Intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av att informera närstående till kritiskt sjuka patienter

Specialistsjuksköterskeprogrammet

Intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av att informera

närstående till kritiskt sjuka patienter

- En intervjustudie

Författare

Handledare

Carina Wallin

Camilla Fröjd

Examensarbete i Vårdvetenskap

Examinator

Inriktning Intensivvård

Barbro Wadensten

SAMMANFATTNING

Syfte

Studiens syfte var att undersöka sjuksköterskors upplevelser av att informera närstående till kritiskt sjuka patienter på intensivvårdsavdelning (IVA).

Metod

Studien var deskriptiv med en kvalitativ ansats. Nio sjuksköterskor intervjuades till studien, som genomfördes på ett universitetssjukhus i Mellansverige. Intervjuguide användes, utformad i enighet med studiens frågeställningar. Dataanalys skedde via kvalitativ innehållsanalys.

Reslutat

Mottagandet och förberedelsen av närstående vid ankomsten till IVA ansågs av sjuksköterskan betydelsefullt och bidrog till trygghet och delaktighet för närstående. Informationen som gavs var övergripande och fokuserade på patientens aktuella tillstånd och omvårdnadsåtgärder, men tenderade dock ofta att bli medicinsk. Det upplevdes svårt att ge tydlig och klar information, eftersom patienttillståndet snabbt kunde förändras. Ett enkelt språk och möjlighet till en upprepning av information, ansågs väsentligt för närståendes förståelse av informationen. Personliga och professionella egenskaper samt erfarenhet upplevdes viktiga för att informera närstående. Arbetsmiljö, stress och bristen på lokaler tycktes försvåra informationen, medan samarbete, dokumentation och förbättrandet av arbetsrutiner upplevdes förenkla informationen till närstående.

Slutsats

Information till närstående på IVA ansågs av sjuksköterskan vara en av de viktigaste arbetsuppgifterna, något som ökade tryggheten, delaktigheten och förståelsen hos närstående i deras svåra situation.

Nyckelord

ABSTRACT

The aim of this study was to explore nurses' experiences of informing relatives to critically ill patients in the intensive care unit (ICU).

Method

The study was descriptive with a qualitative approach. Nine nurses were interviewed. The study took place in a university hospital in the midst of Sweden.An interview guide was used, designed in consensus with the study questions. Data was analyzed via qualitative content analysis.

Findings

Meeting and preparing relatives at the arrival at the ICU seemed valuable and led to safety and participation among relatives. The information given to relatives focused on the patient's current condition and nursing interventions. The information, however, often tended to be medical. It felt difficult to give distinct and clear information, since the patients´ condition could change rapidly. A simple language and repetition seemed important for the relatives´ possibilities to understand information. Personal and professional qualities and experience seemed to be important skills when informing relatives. Environment, stress and lack of space seemed aggravating for informing relatives, while co-operation, documentation and development of working routines were simplifying factors.

Conclusion

Nurses found informing relatives, as one of the most important nursing tasks, leading to increased comfort, participation and understanding among relatives.

Keywords

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. BAKGRUND……….…….…...1

1.1 Intensivvårdsavdelningen………...1

1.2. Sjuksköterskan på IVA………...………...1

1.3. Den närståendes situation………..……...…...3

1.4. Kommunikation med- och information till närstående…...4

1.5. Problemformulering………..….……...6 1.6. Syfte……….…………....6 1.7. Frågeställningar………..….…….……6

2. METOD………...…………...7

2.5. Bearbetning och analys………..…..…….……...…..9

2.6. Förförståelse………..…….…11

2.7. Etiska överväganden……….……….…..….………...…11

3. RESULTAT……….……….…...……....12

3.1. Intensivvårdssjuksköterskans upplevelse av ansvar och uppgifter gällande informationen till närstående …………...……….………..…...…14

3.1.1. Ansvar för mottagande och förberedelse av närstående……….………….…...14

3.1.2. Ansvar för kommunikation med närstående……..…….….……….…….…………..15

3.1.3. Upplevelser av ansvar gällande informationen……….………….…….16

3.2.1. Upplevelser av förhållningssätt i kontakten med närstående på IVA ……….……..……19

3.3. Egenskaper som intensivvårdssjuksköterskan anser viktiga av för att kunna ge information till närstående ……….……….…...…21

3.3.1. Egenskaper som upplevs betydelsefulla för att kunna informera ……….……..………....21

3.4. Förutsättningar inom intensivvården som upplevs försvåra givandet av information till närstående…….………...23

3.4.1. Förutsättningar i arbetet som upplevs försvåra informationen ……..…..…………...…23

3.5. Förutsättningar inom intensivvården som upplevs förenkla givandet av information till närstående .……….………...…... 26

3.5.1. Förutsättningar i arbetet som upplevs förenkla informationen ……...….……...……....26

3.6. Intensivvårdssjuksköterskans möjligheter till vetskap om hur information tagits emot av närstående.……….……...……….27

3.6.1.Sjuksköterskans upplevda möjligheter till respons på informationen till närstående..………..………..……..27

3.6.2. Upplevd betydelse av respons på informationen …………..……..………....….29

4.DISKUSSION………...……….….….30

4.1. Resultatdiskussion………..…….……...…..30

4.1.1. Intensivvårdssjuksköterskans upplevda ansvar och uppgifter gällande informationen till närstående………..………...……30

4.1.2. Intensivvårdssjuksköterskans upplevda kontakt med närstående………..….….………...….32

4.1.3. Egenskaper som intensivvårdssjuksköterskan anser viktiga av för att kunna ge information till närstående……….………..……....….…..34

4.1.4. Förutsättningar inom intensivvården som upplevs försvåra givandet av information till närstående……….……….…..….……...34

4.1.6. Intensivvårdssjuksköterskans möjligheter till vetskap om hur informationen

tagits emot av närstående ……….……...…..36

4.2. Metoddiskussion………..….……….…....36

4.2.1. Datainsamlingsmetod………..….………….…..37

4.2.2. Procedur, analys och tillförlitlighet………..…………...………...….38

1

1. BAKGRUND

1.1. Intensivvårdsavdelningen

En intensivvårdsavdelning (IVA) är en avancerad vårdform som tillhandahåller vård, monitorering och övervakning av patienter med akuta och ibland livshotande tillstånd. Utmärkande för en IVA-avdelning är förmågan att kunna behandla patienter med en manifest svikt i flera olika organsystem (Larsson & Rubertsson, 2007).

De patienter som vårdas på en intensivvårdsavdelning är vanligen personer som drabbats av akuta sjukdomar, trauma eller en försämring av ett kroniskt tillstånd, som kräver högspecialiserad vård. Intensivvårdspatienten omges av medicinteknisk utrustning som är nödvändig för att möjliggöra den kontinuerliga övervakningen av patientens fysiologiska tillstånd (Wikström & Sätterlund Larsson, 2004). Den medicintekniska utrustningen är oftast placerad i nära anslutning till patienten, vilket gör att det ibland kan upplevas trångt runt IVA-patienten. Högteknologisk utrustning, en stressig miljö och andra kritiskt sjuka medpatienter på patientsalen är faktorer som i intensivvårdssituationen kan försvåra närståendes närhet till patienten (Cronqvist, Theorell, Burns & Lützén, 2001; Engström, B., Uusitalo & Engström, Å.,in press; Eriksson, Lindahl & Bergbom, 2010; Lynn-McHale Wiegand, 2006; Wåhlin, Ek & Idvall, 2010). Intensivvårdsteamet består av läkare, sjuksköterskor och undersköterskor. Arbetet sker i team, där varje person utför sitt arbete utifrån sitt ansvarsområde och sin yrkesroll (Fridh, Forsberg & Bergbom, 2009; Wåhlin, et al., 2010). Dagens intensivvård innefattar både vård av den kritiskt sjuke patienten, men stor vikt läggs även på vården av patientens närstående (Ågård & Terkildsen Maindal, 2009; Wåhlin, et al., 2010).

