Resultatdiskussion

Syften med studien var att belysa personalens beskrivningar av framgångsfaktorer och utmaningar i samarbetet mellan personal, på barn- och ungdomspsykiatrin och skolors elevhälsa, för att kunna stödja elever som har diagnosen adhd i deras utveckling och lärande.

Det fanns även en förhoppning om att studien skulle kunna skapa förståelse mellan de olika verksamheterna för att underlätta samverkan.

Samverkan och samarbete mellan skolors elevhälsa och barn- och ungdomspsykiatrin Skolans ansvar att samverka och samarbeta med olika interna och externa verksamheter beskrivs i en rad olika lagar och förordningar (2010:800, Skolverket, 2016, Socialstyrelsen 2013). Denna studie visar att både elevhälsan och barn- och ungdomspsykiatrin tycker att samverkan och samarbete är betydelsefullt och viktigt men att det finns brister. Blomqvist (2012) konstaterade i sin avhandling att samverkan mellan myndigheter innebär svårigheter. I kommunen som studien bygger på finns ett länsövergripande samverkansavtal mellan kommunerna i länet och regionen angående ”barn och unga i behov av särskilt stöd”. Eftersom det bara är skolchefen som hänvisar till denna kan misstänkas att det inte är ett levande dokument som alla berörda känner till. Skolchefen i studien uttrycker också att hens uppfattning är att samverkansavtalet mest används när samverkan diskuteras mer övergripande. I Skollagen (2010:800) står det att huvudmannen har ett ansvar att organisera elevhälsan samt att utarbeta hur samverkan mellan olika interna och externa ska organiseras. Socialstyrelsen (2014a) anger att kommuner och hälso- och sjukvården behöver utveckla sin samverkan lokalt och tydligt säkerställa vem som gör vad, då man i undersökningar sett att detta brister på många håll i landet. Trots bristen av samverkansavtal menar ändå elevhälsochefen i studien att hen upplever att de olika elevhälsoteamen i kommunen har ett liknande remissförfarande och samarbete med barn- och ungdomspsykiatrin. Elevhälsans rektor, kurator, skolsköterska och specialpedagog i studien saknar tydligare riktlinjer.

SKL (Skolverket, 2009) hävdar att geografiska avstånd och obalans mellan organisationer påverkar samverkan mellan skolan och barn- och ungdomspsykiatrin. Elevhälsochefen i studien upplever att så är fallet i denna region, då hen upplever att skolor och elevhälsoteam i kommunen, där barn- och ungdomspsykiatrin är stationerad, har en större samverkansyta än övriga kommuner.

Informanternas beskrivning av hur samverkan och samarbete fungerar i denna kommun överensstämmer med varandra. Samarbetet tycks i stort sätt enbart handla om

28

återgivningssamtal. I vissa fall förekommer ytterligare möten. Tillfällen för konsultation och kunskapsöverföring från barn- och ungdomspsykiatrin till skola och elevhälsa förekommer ytterst sällan. Socialstyrelsen (2014a) menar att personal på skolor behöver kunskap för att kunna omsätta information som skolan får vid ett återgivningsmöte med barn- och ungdomspsykiatrin. I vissa fall startar kontakten mellan skolan och barn- och ungdomspsykiatrin innan en diagnos är satt berättar barn- och ungdomspsykiatrins kuratorer.

Det är oftast när vårdnadshavare söker upp barn- och ungdomspsykiatrin för att de upplever att skolan inte lyssnar på vårdnadshavaren eller att skolan inte tar sitt ansvar att anpassa och stötta eleven tillräckligt. Hellerström (2014) menar att elever med diagnosen adhd ofta har svårigheter med uppmärksamhet, impulsivitet och förmågan att reglera aktivitetsnivån och att detta kan leda till att eleven hamnar i konflikter och upplevs har ett utmanande beteende. Om skolpersonal inte har tillräckliga kunskaper om detta kan det leda till skolbekymmer. När vårdnadshavare söker hjälp hos barn- och ungdomspsykiatrin, i dessa fall, tar barn- och ungdomspsykiatrin kontakt med skolan för att hitta lösningar innan en utredning och eventuell diagnostisering är möjlig att genomföra.

Ofta får vårdnadshavare kämpa i motvind, med många olika aktörer för sitt barn, menar Sjölund, Jahn, Lindgren och Reuterswärd (2017). Uteblivna resurser, brist på anpassningar och okunskap skapar frustration och ångest. I denna studie framhåller kuratorerna på barn- och ungdomspsykiatrin att de arbetar för att stötta hela familjen, både vårdnadshavare och patient.

När personalen från elevhälsan diskuterar kring samverkan nämns enbart eleven. Blomqvist (2012) menar att aktörernas olika problembild kan skapa frustration i samarbetet.

Elevhälsochefen beskriver att lärare ibland förväntar sig att barn- och ungdomspsykiatrin ska komma med lösningen. Att problemen, i skolan och i undervisningssituationer, efter kontakten med barn- och ungdomspsykiatrin ska vara lösta. Om denna lösning förväntas vara medicinering är det viktigt att personal i skolan är medvetna om att medicinering av elever som fått diagnosen adhd enbart ska ses som en del i ett större behandlingsprogram, där pedagogiska och psykosociala insatser ska finnas avser Skolverket (2018). Skolan invaggas i falsk trygghet att barn- och ungdomspsykiatrin ge dem alla lösningar. Detta kan leda till att skolan skjuter på beslut och insatser i väntan på samarbetet med barn- och ungdomspsykiatrin.

