Likt specialpedagogerna i Renblad och Brodins (2014) studie som arbetar med att öka personalens förståelse och kompetens gällande barn i behov av särskilt stöd, anser specialpedagogerna i denna enkätstudie att de arbetar med stödstrukturer för personal i förskolan. Det saknas enligt specialpedagogerna kunskap inom anknytningspedagogik och relationell pedagogik och behövs mer samtal kring läroplanen. En av specialpedagogerna i enkätundersökningen påpekar att grundverksamheten inte alltid är på plats i verksamheterna och en annan påpekar vikten av den relationella pedagogiken och av anknytning. Det är även flera av dem som beskriver att personal kommer och går samt att det saknas kunskap inom barnpsykologi och att olämpliga personer inte ska kunna ta sig igenom lärarutbildningen. Inom systemteorin (Öquist, 2016) är det viktigt att det finns en grund och en plattform som är stabil (konstans) för att det ska finnas utrymme och möjlighet för att kunna ta in ny information (variation) och inom det relationella perspektivet (Ahlberg, 2013; Persson, 1998) är det i mötet som svårigheter kan uppstå. Specialpedagogerna är eniga om att det behövs mer utbildad personal i förskolan och att det i arbetslag med kompetent personal syns färre barn i behov av särskilt stöd. De är också överens om att det behövs mer kompetens kring barn i behov av särskilt stöd och att det i lärarutbildningen behövs mer utbildning inom specialpedagogik. En större grundkunskap kring vad barn i behov av särskilt stöd är samt diskussioner och även mentorskap för nya förskollärare är väsentligt. Den information som framkommer är att en trygg verksamhet med närvarande och duktiga medarbetare och arbetslag är av allra största vikt för barn i behov av stöd. Men de andra barnen ska inte glömmas bort då det också påvisats i svaren att det är färre barn i de barngrupperna där personalen har kunskap och stabilitet, som har behov av stöd. De deltagande beskriver också att det är skillnad i kunskap hos rektorerna och att de har olika förhållningssätt till hur resurser tilldelas och sätts in. Vikten av utbildad personal påpekas vid ett flertal tillfällen samt att det kan vara svårt att få tag på kompetent
34
personal och att en del förskolor är hårt drabbade av personalbyten. Konsekvensen av ovanstående verkar vara att det är barnen som drabbas. I den studie som Mohss (2013) har genomfört arbetar specialpedagogerna som stöd till rektorer och ledning. Det bästa förebyggande arbetet med barn i behov av stöd är att arbeta utifrån en helhetssyn och för att både arbetslag och barngrupp ska fungera bättre behöver förhållningssätt, miljö och en bra organisation vara tydlig. Att organisationsnivån kan påverka de svårigheter som personalen upplever kan även innebära att det söks hjälp utifrån, som specialpedagogerna i enkäten redovisar. Kanske tyder detta på att specialpedagogen skulle haft en annan roll i förskolan och vara närmre knuten till verksamheten för att kunna stärka, stötta och vägleda.