1.2. Sjuksköterskan på IVA

2

innebär att vårda kritiskt sjuka patienter och samtidigt ta hand om, bemöta och informera patienternas närstående som ofta är stressade och oroliga i och med patientens tillstånd (Larsson & Rubertsson, 2007).

Sjuksköterskans ansvar är att bedöma, analysera, planera och genomföra samt utvärdera avancerad omvårdnad av akut och kritiskt sjuka patienter i alla åldrar och att omhänderta de närstående som kan befinna sig i en krissituation (Hov, Hedelin & Athlin, 2006; Söderström, Saveman, Hagberg & Benzein, 2009). Parallellt med att vårda så svårt och kritiskt sjuka patienter som dagens högteknologiska teknik möjliggör, förväntas sjuksköterskan kunna delta i beslut rörande liv och död. Sjuksköterskan förväntas också utföra flera helt olika uppgifter samtidigt som patienter ständigt övervakas, såsom att bemöta närståendes informationsbehov angående behandlingsstrategi och övervakningsutrustning (Farrell, Hunt Joseph & Schwartz-Barcott, 2005; Martins & Robassi, 2009; Wikström & Sätterlund Larsson, 2004). Dessutom måste sjuksköterskan bemöta känslomässiga reaktioner hos patienter och deras närstående i samband med svår sjukdom. Sjuksköterskor på IVA möter ofta närstående som mår mycket dåligt, och uppvisar symtom på ångest, depression, irritabilitet och posttraumatisk stress (Farrell, et al., 2005; Söderström, et al., 2009).

Det kan många gånger vara svårt för sjuksköterskan att skapa en vårdande och harmonisk miljö som tillgodoser patienters och närståendes behov på intensivvårdsrummet där högteknologisk utrustning är livsnödvändig. Det är inte ovanligt att den teknologiska utrustningen gör att erfarenheter och upplevelser åsidosätts, när vården av den kritiskt sjuke måste prioriteras (Eggenberger & Nelms, 2007; Eriksson, et al., 2010). Burgess, Irvine och Wallymahmed(2010) och Cronqvist et al. (2001) påtalar att sjuksköterskan ofta kan uppleva stress i relation på grund av sin hektiska arbetssituation, något som ibland kan påverka förhållningssättet till patienter och deras närstående. Sjuksköterskan har olika sätt att hantera situationen och sin personliga stress, enligt Martins och Robazzi (2009), som i sin studie visar

att sjuksköterskor på IVA ibland väljer att distansera sig från patienten och dennes närstående

3 1.3. Den närståendes situation

En närstående kan vara en släkting, men kan också innebära en granne, en nära bekantskap, eller en person från en utökad familj, som exempelvis mor- och farföräldrar. En närstående kan således inbegripa en eller flera personer där relationen består av engagemang och gemenskap (Söderström, et al., 2009; Ågård & Terkildsen Maindal, 2009).

Livet kan förändras dramatiskt för den närstående, när en familjemedlem plötsligt blir svårt sjuk eller svårt skadad och behöver vårdas på intensivvårdsavdelning. Den närståendes möte med intensivvården sker oftast helt utan förvarning och under svår psykologisk stress (Eggenberger & Nelms, 2007; Söderström, et al., 2009; Wåhlin, et al., 2010). Den sjuke patientens tillstånd kan snabbt försämras, vilket kan vara problematiskt att hantera för närstående. Intensivvårdsavdelningen kan verka främmande och får ibland den närstående att uppleva obehag och rädsla, men tvingas ändå bli en del av närståendes vardag (Cohen, et al., 2005; Engström, et al., in press; Eriksson, et al., 2010; Høye & Severinsson, 2010).

4

Engström et al., (in press) beskriver sjuksköterskorna vikten av att följa patientens vilja, såsom att be närstående lämna salen för att patienten ska få vila eller vid en omvårdnadsprocedur där patienten riskerar att blottas. Lynn-McHale Wiegand (2006) beskriver i sin studie betydelsen för närstående att få avskildhet på IVA. Många närstående har svårt att få enskildhet med den sjuke patienten eller tillsammans som familj. Närståenderummen beskrivs som små, överfulla och utan möjlighet till att få en stund i avskildhet.

1.4. Kommunikation med- och information till närstående

I Socialstyrelsens kompetensbeskrivning för legitimerad sjuksköterska (SOSFS 2005:1)

beskrivs att sjuksköterskan ska behärska att kommunicera med patienter, närstående, personal och andra på ett respektfullt, lyhört och empatiskt sätt. Sjuksköterskan ska i dialogen med patient och närstående kunna ge stöd och vägledning för att möjliggöra optimal delaktighet i vård och behandling. Sjuksköterskan ska även kunna informera och undervisa patienter och närstående, såväl individuellt som i grupp med hänsyn tagen till tidpunkt, form och innehåll. Att kunna förvissa sig om att patient och närstående förstår given information och kunna uppmärksamma patienter som inte själva uttrycker informationsbehov eller som har speciellt uttalade informationsbehov är ytterligare något som förväntas av sjuksköterskan (SOSFS 2005:1).

5

det ytterst viktigt att som vårdpersonal visa respekt och förståelse och vara konsekvent i kommunikationen och informationen till närstående.

Det råder enligt Azoulay et al. (2009) och Zaforteza et al. (2005) delade meningar om vem i intensivvårdsteamet som ansvarar för vad gällande informationen till närstående. I Zaforteza et al. (2005) studie ansåg sjuksköterskorna sig inte vilja ha ansvaret för informationen till närstående, utan ansåg att det huvudsakligen var läkarens uppgift. Sjuksköterskorna upplevde dock att närstående ofta önskade information av en sjuksköterska och att närstående upplevde det enklare att kommunicera med en sjuksköterska än med en läkare. Zaforteza, et al. (2005) menar också att sjuksköterskorna ofta upplevde att deras roll vad gäller information till närstående, var att på ett enkelt språk förmedla den läkarinformation som delgivits.

Informationen till närstående fyller en viktig funktion inom intensivvården, då den syftar till att öka förståelsen och minska stressen och är en del i beslutfattandet där de närstående ibland är delaktiga (Cohen, et al., 2005; Fridh, et al., 2009; Selph, et al., 2008). Krisen som den närstående befinner sig i och intensivvårdsmiljön i sig, kan dock påverka den närståendes hantering av situationen och förmågan att uppfatta viktig information (Høye & Severinsson, 2010; Zaforteza et al., 2005). Prachar et al. (2010) har studerat närståendes viktigaste behov på IVA och resultatet visar tydligt att närstående efterfrågar en tät, tydlig, ärlig och regelbunden information och kontakt med vårdpersonalen. Kommunikationen med sjuksköterskan skattas mycket högt av närstående, så även läkarens information enligt Zaforteza et al., (2005) och Prachar et al (2010). En studie gjord av Wåhlin et al (2010) poängterar att empati och bekräftelse är mycket viktiga egenskaper i kommunikationen och informationen med närstående. Det första mötet med de närstående anses mycket viktigt och avgörande för att bygga upp en fungerande relation mellan sjuksköterskan och närstående och studier visar att bemötandet av de närståendes behov på intensivvårdsavdelning, genom information, påverkar patientens och de närståendes förutsättningar för ett bra sjukdomsförlopp (Engström, et al., in press; Selph, et al., 2008; Wåhlin, et al., 2010). Viktigast för närstående är inte att de får ett informationssamtal, utan att de i kommunikationen med vårdpersonal kan förstå och tillgodogöra sig informationen (Azoulay, et al., 2009; Cohen et al., 2005; Engström, et al., in press).

