

Shier’s delaktighetsmodell

Shiers (2001) delaktighetsmodell bygger på fem nivåer som framgår av figuren nedan. I varje ruta återfinns en fråga som är tänkt att förstås och besvaras inom ramen för sin nivå. Tanken med dessa frågor är att de ska bidra till en diskussion om vad som kan eller bör göras om svaret på någon fråga är ”nej” (Shier, 2001).

Källa: Shier (2001, s.111).

De fem nivåerna som framgår av figuren är följande. 1. Barn blir lyssnade till

2. Barn får stöd för att uttrycka sina åsikter och synpunkter 3. Barns åsikter och synpunkter beaktas

4. Barn involveras i beslutsfattande processer

5. Barn delar inflytande och ansvar över beslutsfattande

Dessa fem nivåer inbegriper var för sig tre steg. De benämns som öppningar, möjligheter och

skyldigheter. Inom varje nivå kan en bedömning göras av hur och om dessa tre steg kommer

till uttryck. Shier (2001) förklarar att steget öppningar sker när, i vårt fall,

socialsekreteraren, beslutar sig för att engagera sig för aktuell nivå. Steget möjligheter

aktualiseras och uppfylls när socialsekreteraren ges eller har de förutsättningar som krävs för att genomföra syftet med den aktuella nivån. Det sista och tredje steget skyldigheter uppfylls när arbetsplatsen eller organisationen förpliktigar socialsekreteraren att arbeta på det sätt som gör att den aktuella nivån verkställs i praktiken (Shier, 2001).

3.1.1 Nivå 1 – barn blir lyssnade till

Denna nivå innebär att socialsekreterare lyssnar med respekt och omsorg på barnet, men endast om barnet själv väljer att uttrycka sina åsikter. Socialsekreteraren gör således inget aktivt försök i att få barnet att uttrycka sig. Shier (2001) påpekar att det är förekommande att barn inte upplever att de har inflytande så som de skulle vilja ha. Detta i kontrast till den utbredda uppfattningen om att barn hellre gör allt annat än att vilja vara delaktiga i beslutfattandet.

På denna nivå erfordras för steget öppningar att socialsekreteraren är villig att lyssna aktivt och med omsorg på barnet. För att det andra steget möjligheter inom denna nivå ska

beslutet att vilja lyssna till barnet. Några exempel på förutsättningar för att uppfylla detta steg kan vara val av lämplig miljö där lyssnande främjas, snarare än hindras. Det tredje steget

skyldigheter aktualiseras när socialsekreteraren har regler och riktlinjer att följa när det

gäller att lyssna på barnet (Shier, 2001).

3.1.2 Nivå 2 – barn får stöd för att uttrycka sina åsikter och synpunkter

Shier (2001) framhåller att barn inte alltid uttrycker sig, även om de skulle vilja göra det. Forskaren framhåller att detta kan bero av flera bakomliggande faktorer som gör att barnet håller tillbaka sin röst och sina åsikter. Exempel på vissa faktorer är att tilliten brister, att barnet är blyg, har mindre bra självförtroende, bär med sig dåliga erfarenheter beträffande möten med professionella, brist av kommunikationsförmåga hos socialsekreterare etc. Därför kan det vara av betydelse att socialsekreterare gör sig ansträngningar att så långt som möjligt ge de förutsättningar som behövs för att möjliggöra och främja att barnet framför sina

åsikter. Denna nivå skiljer sig från föregående nivå såtillvida att socialsekreteraren aktivt jobbar för att motivera barnet att uttrycka sig (Shier, 2001).

Shier (2001) framhåller att steget öppningar inom denna nivå innebär att socialsekreteraren beslutar sig för att vilja hjälpa barnet att komma till tals. Det andra steget möjligheter

aktualiseras genom att socialsekreteraren ger det individuella barnet möjligheter att framföra sina åsikter, vilket kan ske genom exempelvis olika kommunikationsmedel, såsom bland annat Nalle-kort (Socialstyrelsen, 2018). Det tredje steget skyldigheter innebär att socialsekreterarens arbete med att möjliggöra för barnet att genom olika arbetsmetoder uttrycka sig själva, finns i myndighetens regelverk och riktlinjer (Shier, 2001).

3.1.3 Nivå 3 – barns åsikter och synpunkter beaktas

Inom denna nivå handlar det om att barnets åsikter och önskemål väger när socialsekreterare ska komma fram till ett beslut. Det finns inget i sig självt som tyder på att barnets åsikt kommer att väga tungt bara för att man lyssnar på vad han eller hon har att säga. Det är därför som denna nivå vill tydliggöra att barnets åsikter ska tas hänsyn till innan ett beslut fattas (Shier, 2001).

Socialtjänsten ska följa det som framgår av barnkonventionen, och i detta fall betonar vi artikel 12 som stipulerar att barnets åsikter och önskemål ska tas i beaktning baserat på barnets ålder och mognad (Barnombudsmannen, 2019). Det är således nödvändigt för svenska myndigheter att praktisera denna nivå (Shier, 2001).

Shier (2001) förklarar att barns vilja i utredningar inte alltid kan efterföljas av olika anledningar. Barnets vilja kan ha tillmätts stor betydelse, men andra omständigheter, som ibland går emot vad barnet vill, kan ändå vara viktigare att följa. En aspekt i detta, när beslutet går emot barnets önskningar, kan vara att socialsekreteraren informerar barnet om varför beslutet inte har gått i linje med barnets önskemål.

