Resultatdiskussion

Resultatet visar att lärarna i undersökningen har förståelse för att de individintegrerade särskoleeleverna behöver mycket stöttning. Ett stöd som behöver fungera dagligen och över tid,

36

för att det ska fungera i klassrummet och kring eleven. Detta resonemang är något som Dewey (1980) diskuterade redan på 1980-talet; att barn är sociala varelser som behöver stöd av vuxna i samspel. Flera av lärarna lyfter det faktum att de har ett stort ansvar i att planera undervisningen för dessa elever, ibland på detaljnivå, och hitta passande material. Även detta går i linje med Deweys teorier om lärande. Dewey menar att pedagogerna har ansvaret att organisera och planera aktiviteter för eleverna. Det kan dock vara en utmaning att hitta rätt nivå och arbetssätt för att kunna hjälpa eleven med IF, påtalar flera av de intervjuade lärarna. Bland annat kan det vara svårt att veta hur mycket eleverna ska utmanas. En anledning kan vara svårigheter med att tydliggöra förväntningar på eleven.

I tidigare forskning diskuteras i studier från olika länder (Cagran & Schmidt, 2011 och Leatherman, 2007) att lärare önskar mer resurser till klassen, mer utbildning, bättre support från ledning. Det lyfts även att lärarna konfronteras med högre krav på att anpassa undervisningen till elever med IF. Utifrån vårt resultat ser vi att lärare som arbetar kring elever med IF i många fall önskar resurser till klassen, samtidigt som de känner sig trygga i arbetet. En del av lärarna får stöd av ledningen medan en del får vad som kan ses som mindre stöd. De flesta säger dock att de får stöd av sina kollegor. Flera av lärarna säger att deras arbetssituation har förändrats då det kräver mer planering och tid att göra anpassningar för att klara åtagandet för eleven som är grundskoleintegrerad. I Skolverkets allmänna råd (2014) lyfts att extra anpassningar innebär ett stöd av mindre ingripande karaktär som oftast är genomförbart för lärare att utföra i sitt klassrum för att underlätta lärandet och den dagliga samvaron. Vidare framhålls att det är viktigt att se över hur organisationen ser ut kring eleven och vilka resurser som kan fördelas. Här läggs ansvaret på rektorerna på skolorna (Skolverket, 2014). Flera av lärarna i vår undersökning berättar att de önskar mer resurser kring eleven, gärna i form av personal som exempelvis elevassistent.

I en spansk studie av Cardona (i Paju, Räty, Pittimaa & Kontu, 2016) lyfts att oerfarna lärare i längre utsträckning var positivt inställda till inkludering än erfarna lärare. En diskussion kring detta uppstod huruvida det kan kopplas till ålder och attityder. Vi upplevde att flertalet av våra yngre och mer oerfarna informanter har en positiv inställning till att ta emot individintegrerade särskoleelever. Vad detta bottnar i är svårt att veta. En hypotetisk förklaring skulle kunna vara, som vi upplever, den yngre generationens ofta mer toleranta synsätt.

Leatherman (2007) säger att flera lärare uttryckte att det var en utmaning att undervisa i ett klassrum med elever med olika svårigheter, men att lärarna lärt sig mycket och inte skulle vilja

37

vara utan erfarenheten. Att det är en utmaning att undervisa i en komplex klassrumsmiljö uttrycker även lärarna i vår undersökning. Däremot, överraskande nog, efterlyste inte lärarna någon önskan om mer handledning. Det kanske kan förklaras med att lärarna i vår undersökning säger sig vara trygga i sitt arbete kring elever med IF.

I studien som Leatherman (2007) beskriver kunde man i resultaten utläsa en efterfrågan bland lärarna att få delta i diskussioner kring inkluderande klassrum (Leatherman, 2007). Denna önskan kom inte fram på ett tydligt sätt bland våra intervjuade lärare. Cagran och Schmidt (2011) berättar att resultatet i deras undersökning visar att lärarna upplever att de konfronteras med att hantera högre krav på att klara att anpassa undervisningen till elever med lindrig utvecklingsstörning jämfört med elever som inte har lindrig utvecklingsstörning. I Cagran och Schmidts studie framhävs att det ställs högre krav på läraren att anpassa undervisningen till elever med IF, något som även flera lärare i vår undersökning lyfter. Bland annat beskrivs det som besvärligt då eleven i fråga hade ett helt annat behov av stöd från lärarna. I intervjuerna framkommer att inkluderingen tycks fungera bättre upp till mellanstadienivå. Därefter verkar den kompliceras i takt med att elevernas utveckling accelererar under högstadiet i jämförelse med den individintegrerade särskoleeleven.

En av lärarna i undersökningen anser att det är viktigt att lägga fokus på vad som är viktigt för varje individuell elev att lära sig för att längre fram klara sig i det vardagliga livet ute i samhället. Enligt Dewey (1980) är det viktigt att pedagogerna planerar aktiviteter som har betydelse när eleverna så småningom ska ut i samhället där teori och praktik går ihop. Dessa tankar går hand i hand med en av lärarnas tankesätt. En annan lärare är inne på samma linje då han vill ge sin elev en stabilare grund och inte enbart ytliga kunskaper för stunden.

Det vi däremot inte såg i forskningen men som kom fram under intervjuerna var vikten av nära kontakt med elevens föräldrar (hemmet). Här har vi som blivande speciallärare något att ta fasta på. Det kan uppfattas som självklart att jobba för en god relation till elevernas föräldrar, men i praktiken anser vi att det är svårare att få till. Ansvaret ligger hos lärare och föräldrar att jobba för en fungerande relation dem emellan, där elevens välmående står i centrum. I framtiden är det inte omöjligt att vi som blivande speciallärare arbetar med övergångar mellan skolformerna och blir delaktiga i processerna runt dem. Därmed är det intressant att få kännedom om hur det ser ut och faktiskt fungerar i praktiken, dels utifrån litteratur och studier men även utifrån vad resultatet säger.

38