6

tillstånd. Sjuksköterskan kan ibland få upprepade telefonsamtal från ett flertal närstående till samma patient och i studien poängteras sjuksköterskornas önskemål om att närstående borde bli bättre på att kommunicera med varandra. Takman och Severinssons studie (2005) betonar också vikten av förbättrad dokumentation av given information till närstående i patientens journal. Regelbunden information, som är rak och ärlig, minskar risken för missnöje och missförstånd enligt Engström et al. (in press), Fassier et al. (2007), Lynnn-McHale Wiegand (2006), Stricker, et al. (2009) och Takman och Severinsson (2005).

1.5. Problemformulering

På de flesta intensivvårdsavdelningar i Sverige har patienterna en kort vårdtid upp till några dygn. På grund av det stora antalet personal som förekommer inom intensivvården, hinner patientens närstående vanligen kommunicera med ett flertal ur personalgruppen. Intensivvårdsmiljön är en högteknologisk vårdform, något som ibland kan öka stressen och oron hos en närstående med redan hög psykologisk stress på grund av en sjuk familjemedlem. Sjuksköterskans relation till de närstående ska grundas på en öppen kommunikation, som att kunna ge en adekvat information om patientens aktuella tillstånd och pågående behandling. På grund av arbetssituationen kan det ibland vara svårt att få tid till informationstillfällen, som kan bli många och tidskonsumerande. Sjuksköterskan har därmed en stor utmaning i att kunna informera närstående. Ett flertal studier har gjorts, som undersöker närståendes behov av information och även vad som krävs av vårdpersonal för att informationen till närstående ska vara optimal. Det vore därför intressant att studera hur sjuksköterskor upplever att informera närstående till kritiskt sjuka patienter som vårdas på IVA och vilken information som ges.

1.6. Syfte

Syftet med studien är att undersöka hur intensivvårdssjuksköterskan upplever att informera närstående till kritiskt sjuka patienter på en intensivvårdsavdelning.

1.7. Frågeställningar

7

2. Hur upplever intensivvårdssjuksköterskankontakten med närstående?

3. Vilka egenskaper anser intensivvårdssjuksköterskan vara viktiga för att kunna ge information till närstående?

4. Vilka förutsättningar inom intensivvården upplevs försvåra givandet av information till närstående?

5. Vilka förutsättningar inom intensivvården upplevs förenkla givandet av information till närstående?

6. På vilket sätt får intensivvårdssjuksköterskan veta hur informationen tagits emot av närstående?

2.

METOD

2.1. Design

Följande studie var deskriptiv med en kvalitativ ansats. Då studiens syfte var att undersöka sjuksköterskors upplevelser, användes en kvalitativ metod. Den valda metoden ansågs lämplig för att få vetskap om och beskriva beteenden, perspektiv, känslor och personliga upplevelser och erfarenheter och vad som var essensen i personernas berättelser (Polit & Beck, 2008; Granskär & Höglund-Nielsen, 2008).

2.2. Urval

Studien genomfördes på en allmän intensivvårdsavdelning på ett universitetssjukhus i

Mellansverige. Ett bekvämlighetsurval tillämpades och baserades på nio

intensivvårdssjuksköterskor verksamma på intensivvårdsavdelningen. Inklusionskriterierna var följande; intensivvårdssjuksköterskorna skulle ha arbetat minst ett år inom sin profession och skulle finnas tillgängliga för intervju under den avsedda tidsperioden då intervjuerna ägde rum.

2.3.Datainsamlingsmetod

8

öppna frågor (se bilaga 1). Intervjuerna var lågt standardiserade, vilket innebar att det förekom variationer mellan intervjuerna, som exempelvis att några respondenter behövde få frågorna förklarade och förtydligande för sig, samt att ordningsföljden av frågorna kunde variera något mellan de nio intervjuerna (Trost, 2005). Intervjuguiden bestod av sju frågor, utformade i enighet med inläsning av litteratur (Polit Beck, 2008; Granskär & Höglund-Nielsen, 2008) samt med hänsyn till uppsatsens syfte och frågeställningar.

Frågorna berörde informationen som intensivvårdssjuksköterskan gav till närstående, vilket ansvar intensivvårdssjuksköterskan upplevde att hon/han hade gällande informationen till närstående och den upplevda kontakten med närstående på intensivvårdsavdelningen. Vidare berörde frågorna nödvändiga egenskaper hos intensivvårdssjuksköterskan för att kunna ge

information till närstående, försvårande respektive förenklande faktorer på

intensivvårdsavdelningen för att kunna informera närstående, samt hur

intensivvårdssjuksköterskan fick återkoppling på den givna informationen.

2.4. Procedur

Avdelningschefen på intensivvårdsavdelningen där studien genomfördes, gav tillstånd till att genomföra studien. Studien genomfördes under en tvåveckors period i februari-mars 2011. Avdelningschefen informerade samtliga sjuksköterskor på gemensamt veckomöte gällande

studiens syfte och möjlighet till deltagande. Tjugo sjuksköterskor uppfyllde

inklusionskriterierna och fick ett numrerat informationsbrev med bifogat svarskuvert, adresserat till avdelningssekreteraren och författaren, tilldelat i sina postfack på arbetsplatsen. Informationsbrevet innehöll en beskrivning angående studiens syfte och utförande samt en skriftlig förfrågan angående deltagande i studien. Svarskuverten samlades in av avdelningssekreteraren i avsedd svarslåda. Totalt sexton intensivvårdssjuksköterskor tackade ja till deltagande i studien. Då nio respondenter beräknades vara tillräckligt inför denna studie, och tidsramen för studien var begränsad, togs således de nio första svarskuverten ut, av de 16 svarande och dessa respondenter inkluderades i studien. Detta bestämdes efter diskussion mellan författare och handledare. Tre män och sex kvinnor deltog i studien. Samtliga uppfyllde inklusionskriterierna för urvalet.

9

form av informationsbrevet. Därefter tillfrågades respondenten återigen angående deltagande i studien, då det poängterades att deltagandet var frivilligt och kunde avbrytas när som helst av respondenten utan att behöva ange orsak till detta.

Intervjuerna genomfördes i ett avskilt rondrum på avdelningen och varade mellan 15-25 minuter. Intervjun genomfördes med stöd av en intervjuguide. Ingen av frågorna ändrades under studiens gång, men författaren fick ibland upprepa eller förtydliga vissa frågor närmare för respondenten. Samtliga intervjuer spelades in på ljudfil. Endast författaren och handledaren hade tillgång till det transkriberade materialet och inspelningar raderades efter avslutad transkribering.

2.5. Bearbetning och analys

Analysen av intervjuerna utfördes genom kvalitativ innehållsanalys (Graneheim & Lundman, 2004). Syftet med innehållsanalys var att värdera samtalen på ett systematiskt och objektivt sätt. Granskär och Höglund-Nielsen (2008) beskriver att kvalitativ innehållsanalys är lämplig exempelvis där studier fokuserar på analys av texter, såsom vid intervjuer inom omvårdnadsforskning. I detta fall tillämpades en manifest innehållsanalys, vilken strävar efter att beskriva det som faktiskt står i texten utan några tolkningar. Samtliga intervjuer transkriberades ordagrant av författaren. Det transkriberade materialet lästes därefter igenom upprepade gånger för att författaren skulle kunna tillgodogöra sig texternas innehåll och kunna skapa ett helhetsintryck. Därefter togs meningsenheter ut och kondenserades av författaren, utan att relevant information gick förlorad. Det kondenserade materialet kodades och grupperades därefter till underkategorier och kategorier. Handledaren gjorde därefter en granskning av materialet, något som var viktigt för att försöka uppnå en samstämmighet gällande analysförfarandet (Graneheim & Lundman, 2004). Exempel på detta framgår av tabell 1. Kategorierna som användes skulle vara uttömmande och ömsesidigt uteslutande för att inga data skulle falla mellan två kategorier eller kunna passa in i två eller flera kategorier (Granskär & Höglund-Nielsen, 2008).