Steget öppningar inom denna nivå aktualiseras genom att socialsekreteraren är villig att i utredningsprocessen ha barnets åsikt och önskemål i åtanke och ta med dessa i sitt

övervägande när ett beslut ska fattas som rör barnet. Steget möjligheter aktualiseras i denna nivå genom att myndigheten har arbetssätt där det ingår att ta hänsyn till det barnet har sagt, när ett beslut ska komma till stånd. Steget skyldigheter aktualiseras när myndigheten tar

efter barnkonventionens 12:e artikel som fastställer att barnets åsikter och önskemål ska beaktas (Shier, 2001).

3.1.4 Nivå 4 – Barn involveras i beslutandefattande processer

De föregående nivåerna innefattar att barnen lyssnas på, att de ges möjlighet till att uttrycka sig och att deras önskemål ska tas hänsyn till inför ett beslut rörande dem. Inga av dessa nivåer erfordrar att barnet är med i det faktiska tillfället när besluten ska tas. Nivå 4 förutsätter att barnet ska vara närvarande vid beslutsfattandet. Barnet står annars maktlös och utan inflytande beträffande de beslut som tas och har alltså ingen egentlig makt (Shier, 2001).

I barnkonventionen anges dock inte någon överenskommelse i frågan huruvida barnet ska vara med vid beslutsfattandet. Dock har det lyfts fram hur viktigt det kan vara att ta med barn i detta moment. Att göra så har visat på positiva effekter för barnets välmående i olika aspekter (Shier, 2001). Det har därutöver visat sig att de åtgärder som erbjuds har varit mer adekvata i de fall barnet gjorts delaktig i detta avseende, vilket motiverar för att tillämpa denna nivå i Shiers delaktighetsmodell (Shier, 2001).

För att kunna uppnå steget öppningar inom denna nivå är det viktigt att socialsekreteraren ger barnet möjligheten att vara delaktig vid beslutsfattandet. Steget möjligheter uppnås när det finns arbetssätt som är tillgängliga att införa i praktiken vilka möjliggör för barnet att bli delaktig i beslutsfattandet. Shier (2001) framför att ett införande av denna nivå kan kräva av socialtjänsten att göra omfattande förändringar, eftersom stora delar av beslutsfattande processer kan behöva anpassas till barn. För att steget skyldigheter ska uppfyllas krävs det att det finns riktlinjer som reglerar hur barnet ska göras delaktig under beslutsfattandet (Shier, 2001).

3.1.5 Nivå 5 – Barn delar inflytande och ansvar över beslutsfattande

Shier (2001) framhåller att det inte är en så stor differens mellan den föregående nivån 4. I nivå 5 innehar barnet ett faktiskt inflytande under den process som beslutet tas, i jämförelse med nivå 4, där barnet förvisso är med i processen, men inte får makten delad med sig som socialsekreteraren eller myndigheten förfogar över. Nivå 5 möjliggör för barn att få

socialsekreterarens makt delad med sig och således verkligen ha ett faktiskt inflytande över beslutet. Shier (2001) framhåller att det positiva i detta är att barnet känner sig mer

inkluderad och faktiskt kan påverka beslutet. Något att vara uppmärksam på är att inte tillåta barnet ta ansvar som han/hon inte vill gällande ett beslut. Det är dock mer förekommande att barnet inte ges ansvar än tvärtom (Shier, 2001).

Steget öppningar i nivå 5 aktualiseras genom att socialsekreteraren är villig att fördela makten med barnet vid beslutsfattandet. Steget möjligheter uppfylls när förfaranden finns för att dela makten med barnet. Steget skyldigheter uppfylls när det finns upprättade riktlinjer som beslutsfattaren är tvungen att följa (Shier, 2001).

4 METOD

Ur vetenskapligt hänseende kan termen metod uppfattas som en vandring längs en noggrant utvald väg genom vilken forskaren, i avsaknad av kunskap på ett område, påbörjar sin vandring för att därefter avsluta vandringen med ny kunskap (Ahrne & Svensson, 2011). Frågan kan då ställas om vilken väg, eller metod, som är relevant för denna studie. Inom samhällsforskningen ligger fokus på att studera och erhålla kunskap kring de förutsättningar som ges människor att kunna handla på ett visst sätt och kunskap om anledningen för ett visst handlande. Allt detta sker inom ramen för det som vi brukar benämna som samhället (Ahrne & Svensson, 2011). Samhället inbegriper flertalet olika skeenden och händelser vilka har en inverkan på relationsskapandet mellan individer och på de olika maktställningar individer får. Inhämtandet av kunskap avseende olika

samhällsskeenden innebär ett utforskande av hur dessa institutioner och skeenden inverkar på människor, deras agerande, maktställningar, utsatthet etc. Utforskandet omfattar också frågan om hur dessa fenomen, institutioner eller grupper framträder och utvecklas (Ahrne & Svensson, 2011). Samhällsvetenskapen divergerar sig från naturvetenskapen såtillvida att samhällsvetenskapen nödvändiggör ett beroende av de människor forskaren har omkring sig för att kunna besvara de frågor som ställs. För att således få svar på denna studies

frågeställningar behöver metoder för insamlandet av information tillämpas, vilket kan innebära olika tillvägagångssätt beroende på metod (Ahrne & Svensson, 2011).

