Resultatdiskussion

I denna del av diskussionen kommer resultatet att diskuteras utifrån studiens frågeställningar.

6.3.1 Hur påverkar elevernas flerspråkighet och modersmål deras sångsound?

De flesta av informanterna är överens om att språket har en inverkan på sångsoundet. Både Lindblad (1992) och Sundberg (2001) talar om att talrösten kan låta på olika sätt beroende på exempelvis kulturella eller beteendemässiga faktorer, vilket stärker Levins uttalande om att det är språket och hur man placerar bokstäverna i munnen som formar sångsoundet.

Att omgivningen har stor inverkan på sångframförandet är många av informanterna också överens om. Sandy till exempel, förklarar att på det viset de sjunger i hens hemland inte går att applicera på en sång på det svenska språket eftersom språket är så annorlunda. Sandy menar alltså att det är för stor skillnad på soundet mellan de två språken och kan därför inte göra en koppling emellan dem. Lindblad (1992) menar på att även om varje röst motsvaras av ett unikt akustiskt mönster (röstavtryck) så tenderar vokalisten att passa in i det aktuella ”röstmodet”. Vidare menar Lindblad (1992) att dialekter, oavsett om de är språkbetingade eller dialekter inom samma språk, är något som kan arbetas bort. Är det möjligtvis därför jag, som själv talar ett östasiatiskt språk, har haft svårt att definiera och acceptera mitt sångsound när jag var yngre?

Leon anser att i vi Sverige försöker efterlikna ett ideal som vi hör på radion eftersom sångidealen skapas utifrån den dominerande faktorn som är England och USA. Det stärks av Dysthe (2003) som menar att människan lär sig vad som är intressant för kulturen genom att härma och interagera och därigenom skapas färdigheter. Det får mig att fundera kring ifall språket jag talar hemma och det jag talar med mina vänner och i skolan var så skilda att det blev en krock för mig att definiera åt vilket håll jag ville med mitt sångsound?

De flesta sånger som vi sjunger i skolan är antingen på svenska eller engelska. Sam, som talar ett centraleuropeiskt språk, känner att hen inte har några problem med att applicera betoningar rätt när hen sjunger på något av dessa språken. Sandor som också talar ett östasiatiskt språk beskriver något liknande som Sandy, att hen inspirerats av musiken från hemlandet för att hitta sin egen stil men trots det blivit påverkad av idealet som existerar i dennes omgivning. Detta har gjort att hen känner att det är svårt att acceptera sitt sångsound. Konflikten mellan de olika sounden kan möjligtvis ha att göra med att de östasiatiska språken ligger för långt ifrån det svenska och engelska språket medan Sam, som talar ett centraleuropeiskt språk, kan göra den kopplingen mer smidigt.

Leon ser på frågan från ett anatomiskt perspektiv och menar att de kulturella skillnaderna sitter i huvudet och inte på stämbanden. Alla kan lära sig att härma olika ljud menar hen. Leon berättar vidare att hen måste arbeta extra mycket med stödet för att få till en tät klang vid sång, och menar att det inte har med dennes kulturella arv att göra eftersom hen träffat sångare med samma härkomst som sig själv som ej haft dem problemen. Att talrösten och sångrösten är olika menar både Sundberg (2001) och Lindblad (1992) samt att sången ställer mycket högre krav än talet på rösten.

Att Leon måste tänka på att använda stödet för att få en tät klang kan möjligtvis ha med dennes kulturella arv att göra. Lika väl med Sandor som blir trött i rösten och börjar knarra om hen talar svenska för länge, eller Sascha som blev tillsagd av en musiklärare när hen var yngre att tala mer melodiskt.

Lester menar att ens omgivning och känslor påverkar rösten. Detta stärks av både Lindblad (1992) och Sundberg (2001) som menar att talrösten även kan låta olika beroende på psykologiska faktorer. Arders (1996) uttalande stämmer överens med Leon som menar att det inte är sånglärarens uppgift att skapa ett ideal utan att ge verktyg så att eleven kan använda sin röst så effektivt som möjligt. Detta stärks av Säljö (2000) som menar att med vägledning av någon vuxen eller mera kunnig kamrat, kan vi oftast lösa problem som vi annars skulle ha svårt att komma förbi på egen hand.

Jag blir mer och mer övertygad om att vi föds med ungefär samma stämband. Det är inte stor skillnad på Birgit Nilsson och Charlotte Perrelli i stämband. Och samtidigt är det ju världens mysterium egentligen, hur fagerlund kan vi låta så himla olika? (Intervju, Lester 2014).

