I relation till vår problemformulering, visar den att förskollärares pedagogiska ledarskap är frånvarande i styrdokumenten samt att det råder tvivelaktigheter kring
undervisningsbegreppet. Syftet med vår studie är att undersöka och analysera hur
förskollärare och rektorer resonerar kring förskollärarens pedagogiska ledarskap i allmänhet och i relation till undervisningsbegreppet i synnerhet.
I analysen har vi tagit del av olika aspekter av förskollärarens pedagogiska ledarskap och undervisning. Förskollärarna i vår studie visar en tydlig förståelse för vad det pedagogiska ledarskapet innebär, samtidigt genomsyrar resultaten en osäkerhet kring om de bedriver ett gott pedagogiskt ledarskap enligt deras föreställningar. Detta grundar sig i brister i planerings- och reflektionstid som leder till att kvalitén påverkar det egna pedagogiska ledarskapet och undervisningen. Enligt läroplanen (Lpfö 18 2018) ansvarar rektorn för att skapa
förutsättningar för förskolläraren att ha möjlighet att leda och bedriva undervisningen. Vår analys visade att rektorerna i denna studien förklarar att en stor del av deras pedagogiska ledarskap innefattar att stötta förskollärarna i deras pedagogiska arbete. Rektorerna menar att svårigheterna var att få förskollärarna att koppla sin didaktiska planering till den
vetenskapliga teorin. Som vi visade i vår analys ansåg förskollärarna att deras vetenskapliga kompetens var en central del i det egna pedagogiska ledarskapet, för att främja barns lärande. Resultatet av analysen visar att förskollärarnas pedagogiska ledarskap till stor del handlar om att bidra till barns kunskapsutveckling genom undervisningen. Utifrån professionsteorin (se tex Brante 2009) ser vi att relationen mellan undervisning och förskollärarnas pedagogiska ledarskap utgör en central del i utvecklingsarbetet för att kvalitetssäkra den egna
verksamheten, samt för att stärka förskollärarens profession.
6.1.1 Pedagogiskt ledarskap
Rektorerna och förskollärarna i vår analys beskriver att förskollärarnas pedagogiska ledarskap är centralt i det kollegiala samarbetet. De poängterar att det kollegiala samarbetet är en stor del av förskolans förhållningssätt. I relation till den tidigare forskning som Lunn och Bishop (2002) genomfört ansåg förskollärarna i deras studie att deras ledarskap var av stor vikt för verksamheten. Genom att förskollärarna ledde arbetslaget kunde de genom planering och utvärdering granska varandras arbete och sträva mot ett kollegialt samarbete (ibid.). I relation till Hildéns et al (2018) studie framtonade flertalet i vår analys det kollegiala samarbetet som en stor del i verksamheterna. Samtidigt antydde de att de vill kunna ha kontroll över
undervisningssituationerna vilket gör det svårt för hen att delegera ut ansvaret för undervisningen. Persson (2015) poängterar att inom lärarprofessionen har det kollegiala samarbetet en stor del. Sandberg (2015) skriver att det kollegiala samarbetet mellan förskollärare och barnskötare är en central del i verksamheten. Med tanke på att båda de arbetar utåt sätt en jämn nivå, kan det leda till att förskollärare kan ha svårigheter i att hävda sin profession. Det är i likhet till de klassiska professionerna där de särskiljer sig från andra yrkeskategorier för att hävda sin status (Brante 2013). Denna särskiljning fungerar inte vanligtvis inom semi-och preprofessionerna där det kollegiala samarbetet är av stor vikt för verksamheten (ibid.).
Vår analys visade att verksamheterna vilar på en demokratisk grund och de med stor försiktighet de gör skillnad på yrkeskategoriernas olika kompetenser för att undgå en hierarkisks ordning. Samtidigt blir det komplext i förskollärarens professions process där särskiljningen blir central för att hävda en profession status (se tex Brante 2013). Det kan vara en anledning till att förskollärare tillhör kategorin preprofessioner och lärare tillhör
semiprofessioner. Brante (2009) skriver dock att en preprofession med tiden kan få ökad status. Vi kan i förhållande till vår analys se att förskollärarna ansåg att den nya läroplanen öppnar upp möjligheter för dem att hävda sin profession gentemot samhället. Eventuellt kan den nya läroplanen i förskolan resultera att professionen stärks.
I relation till Sheridan et al (2011) studie, ser vi att förskollärarna i vår studie visar en förståelse för det pedagogiska ledarskapet. Dock utmärker sig ett flertal en osäkerhet om hur de ska bedriva ett gott ledarskap, vilket grundar sig i tidsbrist och organisatoriska faktorer. Den främsta orsaken är att tid saknas till regelbunden planering och reflektionstid, vilket påverkar kvaliteten på deras pedagogiska ledarskap. Utifrån den tidiga forskningen Ukkonen- Mikkola och Fonsens (2018) beskriver dem att det pedagogiska ledarskapet har en central del
i att stärka förskollärarens profession. Rektorerna i vår studie såg ett samband med den nya läroplanens riktlinjer att förskollärare har möjligheter till att stärka sin profession. Den tidigare forskningen Lunn och Bishop (2002) presenterar, visar att förskollärare menar att ett gott pedagogiskt ledarskap grundar sig i tydliga styrdokument. Skolinspektion (2016) belyser en annan aspekt om förskollärarens ledarskap, där dem skriver att de är svårt för en
förskollärare att ha ett tydligt ledarskap om inte rektorerna styrker deras ledarskap.
6.1.2 Undervisning
I samband med Skolinspektionen (2016) granskning fick ett stort antal förskolor kritik för att de brister i undervisningen. I den tidigare forskningen Jonsson et al (2017) studie visade att rektorer samt förskollärare hade en rädsla kring att undervisningsbegreppet skulle likna skolans undervisning. Skolinspektionens granskning (2016) visar att det finns stor osäkerhet och otydlighet kring begreppet undervisning i samverkan med förskolans verksamhet. Vår analys visar att begreppet är under bearbetning hos ett flertal av deltagarna. Det framgår att undervisning och att “ett lärande sker hela tiden” behöver särskiljas. I relation till Vallberg Roths (2016) studie visar studien att lärande och undervisning är knutna till varandra eftersom tanken med undervisning är att stödja barn i deras lärande. Rektorerna i vår studie menar även att begreppet är under bearbetning och att deras pedagogiska ledarskap går till stor del till att stötta medarbetarna i denna bearbetning. Det kan vi se i relation Hildéns et al (2018) studie, som förklarar att undervisningen har tidigare inte använts för att beskriva förskolans
verksamhet, eftersom begreppet har tidigare varit starkt kopplat till skolans verksamhet. I vår studie visar det sig samtidigt finnas en frustration från förskollärarna i vår studie, vilket återigen grundar sig i planering- och reflektionstid. Konsekvenserna vi kan se, blir att barns lärandeprocesser blir påverkade samt förskollärarnas profession blir svårare att hävda gentemot samhället om utvecklingen brister. Rektorer och förskollärarna i denna studien såg undervisningsbegreppet som ett sätt att bekräfta förskollärarens profession.
Trots att den tidigare forskningen visar att ett flertal i förskolans verksamhet anser att undervisningsbegreppet inte hör till förskolan, behövs det möjligtvis ett starkt begrepp som för med sig reaktioner. Detta för att belysa förskolans viktiga arbete i samhället.
Undervisningsbegreppet är tillsammans med det pedagogiska ledarskapet centralt för att förskollärarens yrkeskompetenser bekräftas. För att det ska ske, behöver förskollärare ges de förutsättningar de behöver för att driva verksamheterna framåt.