Larsson (2005) hänvisar till Crotty (1998) som beskriver vikten av att välja metod i en studie. En metod anses vara ett verktyg för att författaren ska kunna besvara sin frågeställning samt uppnå studiens syfte. Metoden kan alltså inte betraktas som förklaringen eller som svaret på problemet, utan snarare som ett verktyg för att ta reda på vad som är svaret eller förklaringen på ett visst skeende eller problem (Ahrne & Svensson, 2011). Larsson (2005) skriver i

hänvisning till Crotty (1998) att forskningsmetoden är viktig då den vägleder författaren till att få svar på studiens frågeställningar och analysera datainsamlingen. Av denna anledning går det inte att på något sätt fastställa att den ena metoden ska väljas framför en annan, utan det är upp till forskaren att besluta om, förklarar Ahrne & Svensson (2011). Med det sagt bör noteras att detta inte ska förstås som att en viss metod inte kan vara lämpligare än en annan. Ett förhållande verkar föreligga mellan den fråga som vill besvaras i forskningsarbetet, den data som erfordras och det metodologiska tillvägagångssättet (Ahrne & Svensson, 2011).

4.1

Val av metod

I denna studie har vi valt att använda oss av kvalitativ metod. Anledningen är för att den kvalitativa metoden hjälper författaren att få en bred inblick samt ett helhetsperspektiv i människors åsikter, upplevelser och erfarenheter (Larsson, 2005). Ahrne & Svensson (2011) förklarar att genom tillämpningen av kvalitativa metoder kan man komma åt händelser eller processer som inte kan uppfattas på ett konkret eller fysiskt plan (t.ex. en tanke, då den inte kan betraktas med ögat). Dessa typer av skeenden som inte konkret kan uppfattas eller mätas, kan bland annat genom intervjuer eller observationer bekräftas existera.

denna studie genom att understryka ett par viktiga frågor som; 1) vilken fråga som ska besvaras, 2) vilken eller vilka företeelser som frågan omfattar, 3) vilken sorts empiri som förmår gripa tag i denna företeelse samt 4) vilken metod som fungerar som verktyg för att tillhandahålla denna empiri. För att besvara fråga nummer två kan först sägas att vårt syfte och våra frågeställningar vill ta fasta på hur socialsekreterare arbetar för att uppnå barns delaktighet i barnavårdsutredningar och vilka svårigheter de upplever i att möjliggöra denna delaktighet. Utifrån detta kan sägas att företeelsen, enligt vår uppfattning, handlar om

arbetssätt och upplevelser. Fråga tre (3) erfordrar att vi svarar på vilken empiri som kan

gripa tag i dessa två företeelser. Vi beslutade att använda empiri som består av personers verbala förklaringar eftersom den verbala kommunikationen och skildringen kan uttrycka upplevelser (Ahrne & Svensson, 2011). Vad gäller arbetssätt ansåg vi att även denna

företeelse kan klargöras genom personens verbala skildringar. Insamlandet av empiri gjordes genom att ställa frågor till människor i form av intervjuer, vilket kan vara en bra metod för att fånga empirin verbal skildring (Ahrne & Svensson, 2011).

Vi har valt att använda oss av semistrukturerade intervjuer för att analysera hur

socialsekreterare arbetar för att möjliggöra barnets delaktighet i utredningar. Detta ger respondenten en chans till att i sina egna termer berätta om upplevelser och erfarenheter (Bryman, 2018). Patton (1990) och Larsson (2005) som hänvisar till Patton (1997) beskriver fördelen med att göra en avgränsning i intervjuerna som hjälper författaren att hålla sig till frågeställningen och syftet. Larsson (2005) skriver att syftet med användningen av det fenomenologiska perspektivet är att respondenterna beskriver upplevelser på ett utförligt sätt. Forskaren fastställer samtidigt det viktiga utifrån intervjusvaren.

4.1.1 Litteratursökning

Databaserna Primo, Social Services Abstracts och ScienceDirect användes för sökning av artiklarna. Vi försökte även begränsa vår sökning till endast expertgranskade vetenskapliga artiklar. Utifrån syftet med studien använde vi oss av sökord som exempelvis barn,

delaktighet, children, participation, Social service, Child Welfare, Socialsekreterare, Social secretary och child participation. Vissa vetenskapliga artiklar fann vi också genom att söka i referenslistan på de artiklar som redan sökts fram. Utöver vetenskapliga artiklar har vi även använt oss av myndighetstexter, Barnombudsmannen och annan litteratur på området vilka bedömts som relevanta för studien.