Ett av stödsystemen är den Policy och genomförandeplan som beskrivits i uppsatsens tidigare delar och som innebär att specialpedagogiken, anknytningsteorin samt det relationella arbetssättet når ut till verksamheterna även när specialpedagogerna inte kan närvara i fysisk form. De olika stödsystemen arbetar på olika nivåer inom förskolan vilket tyder på att förskolan som organisation arbetar systemteoretiskt. Läroplanen för förskolan -18 (Skolverket, 2019) arbetar för en likvärdig förskola och via de olika nivåerna ger det barnet en förutsättning för en likvärdig utbildning. Flera av specialpedagogerna i enkätundersökningen har skrivit att de upplever att nyutbildade förskollärare och de som är under utbildning brister i kunskap kring handlingsplaner. Renblad och Brodin (2014) har fått fram att personalen har svårt att skriva dessa då de inte är utarbetade utifrån läroplanens mål, samt att de inte heller utvärderas eller följs upp. Att specialpedagoger därmed arbetar mycket med handledning och råd förefaller sig inte förvånande då det också framkommer i Mohss (2013) studie att specialpedagogerna ofta upplever att de agerar på brandkårsutryckningar och kommer med tips och råd kring vad som kan provas i verksamheten. Specialpedagogerna i enkätundersökningen redovisar även att de nyutbildade förskollärarna brister i metodik och saknar kunskap inom detta område. Detta tyder på att specialpedagogen inte enbart arbetar med insatser via de ärenden som inkommer utan även att denne är något av en nyckelperson för en fungerande verksamhet. Specialpedagogerna besitter en stor kunskap som enligt dem behövs och fattas i verksamheten både i nuläget och i framtiden då de som utbildas inte får den kunskap som behövs för att stötta alla barn och ge dem den likvärdiga utbildning som de har rätt till. Specialpedagogerna belyser att de ärenden de får in ofta även handlar om funderingar kring exempelvis NPF, AKK och sociala svårigheter. Förutom ovanstående organisatoriska faktorer som utbildad personal och rektors fördelning av resurser är även gruppstorlekens påverkan en del av empirin i enkätstudien. Enligt specialpedagogerna i studien framkommer det att barngruppens storlek inte är av lika stort
35
bekymmer om personalen har kunskap kring struktur och barngruppens behov. Finns det kunskap så anpassas miljö och arbetssätt efter verksamhetens och barnens behov. I den studie som Lundqvist, Westling Allodi och Siljehag (2015a) gjort upplevde den personal som arbetade i grupperna med vanliga storlekar (där barn i behov av stöd var integrerade i verksamheten) att det var svårt att se till att alla barnen fick sina behov tillgodosedda. I undersökningen upplever personalen svårigheter att få tid till allt som läroplanen kräver och att en del barn då också blir försummade tid för enskild träning som kan behövas. Något som även förskollärarna i den studie som Sheridan, Williams och Pramling Samuelsson (2015) bekräftar. Här menar förskollärarna att de upplever att de inte hinner möta barnens behov och att de barn som är i behov av stöd därför medför en problematik om inte stödresurser tilldelas. Under tiden då den här uppsatsen skrevs präglas samhället av Covid-19 och det har även påverkat förskolorna på så sätt att barn ska vara hemma vid minsta symptom, något som resulterat i att det varit färre barn än vanligt i barngrupperna. Att detta påvisat förbättringar för de barn som är i behov av särskilt stöd är något som specialpedagogerna i studien påpekar. Det framkommer att det i vanliga fall hade varit önskvärt med färre barn i barngrupperna då relationerna är för många för barnet och om det är ostabilt uteblir lärande. 17 av 18 svarande är överens om att barngrupperna är för stora för barns sociala och empatiska behov och förmågor och Williams, Sheridan och Pramling Samuelsson (2018) bekräftar detta genom att personal i förskolan har svårt att leva upp till de förväntningar som läroplanen har när grupperna är som nuvarande och att läroplanen ställer högre krav på kompetens och didaktisk förmåga. Författarna problematiserar att utbildning spelar en stor roll i hur exempelvis gruppindelning görs. Barngruppens storlek är en av de organisatoriska faktorer som redovisas i uppsatsens enkätsvar och dess sammansättning är enligt Sheridan med flera (2015) avgörande för att förskolläraren ska kunna se och ge alla barn utrymme för utveckling. Lundqvist, Westling Allodi och Siljehag (2015a) redovisar att det var stor skillnad mellan de förskolorna som ingick i deras studie. De ansåg detta vara problematiskt då de jämförde vanliga förskolor med förskolor som hade särskilda förskolegrupper. Detta indikerar att de barn som hade behov av stöd i de vanliga förskolorna hade svårt att få sina behov tillgodosedda. I den studie som Mohss (2013) genomfört kan specialpedagogerna förvisso inte se något tydligt samband mellan storleken på grupperna och barn i behov av särskilt stöd, men de påpekar att struktur, ordning och anknytning är av stor relevans för att barnen ska klara av alla de sociala relationer de utsätts för. Även detta kan anses problematiskt då Lpfö 18 (Skolverket, 2019) förespråkar en inkluderande verksamhet vilket innebär att barn i behov av stöd ska få sina behov tillgodosedda oberoende av verksamhet. Sandberg (2010) menar att det för att förändra och anpassa en verksamhet måste finnas fler än
36
färre barn i barngruppen som är i behov av stöd. Om personalen får stöttning kan de fokusera mer på hur de ska integrera och inkludera barnen i verksamhetens alla moment och stunder, men om personalen inte får stöd arbetar de mer med att få tid till att sitta enskilt med barnet vilket kan ha en negativ och exkluderande verkan. Detta tyder på att det behövs mer kunskap och kompetens inom det specialpedagogiska fältet även för verksamma lärare och förskollärare, som också skulle innebära att verksamheterna skulle kunna arbeta mer förebyggande med specialpedagogik. Detta bekräftas även i enkäten då det problematiseras av specialpedagogerna att rektorns resurser och förmåga att se hur resurser ska tilldelas är något som skiljer sig runt om i den undersökta kommunen.
