I föreliggande studie har författarna studerat kommunala verksamheters arbete med våld i nära relationer. Deltagare i studien är socialarbetare som har förklarat de stöd och resurser som erbjuds till våldsutsatta och våldsutövare. Författarna har även valt att undersöka socialarbetares upplevelser av arbetet.
- Hur är arbetet organiserat gällande våld i nära relationer inom kommunala verksamheter?
- Vilka bakomliggande orsaker kan det finnas i våldsamma relationer?
- Hur upplever socialarbetare sina möjligheter att kunna ge adekvat hjälp till både våldsutsatta och våldsutövare?
Resultatet visar att samtliga verksamheter har organiserat arbetet med våld i nära relationer genom att särskilja arbetet mellan myndighet och utförare. Verksamheterna har
specialiserade enheter för att kunna tydliggöra respektive funktion och arbetsuppgifter och kompetensförstärka kunskaperna. Det som urskiljs mellan verksamheterna är omfattningen av satsningar på arbetet med våld i nära relation. Ekström (2016) beskriver att verksamheter organiserar och gör satsningar i arbetet efter inflöde av ärenden. Gemensamt för alla
verksamheter är att det behövs fler anställda oavsett kommunens storlek och tidigare satsningar. Detta på grund av hög arbetsbelastning. Författarna anser dock att det är extra viktigt att anställa fler när socialarbetare är ensamma alternativt få anställda i yrkesrollen. Att vara ensam i yrkesrollen kan innebära ökade emotionella påfrestningar. Detta på grund av att den yrkesverksamma saknar stöd från kollegor som har förståelse för arbetets
svårigheter. Det är även av vikt att verksamheter ska vara förberedda för situationer där inflöde av antal ärenden kan öka. Till exempel har den pågående Covid-19 pandemin visat betydelsen av det.
Författarna resonerar att en konsekvens till följd av få yrkesverksamma kan vara att klienter inte får stöd i tid. Hög arbetsbelastning i kombination med få yrkesverksamma kan resultera i att det krävs prioriteringar för att hjälpa de mest akuta ärendena. Det kan vara direkt farligt. Till exempel kan en bedömning indikera att våldet inte är lika allvarligt och omfattande som i en annan relation. Samtidigt som situationen kan eskalera under vänteperioden för stöd och innebära hot för klientens säkerhet.
Resultatet visar att socialarbetare samverkar med andra verksamheter i syfte att tydliggöra funktioner för att erbjuda rätt stöd till klienter. Samverkan kopplas till systemteori (Teater, 2019) genom att olika verksamheter kompletterar varandra för att tillgodose klientens behov. Författarna anser att samverkan bör vara en pågående dialog för att säkerställa att det
fungerar och eventuella utvecklingsmöjligheter. Stödet ska vara tillgängligt och klienter ska inte behöva anstränga sig för att bli erbjuden rätt stöd. Stående samverkansmöten med verksamheter som man ofta kommer i kontakt med anses är fördelaktigt. I sådana möten kan professionerna diskutera om hur man kan underlätta i arbetet för varandra och för klienten. Resultatet visar vidare att det utförs bedömningar av våldets karaktär och individens
situation vid kontakt i enlighet med Karakurt et al. (2013). Författarna anser att det är viktigt att bedömningar är tillräckligt omfattande för att säkerställa klienters säkerhet. I
Justitieombudsmannen beskrivning av fallet från 2011 (diarienummer: 1703–2011) framgår det just hur allvarliga konsekvenser som bristande bedömningar kan få. För att hjälpa klienter i akuta situationer visar resultatet att skyddat boende erbjuds. Socialarbetare beskriver att denna insats fungerar bra. Frågan är dock hur bra detta fungerar när den våldsutsatta exempelvis måste fly med flera barn. Utifrån Ekströms (2017) studie kan det vara svårt att tillgodose bostadsbehov när den enskilde har flera barn.
Författarna anser i enlighet med socialarbetarna att skyddat boende är bra för att klienten ska få distans till relationen. En fundering är dock om insatsen är tillräcklig i arbetet med våld i nära relationer och hur effektivt det egentligen är. Detta då klienten ständigt behöver leva under stress och rädsla. Behandling med våldsutövare är viktigt för att förändra det våldsamma beteendet. Om detta inte sker kan det leda till att den våldsutsatta fortsätter leva i rädsla. Den våldsutsatta blir begränsad att flytta tillbaka till sin hemkommun och återgå till sitt liv. Detta på grund av eventuell oro att bli uppsökt av våldsutövaren. Författarna
reflekterar över hur en planering ser ut för att den våldsutsatta ska kunna återgå till vardagen. Det är något som inte framgår i föreliggande studie. Även om skyddat boende är behövligt vid akuta situationer, anser författarna att det krävs mer insatser för att nå ut till våldsutövare och motverka att våldet fortlöper.
Resultatet visar att individuellt samtalsstöd är den vanligaste insatsen, både till våldsutsatta och våldsutövare. Arbetet kan utgå från empowerment (Askheim, 2007) för att klienten ska kunna arbeta upp en resiliens (APA, 2020; Gitterman & Germain, 2008). Detta genom att klienterna får bearbeta sina känslor och får kunskap om våldet och dess konsekvenser. Samtidigt behöver inte samtalskontakten nödvändigtvis ha stärkande ambitioner eller effekt. Socialarbetarna upplever dock att arbetet gör skillnad för klienterna som ofta ger positiv respons på de stöd de fått. Utifrån detta resonerar författarna att samtalen fungerar
stärkande i praktiken även om det inte inledningsvis finns sådana ambitioner. Till exempel kan samtalen syfta till att klienten enbart ska få prata om sina upplevelser.
