Resultatdiskussion

Syftet med denna studie var att undersöka vad förskolechefer och pedagoger har för syn på användningen av tecken som komplement till talspråket i verksamheten samt huruvida detta påverkat språkutvecklingen för alla barn i förskolan, oavsett behov. Resultatet kommer att diskuteras ur tema rubrikerna: Vikten av pedagogernas inställning till teckenanvändandet i förskolan, varför använda sig av tecken i förskolan? vikten av en tidig språklig stimulans i förskolan samt teckenanvändande i inkluderingssynpunkt.

5.2.1. Vikten av pedagogernas inställning till teckenanvändandet i förskolan

Pedagogernas förhållningssätt spelar en stor roll för hur den sociala språkliga miljön ser ut i förskolan. Om pedagogerna ser på tecken som en extra börda, något onaturligt och obekvämt kommer detta även att speglas i verksamheten. Foucault menade, att förskolans styrdokument och riktlinjer inte har någon påverkan på förskolans språkutvecklandearbete om inte

pedagogerna reflekterar över de dolda diskurser som råder i verksamheten (Persson, 2001). Enligt Roos (2010) underskattar pedagoger ofta hur tecken, speciellt handalfabetet kan användas i språkutvecklande aktiviteter som exempelvis för att lära in alfabetet. De som medverkat i studien har övervägande varit positiva till att använda sig av tecken i verksamheten och ser klara fördelar med arbetssättet. Dessa resultat kanske inte ger en realistisk bild av hur pedagogernas inställning till tecken ser ut i landet på grund av den eventuella skevheten i resultatet men tillsammans med de öppna kommentarerna har en del problem tagits upp. Ett av problemen som tagits upp är att några känner sig ensamma i sitt engagemang och att det är svårt att få till en teckenmiljö om inte hela arbetslaget eller förskolechefen har intresset eller viljan att genomföra det. Barnet behöver lära av en vuxen som har mer kunskap än det själv, i den proximala utvecklingszonen (Kroksmark, 2010; Smidt, 2010). Barnet imiterar ständigt den språkliga aktiviteten som sker i miljön och är därför i behov av språkliga förebilder (Lindqvist, 1999). För att uppnå detta är det viktigt att alla i arbetslaget har samma förhållningssätt för att barnet ska kunna internalisera

teckenanvändandet. En pedagog upplever att det finns en ”ribba” man måste komma över för att få in tecken som en naturlig del i verksamheten och inte bara under samlingen då det annars inte blir meningsfullt för barnen vilket även togs upp i kommentarsfältet där pedagoger påpekade att de använder sig av lite tecken ”här och där”.

26

Som ovanstående pedagog påpekar är det nödvändigt att alla i verksamheten använder sig av tecken och att det sker naturligt i samtliga tillfällen i förskolan för att barnen ska få en utvecklande språklig stimulans med hjälp av tecken. Enligt Vygotskij behöver både barn, pedagoger och miljön vara aktiva (föränderliga) för att optimera inlärningen (Lindqvist, 1999). Den sociala miljön som tidigare nämndes är enligt den sociokulturella teorin en stark bidragande faktor i utvecklingen av barnets handlande som är dynamiskt, i ständig rörelse av nya erfarenheter. För att skapa en mening i den pedagogiska verksamheten, som respondenten ovan påpekade, är det pedagogernas uppgift att organisera och skapa en teckenfrämjande miljö, men förskolecheferna har en viktig del i arbetet.

Studien visade att flera förskolechefer arbetade aktivt för att få in teckenanvändandet i förskolan och några pedagoger kommenterade att det var viktigt att besluten om användandet kom från förskolechefen och att kommunen satsade på utbildning i teckenanvändande (tecken ur STS) för sina anställda. Genom att pedagogerna får kunskapen om hur man tecknar och varför man kan använda sig av det i förskolan ökar chansen att tecken blir en naturlig del av verksamheten. Då pedagogerna får rätt utbildning i teckenanvändandet kan fördelarna med arbetssättet öka vilket kunde ses i skillnaderna i resultaten mellan forskningsarbetet av Mueller, m.fl. (2013) och Kirk, m.fl. (2013) där seminarium och mer intensiv träning med föräldrarna gav dem möjlighet att få hjälp och uppmuntras i sitt arbete med tecken. En pedagog i studien påpekade att om man stöttar varandra i arbetet med tecken och lär av varandra så blir allt lättare. Viljan, lusten och intresset att använda sig av tecken verkar finnas om man ser till resultatet. Flera av pedagogerna är även överens om att barnen upplever teckenanvändandet som roligt och snabbt lär sig. Förskolan är en fas då språkutvecklingen är väldigt snabb som Lenneberg (1967), Arnqvist (1993) och Linell (2000) påvisade i

