Resultatdiskussion

4.1.1. Intensivvårdssjuksköterskans upplevelse av ansvar och uppgifter gällande informationen till närstående

Det är mycket viktigt att sjuksköterskan tar emot och förbereder närstående inför mötet med den kritiskt sjuke patienten på IVA (Wåhlin, et al., 2010; Ågård & Terkildsen Maindal, 2009).

31

Resultatet i föreliggande studie stämmer med Cohen et al. (2005), Engström et al (in press), Eriksson et al. (2010) och Høye och Severinsson (2010), vilka anser att sjuksköterskan genom detta kan skapa trygghet för närstående och har en avdramatiserande effekt i den kaotiska situation det kan vara att ha en närstående som drabbats av akut eller livshotande tillstånd. IVA kan upplevas som en obekant och främmande plats för närstående och sjuksköterskan var ofta den första personen närstående mötte vid ankomsten till IVA. Farrell, et al. (2005), Hov et al. (2004) och Söderström et al. (2009) skriver om sjuksköterskans omhändertagande av närstående som en av de viktigaste arbetsuppgifterna hos en sjuksköterska, parallellt med att bedriva avancerad omvårdnad av den kritiskt sjuke patienten. I intervjuerna berättar respondenterna om vikten av att förbereda närstående inför mötet med IVA-patienten. Förberedelsen, som bland annat innebar att beskriva för närstående att patienten hade ett förändrat utseende, syftade till att minska närståendes rädsla och oro och minska risken för obehag (Engström & Söderberg, 2005). Författaren håller med Lynn-McHale Wiegand (2006) som i sin studie hävdar att närstående behöver denna förberedelse och att den även kan vara viktig för sjuksköterskan, som under denna förberedelse kan skapa en relation till patientens närstående. Studier av Söderström et al. (2009) och Lynn-McHale Wiegand,(2006) påtalar att närstående kan känna rädsla vid åsynen av en familjemedlem som exempelvis är sövd, kopplad till respirator och har en mängd högteknologisk utrustning omkring sig, som närstående inte förstår (Cronqvist et al., 2001;Engström et al., in press; Eriksson et al., 2010; Wikström & Sätterlund Larsson, 2004). Genom att sjuksköterskan förklarar och beskriver för närstående hur det ser ut på salen, kortfattat om vilken apparatur som finns kopplad till patienten och att utrustningen är nödvändig för att kunna övervaka patienten på bästa sätt, inger även detta en förståelse och en trygghet hos närstående (Engström et al., in press). Författaren ser ett stort värde i att sjuksköterskan finns närvarande, då närstående är inne på salen hos patienten. På detta sätt finns det för närstående möjlighet att få svar på eventuella frågor och sjuksköterskan kan då även bemöta närståendes reaktioner, något som framkommer i flera av respondenternas berättelser och i studier av Farrell et al. (2005) och Söderström et al. (2009). I studien framkom att sjuksköterskan gärna gav övergripande och enkel information, ibland även diffus information. Detta gjordes avsiktligen för att undvika att gå in på medicinsk information, såsom att undvika information kring diagnoser och prognoser, något som sjuksköterskorna ansåg vara läkarens informationsområde.

32

Hov et al. (2005) och Zaforteza et al. (2005) menar att sjuksköterskan befinner sig i en svår sits mellan två positioner, att informera eller hänvisa frågor vidare till ansvarig läkare. Detta kanske kan förklara tendenserna till vag och diffus information och rädslan att säga för mycket till närstående. Respondenterna menade att då patientens tillstånd kunde vara instabilt och snabbt förändras, upplevdes det också svårt att kunna ge närstående den helhetsbild av patientens situation, som närstående efterfrågade. I och med detta, kände sig sjuksköterskan ibland restriktiv i sin information gentemot närstående (Engström et al., in press).