Gemensamt för samtliga informanter som är lärare är att de inte har någon större erfarenhet av att undervisa elever med andra kulturella arv än de västerländska. Därför blir också studien svår att undersöka på ett djupare plan från lärarens perspektiv. Informanterna menar att det grundar sig i att det inte är så många elever med utländskt härkomst som söker sig till det estetiska programmet på gymnasieskolan.

6.3.2 Vad gör sångläraren för att bevara elevernas personliga sångsound utifrån det nuvarande sångidealet?

Gemensamt för samtliga informanter, elever och lärare, är att de är överens om att ett sångideal existerar. Sångidealet växlar mycket över tid och det är olika beroende på den omgivning man befinner sig i. Både Lee, Lester och Levin påpekar att det är lättare att efterlikna ett sångideal nu med hjälp av diverse hjälpmedel som finns att tillgå. Lester påpekar att i och med dessa hjälpmedel har till exempel pianokunskaperna minskat och färdigheter kring imitation ökat. Dysthe (2003) beskriver att i elevens läroprocess har lärare och skolkamrater större roll än att bara uppmuntra eleven till att utveckla sin egen kunskap, då det är vad och hur som lärs genom interaktion med andra som är väsentligt för läroprocessen. Lester som i detta fall försöker variera de sångläxor hen ger till sina elever genom att leta fram sånglåtar som enbart finns på notpapper.

Att använda sig av gehörsbaserade sångläxor kan vara problematiskt om man inte tydliggör för eleven vad som ska imiteras och i vilket syfte. Sandy använder sig av olika hjälpmedel för att hitta olika versioner att lyssna på och försöka efterlikna. Schenck (2000) menar att imitation är bra i det hänseende att lära sig ett musikstycke till exempel. Men att sångelever inte utvecklas om de inte får använda sin kreativitet och sätta sin prägel på låten. Detta verifieras av Levin som brukar använda sig av inspelningar av artister som eleven först får härma och definiera vad den gör och sedan sjunga från olika utgångslägen på lektionen och analysera skillnaderna mellan olika sångsound.

Säljö (2000) menar också att människan har möjlighet att ta till sig och ta över kunskap från våra medmänniskor i olika samspelssituationer. Att analysera sångläxor och sedan utöva dem från olika utgångslägen, menar Säljö (2000), kan ge insikter och synliggöra mönster och möjligheter att använda praktiska redskap som eleven redan behärskar. Vidare menar Levin att när hen undervisar är det viktigare att skapa en relation mellan läraren och eleven för att snabbare kunna nå fram till ett mål än att gå omvägar. Detta stärks av Dysthe (2003) som menar att lärande har med deltagande och relationer att göra och att kommunikation är ett grundläggande element i läroprocessen.

Sångläraren som förebild har en stor kraft att påverka sina elever. Enligt Schenck (2000) är det vad sångläraren gör och hur den gör det som har störst inverkan hos eleverna. Detta framgår också av resultatet då flera av informanterna som är elever jämför sig med sina sånglärare och ser upp till dem. Sångläraren borde också veta hur mycket den förebildar och varför den förebildar, menar Schenck (2000). Sandor blir både påverkad och störd av att sångläraren sjunger med under sånglektionerna och har svårt att definiera sitt sångsound när hen jämför sig med sin sånglärare hela tiden. Arder (1996) påpekar detta när det kommer till förebildande och menar att sångläraren bör ge utrymme för eleven att utforska sitt sound. Att sångläraren besitter en stor kraft att påverka sina elever framgår också av Sandys uttalande där hen säger att sångläraren vet bäst och att Sandy inte reflekterar så mycket över sitt eget utvecklande utan försöker hänga på och lyssnar till det sångläraren anser vara bra för hens utveckling. Schenck (2000) menar att om eleven inte tar några egna initiativ blir också dennes utveckling stillastående.

Många av informanterna som är elever påpekar att det finns en dominerande genre som anses bra att bevandra sig inom på skolan och att de påverkas både av lärare och klasskamrater. Detta stärks av Arder (1996) som menar att sångideal hänger ihop med kulturell bakgrund och vad eleven lyssnar på för musik. Under min gymnasietid fanns det genrer som ansågs ”bättre” att bevandra sig inom. Majoriteten av mina vänner musicerade inom denna genre och även lärarna uppmuntrade mig till att utvecklas inom den. Givetvis tyckte jag om att musicera och utvecklas inom genren, men tyckte samtidigt att det var synd att lämna den musikstil jag hade i bagaget och kände mig tryggast sångmässigt i.

