Syftet med studien var att undersöka om och hur en utbildningsinsats i grupp haft betydelse för hur elever i läs och skrivsvårigheter i årskurs 4-6 använde de digitala hjälpmedlen som de hade tillgång till. Vidare var syftet att undersöka om eleverna genom ökad kunskap kring de digitala hjälpmedlen fick mer stöd av dem i den vardagliga undervisningen.
I resultatdiskussionen sammanflätas litteratur, tidigare forskning med analysen av de båda intervjuerna utifrån begreppen kunskap, användande och stöd. Resultatet diskuteras utifrån: elevgruppen, årskurserna och de digitala hjälpmedlen.
Hos de flesta elever syns en tydlig utveckling då det handlar om kunskapen kring de digitala hjälpmedlen. Kunskapsnivån kring samtliga hjälpmedel har ökat bland eleverna. Detta betyder att utbildningsinsatsen har varit bra och tydligt och att eleverna har kunnat ta till sig kunskapen. Utbildningsinsatsen bygger på Vygotskijs (1978), Säljös (2000) tankar om att barn lär det de ser i det sociala, de gör något meningsfullt tillsammans och sedan får de pröva själva. Människans lärande förmedlas genom stöd och hjälp av medierande verktyg, så kallade artefakter.
Genom Powerpointpresentation om det aktuella hjälpmedlet och via bildstöd så fick eleverna se hur logopeden använde de olika hjälpmedlen och efter det fick de prova själva eller med en kompis. I resultatet av elevintervjuerna kan vi se att de flesta elever har utvecklat sina kunskaper kring de digitala hjälpmedlen. Enligt pedagogerna och genom tolkning av resultatet av elevintervjun så har utbildningsinsatsen fungerat bra. Pedagog 3 uttrycker att elevernas kunskaper kring hjälpmedlen har ökat, men för att få en fortsatt utveckling så krävs det mer tid i klassrummet, i den vardagliga skolmiljön. Ahlberg (2013) skriver om det relationella perspektivet, att hindren finns i elevens kringliggande miljö och inte hos eleven talar för vikten av att pedagogerna måste få mer kunskap för att hjälpmedlen ska bli en naturlig del i lärmiljön. Myrberg och Lange (2006) påstår att man måste sätta in det digitala stödet i ett sammanhang så att eleverna förstår hur de ska använda det. Tallvid (2015) anser att skolans digitalisering gått så fort fram att pedagogerna inte hunnit etablera den i undervisningen, pedagogerna behöver mer kunskap om de digitala hjälpmedlen för att kunna hjälpa eleverna att använda dem i sitt vardagliga skolarbete. Griffith Singleton (2018) konstaterar i sin undersökning att den traditionella undervisningen är på väg att försvinna och att den digitala undervisningen behöver ta mer plats i skolan.
Tidig introduktion kring digitala hjälpmedel menar Lindeblad (2016), Föhrer och Magnusson (2003) samt Jacobson och Svenson (2007) gör det lättare för eleven att ta till sig dem. Enligt Jacobsson och Svensson (2007) samt Danielsson och Liljeroth (2005) behöver eleverna få hjälp i tidig ålder för att inte tappa självkänslan samt för att bibehålla glädjen i att lära. Pedagogerna i fokusgruppsintervjun anser att eleverna i de yngre årskurserna har svårare att lära sig och ta till sig de hjälpmedel som består av fler moment, exempelvis Oribi Writer. Efter utbildningsinsatsen kan vi se att alla elever utom en i årskurs 4 har god kunskap kring de digitala hjälpmedlen. Eleven i årskurs 4 tycker sig kunna två av hjälpmedlen mycket bra men anser sig inte ha goda kunskaper kring de övriga. Eleverna i årskurs 6 har lättare att ta till sig dem, vilket både elevintervjun och fokusgruppsintervjun visar på. Som grupp använder eleverna i årskurs 4 hjälpmedlen mindre än de andra årskurserna. Som grupp använder eleverna i årskurs 6 hjälpmedlen mest.
I samtliga årskurser upplever elever samt pedagoger att de kan hjälpmedlet Inläsningstjänst i mycket stor utsträckning. I årskurs 4 och 5 upplever pedagogerna och eleverna att de kan hjälpmedlet Diktering. Pedagog 3 känner att hon inte hanterar Diktering i samma utsträckning vilket även eleverna i hens klass ger uttryck för. Här finns en koppling mellan elevers och pedagogers kunnande. Föhrer och Magnusson (2003) samt Jacobson och Svensson (2007) styrker kopplingen mellan pedagogernas rutiner och kunskap kring digitala hjälpmedel. De skriver att det är viktigt att pedagogiska rutiner och vardaglig användning är avgörande för elevernas användning av hjälpmedlen. Här behövs enligt Jacobsson och Svensson (2007) pedagogiska rutiner kring hjälpmedlen.