Tabell 1 Exempel på genomförande av innehållsanalys

Frågeställning Meningsenhet Kondenserad meningsenhet

Kod Underkategori Kategori

3: Vilka egenskaper anser intensivvårdssjuksköterskan

”Jag tror och hoppas att den

Tror och hoppas att empati är den

Empati Personliga Egenskaper

10 vara viktiga för att kunna

ge information till närstående? viktigaste egenskapen är att man har en empati” viktigaste egenskapen förutsättningar betydelsefulla för att kunna informera ”…man måste ta

det lite lugnt…”

Att kunna ta det lugnt Lugn ” att känna medkänsla med närstående och med patienten hjälper mycket på vägen” Känna medkänsla med närstående hjälper mycket på vägen Medkänsla

”Jag tror att man ska vara ganska lugn och öppen…”

Tror man ska vara ganska öppen

Öppenhet

”man måste känna att man kan ta sig tid……”

Känna att man kan ta sig tid

Stresstolerans

” jag går nog på dem på ett helt annat sätt…för att försöka

avdramatisera och vänta ut den första chocken…”

Att gå på dem för att avdramatisera och vänta ut den första chocken

Mod

”Ibland kan man bara vara med som ett stöd och finnas där”

Ibland kanske man bara är ett stöd, finns där

Stödjande Professionella

förutsättningar

”Man ska inte vara rädd för att få motfrågor” Inte rädd för motfrågor Oräddhet ”Man kan ju liksom inte bli för känslomässigt engagerad…”

Kan inte bli för känslomässigt engagerad

Kunna hantera sina känslor

”Man måste fokusera på det vi ska göra med patienten” …

Måste fokusera på patienten

Fokusering

”Tala klarspråk” Tala klarspråk Tydlighet ”Att man törs

säga såna där ord som… dör…”

Att tordas säga ”död”

Att våga använda ”jobbiga” ord ”Man måste ju

vara ärlig också. Det är ingen vits med att liksom försöka linda in informationen utan man måste säga ärligt vad man menar.

Vara ärlig, ingen vits att försöka linda in informationen, måste säga ärligt vad som menas

Ärlighet

11 ”Man måste

kunna läsa av närstående och prata en stund innan man ger informationen… Kunna läsa av närstående, prata en stund innan informationen ges Läsa av närstående ”vi har ju närstående i djup livskris och därför är det ju något som man dagligen måste kunna bemöta”

Närstående i djup livskris, något som man dagligen måste kunna bemöta

Närstående i kris Erfarenhet

”ju mer man vet, desto lättare är det ju att

informera…”

Ju mer man vet, lättare informera

Bakgrundsinformation

”att man är kunnig…man ska inte ta ett samtal som man inte känner att man behärskar, då kanske det är bättre att fråga någon annan”

Kunnig, man ska inte ta samtal som man känner att man inte behärskar, bättre fråga någon annan

Kunskap

2.6. Förförståelse

Polit och Beck (2008) och Granskär och Höglund-Nielsen (2008) ser författaren som en medskapare av texten genom sitt deltagande i intervjun och författaren kan därför inte ses som objektiv i sin roll. Resultatet i intervjustudien kan därmed inte heller ses som oberoende av författaren. Författarens förförståelse har viss betydelse i tolkningsprocessen. I detta fall studerar författaren till specialistsjuksköterska med inriktning mot intensivvård. Författaren har därmed fått viss insyn i hur kommunikationen och informationen i relation till närstående

utförs, genom att under den verksamhetsförlagda utbildningen kunna iaktta

intensivvårdssjuksköterskor i deras arbete och genom att själv delta aktivt i denna process. Denna insikt gör det svårt att bortse från tankar, kunskaper och förutfattade meningar om det som ska undersökas. Genom att ha en öppen inställning till studien och genom att åsidosätta sina egna åsikter och kunskaper, har författaren försökt undvika att detta inträffar.

2.7. Etiska överväganden

12

Dessa tre riktlinjer har uppfyllts genom att deltagandet i intervjuerna var frivilligt och när som helst kunde avbrytas utan att behöva ange orsak till detta. Respondenterna gav dessutom sitt skriftliga samtycke till deltagande innan forskningen påbörjades, på svarstalong i informationsbrev angående studien, som delades ut till sjuksköterskorna två veckor innan intervjutillfället. Data kunde inte härledas till enskild vårdpersonal. Materialet har endast avlyssnats och bearbetas av författare och handledare och kommer efter studiens avslut att raderas och kasseras. Intervjuerna innehöll inga känsliga frågor. Med detta tas även etikprövningslagens bestämmelser § 17 och 19 också tillvara. Respondenten fick också specifik information enligt § 16, om t ex projektets syfte, metod och övergripande information angående studien (SFS 2003:460).

3. RESULTAT

Analysen av intervjuerna följde studiens sex frågeställningar och utifrån dessa uppkom sammanlagt 9 kategorier och 31 underkategorier, som presenteras i tabell 2.

Tabell 2 Kategorier och underkategorier om IVA- sjuksköterskans upplevelser kring att informera närstående

Frågeställning Kategori Underkategori

1.Vad upplever

intensivvårdssjuksköterskan vara hans/hennes ansvar och uppgifter gällande att ge information till närstående?

Ansvar för mottagande och förberedelse av närstående

Mottagande

Skapa trygghet

Förbereda närstående

Ansvar för kommunikation med närstående

Patientens aktuella tillstånd

Språkets betydelse för informationen

Närståendes förutsättningar gällande informationen

Upplevelser av ansvar gällande informationen

Sjuksköterskans ansvar gällande informationen

13

Konsekvenser av utebliven information från läkare

2. Hur upplever

intensivvårdssjuksköterskan kontakten med närstående?

Upplevelser av förhållningssätt i kontakten med närstående på IVA

Närståendes betydelse

Bemötande av närstående

Prioritering av närstående

Begränsning av närstående

3.Vilka egenskaper anser

intensivvårdssjuksköterskan vara viktiga för att kunna ge information till närstående?

Egenskaper som upplevs betydelsefulla för att kunna informera

Personliga förutsättningar

Professionella förutsättningar

Erfarenhet

4.Vilka förutsättningar inom

intensivvården upplevs försvåra givandet av information till närstående?

Förutsättningar i arbetet som upplevs försvåra informationen

Arbetsrelaterad stress

Arbetsrutiner som försvårar

Personalsituation

Bevara sekretess

Tillgången till lämpliga lokaler

Intensivvårdsmiljön

5.Vilka förutsättningar inom

intensivvården upplevs förenkla givandet av information till närstående?

Förutsättningar i arbetet som upplevs förenkla informationen

Samarbete

Arbetsrutiner som förenklar

Dokumentation

6.På vilket sätt får

intensivvårdssjuksköterskan veta hur informationen tagits emot av närstående?

Sjuksköterskans upplevda möjligheter till respons på informationen till närstående

Direkt kommunikation med närstående

Skriftlig utvärdering

Kommunikation med kollegor

Upplevd betydelse av respons på informationen

Tacksamhet

Uppskattning vid engagerad personal

Vikten av feedback

14

underkategorierna som avslutas med citat från de intervjuade respondenterna. Detta för att respondenternas åsikter på ett så rättvist sätt som möjligt ska framkomma.