Zaforteza et al. (2005) beskriver vikten av att använda ett lättförståeligt språk och undvikandet av facktermer, som en anledning till varför närstående föredrog att tala med sjuksköterskor. Respondenterna ansåg att de, genom att ställa frågor till närstående och få vetskap om den givna informationen, kunde förbereda sig inför sin uppgift. Att informera utifrån närståendes förutsättningar att tillgodogöra sig informationen är något som diskuteras i ett flertal studier, så även användandet av ett enkelt språk. I Zaforteza et al. (2005) studie påtalar närstående att de var lättare att kommunicera med sjuksköterskor på IVA, än med läkare och att sjuksköterskan ibland fick förklara läkarinformationen för de närstående på ett enklare språk. Sjuksköterskan fick ofta upprepa information flera gånger till närstående, något som är förståeligt i relation till den stora psykologiska stress som närstående genomgår. I enighet med Azoulay et al. (2009) och Stapleton et al. (2006) ansågs den medicinska informationen gällande kirurgi, infektionskontroll och prognos vara läkarens ansvar att informera om. När läkarinformation inte var möjlig, upplevdes otillräcklighet hos sjuksköterskorna, som försökte täcka för läkarna, eller ge närstående tillräcklig information för att de skulle bli trygga och nöjda i väntan på läkarsamtalet. Detta kan förklaras av en ibland fördröjd läkarinformation på jourtid, eller att det ibland fanns flera ansvariga läkare, något som enligt sjuksköterskorna komplicerade närståendes förutsättningar att informeras.

4.1.2. Intensivvårdssjuksköterskans upplevda kontakt med närstående

Sjuksköterskan såg närstående som en tillgång i vården, en informationskälla och många gånger även som ett stöd för personalen (Almerud et al., 2007; Engström et al., in press; Ågård & Terkildsen Maindal, 2009). Wåhlin et al. (2010) beskriver i sin studie att sjuksköterskan upplever närstående som en positiv del av arbetet och som en källa till energi,

33

något som även framkommer i denna studie. Det ansågs viktigt att bemöta närstående korrekt och med empati och ha förståelse för närståendes ibland irrationella frågor och handlingar. Närstående kunde ibland upplevas stressande. Almerud et al. (2007) och Zaforteza et al. (2005) diskuterar i sina studier svårigheten med att vara närstående i en främmande miljö, där vårdpersonalen är i maktposition och bestämmer villkoren, såsom besökstider och begränsning av närstående på salen. Även den högteknologiska utrustningen runt patienten försvårar för närstående att vara nära patienten och komplicerar närståendes möjligheter till närhet och delaktighet. Författaren instämmer i att det därför är viktigt att sjuksköterskan visar förstående inför närståendes svåra situation och kan erbjuda stöd och hjälp genom att finnas tillgänglig (Eggenberger & Nelms, 2006; Eriksson et al., 2010; Wåhlin et al., 2010).

Att tvingast prioritera bort närstående eller att tillrättavisa eller be närstående lämna patienten var något som flera av respondenterna upplevde olustigt, då de kände att de uteslöt närstående till förmån för patienten, något som givetvis är av största prioritet i en akut situation. Att ha empati för närstående är en värdefull egenskap hos sjuksköterskan och det medför enligt Wåhlin et al. (2010) ibland en olustkänsla att behöva begränsa närstående. Zaforteza et al. (2005) studie visar att sjuksköterskan ansåg sig ansvara för organisation och begränsning av närstående på IVA. Författaren anser att när detta är aktuellt, bör sjuksköterskan ändå agera med empati och ett fint bemötande, något som framkom av intervjuerna i studien.

