Resultatdiskussion

Samtliga frågeställningar besvarades och resultatet diskuteras utifrån dessa och i följande ordning: beskrivning av hälsofrämjande arbete, förutsättningar för ett hållbart hälsofrämjande arbete samt uppfattade utmaningar och möjligheter med det hälsofrämjande arbetet inom ”God och nära vård”.

Beskrivningen av hälsofrämjande arbete omfattade fler arenor än bara hälso- och sjukvården, som enligt Bambra, Fox & Scott-Samuel (2005) annars är den vanligaste kopplingen i politiska sammanhang. Beslutsfattarna beskrev dessutom hälsofrämjande arbete utifrån både individ-, organisatorisk- samt samhällsnivå, vilket kan vara en indikation på en politisk förståelse för hälsans bestämningsfaktorer. Ett exempel på hälsofrämjande arbete var att ge patienter verktyg för hälsofrämjande egenvård för att öka hanterbarheten och kontrollen. Exemplen kan relateras till WHO:s definition av hälsofrämjande arbete som inkluderar möjligheten att öka kontrollen över hälsan och förbättra den. Tolkningen är att det finns en förståelse för vad hälsofrämjande arbete kan innebära, vilket delvis motstrider tidigare litteraturstudiers resultat av Mahmoodi och Shaghaghi (2019) och av Wess, Lillefjell och Magnus (2016). Där forskarna betonade att det fanns en bristande kunskap hos beslutsfattare på lokal nivå om hälsofrämjande arbetets omfattning.

Hälsofrämjande arbete beskrevs både innebära tidiga generella och tidiga individuella insatser utifrån olika kontexter. Beskrivningarna varierar, vilket även Howat et al. (2003) bekräftar med sin forskning. Det var framför allt de individuella insatserna som kopplades till hälso- och sjukvårdens hälsofrämjande arbete medan de mer övergripande insatserna förknippades med övriga samhällsaktörer. Särskiljningen i sig kan ha förstärkt uppfattningen om att hälsofrämjande teamets verksamhet, som mestadels gav generella insatser, var ett sidoprojekt. Istället för en del av hälso- och sjukvårdens hälsofrämjande arbete. Vidare framställdes generellt de pågående eller nyligen avslutade hälsofrämjande projekten med viss oklarhet vilket kan bero på hälsofrämjande arbetets breda beskrivning.

Tidigare forskning av Shilton et al. (2001) har problematiserat att hälsofrämjande arbete inte beskrivs konsekvent då det kan försvåra kommunikationen mellan hälsovetare och beslutsfattarna på politisk nivå. Som framgick i denna studie var åsikten att hälsofrämjande projekt varken utvärderas eller följs upp fullständigt eller blir tillräckligt långvariga, vilket kan vara en konsekvens av den bristande kommunikation Shilton et al.

(2001) påstod kan uppstå hälsovetare och politiker emellan.

I resultatet framkom tydliga åsikter kring vad som ansågs nödvändigt för en hållbar hälsofrämjande hälso- och sjukvård. Åsikterna var att hälsofrämjande arbete behöver bli en del av helheten, vilket nationella beskrivningar för ”God och nära vård” bekräftar (Samordnad utveckling för god och nära vård 2019, s.13; SKR 2020, s.10). En tolkning är att det i teorin finns en nationell och regional samstämmighet hur den hälsofrämjande hälso- och sjukvården bör se ut. Däremot poängterade beslutsfattarna att nationella riktlinjer och ekonomiska stöd behöver vara anpassade utifrån de regionala förutsättningarna och behoven om det ska bli hållbart och genomförbart.

Genomförbarheten av nationella mål och beslut på lokal nivå förklarades på liknande sätt av Jansson, Fosse och Tillgren (2011) där beslutsfattare menade att nationella beslut behöver bli genomförbara på lokal nivå för att det lokala hälsofrämjande arbetet ska lyckas. Resultatet visade att nationella mål och riktlinjer inte uppfattades som hanterbara, vilket följaktligen kan begränsa den politiska viljan på lokal nivå att införa hälsofrämjande arbete som en naturlig del i praktiken.