3.1. Intensivvårdssjuksköterskans upplevelse av ansvar och uppgifter gällande informationen till närstående

3.1.1. Ansvar för mottagande och förberedelse av närstående

Mottagandet av närstående ansågs mycket viktigt för samtliga respondenter i studien. Majoriteten av respondenterna poängterade vikten av att personligen möta upp närstående i närståenderummet, speciellt vid första besöket på IVA. Detta ansågs viktigt att presentera sig i sin profession och etablera en första kontakt med patientens närstående. Flera av respondenterna menade att det kunde löna sig att tala med patientens närstående så fort som möjligt,för att minska otryggheten och stressen.

”…om det är första gången som de kommer till intensivvårdsavdelningen och inte har varit inne på salen, så försöker jag alltid gå ut och möta dem i närståenderummet…och presentera mig för närstående och berätta att jag har hand om patienten”(2)

”Man har samtidigt ganska mycket att tjäna på att börja med att ge en liten kort information först…för då brukar det vara lättare för närstående att kunna sitta och vänta, än om man inte vet någonting…”(9)

Sjuksköterskan var vanligen den första som mötte upp närstående som kom till IVA och enligt respondenterna fanns det ofta ingen tid till att förbereda sig inför dessa möten. Några respondenter betonade att det var högst individuellt hur mottagandet och förberedelsen av närstående blev, beroende på i vilket tillstånd närstående befann sig. Enligt flera av de intervjuade respondenterna, uppvisade närstående vanligen förtvivlan, oro och chock. Det var betydelsefullt att sjuksköterskan försökte skapa trygghet och en lugn i denna svåra stund och i denna främmande miljö, genom närvaro, fysisk kontakt och ett lugnt bemötande. Respondenterna påtalade vikten av att finnas tillgänglig på salen för närståendes frågor och reaktioner.

15

”…om de fortfarande är i chockfas…då väljer jag kanske att inte informera…om någonting…utan man kan ske bara håller en arm runt dem…och säger nu går vi in och tittar på…patienten…din mamma….”(6)

Det ansågs väsentligt att förbereda närstående inför mötet IVA-patienten, eftersom det ibland kunde vara en obehaglig och påfrestande upplevelse att se sin närstående på IVA. Några av de intervjuade respondenterna klargjorde vikten av att förklara allvaret i patientens tillstånd, så att närstående skulle förstå. Det ansågs betydelsefullt att kunna ge närstående en beskrivning av hur patienten såg ut innan de gick in på salen. Flera av respondenterna nämnde att närstående kunde bli skrämda och känna obehag av all teknisk utrustning kopplad till patienten och att de hade många funderingar kring apparaturen. Respondenterna ansåg därför det väsentligt av att berätta för närstående om syftet med den tekniska utrustningen som var kopplad till patienten och att den hjälpte personalen att övervaka patienten. Det ansågs också nödvändigt att kunna förbereda närstående på att patienten hade ett förändrat utseende än vad närstående var vana vid.

”Om tillståndet…hur patienten mår…eftersom det är en intensivvårdsavdelning, så är det ju ofta om det är ett livshotande tillstånd, eller om det är stabilt…så det börjar jag alltid med att ge till dem…så att de vet…”(7)

”…jag brukar vara noga med att beskriva…och förklara lite grann…ofta ligger de ju i respirator… det kan ju bli lite jobbigt ibland när man kommer in och ser alla slangar och sladdar, för det ser mycket ut…men slangarna och sladdarna hjälper oss att ha kontroll…så att patienten blir bättre…”(6)

3.1.2. Ansvar för kommunikation med närstående

16

”… blodtrycket...cirkulatoriskt så ser det stabilt ut…det ser bra ut med andningen just nu…men vi är tvungna att använda mycket syrgas för lungorna är inte så bra…”(7)

”ja, egentligen är det väl renodlat vilka omvårdnadsåtgärder som man har gjort den dagen, sånt som man kunnat observera nära patienten, mer personligt…”(4)

Respondenterna ansåg det viktigt att inte ge för mycket information, utan att istället anpassa informationen efter de närstående. Majoriteten av respondenterna ansåg att det var relevant att undvika att berätta om prognoser och diagnoser, då patientens tillstånd snabbt kunde förändras.

”att försöka informera om att så länge patienten är på intensivvårdsavdelning så är den ju i behov av extra uppsikt och extra behandling…och just nu så ser det ut såhär. Men sen kan det hända saker som vi inte alls kan förutsäga…”(5)

3.1.3. Upplevelse av ansvar gällande informationen

Sjuksköterskan ansågs ansvara för att kunna förmedla en övergripande, kortfattad, tydlig och relativt enkel information till närstående och använda sig av ett okomplicerat språk, så att närstående skulle förstå. Trots att sjuksköterskorna tydligt visste vilket ansvar de hade i informationen, ansågs det att informationen tenderade till att bli medicinsk och överträda sjuksköterskans befogenheter för informationsansvar.

”att man försöker vara tydlig och väldigt enkel och rak i kommunikationen…för det är ju så mycket parametrar och slangar och sladdar och värden som egentligen inte närstående måste känna till…utan man försöker ta…ta en ganska enkel och rak information så….”(3)

I intervjuerna framkom att sjuksköterskorna tenderade till att ge vag information till närstående och flera av respondenterna talade om en rädsla för att säga för mycket och att det var viktigt att vara restriktiv i informationen till närstående.

17

en låg nivå på allting…som om de frågar hur länge kommer patienten vara här…”(5)

Flera av de intervjuade uttryckte tydligt vikten av att våga vara ärlig mot närstående och kunna delge närstående svåra budskap och uttrycka ord som kunde vara obehagliga men viktiga för närstående att höra, för att förstå den verkliga innebörden. Respondenterna hävdade att de bara gav sådan information till närstående som var dokumenterad eller bekräftad av läkare. Sjuksköterskans ansvar var även att för närstående kunna repetera information, för att underlätta för närstående att tillgodogöra sig informationen. Informationen till närstående brukade ofta inledas med att fråga närstående om de fått någon tidigare information, för att sjuksköterskan på bästa sätt skulle kunna lägga upp sitt samtal med närstående.

”Det är ju patienter som är riktigt svårt sjuka och som kanske till och med kommer att dö…att då kunna förmedla den informationen som behövs på ett vettigt sätt…det är ingen vits att försöka linda in informationen, utan man måste säga ärligt vad man menar och ändå liksom göra det på ett sätt som inte knäcker dem…”(4)

”det som jag känner att… helst som jag hört en doktor berätta för dem redan…eller som en läkare redan sammanfattat för mig till exempel i samband med en rond, så jag får det helt klart för mej själv också…”(1)

”jag brukar ofta fråga vad har de fått för information? …för då får man ju liksom ett utgångsläge vart man ska börja någonstans… så jag kollar av lite grann…”(7)

Sjuksköterskan tenderade generellt till att delge närstående mer medicinsk information, än vad som innefattade dennes ansvarsområde. Specifik läkarinformation, ansågs av respondenterna vara exempelvis information rörande kirurgi, infektion, röntgensvar och prognos. Det framkom att sjuksköterskan inte fick föregå läkaren med sin information och flera av respondenterna upplevde att de många gånger ställdes inför frågor från närstående där de tvingades låta närstående vänta, eller där de inte kunde uttala sig, utan fick hänvisa till ansvarig läkare.

18

bakom… så att jag i min tur inte har missuppfattat något…och så att det ska bli en bra information…”(7)

Sjuksköterskor ansåg det svårt att kringgå medicinsk information till närstående, trots att de föredrog att läkaren skulle ge den informationen. Det ansågs inte ovanligt att IVA-sjuksköterskan fick försöka kompensera läkarens uteblivna information till närstående och försöka täcka upp för läkaren, som var svårtillgänglig under jourtid. I intervjuerna framkom det att det endast i undantagsfall fanns möjlighet till gemensam information till närstående från läkare och sjuksköterska, något som sjuksköterskan gärna såg mer av och upplevde som någonting positivt.