litteraturgenomgången. Detta bör tas tillvara på i förskolan, vilket har förtydligats den

reviderade läroplanen (Utbildningsdepartementet, 2010). Dessa förtydliganden har lett till att ett större fokus lagts på språkutvecklande aktiviteter i förskolan, vilket skulle kunna innebära fler arbetsuppgifter för pedagogerna. Att använda sig av tecken i kombination med tal skulle därför kunna upplevas stressigt bland pedagoger, vilket kunde ses på en del av

respondenternas svar i studien. Där påpekades det bland annat att pedagogerna kände sig stressade för att tiden inte räcker till att lära sig att använda tecken i kombination med tal i verksamheten och att teckenanvändandet kom i ”skymundan” för exempelvis teknikens införande i förskolan. Stressen kan möjligtvis bero på att många förskolor är underbemannade men resultatet visade även att det går att kombinera teckenanvändandet med ny teknik som surfplattor. Detta skulle exempelvist kunna genomföras med Appar (program) som

visualiserar olika tecken ur STS eller filmklipp på barnsånger som förstärkts med tecken. Skillnaderna mellan de olika yrkesgrupperna visade att förskolecheferna kände sig mest stressade av att lära sig teckna, därefter förskollärarna och minst stressade av det kände sig barnskötarna. Detta skulle kunna bero på att förskolecheferna och förskollärarna har fler administrativa uppgifter i förskolan än barnskötarna. Oavsett anledning är det förskolechefen som har det yttersta ansvaret för att verksamheten ska följa läroplanens intentioner och tillgodose målet att förskolan ska ha ett språkstimulerande förhållningssätt som balanserar olika språk- och kunskapsformer. Därigenom har förskolechefen en viktig roll i att ge

27

pedagogerna den utbildning de behöver under arbetstid samt att skapa ett klimat där teckenanvändandet inte blir en arbetsbörda utan ett hjälpmedel i verksamheten.

5.2.2. Varför använda sig av tecken i förskolan?

Om språkets huvudsakliga syfte, som Arnqvist (1993) menar, är att förmedla budskap, hur ska de barn som går i förskolan och ännu inte kan uttrycka sig verbalt få fram vad de vill säga? Är det i så fall inte bättre att ge barnen så många olika sätt att kommunicera på som möjligt? utrycker en respondent. Då tankar och handlingar formas av språket, så borde ett rikare språk där barnet har möjlighet att använda flera kommunikationsformer som tecken innebär leda till mindre konflikter i barngruppen, något som flera pedagoger i studien vittnar om är fallet. Vygotskij (2001) menar att de begrepp som barnen lär sig också är dynamiska och förändras med tiden i takt med att logik, problemhanteringsförmåga och tänkande utvecklas av

erfarenheter i den kultur barnet lever i samspel med andra. Då dialogen blir ett viktigt verktyg för att söka och skapa kontakt med andra påverkas relationerna mellan barnen av dialogens kvalitet.

Litteraturgenomgången visade att barn som har ett försenat talspråk påverkas allt mer negativt av det i stigande ålder, vilket kan resultera i frustration och utåtagerande beteende (Adler & Adler, 2006). Det innebär att barn som inte har förmågan att kommunicera lätt skapar konflikter i verksamheten som flera respondenter poängterade. Genom de sociokulturella inkluderande glasögonen så är lösningen på pedagogiska svårigheter inte att se till det individuella barnet utan den kulturen och sociala miljön barnet befinner sig i (Lindqvist, 1999; Nilholm, 2006). Så i detta fall skulle dessa konflikter kunna minskas genom att skapa en miljö där barnen får möjlighet att kommunicera med alternativa sätt som exempelvis tecken. Nästan hälften, 47 % av studiens deltagare, tycker att användandet av tecken leder till en lugnare miljö och flera respondenter upplevde att teckenanvändandet hade lett till färre konflikter i barngruppen. En förskollärare påpekar att: ”Jag har själv upplevt att barn med en försenad språkutveckling känner sig mer delaktiga och kan göra sig förstådda, utan att bli arga och utåtagerande med hjälp av tecken som stöd.” Detta styrks av Arnqvist (1993) och