4.1.2 Urval

Eriksson-Zetterquist & Ahrne (2011) framhåller vikten av att beskriva i en studie hur intervjupersoner har valts ut och motivera detta, eftersom det har betydelse för studiens trovärdighet. Bryman (2018) beskriver en typ av urvalsmetod vilken benämns som

målinriktat urval. Denna urvalsmetod går ut på att forskaren väljer ut organisation och

personer att undersöka utifrån att dessa har kopplingar till forskningsområdet och

problemformuleringen i studien (Bryman, 2018). Detta var något som vi hade i åtanke inför val av intervjupersoner. Vi valde sålunda intervjupersoner som var nära till hands och som ingick i sådana sammanhang som korresponderar med studiens forskningsområde (Bryman, 2018). Den geografiska platsen och det aktuella socialkontoret valdes således för denna studie utifrån att organisationen gav oss sitt medgivande att intervjua de anställda. Därtill hade socialsekreterare möjlighet att ställa upp på intervju. Totalt intervjuades sex

intervjupersoner, varibland en var en pilotintervju. De omständigheter som nämnts här leder inte sällan till att denna typ av urval görs (Bryman, 2018). Det kan uppmärksammas att vald urvalsmetod går under kategorin icke-sannolikhetsurval, som innefattar alla de

urvalsmetoder som inte baseras på slumpen (Bryman, 2018).

Den valda urvalsmetoden i denna studie kan således motiveras av att kunskap kring det forskningsämne och de forskningsfrågor som ställts, högst sannolikt kan återfinnas hos de socialsekreterare som, tillsammans med barnet, aktivt bidrar och skapar de företeelser som forskningsfrågorna avser att utforska.

4.2

Datainsamling och genomförande

Inför intervjun utformade vi en allmän intervjuguide som Larsson (2005) i hänvisning till Patton (1990) beskriver som den allmänna intervjuguiden. Vi valde att använda denna allmänna intervjuguide då vi avsåg att ställa öppna frågor som var kopplade till studiens syfte och frågeställningar, men också för att få utrymme att kunna ställa följdfrågor. Larsson (2005) uppger att den allmänna intervjuguiden sätter mer vikt på att författaren skapar frågor som kan kopplas till studiens syfte och forskningsfrågor, som är öppna och som också kan följas upp av följdfrågor. Som framförts utfördes en pilotintervju, som kan vara bra för att detektera eventuella brister av olika slag i intervjuguiden, frågornas lämplighet samt ge förutsättningar att identifiera om frågorna inte fungerar som tänkt (Bryman, 2018). Vi påbörjade varje intervju med att framhålla undersökningens syfte. Sedan frågade vi om intervjupersonen samtycker till att vi spelar in intervjun. Bryman (2018) förklarar att detta är ett bra tillvägagångssätt innan en intervju påbörjas. Intervjuerna spelades in, vilket kan vara bra för analys av studiens resultat samt att forskaren kan utgå från och beskriva detaljerat vad som har framkommit under intervjun. Fokus under intervjuerna lades på det

respondenten berättade, då Bryman (2018) beskriver detta som viktigt för att kunna ställa relevanta följdfrågor. En ytterligare fördel med att spela in var att vi därefter kunde spela upp inspelningen av intervjun upprepade gånger om något inte varit tydligt (Bryman, 2018).

Under intervjun ställdes frågor växelvis av oss som intervjuade, med en förberedelse på att också kunna anteckna information eller tankar som eventuellt kunde dyka upp. Därtill inhämtades fakta och kunskap kring ämnet och den arbetsplats som intervjupersonerna arbetade på, vilket kan vara fördelaktigt då man visar sig vara påläst (Eriksson-Zetterquist & Ahrne, 2011; Kvale & Brinkmann, 2009). Innan varje intervju kontrollerades också

telefonens inspelningsfunktion för att säkerställa att inspelningen fungerade, vilket Bryman (2018) rekommenderar. Vi som intervjuare presenterade oss också kortfattat före

intervjustart och försökte använda ett så enkelt språk som möjligt genom hela intervjun. Intervjupersonen tilläts också tala till punkt utan att bli avbruten. Dessa sätt att handla beskriver Kvale & Brinkmann (2009) som viktiga utgångspunkter för forskaren att tillämpa. Det bekräftades också för intervjupersonen att han eller hon inte gjorde något fel om denne själv uttryckte osäkerhet om sin prestation som intervjuperson. Detta kan tyckas gå i linje med det Kvale & Brinkmann (2009) skriver om att vara empatisk som intervjuare. Därutöver strävades efter att på ett respektfullt sätt och med omsorg hörsamma det intervjupersonen framhöll, vilket Kvale & Brinkmann (2009) framhåller som ett gott förhållningssätt.

Under intervjun kunde vi som intervjuare reagera med gester eller yttringar som “mmh” och “aah okej” vilket är bra för att stötta den intervjuade att berätta kring en viss fråga, som i sin tur möjliggör för bättre och mer nyanserade svar (Kvale & Brinkmann, 2009).

Intervjufrågorna ställdes inte alltid i den ordning som framgår av intervjuguiden. Frågor kunde även förekomma som inte fanns med i intervjuguiden, eftersom vi som intervjuare kunde följa upp eller upprepa det intervjupersonen sagt. Detta för att bekräfta att vi uppfattade svaret som intervjupersonen avsåg att vi skulle uppfatta det. Intervjuerna avslutades med att vi som författare ställde avslutande frågor, där det frågades om intervjupersonen har något mer att tillägga kring ämnet. Detta ger förutsättningar för intervjupersonen att reflektera kring om det finns något mer som kan vara värdefulla data (Kvale & Brinkmann, 2009). Därefter såg vi till att uppmärksamma det relevanta som under intervjun framkom, vilket också gav intervjupersonen möjlighet att ge ytterligare information (Kvale & Brinkmann, 2009).