”Däremot tycker jag nog att det lätt blir att vi generellt ger mera av en medicinsk information…helt enkelt för att det är för svårt att få läkarinformation under den tiden…”(1)

”Jag tycker att det är bra om man är med som sjuksköterska när det är ett riktigt informationssamtal med en läkare där man tar sig tid med närstående…men man har ju sällan tid att göra det tyvärr…det finns ju ingen sån rutin helt enkelt…”(9)

Flera av de intervjuade ansåg att det fanns en rädsla för att ge information som inte blivit bekräftad av ansvarig läkare, eller som inte respondenterna hört läkare berätta om innan. Känslan av att veta att informationen uppfattats korrekt av sjuksköterskan, var viktig för att sjuksköterskans information till närstående inte skulle innebära risker för missförstånd eller dubbla budskap. Däremot ansåg flera av respondenterna att information som de hört läkare ge till närstående, var även deras ansvar att upprepa för närstående.

” …sen säger vi allt man absolut bara vet, och inte någon osäker information som kan ändras, försöka och inte blåsa på med alla tankar man har kring patienten utan det som är bekräftat och sådär…”(3)

19

3.2. Intensivvårdssjuksköterskans upplevda kontakt med närstående

3.2.1. Upplevelser av förhållningssätt i kontakten med närstående på IVA

Närstående ansågs vara värdefulla för sjuksköterskan i dennes arbete och kontakten med närstående upplevdes som en positiv del utav arbetet. Sjuksköterskan såg den närstående som en viktig länk till patienten, något som gav sjuksköterskan tillfredsställelse i arbetet, då patienterna många gånger var svåra att kommunicera med.

”Jag tycker nästan att den kontakten är en av de roligaste grejerna med jobbet, eftersom patienten är nedsövd och inte kan kommunicera alls…”(2)

Flera av de intervjuade respondenterna ansåg att närstående på IVA var en självklarhet och de ansåg sig också ha stor vana och erfarenhet av att ha närstående med på salen. Det ansågs värdefullt med informationen om patienten som de närstående kunde bidra med och några av respondenterna hade ytterst stor respekt för närstående som höll de sjuka patienterna sällskap, stöttade och lugnade dem. I intervjuerna påtalade några respondenter vikten av att bemöta närstående på ett sätt som gjorde att de närstående kunde slappna av. Det ansågs också betydelsefullt att för närstående försöka föra samtalet med närstående kring positiva, personliga saker runt patienten, för att på så sätt involvera närstående i vården.

”oftast väldigt positivt. Man ser ju närstående som en tillgång… främst för patienten… och lite för oss också. De är ju en informationskälla för oss, när det gäller patienten… de känner ju patienten och vet ju bättre…”(3)

”… en del närstående tycker jag är ju ett väldigt stöd för oss för ibland har vi inte möjlighet att vara hos patienten och närstående sitter där och göra ju allt möjligt för patienten… … så det känns som att de nästan skulle få ta betalt för att de är här så många timmar och sitter…”(5)

”att man försöker plocka fram lite bra grejer om patienten… något typiskt för den mannen eller kvinnan… så att de kan få sitta och prata av sig lite grann, så lättar trycket…”(6)

20

”Jag tycker då att man kan göra väldigt mycket trots att de är där… för mig är det inget problem… är de med medans man håller på och pysslar, så hinner man ju prata med dem mycket mer… då kan man ju göra flera saker på en gång…”(2)

Några av de intervjuade sjuksköterskorna upplevde stress när närstående var närvarande på salen, eftersom det blev svårare att fokusera på sina arbetsuppgifter då. Det fanns en önskan att få prioritera patienten i första hand och det upplevdes svårt i närståendes närvaro. Närstående kunde upplevas påfrestande exempelvis när sjuksköterskan inte hade möjlighet att avsätta tid för dem, på grund av sin arbetssituation. Känslan av att i en akut situation tvingas välja mellan patienten och dess närstående och prioritera bort närstående, kunde upplevas olustigt för sjuksköterskan.

”det är både ock… när man får en patient som är akut sjuk, så vill man ju koncentrera sig på patienten, det är jätteviktigt att man informerar anhöriga, men det kan bli såhär att man känner att man måste välja vad man vill koncentrera sig på… på den här jättesvårt sjuka patienten… eller att stå och informera närstående…”(9)

Hur väl kontakten föll ut med de närstående, berodde till viss del på hur de närstående öppnade upp för kontakt och att detta var något som kunde variera. Det ansågs svårt att veta vad närstående förväntade sig av sjuksköterskan då närstående var mycket ledsen eller i chockfas.

”det beror ju liksom på… de närstående… vissa är väldigt sådär slutna… när närstående är i chockfas... det är svår…, den kontakten kan vara svår… just eftersom det är så personbundet… hur människor vill bli… vill att man ska bete sig, så då får man försöka pejla av lite grann… men det är svårt…”(8)

21

exempelvis som att be närstående lämna salen eller begränsa antalet besökare åt gången. Om sjuksköterskan använde sin makt till att begränsa närstående, var det viktigt att det gjordes på ett hänsynsfullt sätt.

”jag kan tycka att vi som personal ibland kan lägga egna värderingar på närstående, både på hur de beter sig och hur de… att det här är jobbiga närstående… att man kan få en negativ klang… och det är saker som absolut inte har någon relevans… jag tycker man ska vara rätt neutral när man pratar och att vi inte ska lägga några värderingar i hur de är…”(7)

”… sen är vi ju olika stränga… och då blir det ibland en snäll sjuksköterska och en dum sköterska… vissa tillåter att jamen du kan komma hit fast det egentligen inte är besökstid och andra vill att vi måste hålla hårt på det där… och själv är jag en sån som kan ge dem mackor… det tycker jag… måste man väl ändå få göra… man får väl på nåt vis försöka sköta det snyggt…”(5)

”ibland så får man ju sätta gränser också för dem… men man måste komma ihåg att de är i en väldigt speciell situation också… nu har vi ju begränsat tiderna lite grann… tidigare fick de ju vara här i stort sett hela tiden, sen får de ju gå ut när det inte passar…”(3)

3.3. Egenskaper som intensivvårdssjuksköterskan anser viktiga av för att kunna ge information till närstående

3.3.1. Egenskaper som upplevs betydelsefulla för att kunna informera

Ett professionellt förhållningssätt till närstående var väsentligt för att kunna informera närstående. Med professionellt förhållningssätt avsågs att sjuksköterskan kunde förhålla sig empatisk till närstående, utan att bli alltför känslomässigt engagerade, eller tvärtom, att bli känslomässigt kall. Några av de intervjuade respondenterna hävdade vikten av att fokusera på arbetsuppgiften och för att kunna göra det, krävdes det en viss känslomässig kyla inför hela situationen, vilket också ibland innefattade mötet med de närstående.

22

rädda livet på patienten för de närstående… det är ju inte min närstående… det är ju liksom inte mitt jobb att stå och gråta liksom… men det är klart att man blir berörd givetvis…”(9)

”Man måste fokusera på… på det vi ska göra med patienten… eh… så att man måste ha lite… vara lite känslomässigt kall… det ska jag kanske inte säga men man måste ha lite is i magen när man ska ge information… jag kan känna själv ibland… man kan känna sig lite kall… det är ju inte säkert att de upplever mig så… men …”(6)

Sjuksköterskan försökte inhämta så mycket information som möjligt om patienten och dennes tillstånd, genom läkare, kollegor och dokumentation. På detta sätt kunde sjuksköterskan känna sig säkrare och kunde på ett bättre sätt förbereda sig inför att ge information till närstående.