För att arbeta förebyggande med specialpedagogiska insatser krävs mer kunskap och kompetens i form av vidareutbildning, samtal och utbildad personal i förskolan. Det uttrycks i specialpedagogernas svar att en del arbetslag har mycket kompetens kring barn i behov av stöd och att det då också inte syns lika mycket insatsbehov i verksamheten.Detta är en organisatorisk faktor som är oroväckande då förskolans verksamhet ska vara likvärdig enligt läroplan, något som Nilholm (2014) belyser med Dilemmaperspektivet. Förskolan och skolan har med all rätt höga krav på sig och de som arbetar i verksamheterna behöver också ha förutsättningar för att kunna arbeta för en likvärdig utbildning. Likt Ahlberg (2013) skriver är det specialpedagogiska forskningsfältet föränderligt och flera av de författare som nämnts i uppsatsen är eniga om att det behövs mer forskning kring förskolans verksamhet och att den likvärdiga utbildningen för barn i behov av stöd bör belysas mer. Enligt specialpedagogerna i studien skiljer det sig mycket mellan olika förskolor också i den kommun som undersökts, vilket även detta är oroväckande. Genom att skriva att förskollärare tenderar att arbeta ensamma som utbildad i sitt arbetslag bekräftar Mohss (2013) att det råder brist på kunskap och kompetent personal i förskolan. Även Sandberg (2010) och Lundqvist, Westling Allodi och Siljehag (2015a) bekräftar att förskolan står för väldigt olika kvalitet beroende på kommun trots en gemensam läroplan. Specialpedagogerna i studien är överens om att det behövs mer utbildad personal i förskolan samt att det behövs fler samtal kring läroplan och definition kring vad barn i behov av stöd och särskilt stöd är och innefattar. Här visas ett tydligt samband kring att organisatoriska faktorer så som kompetens och gruppstorlek kan påverka behovet av specialpedagogerna insatser. Specialpedagogerna i studien redovisar att de faktorer som verksamheterna söker stöd kring oftast rör insatser kring enskilda barn och att det är vanligast att det handlar om funktionsvariationer, oro och funderingar kring eventuella NPF-diagnoser. Enligt yrkesbeskrivningen (Arbetsförmedlingen, 2020) för specialpedagogen är detta endast en av de
37
delar som hen arbetar med. Att ingen av de svarande förmedlar att de exempelvis arbetar utifrån ett systemteoretiskt perspektiv eller med mer övergripande uppgifter kan dels bero på att det inte efterfrågats i enkäten, dels på grund av att den organisation som kommunen arbetar utifrån och som är byggd på specialpedagogiska team, inte fungerar på det sättet. Det är inte efterfrågat i enkätformuläret på vilket sätt specialpedagogerna arbetar med exempelvis fortbildning. Däremot verkar det som att specialpedagogerna själva har ett systemteoretiskt synsätt utifrån hur de beskriver att de arbetar med handledning. Deltagarna har också redovisat att de har ärenden på olika många förskolor, från fem till 45, vilket kan påverka arbetsbelastningen för ytterligare arbetsuppgifter. Det nämns också att det finns ett annat team som arbetar med den pedagogiska utvecklingsmiljön samt att organisationen inom förskolan har förste förskollärare som arbetar närmre arbetslag och rektor vilket därför innebär att specialpedagogerna i teamen arbetar med andra typer av uppgifter och ärenden. Som nämnts i kapitlet om tidigare forskning har specialpedagogexamen utretts många gånger och det är min analys att specialpedagogens arbetsuppgifter därför inte är så tydligt definierade i Lpfö18 (Skolverket, 2019) .