Farrell et al. (2005) talar om sjuksköterskans simultana förmåga, i det att utföra avancerad omvårdnad och ansvara för högteknologisk utrustning hos en intensivvårdspatient, samtidigt som denne förväntas ansvara för kommunikationen med närstående. Denna kan många gånger upplevas enormt tidskrävande av sjuksköterskorna (Burgess et al., 2010; Cronqvist et al., 2001; Eggenberger & Nelms, 2006; Eriksson et al., 2010; Martins & Robazzi, 2009). Att uppleva att inte kunna ägna sig åt en uppgift i taget kan upplevas stressande och att då ha känslor av att inte vara tillräckligt tillmötesgående eller tillgänglig som sjuksköterska gentemot närstående kan vara problematiskt. Farrell et al. (2005) föreslår i sin studie att det på IVA-avdelningar skulle vara önskvärt med sjuksköterskor som endast fokuserar sig på de närstående, för att underlätta arbetet för de sjuksköterskor som har patientansvar. På detta sätt kanske stressen skulle minska, så även risken för att fel uppstår samt öka patientsäkerheten.

34

4.1.3. Egenskaper som intensivvårdssjuksköterskan anser viktiga av för att kunna ge information till närstående

Sjuksköterskans personliga och professionella egenskaper hade stor betydelse för förmågan att kunna informera närstående på IVA (Ågård & Terkildsen Maindal, 2009). Flera av respondenterna talade även om vikten av att ha erfarenhet ifrån tidigare liknande situationer, det vill säga att kunna bemöta närstående i kris (Wåhlin et al., 2010).Ett lugnt förhållningssätt gentemot närstående var viktigt, likaså att vara ärlig och empatisk, men trots det kunna hålla sig fokuserad på uppgiften. För att sjuksköterskan skulle kunna ge en optimal information till närstående, var det viktigt att denne var påläst och kunnig. Sjuksköterskan sökte information via dokumentation, via kollegor och från läkarna, för att försäkra sig om att informationen som gavs var korrekt. Enligt Cohen et al. (2005), Fridh et al. (2009), Hov et al. (2005) och Selph et al. (2007) upplevde sjuksköterskan behovet av att ha en nära kommunikation med läkare för att kunna tillgodogöra sig av dennes information inför närståendesamtalet, något som även framkom i flera av respondenternas berättelser.

4.1.4. Förutsättningar inom intensivvården som upplevs försvåra givandet av information till närstående

IVA-miljön med dess oförutsedda akuta händelser, högteknologisk utrusning med blinkande lampor och larmande ljud ansågs som en problematisk miljö till att kunna skapa ett lugnt informationstillfälle för närstående (Eriksson et al., 2010; Zaforteza et al., 2005), något som ansågs som en stor utmaning för sjuksköterskan. IVA-salarna med svårt sjuka medpatienter som åkallade uppmärksamhet från sjuksköterskan, samt andra närstående var andra försvårande omständigheter. Sjuksköterskorna påtalade att det var svårt att bevara sekretessen när det inte fanns tillräckligt med lokaler, anpassade för närståendesamtal. Flera respondenter påtalade att de ibland undvek att ge viss information då risk för att bryta sekretessen var stor, eller att någon kanske lyssnade på samtalet. Författaren instämmer med Farrell et al. (2005) om att viktig information till närstående kanske blir outtalad på grund av problemet med att kunna kommunicera och informera enskilt.

IVA-miljön och närståenderummen beskrivs i ett flertal studier som opersonligt och främmande och en orsak till missnöje för närstående (Eggenberger & Nelms, 2006; Eriksson et al., 2010; Stricker et al., 2009). Att inte kunna hitta en ledig plats att vara på, eller att kunna

35

sitta ostörd och få svåra besked, var något som respondenterna påtalade var bristfälligt. Närstående är redan i en utsatt position och att då ytterligare utsättas för fler påfrestningar är inte önskvärt. Sjuksköterskan hade svårt att lämna sina övriga patienter för att informera närstående och missade ofta tillfällena att kunna delta i läkarsamtalen med närstående (Eriksson et al., 2010).