Möjligheter och utmaningar med samverkan och samarbete

Alla informanter i studien är eniga om att samverkan mellan barn- och ungdomspsykiatrin och skola är nödvändig och något alla vill utveckla. De ser möjligheter i samarbetet men också en del utmaningar.

Skolchefen anser att kommunens utbildningssatsning med att stärka ledarskapet i klassrummet kan leda till bättre förutsättningar för elever med diagnosen adhd. Detta stämmer väl ihop med Sjölund, Jahn, Lindgren & Reuterswärd (2017) tankar om att tydliggörande pedagogik kan kompensera elevers nedsatta funktionsförmågor. Genom ett tydligare ledarskap i klassrummet skapas också en tydliggörande pedagogik.

29

Barn- och ungdomspsykiatrins kuratorer föreslår att man borde utveckla samarbetet med specialpedagogerna, för att förbättra samarbetet mellan elevhälsan och barn- och ungdomspsykiatrin. Socialstyrelsen (2016) understryker att den specialpedagogiska professionen i elevhälsan har ett stort ansvar att omsätta underlag från utredningar till den pedagogiska vardagen.

Blomqvist (2012) betonar att oklar organisation, olika problembild och förmåga att samarbeta påverkar samarbetet mellan barn- och ungdomspsykiatrin och skolan. Detta framkommer även i denna studie. Elevhälsans personal i studien upplever att barn- och ungdomspsykiatrin kommer med ultimatum om hur de ska agera i skolsituationer. Detta upplevs som att barn- och ungdomspsykiatrin vill styra skolans pedagogiska verksamhet medans barn- och ungdomspsykiatrin upplever att skolan förväntar sig få pedagogiska redskap av dem, trots att de inte har pedagogisk utbildning. Studiens kuratorer från barn- och ungdomspsykiatrin tror att när olika kulturer möts med olika lagar och uppdrag uppstår krockar och menar att rollerna måste synliggöras.

Informanterna i studien är oeniga om sekretessen är en utmaning eller ej. Blomqvist (2012) menar dock att olika lagar och föreskrifter kan vara ett hinder i samverkan.

Blomqvist (2012) hävdar att barn- och ungdomspsykiatrin är mer nöjd med samarbetet än skolan. Skolan förväntar sig snabbare och fler insatser och skolan är mer beroende av barn- och ungdomspsykiatrin än tvärt om. Detta framkommer inte i denna studie.

Elevers problem varierar över tid och då är det viktigt att kontakten och uppföljningar mellan skola och barn- och ungdomspsykiatrin kvarstår, menar Socialstyrelsen (2014a). I denna studie framkommer att kontakten mellan dessa aktörer ofta avslutas efter återgivningssamtalet.

I studien framkommer också att avstånd och glesbygd kan skapa sämre förutsättningar för ett gott samarbete. De långa väntetiderna på barn- och ungdomspsykiatrin lyfts också av alla informanter som en stor faktor till frustration.

Utvecklingsmöjligheter för samarbetet kring elever som har diagnosen adhd

Skolverket (2015) framhåller att framgångsfaktorer för samverkan kring elever med funktionsvariationer är styrning, samsyn och struktur. Skolchefen i studien anser att kommunen behöver synliggöra samverkansavtal och samverkan i alla led inom skolan, för att utveckla möjligheterna för ett bättre samarbete kring elever som har diagnosen adhd. Både elevhälsochefen och de båda kuratorerna från barn- och ungdomspsykiatrin i studien tror att skapad förståelse för de olika professionerna skulle leda till bättre samarbete.

Personalen i elevhälsoteamet i studien önskar att den rådgivande delen från barn- och ungdomspsykiatrin skulle öka. De tror att observationer av elever med diagnosen adhd, gjorda av BUP som sedan delges skolans personal, skulle kunna öka kunskapen bland personal i skolan. Socialstyrelsen (2014a) uttrycker att barn- och ungdomspsykiatrin har ett rådgivande uppdrag. I denna studie framkommer dock att denna del ofta inte prioriteras eller hinns med.

Informanterna från barn- och ungdomspsykiatrin och skolchefen i studien menar att skolans bör

30

få fortbildning inom neuropsykiatriska funktionsvariationer. SPSM bör utnyttjas mer i fortbildningssyfte och konsultation, anser skolchefen i studien.

Skolverket (2010) belyser problematiken kring otydliga lagar. Ett tydliggörande av dessa skulle underlätta samverkan menar även informanterna i studien.

I studien framkommer också de långa väntetiderna till barn- och ungdomspsykiatrin påverkar samverkan genom att skapa frustration. Studiens informanter upplever också att det finns en problematik i att arbeta i och emot en glesbygd. En satsning på att förkorta väntetider och förbättra villkoren i glesbygd efterlyses. Dessa utmaningar belyses inte i den litteratur som studien bygger på.

Att lyckas i skolan är en stark skyddsfaktor för elever som har diagnosen adhd menar Nordfeldt, et al. (2013). De förespråkar en skolbaserad utrednings- och stödmodell där ett utvecklat samarbete mellan skola och barn- och ungdomspsykiatrin ökar möjligheterna för elever med diagnosen adhd.