Resultatet från elevintervjun gällande elevernas kunskaper och elevernas användande visar på att de program som används mest i klassrummet är de program de flesta elever anser sig kunna bäst. De hjälpmedel som eleverna hade minst kunskap om innan utbildningsinsatsen har den största ökningen av medelvärdet.
Hur mycket eleverna använder de digitala hjälpmedlen kan man se en förändring kring. Samtliga hjälpmedel har en större användning än innan utbildningsinsatsen. Denna förändring är dock inte så stor. Användandet har blivit lägre för fyra av tio elever. Två elever använder alla utom ett hjälpmedel i stor utsträckning. Två elever använder inga hjälpmedel alls, dessa går båda årskurs 4. Pedagog 1 uttrycker att ”Det har liksom inte blivit ett naturligt inslag än” vilket kan leda till att användningen inte blivit automatiserad. Ett visst mönster visar vikten av att de hjälpmedel eleverna anser sig kunna också är de hjälpmedel de använder mest. Pedagogernas funderingar kring på vilket sätt de kan hjälpa eleverna med programmen visar på att en återkommande rutin i klassrummen är det som behövs för att eleverna ska använda hjälpmedlen. Pedagog 1 förtydligar vikten av att det är pedagogen och eleven tillsammans som behöver hjälpas åt att få en större användning i klassrummen. Hen påpekar också att det kan ta lite tid i början men i längden blir eleven mer självständig. Höien och Lundberg (2013) beskriver vikten av att inte ersätta pedagogens roll med digitala hjälpmedel utan ser det som ett sätt att stödja i olika ämnen. Det är lätt att glömma av att träna på ett lustfyllt sätt och att ha tillgång till alla sorters texter och uppgifter i klassrummet, trots hjälpmedlen. Hjälpmedlet Claro Scanpen används i mycket liten utsträckning av eleverna och pedagogerna känner att de inte har några kunskaper kring detta hjälpmedel.
Pedagogernas gemensamma tankar och det långsamt stigande resultatet av elevernas användande tyder på att de digitala hjälpmedlen måste bli mer tillgängliga i lärmiljön samt en del i elevens vardagsrutiner. Myrberg och Lange (2006) varnar för att digitala hjälpmedel kan vara missvisande för pedagogerna och att det gör att de slutar arbeta med eleverna. Därför kan kommunikationen kring vad eleven behöver ha stöd med bli lidande. Det finns då risk att det relationella lärandet försvinner, att pedagogen tror att elevens svårigheter försvinner med hjälp av en artefakt exempelvis en iPad. Elevens svårigheter i skolan handlar om mötet mellan eleven och dess omgivande miljö. Det är viktigt att pedagogerna och eleven inte tappar relationen och samarbetet kring kunskapsutvecklingen, utan än mer hjälps åt för att eleven ska hitta de hjälpmedel som passar för eleven. Eleverna kan enligt Lindeblad (2016) skaffa sig egna strategier för att klara sina svårigheter och kan känna att de klarar sig bra med dem. Det är först när pedagogen visar på varför det är viktigt som eleven kan ta till sig hjälpmedlen. Att eleven får ett ökat stöd av att använda de digitala hjälpmedlen och därigenom bättre förutsättningar för en ökad ordförståelse samt en ökad läsförståelse kan vara svårt för en elev att förstå. Pedagogerna påpekar vikten av att de som pedagoger måste ha kunskapen själva, för att eleverna ska lära sig hjälpmedlen. Då en elev vet varför den ska använda hjälpmedlen upplever pedagogerna att de slipper diskutera vid varje tillfälle varför de ska användas. Det
måste finnas en förståelse och en lättillgänglighet för att hjälpmedlen ska användas. Tala och markera är ett program som två av tre elever i årkurs 5 använder utan att pedagogen har någon vetskap om det, visar studien. I de andra årskurserna använder en i varje årskurs detta hjälpmedel. I elevintervjun visar det sig att eleverna har lärt sig hjälpmedlet och fått mycket hjälp av det. Enligt Fernandez-Lopez (2013) så är det viktigt att man individanpassar hjälpmedlen samt att pedagogen måste ha en vilja att driva eleven framåt. Om eleverna lär sig hjälpmedlen och känner sig hjälpta av dem får eleven ett större intresse att lära. Vissa elever använder hjälpmedlen mer än andra. Sex av tio elever har valt ut vissa hjälpmedel som de använder mer.
