Resultatdiskussion

I detta avsnitt diskuteras studiens resultat utifrån den teori och tidigare forskning som använts för att sedan besvara följande frågeställningar:

• Hur upplever andra generationens invandrare sin samhörighet i det svenska

samhället?

• Hur påverkar mellanförskapet andra generationens invandrares vilja att delta i

politiska och civila engagemang?

Genom att välja respondenter som bor i olika områden var tanken att svaren också skulle skilja lite mellan respondenterna men tvärtom var åsikterna väldigt lika över lag vilket gör det lättare att ge ett tydligt resultat för denna studie.

5.1.1 Mångkultur och mellanförskap

Upplevelsen av mångkulturen var positiv bland de flesta respondenter. Deras syn på ett mångkulturellt samhälle var att det är ett samhälle där människor av olika kulturer möts med öppenhet och lär sig av varandra. Men i praktiken fungerar inte ett mångkulturellt samhälle på det sättet. Teorierna om mångkultur säger i stället att samhället blivit mer splittrat av det (Reyes, Kamali, 2005, s.13). Denna syn delade IP 4, vilket var väldigt intressant. Att förvänta sig att andra människor i det svenska samhället ska ha tolerans och inte värdera de

värderingar som redan finns i samhället över andra utomståendes värderingar fungerar inte i verkligheten. Det är inte heller något som egentligen kan krävas.

Precis som Kymlicka (1995) poängterade blir således mångkulturen ett sätt för minoriteter att kräva en plats i samhället av majoriteten där majoriteten ska acceptera deras identitet och deras kulturella skillnader (Kymlicka, 1995, s. 2). Vilket dels är något som bör förväntas av ett samhälle som tar emot invandrare. Det måste finnas en mellangrund där majoriteten och minoriteten kan mötas. Där invandrare integrerar sig till svenska värderingar och normer samtidigt som de också ska få utöva kulturen som de är uppvuxna med i hemmet.

Tillskillnad från begreppet mångkultur så var begreppet mellanförskap något nytt för nästan alla respondenter. Därför skapades först en förvirring under intervjuerna men efter en

ordentlig förklaring av begreppet förstod alla innebörden och uppfattade att det fanns tydliga ”vi” och ”dem” grupper i samhället och att respondenterna själva kände att de var någonstans mitt emellan den svenska kulturen och den andra kulturen som varje respondent hade. En del respondenter menade att det skapats en ny samhörighet mellan ”vi” och ”dem”

grupperna. De blir således den tredje identiteten som Kyaga och Borgström (2009) lyfte i sin forskning. Som Eriksen (2008) också förklarade är det viktigt för individer i samhället att känna samhörighet till någon grupp (Eriksen, 2008, s. 54). Detta kom fram tydligt då

respondenterna framförde att människan är i behov av att känna någon form av samhörighet och de skapar samhörighet med andra som också klassas som andra generationens invandrare. Samtidigt var det en respondent som ibland kunde känna sig identitetslös vilket Stonequist (1937) menar lätt blir en bieffekt av att leva i minst två olika kulturer där människan inte riktigt tillhör någon fullt ut, utan i stället står och trampar i båda träsk (Stonequist, 1937, s. 4).

Det är även intressant att lyfta fram diskussionen som uppstod kring begreppet andra

generationens invandrare tillsammans med analyserna om mellanförskap. Alla respondenter var negativt inställda mot begreppet andra generationens invandrare. Respondenterna menade att begreppet gör att de per automatik sätts i ett invandrarfack utan att ha någon talan om huruvida det känns bra eller dåligt. Även om det är lättare att identifiera sig med minoriteters identiteter än majoritetens som Eriksen (2008) menar, blir det fel att samhället valt ut ett begrepp med invandrare i det för människor som är födda här precis som andra svenskar (Eriksen, 2008, s. 56). Respondenterna menade att begreppet bara leder till mer exkludering i slutändan. Det blir självklart att andra generationens invandrare känner med varandra och kan finna samhörighet genom att samhället sätter dem i samma grupp och att de finner

samhörighet genom det. De finner också en samhörighet i att de känner sig klämda mellan två kulturer samtidigt som de söker efter acceptans i det svenska samhället.

Det var också tydligt att respondenterna kände att det fanns en tydlig skillnad mellan dem själva och etniska svenskar. Respondenterna upplevde sig själva som mer öppna och mottagliga medan deras upplevelser av etniska svenskar var att de är mycket mer instängda och svåra att komma på djupet. Det var även en del som upplevde att de aldrig fullt ut kommer vara svenskar i någons ögon vilket tydligt gjort att de känt sig osäkra i olika situationer.

Dock menade en del respondenter att de idag var mer säkra i sig själva och lärt sig anpassa sina båda kulturer till varandra och vet när de ska släppa fram en viss kultur lite mer i olika typer av sammanhang. En annan negativ aspekt som många av respondenterna lyfte var att de kände att det fattades en stabilt grund för dem som många etniska svenskar har genom att ha sin släkt och familj på samma plats och på så vis kände respondenterna att etniska svenskar får ett försprång i samhället som kan fråga om råd samt få hjälp under sin uppväxt på ett helt annat sätt än vad respondenterna menade att de upplevt att de fått.