Prachar et al. (2010) och Takman och Severinsson (2005) resultat överensstämmer med respondenternas berättelser angående avsaknaden av läkare under jourtid samt bristande rutiner gällande gemensamma informationstillfällen med läkare och sjuksköterska, något som respondenterna hävdade kunde bli bättre och skulle tillföra mycket positivt på deras arbetsplats. Enligt flera av respondenterna var en gemensam information inte prioriterad, men de gånger det fanns tid för gemensam information var den mycket uppskattad av närstående, men också av sjuksköterskan, som ofta satt med och lyssnade och fick en mycket vidare inblick i vården av patienten och underlättade arbetet.

4.1.5. Förutsättningar inom intensivvården som upplevs förenkla givandet av information till närstående

Att kunna samarbeta mellan olika yrkesgrupper inom intensivvården och att kunna underlätta för varandra som kollegor, såsom att kunna avsätta tid för information till närstående och att ostört få kunna ta sig den tiden ansågs viktigt för respondenterna. Författaren instämmer i att patienten alltid har första prioritet, men samtidigt finns det mycket att vinna på att kunna involvera närstående i vården av patienten och detta kan kanske göras bättre genom tätare kontakt och en kontinuerlig kommunikation med patientens närstående. Att då få hjälp av kollegor, som gör att sjuksköterskan kan prioritera närstående borde därför vara en självklarhet och ökar arbetstillfredsställelsen enligt Wåhlin et al. (2010). Rutiner för att dokumentation av given information var ett önskemål från flera av respondenterna. Sjuksköterskorna ansåg det vara viktigt att veta vilka termer som använts, hur mycket som sagts och hur närstående uppfattade informationen. Sjuksköterskans arbete går till stor del ut på att utvärdera omvårdnadsåtgärder och given behandling och författaren anser att utvärdera ett informationstillfälle kanske också skulle kunna vara genomförbart. Att kunna ta över arbetet efter en kollega som dokumenterat vilken information som gavs skulle då på ett enkelt sätt finnas tillgängligt för sjuksköterskan och underlätta dennes arbete och kommunikation med patientens närstående i fortsättningen.

36

4.1.6. Intensivvårdssjuksköterskans möjligheter till vetskap om hur information tagits emot av närstående

En av sjuksköterskans huvudsakliga arbetsuppgifter var att informera närstående och informationstillfällena blev oftast många och ibland tidskrävande (Fassier et al., 2007). Informationen integrerades dock ofta i sjuksköterskans arbetsuppgifter, såsom att utföra omvårdnadshandlingar på patienten och samtidigt berätta för närstående om syftet med omvårdnadshandlingen. I studien framkom att sjuksköterskan fick många tillfällen till att kommunicera med närstående och att mycket av den kommunikationen bestod av information. Sjuksköterskan fick positiv respons från tacksamma närstående, som påtalade hur trygga de kände sig när patienten var väl omhändertagen. Även skriftlig återkoppling kom till sjuksköterskornas kännedom i form av tackbrev och vykort. Flera av respondenterna i studien hänvisade till närståendes möjligheter att utvärdera vården på IVA genom en närståendefolder som fanns tillgänglig på avdelningen. Genom rapportering från kollegor och andra yrkeskategorier såsom undersköterskor, fick sjuksköterskorna viss information angående närståendes reaktioner, frågor och upplevelser av patientvården. Denna källa till information var värdefull och ansågs öka sjuksköterskornas förståelse för närstående. Genom rapporteringen fick sjuksköterskan viss inblick i om närstående behövde upprepning av given information eller om de hade synpunkter och önskemål gällande vården och behandlingen av patienten.

Dock ansåg flera av sjuksköterskorna att det ibland var svårt att veta hur närstående tog emot informationen och hur mycket de förstod. Sjuksköterskorna hade för avsikt att närstående skulle hållas välinformerade och ansåg sig vara goda kommunikatörer (Ågård & Terkildsen Maindal, 2009). Trots det ansåg flera av respondenterna det vara önskvärt, att kunna utvecklas och förbättra sina informativa och kommunikativa egenskaper, och att respons på hur informationen tagits emot av närstående därmed skulle vara intressant att få ta del av.