4.3

Databearbetning och Analysmetod

Larsson (2005) nämner att det inte är en enkel uppgift att analysera kvalitativa data eftersom några specifika och obligatoriska tillvägagångssätt inte finns, även om det skrivits mycket kring hur det kan utföras. Detta arbete utgick från en blandning av induktion och deduktion, vilket är en process som Svensson (2011) benämner som abduktion. Denna process går ut på att forskaren tar hjälp av en eller flera teorier som får fungera som hjälpmedel för forskaren att genomföra iakttagelser. När iakttagelserna är gjorda kan dessa följaktligen bistå forskaren att justera och analysera teorierna (Svensson, 2011). I denna studie hade vi till en början en vald teori att utgå ifrån. Vid bearbetningen av det empiriska materialet tillämpade vi sedan kodning och tematisk analys för att granska det empiriska materialet mot den utvalda teorin. Vi antog som författare ett förhållningssätt där vi dock inte ville begränsa vår förståelse och tolkning av data som samlats in.

De intervjuer som hölls transkriberades eftersom detta möjliggjorde för en mer ingående analys av kvalitativa data som inhämtats (Kvale & Brinkmann, 2009). Kvale & Brinkmann förklarar vidare att vad som tas med i transkriberingen, i form av alla pauser och uttryck som ”ehm” och ”mmm” beror på undersökningens syfte. Vi bedömde att uttryck som ”ehm” och mmm” eller upprepningar efter varandra skulle justeras vid eventuell citatframställan i rapporten, eftersom det kan förenkla läsningen och förståelsen för läsaren (Kvale &

Brinkmann, 2009). I justeringen lät vi dock inte andemeningen ändras i det som sagts, vilket Bryman (2018) understryker som viktigt.

Som nämnts ovan tillämpade vi kodning i detta arbete, som innebär att forskaren bryter ner data och detekterar nyckelord och teman som framgår av intervjumaterialet. Därefter skapas kategorier samt underkategorier utifrån de nyckelord som identifierats (Bryman, 2018). Vi påbörjade kodningen så snart vi hade samlat in data från vår första intervju, vilket är att föredra för att inte överväldigas av massvis med data från flera intervjuer (Bryman, 2018). Några återkommande nyckelord och begrepp som vi kunde identifiera var ”hög

arbetsbelastning”, ”tidsbrist”, ”hjälpa barnet”, ”lyssna på barnet”, ”föräldrar” och så vidare. Vi tillämpade därutöver tematisk analys, som innebär att fokus riktas mot vad som sägs och mot ett sökande efter teman i den data som samlats in (Bryman, 2018). Genomförandet gick till på så sätt att vi, i ljuset av studiens syfte och frågeställningar, läste igenom all

var återkommande i materialet. Överordnade teman utvecklades med tillhörande

underteman. De teman som vi kunde utvinna genom denna analys var ”möten med barnet”, ”hänsyn till barnets yttranden”, ”svårigheter i arbetet för barns delaktighet” och ”föräldrarnas inställning till utredningen”. Vi utformade sedan en disposition av dessa teman som sedan fick bidra till utformandet av vår resultatframställan. Detta förfarande av tematisk analys grundar sig på Brymans (2018) redogörelse av hur tematisk analys kan utföras.

4.4

Etiska överväganden

I denna studie lät vi skicka ut ett missivbrev som genom en anställd skickades till de övriga anställda arbetsmail. I missivbrevet speglades de fyra etiska principerna som en följd av gällande riktlinjer för studier inom Sverige (Bryman, 2018).

I en kvalitativ forskningsstudie är det viktigt att forskaren använder sig av följande

forskningsetiska principer: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Bryman, 2018). De fyra etiska principerna berör viktiga etiska frågor och handlar framförallt om individens rätt till frivillig medverkan, integritetsskydd och

anonymitet (Larsson, 2005). Dessa punkter har vi ansett vara betydelsefulla och har fått prägla kontakten och handlandet i relation till deltagarna.

Bryman (2018) skriver att informationskravet sätter ansvar på forskaren att informera den berörda om studiens ämne och syfte. Deltagaren har rätt att veta vilka steg som finns i studien och vilka risker som finns i och med deltagandet (Larsson, 2005). Denna etiska princip beaktades under intervjun genom att vi som intervjuare informerade

intervjupersonen om rätten att avbryta sin medverkan när den vill. Information gavs också om vad intervjuerna innebär, hur de är tänkta att genomföras, samt om vilka risker som kan följa av deltagandet.

Konfidentialitetskravet innebär att författaren säkerställer att inga personliga data eller uppgifter röjs som riskerar att andra utomstående identifierar deltagaren. Därför är det viktigt att behandla deltagarens uppgifter med största konfidentialitet (Bryman, 2018; Larsson, 2005). Konfindentialitetskravet tillförsäkrades genom att alla uppgifter sparades oåtkomligt för obehöriga, att framställan av citat inte låter röja intervjupersonernas namn samt att vald kommun inte nämnts (Vetenskapsrådet, 2017; Bryman, 2018).

Nyttjandekravet skriver Bryman (2018) handlar om att uppgifter som berör deltagarna i studien enbart får användas för studiens syfte. Denna etiska princip säkerställdes i arbetet genom att det insamlade materialet enbart användes för studiens syfte. Intervjupersonerna informerades om att ingen utomstående kommer att få tillgång till det inspelade materialet. Därtill underrättades de om att materialet inte kommer användas för något annat än för studiens syfte (Bryman, 2018).