”Man måste ju ta reda på så mycket fakta som möjligt kring patienten för att kunna informera närstående… vet man inget själv är det ju svårt att informera, så ju mer jag vet desto lättare är det ju…”(4)

Det var betydelsefullt att kunna förhålla sig lugn gentemot närstående och att vara öppen och orädd för motfrågor. Detta medförde att sjuksköterskan kunde känna sig säkrare i sin roll i mötet med närstående. Respondenterna ansåg det inte väsentligt att i alla lägen kunna svara på närståendes frågor, utan det var accepterat att kunna återkomma med svar eller hänvisa frågan vidare till kollegor eller läkare.

”Jag kan hänvisa svåra frågor till ansvarig läkare…”(2)

Flera av de intervjuade vidhöll att närstående behövde få tid och att det var ytterst viktigt att sjuksköterskan inte visade sig stressad eller oengagerad, även om så var fallet. Att ha kunskap ansågs också ytterst viktigt enligt flera av de intervjuade respondenterna, som menade att det kunde bli problematiskt att ta ett närståendesamtal som sjuksköterskan inte behärskade kunskapsmässigt.

23

Det var nödvändigt att kunna sätta sig in i den närståendes situation och kunna anpassa informationen därefter. Att vara lyhörd och kunna lyssna och känna in stämningen var ord som flera av respondenterna nämnde som viktiga egenskaper, för att kunna inse när och om närstående var mottagliga för information. Erfarenheten spelade stor roll för att som sjuksköterska kunna klara av att möta närstående i olika kritiska situationer.

”de kan inte ta in någon information… det är omöjligt… då får man bara vara med som ett stöd och finnas där. Ja… det kan räcka… bara de känner sig trygga… sedan kanske frågorna kommer efter ett tag… kanske efter en timma… eller nästa dag kanske de kan tillgodogöra sig den informationen…”(7)

”… att man försöker sätta sig in i deras situation, för hur skulle jag känna mig om jag var i deras situation? och då får man ju anpassa informationen…”(6) ”Erfarenhet är ju en bra egenskap… även om man har jobbat som sjuksköterska och har informerat patienter och närstående så är det ju lite speciellt här på IVA… eftersom det kan stå mellan liv och död… inte alltför sällan faktiskt…”(3)

3.4. Förutsättningar inom intensivvården som upplevs försvåra givandet av information till närstående

3.4.1. Förutsättningar i arbetet som upplevs försvåra informationen

Sjuksköterskans arbetssituation och intensivvårdsmiljön ansågs av samtliga respondenter vara orsaken till stress. Det var ständigt ett högt arbetstempo och mycket oförutsedda och akuta situationer som förhindrade möjligheten att kunna planera sitt arbete utifrån egna önskemål, såsom när information skulle ges till närstående. Personlig stress och andra svårt sjuka patienter som sjuksköterskan ansvarade över ansågs också försvåra möjligheterna till att ge information. Flera respondenter påtalar olustkänslor gällande känslan av att inte hinna med närstående.

24

nästan undviker att titta på dem… känner att jag måste bara koncentrera mig på det här…”(2)

”man står och samtalar med närstående… och så börjar det larma och man måste springa därifrån… eller det ringer i telefonen och man måste svara… så den kan ju försvåra… så det är väl hela miljön kan man säga… sen är det mycket pling och plong och där sitter man och blir avbruten väldigt ofta…”(8)

En annan faktor som sjuksköterskorna tydligt och klart ansåg försvåra deras möjligheter till att ge närstående information, var bristande läkarkontakt på jourtid. Respondenterna påtalade även praktiska detaljer som kunde försvåra möjligheten till information, såsom att journalhandlingar och operationsberättelser, som bekräftade vissa svar från undersökningar och behandlingar, kanske inte alltid fanns att tillgå.

”en sak som försvårar mycket är läkartillgången framför allt på jourtid. På dagtid har vi ju otroligt läkartätt här och sen så precis efter ett visst klockslag, så blir det så att alla försvinner mer eller mindre och den som är kvar har väldigt mycket att göra och har nästan inte möjlighet att informera närstående… det är nog det som jag upplever svårt…”(9)

”ibland kanske man väntar på att… de kanske har glömt att skriva op-anteckningen, sådana praktiska detaljer… som fördröjer allting…”(5)

Det ansågs viktigt att läkarna tog sitt ansvar gällande den medicinska informationen, något som enligt sjuksköterskan inte alltid fungerade. Detta bestod i exempelvis att det ibland fanns flera ansvariga läkare för IVA-patienter och att patientens ansvariga läkare ofta tycktes glömma bort närstående, eller prioritera bort dem och respondenterna ansåg att informationsbiten ofta föll på dem. Det ansågs vara tillåtet att säga det som behövdes för att närstående inte skulle bli oroliga, tills läkaren kunde ge information. Däremot var det ytterst viktigt att inte föregå läkaren med information och därför hänvisade sjuksköterskan många gånger närståendes frågor till närståendes samtal med läkare. Flera av respondenterna ansåg det svårt att aldrig veta när läkare kunde ta sig an närstående och det kändes olustigt att inte kunna ge närstående besked om detta.

25

tycker jag ofta det blir svårigheter att få fram vem som ska informera och vem som ska informera fullständigt…”(7)

”Våra mest erfarna läkare, de är väldigt duktiga på att våga sitta ner alla tillsammans och ta den tiden för att informera närstående… tillsammans med sköterskan… men det är inte alltid så….nej… inte….”(5)

Flera av respondenterna ansåg det svårt att kunna ge information utan att riskera att bryta sekretessen. Det som försvårade möjligheterna till enskild information till närstående var bristen på lämpliga lokaler. Närståenderummet var ofta fullt av andra närstående och inne på salarna var det lyhört och svårt att kunna berätta något för närstående utan att obehöriga skulle få del av den informationen. Ibland tvingades närstående få information i lokaler där de blev uttittade av andra förbipasserande på grund av att de inte kunde finna någon avskild plats att samtala på, något som troligen upplevdes mycket olustigt inte minst för de närstående men även för sjuksköterskan.

”Vi har ju stora salar… tre-salar… och det kan ju sitta andra närstående… och då kan man känna lite att… ni ska lyssna… och andra lyssnar… så där får man ju försöka tänka på noga… att det kan vara lite svårt när andra hör…”(2) ”framförallt det här med sekretessen… närståenderummet… det finns ju små rum där och om man ska berätta något för närstående där så kan man ju ha stäng dörr, men ibland är det ju fullt av andra där… så det är ju väldigt lite utrymmen… väldigt trångt…”(7)

”ibland har vi ju bara det här… en glasbur… och närstående får sina tråkiga besked när de sitter såhär… och de känner sig så totalt uttittade för folk tittar inifrån salen och folk går förbi i korridoren och de sitter och gråter och man märker att… ja, det ska man väl undvika då…”(5)

26

”det skulle vara underlättande om man kunde säga att nu tänker jag prata med närstående och vill helst inte bli störd… om det fanns den möjligheten så vore det ganska bra… att någon annan kanske kunde backa upp under tiden… men det är svårt, för vi är inte så många, så vi kan inte göra det… det är svårt att få till…”(8)

”Kollegor emellan så gör man ju vad man kan… absolut… men man blir ju tvungen att lämna över mycket jobb många gånger… saker man inte hunnit eller kunnat… eller prioriterat att göra… och det kan vara svårt…”(1)

3.5. Förutsättningar inom intensivvården som upplevs förenkla givandet av information till närstående

3.5.1. Förutsättningar i arbetet som upplevs förenkla informationen

Flera av respondenterna påtalade att samarbetet på IVA mellan kollegor och mellan undersköterskor och sjuksköterskor var en god förutsättning för att kunna hjälpas åt med informationen. Det upplevdes avlastande när undersköterskorna besvarade telefonsamtalen från närstående och kunde svara på en del frågor rörande omvårdnaden, något som närstående vanligen frågade om, såsom om temperaturen eller blodtrycket.