Förankrade mål, strukturella förutsättningar i hälso- och sjukvården, tydlighet i politiken, samverkan och långsiktigt tankesätt, beslutsfattarna tog upp flertalet faktorer som de menade stödjer ett hållbart hälsofrämjande arbete. Varje enskild faktor framställdes som viktig medan forskning av Jansson och Tillgren (2010) fann att beslutsfattare på lokal

nivå ansåg att en kombination av faktorerna strukturella förutsättningar, förankrade mål och politisk tydlighet är nödvändig för ett hållbart, långsiktigt och samordnat hälsofrämjande arbete. Samtliga av resultatets ovanstående faktorer lyftes i tidigare forskning av Jansson och Tillgren (2010) samt Mahmoodi och Shaghaghi (2019).

Däremot, till skillnad från tidigare forskning menade beslutsfattarna att långsiktigt tankesätt och samverkan i olika former är egna bidragande faktorer till ett hållbart hälsofrämjande arbete, mer än som nödvändiga konsekvenser. Tolkningen är att synsättet på samverkan som en betydelsefull komponent för hälsofrämjande politiken kan stärka den lokala implementeringen. Resonemanget baserar sig på tidigare forskning av Jansson, Fosse och Tillgren (2011), vars resultat visade att beslutsfattare både på tjänstemanna- och politisk nivå ansåg att samverkan med engagerade lokala aktörer var en viktig komponent för en lyckad implementering av den nationella hälsopolitiken på lokal nivå.

Hälsofrämjande arbete önskades få mer utrymme i prioriteringar, i både hälso- och sjukvården, beslut och policy. En ökad prioritering bekräftade Ziglio, Hagard och Griffiths (2000) i sin forskning var nödvändigt för det hälsofrämjande arbetets utveckling.

Önskan om att prioritera hälsofrämjande i policy kan tydas vara en önskan om ett stöd som enligt WHO (1988, s.2) är policy som kan skapa strukturella hälsofrämjande förutsättningar. För att uppnå en ökad prioritering underströks vikten av att politiker för fram det hälsofrämjande arbetet i politiska sammanhang. Politikers roll och ansvar betonades vara betydande för att gynna det hälsofrämjande arbetets utveckling. Sparks (2009) å andra sidan förde istället fram vikten av hälsovetarnas ansvar i att skapa förståelse för politiken för det hälsofrämjande arbetets utveckling. Beslutsfattarna ansåg att ansvaret låg hos samtliga samhällsaktörer, inklusive dem själva som region. Det kan tyda på att det finns en politisk vilja att ta sig an regionens ansvarsdel och prioritera hälsofrämjande arbete. Dessutom är tolkningen att det finns en förståelse för vikten av det politiska ansvaret för att arbetet ska bli prioriterat. Frågan blir då vad är det som krävs för att det ska ske i praktiken?

Deltagarna i studien beskrev flertalet möjligheter med hälsofrämjande arbete. Däribland framställdes hälsofrämjande arbete som en möjlig strategi för en hållbar utveckling, vilket bekräftas av tidigare forskning med liknande resultat (Kjærgård, Land & Pedersen 2014;

Pedersen, Land & Kjærgård 2015). Studieresultatet visar att beslutsfattarna såg regionens roll som något mer än socialdepartementets beskrivning `en viktig folkhälsoaktör´ (2018,

s.28). Tolkningen är att regionen sågs som en viktig aktör för att nå en hållbar utveckling genom en hälsofrämjande hälso- och sjukvård.

Forskning av Sikka, Morath och Leape (2015) bekräftade samtliga av de möjligheter som beskrevs med en hälsofrämjande hälso- och sjukvård. Möjligheterna var dels en förbättrad hälsa i befolkningen, förbättrad patientvård och sänkta hälso- och sjukvårdskostnader samt fler som kan bidra till samhället. På sikt fanns tron om att möjligheterna följaktligen kan få resurserna att räcka längre och till fler samt mildra dagens uppfattade resursbrist, vilket de dessutom problematiserade som en utmaning.