Söderbergh (1988) som menar att kommunikationen består av mycket mer än det talade språket. Kommunikationens komplexitet, där både det språkliga och icke språkliga har stor relevans för det som ska förmedlas förutsätter att pedagogerna tar tillvara och uppmuntrar detta.

Resultatet av denna studie visar att användningen av tecken i förskolan, oberoende av om det finns barn som är i behov av TAKK eller inte, har många fördelar. Exempelvis kan det medverka till att fler behärskar tecken och på så sätt bidra till att teckenspråkets ställning i samhället inte försämras, att broar byggs mellan olika kommunikationsformer och barnen får möjlighet att uppleva olikheter i kommunikationsförutsättningar. På så sätt kan kommunerna upprätthålla språklagens syfte, att stärka teckenspråkets ställning i samhället (Lennqvist, 2011; Regeringskansliet, 2009; Språkrådet, 2011), vilket även Lyxell (2014) anser är av största vikt för de som har teckenspråk som sitt modersmål. Förutom dessa positiva effekter samt en möjlig förbättring av konflikthanteringen så visar studien och tidigare forskning att tecken som komplement till talspråket leder till ett ökat ord- och begreppsuppfattning. Som några av studiens respondenter påpekade så förbättrades kommunikationen då talet förstärktes

28

med hjälp av tecken. En pedagog påpekade även att det ledde till att de vuxna talar

långsammare vilket inte bara gynnar de som har språksvårigheter utan även flerspråkiga och de yngsta barnen i förskolan. Sammanfattningsvis finns det många fördelar för alla barns språkutveckling genom att använda tecken i förskolan, men inga dokumenterade nackdelar för språkutvecklingen har hittats vare sig i litteraturen eller bland respondenterna.

5.2.3. Vikten av en tidig språklig stimulans i förskolan

Språket är en viktig del av barnets identitetskapande och i läroplanen (2010) betonas detta. Genom det sociokulturella perspektivet ses språket och kommunikationen som viktiga

verktyg för utvecklingen av tanke och handling som tidigare nämnts. Den tidigare forskningen som genomförts på användningen av tecken som ett komplement till barn utan

språksvårigheter har överlag visat att de har haft positiv inverkan på barns språkutveckling (Acredolo, & Goodwyn, 2000; Daniels, 1994; Daniels, 2001; Mueller m.fl., 2013; Pehrsson, 2010). Samma uppfattning delas av respondenterna i denna studie där de bland annat vittnat om en ökad begrepps- och ordutveckling bland barnen då tecken används. Som

förskolechefen berättade i exempel 1 i avsnitt 4.5 underlättar tecken, inlärningen av ord och begrepp som på så sätt skapar förutsättning till kommunikation som annars inte varit möjlig. Detta tas som tidigare nämnts även upp av Forsberg och Rosqvist (2011) som menar att det är lättare för barn att utrycka sig med hjälp av tecken än med tal då det krävs mer motoriska färdigheter att styra talet än det gör med händerna, vilket tyder på att för att få ut bästa möjliga språkliga stimulans bör detta tillgodoses under förskoleåldern som är den mest kritiska

perioden för språkutveckling. Den kritiska perioden i språkutvecklingen som togs upp i litteraturgenomgången (Arnqvist, 1993 och Lenneberg, 1967) och det faktum att majoriteten av Sveriges barn i den åldern är inskrivna i förskolan under stora delar av dagen gör förskolan till en plats där språkutvecklande aktiviteter är av största vikt. Detta tydliggörs genom de styrdokument som pedagoger och förskolechefer arbetar efter som lägger ett stort fokus på just språk och begreppsutveckling. För att kunna stimulera den tidiga språkutvecklingen och ta till vara på barnens förmåga att snabbt ta till sig nya ord behöver den sociala miljön spegla barnets olika uttrycksmedel som kroppsspråket, gester och tecken. Dessutom har kroppspråket en ännu viktigare roll för de barn som är språksvaga och behöver extra stimulans i

verksamheten som Heister Trygg och Andersson (2009) tidigare nämnde i avsnitt 2.3.2 och även konstaterades av Kirk m.fl. (2013) och Mueller m.fl. (2013).