5.1.2 Politiskt deltagande

Det politiska deltagandet och framför allt värdet av att ha en demokrati spelade stor roll för de flesta respondenter. Det var två som däremot uttryckte ett starkt missnöje mot den nuvarande styrelseformen. De menade att styrelseformen i det nuvarande läget bidrar till att det inte händer någonting oavsett vilket block som styr, att det inte spelar någon betydande roll om det är höger- eller vänstersidan som styr då det ändå inte uppstår någon tydlig skillnad. Det som är intressant är att det var IP 3 och IP 4 som lyfte dessa tankar, det är de två respondenterna som är uppvuxna i två olika segregerade områden i Stockholm. Dhalstedt och Hertzberg (2005) lyfter just detta perspektiv i sin forskning och menar att upplevelsen där ute är att regeringen i stället för att tillföra, tar bort saker, vilket gör det svårare för ungdomar att komma bort från en del av den utanförskap som många av andra generationens invandrare upplever idag (Dhalstedt, Hertzberg, 2005, s. 261). Detta synsätt delade respondenterna IP 3 och IP 4, samtidigt som ingen av respondenterna hade god kunskap om på vad de olika partierna har eller vill åstadkomma i området. Vilket i sin tur betyder att de baserar sina åsikter helt på sina egna känslor och upplevelser utan att egentligen ta reda på någon bakomliggande fakta. Känslan av att kunna göra någon skillnad på riktigt blev således en klassfråga då de upplevde att partierna gör mer i rika områden.

Upplevelsen var att det är eliterna i samhället, människor i maktposition, som kan påverka på riktigt och dessa människor oftast är etniska svenskar. Ny forskning visar däremot att det inte alls är så och att det alltmer är människor av andra etniska bakgrunder som syns både i politiken och i offentliga sektorn vilket är intressant (Dahlstedt, Hertzberg, 2005, s. 13). Då fler personer med andra etniska bakgrunder får maktpositioner kan det kanske bli så att respondenternas syn förändras och om tio år kanske respondenterna hade svarat annorlunda

Två av sju respondenter kände att de hade bra kunskap om vad de olika partierna står för idag. Detta menar Dhalstedt och Hertzberg (2005) också har en betydande roll i vilken syn man har på samhället (Dahlstedt, Hertzberg, 2005, s. 13). De respondenter som kände att de inte hade så bra kunskap om de politiska partierna svarade också att de tyckte att det var viktigt att rösta för att det är en rättighet som medborgare men att de samtidigt kände en misstro och

hopplöshet över att det inte blir någon skillnad. Denna upplevelse kan ligga till grund för att förorterna inte får samma fokus i media på förbättringar som sker, utan mer om de problem som uppstår. Samtidigt lever vi i en tid där det lätt går att söka sig till relevant information så om respondenterna verkligen ville ta reda på förändringar som skett, vare sig för det bättre eller sämre, så finns dessa en sökning bort.

5.1.3 Civilt engagemang

Respondenternas civila engagemang var över lag väldigt lågt men synen på civilt engagemang var däremot ändå positivt bland alla respondenter. Det var endast IP 5 och IP 2 som var aktiva i någon förening idag. IP 5 sade att hon var med i föreningar av taktiska skäl och IP 2 gjorde det för att få unga barn på rätt bana i livet. Ingen av dessa två respondenter är

högutbildade vilket bestrider Almond och Verbas (1989) teori. Däremot uttryckte ena respondenten precis som Almond och Verba (1989) var inne på, en hög självsäkerhet på att kunna bidra till förändring genom att sitta på en maktposition inom en förening (Almond, Verba, 1989, s. 189). Att föreningar skapar bra självförtroende blev tydligt. På samma sätt som vikten av maktposition lyftes under politiskt deltagande lyftes det även upp under det civila engagemanget. Det blir väldigt tydligt att respondenterna upplevde att de behöver sitta i en maktposition för att skapa en betydande skillnad i samhället.

Synen på föreningslivet var som sagt väldigt positivt, respondenternas upplevelse var att det går att framföra och skapa skillnader genom att gå ihop med likasinnade människor och bedriva frågor som är viktiga i grupp för att få gehör. Däremot påpekade IP 5 att många som henne, andra generationens invandrare, sällan får synas eller sitta på någon form av

maktposition vilket är synd. Almond och Verba menar att detta kan bero på att föreningar ofta är väldigt stora och för att få en betydande roll behöver individen verkligen höras och sticka ut (Almond, Verba, 1989, s.184). Detta var även andra respondenter inne på och det kan nog stämma.

I media är det exempelvis personer i olika föreningar som sitter på en maktposition som syns, inte är det alla föreningsmedlemmar och det är egentligen givet att föreningen väljer att ha ett ansikte utåt i stället för hundra. Respondenternas syn på om föreningar kan påverka politiskt var positiva. Som tidigare redan nämnts sitter föreningar på en maktposition och är föreningen tillräckligt stor har politikerna inget val än att vända örat till och lyssna på de förslag som föreningen vill föra vidare. På så vis blir föreningar en motpol till politiken vilket alla respondenter också höll med om.