Utmaningen med otillräckliga resurstillgångar var enligt beslutsfattarna till viss del det som styr det hälsofrämjande arbetets utveckling inom regionen. Resurser som styr ansågs vara både ekonomiska men även personal- och kompetensmässiga. Medan forskningsresultat av Thompson, Watson och Tilford (2018) enbart framhävde att beslutsfattare poängterade bristen av de ekonomiska resurserna som begränsande för hälsofrämjande arbete. En möjlig förklaring kan vara att synsättet om vad som kategoriseras som resurser skiljde sig och därför inte togs upp av forskningen. Vidare uttrycktes ett missnöje hur resurserna används idag då åsikten var att de skulle kunna användas mer optimalt. Tolkningen är att det kan finnas en meningsskiljaktighet i hur resursanvändningen bör se ut utifrån om det är verksamhetsnivå eller politisk nivå. Hur fördelningen av olika hälso- och sjukvårdsresurser blir prioriterade kan enligt forskning av Werntoft och Edberg (2009) skilja sig åt mellan olika nivåer i samhället och antas bero på nivåernas olika mål. Beslutsfattarnas missnöje kan möjligen även förklaras i en potentiell kommunikationsbrist nivåerna emellan.

En annan utmaning med hälsofrämjande arbete är bland annat att det uppfattades komplext. Detta resultat stärker tidigare forskningsresultat (Simonsen-Rehn et al. 2012;

Werntoft & Edberg 2015). Forskningsresultatet visade att både beslutsfattare på kommunal- liksom regional nivå uppfattar komplexiteten som begränsande för prioritering och utveckling av hälsofrämjande arbete. Tolkningen är att uppfattningen kan försvåra möjligheten att nå politisk enighet i beslut. Politisk oenighet problematiserade Simonsen-Rehn et al. (2012) kan leda till att utvecklingen av hälsofrämjande arbete begränsas, framför allt i hälso- och sjukvården.

Korta tidsaspekter uppfattades försvåra prioriteringen av hälsofrämjande arbete.

Hälsofrämjande arbete kan därför bli begränsat av korta mandatperioder eftersom arbetet är långsiktigt och förändringen till en hälsofrämjande hälso- och sjukvård tar tid. Studier bekräftar att beslutsfattare uppfattade liknande begränsningar med korta mandatperioder för att satsa på en långsiktig planering och hälsofrämjande arbete, trots att de ansåg hälsofrämjande arbete betydelsefullt (Werntoft & Edberg 2015; Zalmanovitch & Cohen 2015). Dilemmat ger en tankeställare, då nationella ”kraven” på regionerna innebär en långsiktig omställning till en mer hälsofrämjande hälso- och sjukvården så handlar det möjligtvis inte bara om att ge förutsättningar på verksamhetsnivå utan även på politisk nivå. En tolkning av resultatet är att det politiska intresset att kortsiktigt få tydliga och goda resultat för att öka chansen att bli omvald trots allt väger tyngre än viljan att välja att satsa långsiktigt på hälsofrämjande arbete. Valet som i längden kan ge goda resultat för invånarnas hälsa och gynna en hållbar utveckling. En alternativ förklaring kan vara att det saknas en politisk enighet i frågan. Avsaknaden kan försvåra för samtliga politiker att satsa långsiktigt, eftersom de menade att de då kan riskera att inte bli omvalda.

Förutom begränsande korta mandatperioder ansåg studiens deltagare att hälsofrämjande arbete ofta utgörs av korta projekt, som i sig också är en utmaning för hälsofrämjande arbete. Tolkningen är att kortsiktiga hälsofrämjande projekt ansågs som en utmaning därför att arbetet inte ges det tidsutrymme som krävs för att visa dess fulla potential och effekt. Däremot är en vidare tanke att korta projekt kan vara en konsekvens av korta mandatperioder som begränsar långsiktiga satsningar, även nere på verksamhetsnivå.