Som Leon menar att det inom den akademiska världen finns normer för hur man bör låta inom vissa genrer. Detta kan påverka elevens sångprocess och sångsound. Många av eleverna kanske hittar ett eget sound genom att röra sig inom normer i genren, medan andra kanske blir mer osäkra på det sound de har. Schenck (2000) menar att ordens inverkan under lektionen alltid kommer överskuggas av kraften av förebilderna, att eleverna alltid kommer att påverkas mer av hur sångläraren och andra instrumentlärare sjunger eller spelar och lärarens attityd gentemot olika typer av musikgenrer och musikframträdanden. Sascha understryker detta när hen berättar att hen valt att utvecklas inom en genre som är populär på skolan och uppmuntras av lärarna. Kan det möjligtvis vara så att detta fenomen förekommer för att accepteras i en gemenskap?

Samtliga informanter som är elever tycker att det är bra när sångläraren förebildar vid teknikövningar. Leon använder sig av teknikövningar som inte är så ”sångliga” och inte innehåller

tonbildning medan Lester använder sig av fraser från den aktuella sångläxan som en teknikövning. Både Arder (1996) och Ware (1998) syftar på att sångteknik är något sångeleven behöver för att utforska sitt personliga uttryck och att det är lärarens ansvar att demonstrera en hälsosam sångteknik för eleven. Att använda sångteknik på det sättet som både Leon och Lester gör lämnar mycket utrymme att utveckling för sångeleven. Att spela in sina lektioner, som Leon uppmanar sina elever till att göra, är en bra metod för att lättare kunna gå tillbaka och lyssna på hur de tekniskt kom förbi problemområden i sången. Lindblad (1992) menar att vid kombination av vissa tonhöjder och vokalklanger kan ljudbilden bli ostadig. Detta problem skiftar och ser annorlunda ut för olika personer och därför är Leons metod att be sina elever spela in lektionen bra att göra återkoppling till och lättare uppleva en progression gentemot.

När det kommer till sångläxor är informanternas uppfattningar oeniga. Tre av de informanter som är elever upplever att det är läraren som mestadels styr lektionsinnehållet medan samtliga lärare säger att de är öppna för förslag från eleverna. Sascha berättar att de få gånger hen kommit med eget förslag har det runnit ut i sanden på grund av sitt eget engagemang att leta fram material. Hens uttalande stärk av Schenck (2000) som menar att om elevens egna initiativ förbises stannar dennes utveckling av. Eleverna tycker också att det är tråkigt när de får samma läxor som någon kompis och att det är svårt att undgå att jämföra sig. Sascha som har svårt att se sin utveckling, tror att sångövningarna har hjälpt mer än sånglåtarna. Hen vill utveckla sina färdigheter inom en genre som sångläraren inte behärskar fullt ut och därför upplever Sascha att sångutvecklingen går långsamt. Ardel (1996) påpekar att sångläraren alltid bör ta hänsyn till elevens önskemål kring låtar och genre som den vill bevandra sig inom. Det är även bra för sångläraren att bevandra sig inom en genre den inte är bekant med för att på så vis hitta låtar som är bra för rösten.

Samtliga informanter som är elever har upplevt att många av deras vänner har samma sångläxor som de själva. Informanterna tror också att anledningen till varför de får liknande sångläxor är på antigen begränsad tillgång till noter, att flera elever har liknande röster eller att det finns ett system för vilka låtar som ska avverkas för varje sångkurs. Ware (1998) understryker att det finns vissa punkter sångläraren bör ta hänsyn till innan läraren välja repertoar, att låten ska motiverar eleverna till regelbunden övning, den ska ingjuta grundläggande musikalitet, låten ska förebygga för sångteknik och låten ska öka en önskan till interpretation. Dessa faktorer kanske sångläraren ska dela med sina elever för ökad förståelse?

Samtliga informanter som är lärare upplever att flera av deras elever har präglats av något sångideal. Samtliga lärare pratar om detta fenomen med sina elever och försöker skala av det pålagda soundet för att hitta elevens personliga uttryck. Det finns inte tillräckligt med beskrivning eller utrymme kring ämnet personligt uttryck, enligt mig, i Lgy11 (Skolverket, 2011). Det som nämns är att sångeleven ska kunna framföra ett stycke med personligt uttryck men vad som menas med begreppet är otydligt. Det är upp till sånglärarna att tolka begreppet vilket kan medföra svårigheter. Lester uppmuntrar sina elever att hitta egna vägar för att utveckla sitt personliga uttryck. Hen menar också att det är sånglärarens uppgift att locka fram färgningar och

personligheter i varje elevs röst. Schenck (2000) påpekar detta och menar att om läraren är medveten om styrkan av att vara förebild bör den också använda den rollen på ett metodiskt och pedagogiskt vis.

Alltså, ett utgångsläge för mig är att dom ska känna att dom kan. Alltså alltid ingjuta mod i människan. Så att vi har en grund att stå på så att dom känner att dom vågar pröva sig lite till…där börjar jag (Intervju, Levin 2014).