”att undersköterskan kan ta telefonsamtalen, … ofta kan det ju vara ganska enkla saker… de vill veta hur patienten har sovit, har de feber eller såhär… och det kan ju de lika gärna säga…som vi…det viktiga är ju att de får informationen så fort som möjligt…”(5)

”att man hjälps åt och att man ser till att någon kan få komma iväg och informera… att jag får hjälp av mina kollegor… att det är okej …”(6)

Flera av respondenterna ansåg att de var prioriterade de tillfällen som fanns, för att kunna ge information och att informationen som gavs till närstående även var gavs effektivt, det vill säga oftast i samband med att sjuksköterskan utförde omvårdnadsåtgärder hos patienten.

27

Några respondenter efterlyste skriftlig dokumentation i patientjournalen om vilken information som givits till närstående och vilka ord som använts vid informationen. Detta ansåg respondenterna skulle kunna underlätta för kollegor då de tog över patienten vid sin passtart. I nuläget fanns inga rutiner för skriftlig dokumentation av vilken information lämnats till närstående, men några sjuksköterskor tillämpade en rutin att alltid dokumentera vad de sagt till närstående.

”Det vi skulle kunna göra tycker jag är att man skrev ner… orden som man berättar för närstående… alltså om det är en blodförgiftning eller såhär… för jag tror att ibland när man börjar informera så hör närstående liksom bara det ordet… de har blockerats totalt… och sen när de ska berätta informationen vidare så blir det helt fel …”(5)

Genom rapporten från kollegor om vad som sagts till närstående, fick sjuksköterskan mycket värdefull information. Den muntliga rapporteringen om vilken information som givits, fungerade mycket bra mellan kollegor och mellan undersköterskor och sjuksköterskor. Respondenterna önskade mer sådan information av läkarna och förväntade sig att få delges detta i samband med ronden eller genom att få delta i fler läkarsamtal med närstående. Det upplevdes förenklande för sjuksköterskan i hennes arbete, att rondande läkare ofta kände patienten väl, något som underlättade kontakten med närstående.

”fördelen är ju ändå att vi på dagtid har geografiskt nära till doktorerna ändå, på det sättet finns ju en god möjlighet att åtminstone få stämma av så att man vet vad man själv kan säga och inte säga…” (1)

3.6. Intensivvårdssjuksköterskans möjligheter till vetskap om hur information tagits emot av närstående

3.6.1. Sjuksköterskans upplevda möjligheter till respons på informationen till närstående

Flera av respondenterna fick någon form av gensvar på sin information genom direkt kommunikation med närstående. Genom att ställa frågor till närstående eller genom att besvara frågor från närstående kunde luckor i informationen täckas.

28

”att man frågar såhär att är det någonting ni funderar över så säg till… och de kanske svarar att nä, vi har nog fått svar på det mesta frågorna… då, då känns det ju bra…”

Respondenterna ansåg att informationen var färskvara och att närstående ofta glömde bort vad som sagts eller hade svårt att uppfatta informationen vid första tillfället. Stressen och chocken över det inträffade blockerade ofta de närstående och det var viktigt att sjuksköterskan noterade om närstående förstått, eller inte och erbjöd fler tillfällen till upprepning av informationen.

”det kan ju vara så att de inte kommer ihåg … och då brukar jag be dem gå hem och tänka efter och skriva ner frågorna på ett papper, så kan de komma tillbaka…”(8)

I intervjuerna framkom att sjuksköterskan kunde få feedback på sin information genom de närståendefoldrar som fanns på avdelningen och ibland fylldes i av närstående. Flera av respondenterna ansåg att de av kollegor fick veta hur närstående uppfattat informationen som de fått, genom att närstående talade med ett flertal vårdpersonal under vårdtiden av patienten och fick således höra samma information berättas av samtliga vårdpersonal, vilket verkade leda till trygghet.

”man hör ju på sina kollegor när man rapporterar över patienten … så kan de berätta att närstående fått veta det här och de reagerade sådär… det är bra att få veta… för mig…”

29

3.6.2. Upplevd betydelse av respons på informationen

Flera av de intervjuade respondenterna uppskattade kort och brev från patienter och närstående som skickades till avdelningen och tog till sig av den positiva återkoppling som det innebar. Det upplevdes positivt de gånger sjuksköterskan fick möjlighet att träffa närstående som besökte avdelningen långt efter avslutad vårdtid som uttryckligen visade sin uppskattning och tacksamhet. Något som närstående tycktes värdesätta, var när både läkaren och sjuksköterskan tog sig tid för närstående i form av gemensamma närståendesamtal. Respondenterna upplevde att det var själva samtalssituationen som avsattes för närståendes räkning, som verkade vara av störst betydelse, även om informationen kanske inte var så enkel att ta till sig. Positiv återkoppling kunde vara exempelvis när närstående uttryckte lättnad över att patienten vårdades på IVA och berömde den goda vården som utfördes av personalen.

”ja, rent allmänt så… personligen så vet man kanske inte riktigt i situationen alltid hur de tycker att… men ofta får vi ju tackbrev och så där, där det står att de blivit så väl omhändertagna och fått en bra tid så på så vis så tror jag… jobbar vi väl oftast rätt… men just i situationen… nej…”(9)

”Vi får mycket positiv feedback… de gånger som… så fort man har tid att sätta sig ner en liten stund så upplever jag det… konstigt nog så spelar det ingen roll vad man säger, utan bara det att man får en liten stund vid sidan om tillsammans, och både gärna läkare och sjuksköterska då tycker jag att de blir liksom väldigt tacksamma och nöjda!”(1)

”man ser att de blir trygga… och de förstår hur det fungerar här och de säger ju uttryckligen att jamen, det känns så skönt att han får ligga här… då känner man ju att man är på rätt spår…”(3)

30

närståendes sida. De flesta respondenterna önskade mer feedback på sin information för att kunna förbättra sig i denna roll.

”jag har ju som mål att uttrycka mig på ett bra sätt och lättförståeligt och säga liksom… rätt saker… eh… egentligen skulle man ju behöva spela in sig själv bara för att höra hur man låter…”(2)

De gånger närstående inte varit nöjda med informationen, krävdes det ofta en avsevärd prestation för att vända deras åsikter och upplevelser till något positivt och det var därför betydelsefullt att verkligen få respons på sin information till närstående.

”några gånger kanske man får höra att de inte är nöjda, att de upplevt att något inte varit bra… så kan man få lägga ner väldigt mycket tid på att förbättra informationen verkligen…”.(3)

4. DISKUSSION

Mottagandet och förberedelsen av närstående vid ankomsten till IVA ansågs av sjuksköterskan betydelsefullt och bidrog till trygghet och delaktighet för närstående. Informationen som gavs var övergripande och fokuserade på patientens aktuella tillstånd och omvårdnadsåtgärder, men tenderade dock ofta att bli medicinsk. Det upplevdes svårt att ge tydlig och klar information, eftersom patienttillståndet snabbt kunde förändras. Ett enkelt språk och möjlighet till upprepning av information, ansågs väsentligt för närståendes förståelse av informationen. Personliga och professionella egenskaper samt erfarenhet upplevdes viktiga för att informera närstående. Arbetsmiljö, stress och bristen på lokaler tycktes försvåra informationen, medan samarbete, dokumentation och förbättrandet av arbetsrutiner upplevdes förenkla informationen till närstående.

4.1. Resultatdiskussion

4.1.1. Intensivvårdssjuksköterskans upplevelse av ansvar och uppgifter gällande informationen till närstående

31