Samtyckeskravet innebär att intervjupersonen ska informeras om att de har rätt till att medverka samt avbryta sin medverkan i studien när de önskar (Vetenskapsrådet, 2017; Bryman, 2018). Genom att innan intervjuerna informera intervjupersonerna om denna rätt och inhämta samtycka, kunde vi säkerställa att samtyckeskravet efterföljdes.

5 RESULTAT

I detta avsnitt kommer vi att framställa studiens resultat som är indelat i följande teman: “barns delaktighet i utredningsarbetet”, ”mötet med barnet”, ”hänsyn till barnets

synpunkter”, “svårigheter i arbetet för barns delaktighet”, ”föräldrarnas inställning till utredningen” och ”hög arbetsbelastning”. Respondenterna benämns som ”Intervjuperson” direkt följt av en bokstav för att förstå att citaten kommer från olika intervjupersoner.

5.1

Barns delaktighet i utredningsarbetet

5.1.1 Mötet med barnet

Under samtliga intervjuer uttrycker intervjupersonerna att aspekter som val av plats, miljö och trygghetsskapande är betydelsefullt i mötet med barnet. Trygghet och val av miljö är något som beskrivs kunna påverka barnets benägenhet att vilja prata och vara avslappnad. Intervjupersonerna förklarar att de exempelvis kunde ta promenader, träffas på lekparker, ta en sväng med bilen eller gå till ett kafé. Det nämns att barnen ges möjlighet att själva

bestämma vilka som ska vara med under mötet och vart mötet ska hållas.

“...oftast så brukar jag säga att vi vill prata med barn enskilt, men är det så att barnet inte vill det så kan föräldrarna va med. Men då brukar vi också fråga; vad blir tryggt för barnet? Är det att komma hit och prata på socialtjänsten i våra rum - vi har ju anpassade rum för barn där det finns leksaker eller ritblock, tidningar och sånt - eller om vi åker hem till familjen? Och oftast så kan det vara bra och åka hem till familjer för att barnet kanske är tryggare i sin hemmiljö och där kan barnet liksom vara i en naturlig miljö och utifrån det kunna prata bättre” (Intervjuperson B)

Av citatet ovan kan utläsas att val av plats och en trygghetsskapande finns med som aspekter när socialsekreterare arbetar för att ge förutsättningar för barnet att komma till tals.

Det framgår också av samtliga intervjuer att intervjupersonerna avser att göra barnet delaktigt gällande beslut om plats för möten. Två intervjupersoner nämner dock att barnen inte kan bestämma alltför mycket i den frågan. Detta då det ibland hindrar socialsekreteraren från att få nödvändig information från barnet på grund av att barnet kan distraheras i vissa miljöer.

“...sen har vi även regelbundna besök med den ungdomen, vi kör varannan vecka, han vill helst träffas hemma och då har det inte gått så bra, så jag har sagt att vi istället träffas två gånger på socialkontoret och en gång hemma hos honom för att försöka möta vad han vill, men också få information. (...) Ungdomen kan även börja prata om annat när vi har samtalet i hemmet, och ibland börjar de prata om deras husdjur och ibland stirrar de in i väggen bara. Han får vara delaktig men inte lika delaktig som han vill, jag måste ha bra information för min bedömning.” (Intervjuperson D)

Samtliga intervjupersoner framhåller även att de har olika samtalsmetoder och verktyg för att engagera och stötta barnet i att prata och öppna sig. Detta även då barnet kanske har svårare att uttrycka sig av olika anledningar.

“Vissa har inte alls velat prata och varit tysta, då har jag dragit ut smilisar och då får de dra ut [smilisar] beroende på hur de känner sig. Då blir det väldigt stängda frågor där barnet svarar ja eller nej, men bara ett sätt för att kommunicera.” (Intervjuperson D)

“Sen har vi ju såna hjälpmedel när det kommer till att prata med yngre barn som nalle-kort eller drömhuset och dåliga huset, om det är så att barnet kanske har lite svårare att uttrycka sig.” (Intervjuperson C)

Dessa svar tyder på att det finns en avsikt att underlätta för och stötta barnet i de fall denne av olika anledningar behöver hjälp att uttrycka sig. Som framgår av citaten kan barnet av olika anledningar vara tillbakadragen, tystlåten eller ha andra svårigheter att prata. Uttalandena ovan klargör att intervjupersonerna är medvetna om denna aspekt under utredningen.

5.1.2 Hänsyn till barnets synpunkter

Alla fem intervjupersoner gör uttalanden som insinuerar att barnets synpunkter beaktas och vägs in inför ett beslutsfattande. Intervjupersonerna framför dock att beslut kan komma att gå emot barnets önskemål eftersom det som barnet anser är dennes bästa, inte nödvändigtvis är vad socialtjänsten anser är barnets bästa.