Pedagog 1 beskriver att vissa elever har språksvårigheter som påverkar användandet av de digitala hjälpmedlen. Hen menar att om eleven har svårt att formulera sig så blir hjälpmedel, som exempelvis Diktering svåranvända. Föhrer och Magnusson (2003) menar på att det är viktigt att utgå från varje enskild elevs behov, eleven måste känna sig bekväm med de hjälpmedel hen använder. Elevintervjuerna visar att två av fyra elever i årskurs 4 har tagit till sig hjälpmedlet Diktering. Pedagog 3 upplever att samtliga elever har god kunskap kring samtliga hjälpmedel vilket överensstämde med elevintervjuerna. Resultatet visar att eleverna använder olika hjälpmedel olika mycket. Enligt Specialpedagogiska skolmyndigheten (2018) kan orsaker till läs- och skrivsvårigheter vara olika (figur 1). Det förstärker varför olika hjälpmedel passar vissa mer eller mindre bra. Oavsett vilka svårigheter en elev har, tar pedagogerna i fokusgruppsintervjun upp vinsten av att använda iPaden som skrivverktyg. Almén (2015) har i sin undersökning kommit fram till att elever i svårigheter har stora vinster av att ha tillgång till en iPad.
De elever som anser sig ha lärt sig de digitala hjälpmedlen visar sig ha mest stöd av dem. En av eleverna som hade mycket lite kunskap innan påbörjad utbildning ökade sin kunskap mycket och har också fått förståelse för vilka hjälpmedel hen tror sig få stöd av. I årskurs 5 har två av tre elever insett att de får mycket stöd av hjälpmedlen. De har också lärt sig mer och kände att de börjat använda dem mer i klassrummet. Pedagog 2 beskriver att eleverna använder de två ”lyssnaprogrammen”, mycket men skulle behöva använda fler program. Bergman (1995) anser att man kan hitta glädjen till litteraturen genom att lyssna vilket i sin tur kan leda till ökad självkänsla och öka lusten att lära.
I årskurs 4 tycker eleverna att de får stöd av hjälpmedlen och de har fått mycket goda kunskaper kring dem efter utbildningsinsatsen. Resultatet har gått upp efter utbildningsinsatsen. De har använt sig av sina digitala hjälpmedel i klassrummet i större utsträckning än innan. Pedagog 1 känner sig inte helt säker på hur man använder de digitala hjälpmedlen och kan därför inte alltid hjälpa eleverna i den utsträckning som behövs. Hen känner att ett av problemen var att eleverna behöver mycket hjälp för att klara av att använda dem. Inläsningstjänst och Legimus används dock flitigt då de är lättanvända. Åtta av tio elever anser sig få mer stöd av hjälpmedlen efter utbildningsinsatsen. Fem elever anser sig få mycket stöd av hjälpmedlen i klassrummet. En viss variation finns i elevernas upplevelse av stöd av de digitala hjälpmedlen så vissa elever får stöd av enskilda hjälpmedel. En elev i årskurs fyra upplever att den får stöd av samtliga hjälpmedel, övriga elever i samma årskurs upplever att de får mycket lite stöd. En elev i årskurs 6 upplever att den får mycket lite stöd av samtliga hjälpmedel utom ett. Rättstavningsprogrammet fungerar dock inte alltid som någon hjälp menar hen, då Ipaden ibland rättar orden till något helt annat än vad det ska vara eftersom det ibland blir så många fel. Enligt Zhang, Brooks, Frields och Redelfs (1995) visar användandet av rättstavning att det tar längre tid men det blir bättre kvalitet på skrivandet.
I årskurs 6 så kunde en av tre elever sina hjälpmedel mycket bra redan innan insatspaketet. Efter utbildningsinsatsen känner två av tre att de har mycket god hjälp av dem. Pedagog 3 anser att där det finns motstånd och blir jobbigt är exempelvis vid rättstavningen, där eleven måste rätta sina egna fel. Där är användandet mindre än med de hjälpmedel med den inlästa litteraturen, där eleven inte kunde misslyckas samt att hjälpmedlen är lättförstådda. På gruppnivå har elevernas upplevelse av stöd ökat gällande samtliga hjälpmedel. Det hjälpmedlet som har ökat mest är det som de från början upplevde att de inte fick något stöd av. På övriga hjälpmedel är ökningen inte så markant. Inläsningstjänst är det hjälpmedlet som ger flest elever bra stöd. De årskurs av elever som har jämnast resultat är årskurs 5 där samtliga upplever stöd av de digitala hjälpmedlen.
Pedagogerna anser att Diktering kan vara ett bra hjälpmedel. De menar att lyssna gjorde de ofta, men att skriva är det som blir svårt. Två elever väljer att prata in och har stor hjälp av det. Andra elever anser det exkluderande för att det kräver att de måste gå ur klassrummet för att kunna diktera. Det är viktigt att utgå från varje enskild elevs behov när det gäller val av de digitala hjälpmedlen eftersom de hjälpmedel som passar vissa elever kan vara helt fel för andra. Eleven måste känna sig bekväm med de hjälpmedel hen använder.