5.2.4. Teckenanvändande i inkluderingssynpunkt

Studien visade att 45 % av alla respondenter hade barn i behov av tecken som stöd i verksamheten och tidigare siffror från Lyxell (2014) visade att de flesta barn som har

hörselnedsättningar eller är döva är integrerade i vanliga förskolor. Till dessa tillkommer barn med anhöriga som är i behov av tecken samt de barn som är beroende av TAKK för att kommunicera men det finns ingen tydlig statistik över antalet, men denna studies resultat visade att det är relativt vanligt att ha barn i behov av TAKK i verksamheterna. Några av respondenterna tar upp att det är lätt att glömma bort tecken då de inte används och att detta skapar problem då ett barn med speciella behov börjar i verksamheten. Genom att ha en tecknande miljö oberoende av barngruppens behov blir omställningen inte lika stor.

29

Tidigare forskning (Daniels, 2000; Goodwyn & Acredolo, 2000; Kirk m.fl., 2013 och Mueller m.fl., 2013) har visat sig var oense om effekten av teckenanvändande på barn med ett normal utvecklat talspråk men denna studies respondenters svar speglade ett mer entydigt svar på teckenanvändandets fördelar för alla barns språkutveckling. Något som tidigare

forskningsresultat däremot har gemensamt är att teckenanvändandet visat tydliga positiva effekter på de barn som varit språksvaga. Detta blir även tydligt i respondenternas svar där några av dem ser en snabb utveckling av barn med språksvårigheter tack vare

teckenanvändandets införande i förskolan. Resultatet tyder på att den största anledningen till att respondenterna framförallt använder sig av tecken i verksamheten är på grund av att de har barn med speciella behov, trots att majoriteten anser att teckenanvändandet skulle kunna gynna alla barns språkutveckling. I inkluderingssynpunkt för döva och hörselskadade barn med CI-implantat eller hörapparater som är integrerade i förskolan är det ännu viktigare att de får möjlighet att vistas i en teckenanpassad verksamhet. Detta då hörhjälpmedel aldrig ger en fullgod hörsel och tecken behövs för att komplettera det talande språket. Förskolans

styrdokument, Lpfö 98 (Skolverket, 2010), som fastslår att den språkliga miljön ska vara stimulerande för alla barn som vistas i verksamheten och barnkonventionen som säger att alla barn har rätt till ett förhållningssätt som främjar barnets aktiva deltagande i samhället (Unicef, 2009) är ytterligare en anledning till att tecken bör användas i alla förskolor. Ett inkluderande perspektiv på förskolan innebär som tidigare nämnts, att lärmiljön ska anpassas till det individuella barnet och inte efter normen (Nilholm, 2006 ). Detta går att uppnå genom att förskolan har en väl genomarbetad likabehandlingsplan som ser till den aktuella barngruppens behov (Svaleryd & Hjertsson, 2012).

En förskollärare sammanfattar det på ett bra sätt när hon skriver att tecken är som en brygga över till det talade språket och att det viktigaste är att barnet får en fungerande

kommunikation. Alla människor har rätt till kommunikation, att få göra sig förstådd av sin omgivning. Det är därför som tidigare poängterats essentiellt att förskolorna håller

teckenanvändandet aktivt i verksamheten. Som litteraturgenomgången visade är det av största vikt att man i arbetet med barn ser till barnets alla olika kommunikationsmedel, Heister Trygg (2010) menar att för att skapa en lyckat TAKKmiljö är det viktigt att alla pedagoger använder sig av tecken i verksamheten och inte bara en resurs, utan att alla barn ska få möjlighet att använda sig av tecken för att kunna kommunicera med varandra. Det är även viktigt att man forsätter använda tecken trots att barnet i behov av TAKK börjat tala eller inte tecknar tillbaka (Ibid).

30