”Beroende på problemets art och barnets ålder och mognad så spelar det ganska stor roll vad barnet tycker och tänker. Jag tänker vi utreder barn och deras bästa och utredningen handlar om dem och då blir det jätteviktigt att de får berätta, säga och känna, där deras önskemål också vägs in i utredningen. Sen kanske inte deras egna tankar och åsikter om vad deras bästa är, är samma som vad vi tycker att deras bästa är. Så, där kan det ändå bli så att beslutet inte går efter vad de tycker och deras önskemål, utan att vi går efter vad vi tycker är barnets bästa, men där vi ändå såklart utgår från vad barnet tycker och tänker.” (Intervjuperson B)

”Här är också åldern avgörande tänker jag, såhär ju äldre barnet är desto mer delaktigt blir det i ett beslut. Sen kan man inte alltid möta barnets önskan fullt ut…det går ibland inte, men man har absolut alltid med barnets vilja i åtanke. Såhär; barnets bästa kontra vad barnet själv vill. Sen finns ju liksom i utredningen att man ska ta med barnets synpunkter, och här har vi också lagrummet att förhålla oss till…” (Intervjuperson C)

Av intervjupersonernas uttalanden ovan kan vi härutöver notera att även om beslut fattas som går emot det barnet uttryckt, så finns barnets synpunkter i åtanke.

Flera av de intervjuade uttrycker också att barnets vilja och åsikter på olika sätt lyfts upp under ärendets gång. Av resultatet framgår att det förs en kommunikation mellan föräldrarna och barnet om det som barnet uttryckt och hur man kan gå vidare utifrån det.

“Det lyfts upp löpande med föräldrarna i samtal att ’nu har ditt barn uttryckt det här och vad tänker vi kring det?’ Så det blir en dialogform med familjen kring vad barnet vill hur de som familj och vi som socialtjänst ska kunna tillgodose det. Vi blir som en hjälp för barnet att lyfta det de önskar sig med familjen.” (Intervjuperson D)

Det empiriska materialet tydliggör att barnet inte bjuds in vid själva beslutsfattandet. Alla beslut fattas av den enskilde socialsekreteraren, teamledaren, enhetschefen eller politiker.

Barnet är i regel inte närvarande vid beslutsfattandet, utan kan få beslutet återkopplat till sig på olika sätt. Det förs ofta också en dialog med barnet och föräldrarna kring ett eventuellt beslut. Det uttrycks också att beslut ibland kan fattas under pågående möte med föräldrarna. Då framhålls det dock att barnet inte är närvarande utifrån att en tanke om att han eller hon riskerar missgynnas av den information som kan framkommer under dessa möten.

”när jag fattar beslutet och när jag själv har delegation på det, då är det bara jag som är med och skriver (…) oftast brukar det vara att man pratat om det [beslutet] med föräldrarna (…) så när det är saker jag har delegation på, då skriver jag beslutsformuleringarna helt själv. Men är det är beslut som jag inte har delegation på, då skriver jag förslag och så lämnar jag det till min teamledare…” (Intervjuperson E)

” Man måste alltså ha en dialog innan. Men när själva beslutet fattas så är det bara jag som är närvarande. Sen kan det ju hända att ett beslut fattas under pågående möte med föräldrarna, men då är barnet oftast inte med, för man behöver också tänka på, särskilt för mindre barn, att skilja på vuxen-saker och barn-saker; barn kanske inte behöver veta hur dåligt mamma mår till exempel…även om den vet mycket så gör det ingen nytta (…) sen har jag oftast frågat barnet innan ’hur vill du bli delgiven beslut?’.” (Intervjuperson D)

Därutöver kan vi utläsa av vår empiri att barnet inte delges någon direkt makt eller ansvar över det beslut som tas vid beslutsfattandet. Två av intervjupersonerna benämner barnets makt som en indirekt sådan, där det barnet säger kan ha en påverkan på beslutet. Makten som barnet har verkar inte vara mer långtgående än så.

” Makt skulle jag inte säga…alltså barnet säger ju bara hur den har det hemma exempelvis, sen så agerar ju vi utifrån den informationen som barnet lämnar så att, jaa, det kan bli en indirekt makt” (Intervjuperson C)

”Alltså vi utgår ju ifrån barnets bästa så på det sättet är det barnet tilldelas makt. Och med makt tänker jag att det är vi som företräder barnet som socialsekreterare, så det är kanske inte exakt det som barnet säger som ges makt på så sätt utan det som vi tänker är barnets bästa som ger dom makt på så sätt” (Intervjuperson B)

Samtliga uttalanden verkar antyda att intervjupersonerna väger in barnets vilja och

synpunkter med viss begränsning vid de situationer barnets vilja hindrar dennes bästa. Dock framhåller alla fem intervjupersoner att barnets röst alltid ska beaktas med hänsyn till barnets ålder och mognad. Därutöver kan vi utläsa att barnets yttranden också

uppmärksammas under ärendets gång i form av en dialog mellan socialsekreterare, föräldrar och barnet. Därtill kan vi utröna att barnet i regel inte är med vid beslutsfattandet. Resultatet tyder inte heller på att barnet tilldelas någon direkt makt över de beslut som tas under

5.2

Svårigheter i arbetet för barns delaktighet

5.2.1 Föräldrars inställning till utredningen

Alla intervjupersoner uttrycker på ett eller annat sätt att föräldrarna har en betydande inverkan på vilket beslut som fattas under beslutsfattandet.