Flertalet socialarbetare upplever att det finns tillräckliga resurser i verksamheten för att kunna hjälpa klienter. Samtidigt visar resultatet att antalet ansökningar från våldsutsatta ökar samt deras behov av behandling. Är verkligen samtalskontakter tillräckliga? Författarna är kritiska mot att resurserna kan anses tillräckliga. Skulle verksamheterna ha tillräckliga resurser i arbetet med våld i nära relationer borde inte hjälpbehoven öka utan snarare
minska. Till exempel genom att kunna nå ut till våldsutövare och arbeta förebyggande mot fortsatta våldshandlingar. Inte minst utifrån resultatet som visar att det är vanligt att flera våldsutsatta kvinnor blivit utsatta av samma man.
Resultatet visar att flera socialarbetare upplever att arbetet är psykiskt krävande i enlighet med Karakurt et al. (2013). Det ökar vikten av professionellt stöd för att hantera det och behålla en professionalitet i arbetet. Detta i form av handledning eller samtal med kollegor och chefer. Författarna anser att det är positivt att samtala med kollegor i ett forum där de inte begränsas av sekretesslagen. Dock kan det anses viktigt att även få handledning av professionell utomstående, till exempel i form av en psykolog, men det framgår inte erbjudas till någon av socialarbetarna. Det kan tänkas vara positivt att få sådant stöd i syfte att minska risken för psykisk ohälsa hos yrkesverksamma. Får socialarbetare handledning resonerar författarna att de kan arbeta upp en resiliens (APA, 2020) som gör det lättare att hantera fortsatt arbete. Författarna anser därmed att det är viktigt att stöd ges till yrkesverksamma för att motverka hög omsättning av personal. Yrkesverksamma kan tänkas byta profession om arbetet upplevs allt för psykiskt påfrestande.
Resultatet visar att bakomliggande orsaker för våldsutsatta och våldsutövare är
dysfunktionella uppväxtförhållanden, missbruk och psykisk ohälsa. Ytterligare en faktor som kan öka risken för våld i nära relation är försämrad känslohantering där personen agerar i affekt. Försämrad känslohantering kan tänkas vara till följd av försämrade
uppväxtförhållanden. Författarnas förförståelse av bakomliggande orsaker har bekräftats efter insamlad empiri. Detta utifrån det författarna studerat om att föräldrarna utgör en trygghet och stor betydelse för barn under uppväxten. Vid försämrade uppväxtförhållanden kan det rubbas när föräldrarna istället utgör otryggheten.
Det som kan urskiljas i resultatet är att behandling med våldsutövare fokuserar på att hitta strategier för att undvika våldshandlingar. Författarna anser att behandling bör även rikta sig till att bearbeta traumatiska upplevelser och känslor från barndomen. Detta då försämrade uppväxtförhållanden återkommande beskrivs som en riskfaktor i föreliggande studie och tidigare forskning (Kolbe & Büttners, 2020; Wemrell et al., 2019; Yakubovich et al., 2018). Denna inriktning av behandling är inget som nämns av samtliga socialarbetare. Samtidigt förklarar en socialarbetare att ett flertal våldsutövare själva härleder våldsbeteendet till deras barndom. Varför fokuseras det inte mer på grunden i problemet under behandling?
Författarna är medvetna om att det kan vara en del i samtalsstödet men detta framkommer inte i utsagorna. Författarna anser att en försämrad uppväxt kan leda till problem i vuxen ålder som till exempel våld. Genom att bearbeta uppväxten kan det minska risken för att våldet fortlöper samt att uppväxten påverkar andra delar i livet som kan leda till problem. Till exempel missbruk eller psykisk ohälsa. Det även tänkas vara att våldsutövaren inte är
medveten om det den varit utsatt för alternativt upplever en skam över uppväxten. Därmed anser författarna att det är en ytterligare fördel att implementera uppväxten som en del av behandlingsprocessen.
I resultatet kan författarna urskilja ojämlikhet mellan könen, normer om könsroller samt maskulinitetsnormer som ökade risker för våld. Det kan även urskiljas i tidigare forskning där flera studier (Wemrell et al., 2019; Yakubovich et al., 2018) påvisar att maktdimensioner
och kön påverkar våldets förekomst. Socialstyrelsen (2019) menar att våldsutövare i tydlig majoritet är män medan de som utsätts i huvudsak är kvinnor. Detta bekräftas i föreliggande studie. Författarna anser att det är viktigt att vara medvetna om representationen i våld inom relationer. Det gynnar ingen att bortse från detta faktum och det främjar ingen förändring i samhället. Det kan därmed anses betydelsefullt att på en samhällsnivå arbeta för att mäns våld mot kvinnor ska förebyggas och upphöra. Inte minst utifrån de aktuella debatter till följd av flera dödsfall av kvinnor som dödats av män de haft en relation med (Stahle, 2021).