“...det finns ungdomar som säger ’jag vill att mamma ska ta emot den här insatsen, vi behöver få det bättre hemma, vi kan inte kommunicera och det blir jättejobbigt för mig.’ Då kan mamman säga: ‘nej jag tänker inte ta emot någonting’. Vi har då inga lagmässiga stöd som tvingar mamman till att emot öppenvårdsinsatser. Vi har ett men det ska gå väldigt långt för att vi ska använda 22 paragrafen LVU. Då får ju barnet vara delaktig i den skriftliga

bedömningen och dels den muntliga men den får inte någon inverkan på beslutet för att föräldrarna inte samtycker.” (Intervjuperson D)

Här ser vi att barnet önskar en intervention men där detta inte är möjligt. Detta uttalande verkar antyda att det finns försvårande omständigheter i huruvida barnet får igenom sin vilja eller ej. Här är således barnets begränsade valmöjligheter till deltagande i utredningen en konsekvens av föräldrarnas inställning, och inte socialsekreterarens direkta handlande. Vi kan också utläsa att juridiska omständigheter påverkar barnets delaktighet, då en avsaknad av lagstöd försvårar att besluta om det barnet vill.

“Vi kan ju inte bevilja någonting eller göra någonting om inte vi har föräldrarnas samtycke till det, när de [barnen] är under 15 [år]. Men det är fortfarande lika viktigt att man tar med vad de [barnen] tycker och tänker, men de blir ju mer utlämnade till vad deras föräldrar tycker och tänker; hur dom tillåter att vi träffar barnen och på vilket sätt…” (Intervjuperson E)

Det framgår även här att lagen utgör en sådan begränsning där handlingsutrymmet för socialsekreterare att efterfölja barnets vilja försvagas. Beroende på om föräldrarna accepterar att gå med på ett förslag till insats eller inte, kan socialsekreterare behöva avslå barnets önskan. Här bör dock noteras att detta gäller barn under 15 år. Tre av intervjupersonerna uttrycker på olika sätt att barn som är över 15 år har rätt ta emot, men också avstå från insatser utan föräldrarnas samtycke och oberoende av deras inställning.

“...desto äldre barnet blir, särskilt om den är över 15 [år] och faktiskt part i sitt eget ärende så är det extremt viktigt att barnet också är med, för säger dem nej så är det jättesvårt för då kan vi ju inte bevilja saker om barnet säger ’nej jag tänker inte delta’.” (Intervjuperson E)

”Såhär; alltså när du är 15 år har du rätt att få bistånd även om föräldrarna säger ’nej’ och om du är under 15 [år] och föräldrarna inte vill, men du vill, så blir det ju sannolikt också svårt, och det kanske inte finns kriterier för tvångsvård, då går det sannolikt inte.” (Intervjuperson A)

5.2.2 Hög arbetsbelastning

Samtliga intervjupersoner yttrar sig på liknande sätt om att arbetsbelastning, tid och resurser kan påverka barnets delaktighet i utredningen. Intervjupersonerna framhåller tidsbrist som en försvårande omständighet i arbetet för barns delaktighet.

“Det som jag tänker kan vara en nackdel för barnets delaktighet är arbetstyngden, att man kanske inte alla gånger har den tiden...” (Intervjuperson C)

På liknande sätt uttrycks hur tids- och resursbrist påverkar förutsättningar för fler möten med barnet. Bristen på tid och resurser verkar medföra att de inte hinner träffa barnet lika många gånger under utredningstiden. Mer tid med barnet förklaras kunna bidra till att barnet blir mer avslappnad, vilket skulle kunna underlätta för barnet att komma till tals i större utsträckning.

“...jag får möjlighet att träffa barn och göra dem delaktiga, men samtidigt är det detta med resurs och tidsbristen…alltså jag tänker såhär att två möten med ett barn kan skilja sig jättemycket jämfört med fyra eller fem möten med ett barn och jag ser inte hur den här kontakten kan utvecklas…jag menar ju mer tid och resurser jag har i min utredning desto bättre blir den utifrån just barnets delaktighet. För man kan få så mycket mer ju fler möten med barnet man har. Ju mer man är med dem, desto mer avslappnade blir de och desto mer säger de.” (Intervjuperson B)

Vikten av att ha en rimlig arbetsmängd för att kunna träffa barn samt skapa möjligheter att göra dem mer delaktiga är också något som nämns. Det tycks vara så att hög arbetsbelastning leder till att inte kunna motivera barnet till delaktighet på samma sätt. Det verkar också vara så att den höga arbetsbelastningen påverkar hur man träffar barn samt hur flexibel man kan vara. Att hitta en väg för att nå barnet, skapa en trygghet och få barnet att slappna av verkar vara betydelsefullt.

“Att ha en rimlig arbetsbelastning gör mycket för hur man kan motivera familjer, träffa barn, hur flexibel man kan vara. Det gör ju att man kan göra det där lilla extra, ta det där extra samtalet eller exempelvis bjuda på fika eller följa med barnet till läkaren och på nåt sätt hitta en väg in” (Intervjuperson D)

Sammanfattningsvis tycks hög arbetsbelastning vara en försvårande omständighet i arbetet för barns delaktighet i utredningsprocessen. Att fördelen med fler möten med barnet nämns samt att göra det där lilla extra framhålls, indikerar att det finns en vilja att arbeta relations- och trygghetsskapande. Det framtår som något betydelsefullt i dessa sammanhang.