Syftet med vårt arbete var att få inblick i exempel på vad som kan stödja eller möjliggöra för läraren i och kring konflikthantering, t.ex. lärarens personliga verktyg, arbetsmetoder i skolan, styrdokument. Vi utgick från frågeställningen Hur arbetar lärare med konflikter i klassrummet? Vår studie har resulterat i mer en fördjupning i t.ex. lärarnas förhållningssätt, erfarenheten, förebyggande arbete, än själva genomförande av konflikthantering.
Eftersom vi studerat ett fenomen indirekt via lärares berättelser om hur de hanterar konflikter (och inte via observationer), finner vi att det inte går att dra säkra slutsatser hur det går till i verkligheten, utan vi reflekterar vad vi hittat för ”guldkorn”, oavsett om det är sant överensstämmande med verkligheten eller inte. Däremot tar vi upp reflektioner om varför resultatet kan ha blivit så.
Vissa lärare har svårt att finna ord i att beskriva sina kunskaper i konflikthantering. Om detta beror på att de inte fått någon utbildning i konflikthantering och därmed dess terminologi, kan vi inte dra en säker slutsats om. Vårt intryck utifrån lärarnas uttalande är att erfarenhet spelar en större roll än metoder i den omedelbara konflikthanteringen (d.v.s. genomförande). Kan detta bero på att metoderna inte hunnits integreras hos lärarna när väl konfliktsituationer uppstår eller kan det vara så att det finns något i metoderna som lärarna känner motstånd till. Orsakerna kan vara t.ex. att lärarna känner eventuell brist på vetenskaplig förankring eller att de inte håller med sättet att arbeta i metoden som skolan valt.
Somliga lärare har vaga definitioner av konflikt mellan elever och lärare, men ger istället beskrivande exempel på situationer. Kan detta bero på att lärarna inte reflekterat över konflikter i denna relation tidigare eller att det kan vara svårt för lärare att se att det är en konflikt då man själv är en part?
De största insikterna vi fått utifrån lärarnas berättelser, är den varsamhet som lärarna verkar ha i sitt förhållningssätt till eleverna, lyssnandet samt lyhördhet för elevernas kroppsspråk. Är detta något som utvecklas med erfarenheten eller finns detta från början? Visst kan man ställa sig frågan om dessa uttalande är för att lärarna ska vara korrekta inför sin skolledning eller kollegor på samma skola som eventuellt läser studien i efterhand. Men vår
inställning är att vi fått ta del av uppriktiga exempel på hur verkligheten är. Detsamma gäller lärarnas positiva syn på konflikter.
Det förebyggande arbetet har visat sig vara omfattande i förhållande till genomförande och uppföljning, framförallt med värdegrundsarbete och likabehandlingsplanen som verkar ske tillsammans med skolans personal och alla elever. Frågan är om likabehandlingsplanen verkligen fungerar som handlingsplan och inte är en ”sagobok”, d.v.s. ett dokument som beskriver önskescenario på en skola eller att man bara har den utan att arbeta utifrån den.
Vi funderar även på hur resultatet i studien skulle blivit med den nya läroplanen. Skulle lärarna (och eleverna) känna mer mer stöd p.g.a. mer preciserade och tydliga riktlinjer vad gäller arbete med konflikthantering – förebyggande, genomförande och uppföljning eller kommer den ha samma funktion som den nuvarande läroplanen? Den nya läroplanen får kanske även konsekvenser för lärarens personliga verktyg som dialog och förhållningssätt? Detsamma gäller även om det kommer en ny skollag som skulle ge lärare andra befogenheter att hantera konflikter.
Vår spontana reflektion är att verkligheten har hårdnat med media och all den teknik som finns tillgänglig hos eleverna och att konflikter verkar bli allt tuffare när eleverna gått endast några år i skolan. Vi ser också att skolan som miljö är med och skapar konflikter inte enbart mellan läraren och elever utan mellan elever, både i klassrummet och på raster, där lärarnas ledarskap och förmåga till att kommunikativt arbeta med tydlighet och struktur är viktiga. Vi uppfattar att läraren behöver även ha fingertoppskänsla för vilka arbetsuppgifter som passar vilken elev vid en viss tidpunkt eller mognadsgrad. Frågan är om man som lärare i klassrummet har möjlighet att lyssna in varje elev? Vad händer då om de skolpolitiska vindarna blåser åt ett håll som talar för ökade krav på eleverna? Kan detta leda till ökade konflikter i klassrummet?
I vår studie såg vi att uppföljning är en relativt liten del i konflikthanteringen, även om vi ställde flera frågor om dessa till intervjupersonerna. Kan en anledning till detta vara att metoderna också betonar förebyggande och genomförande och inte brukar ha uppföljning som en del av det förebyggande arbetet? Vi upplever att dagens skolorganisationer är ”slimmade” p.g.a. påtvingad kostnadseffektivitet. Detta kanske är en anledning till varför uppföljning inte har så stor plats, att skolan inte har resurser i tid och personal att bearbeta skedda konflikter, d.v.s. att lärarna släcker ”konflikt”-bränder för stunden men har inte tid och ro att göra uppföljning för att man ska hinna med sin pedagogiska planering. Konsekvenserna av ovanstående eventuell anledningar ser vi att det kan bli att man inte lär sig av historien, vilket gäller både lärare, elever och skolledning.
De pedagogiska konsekvenser som vi ser, är att om lärare lägger ut konflikthantering på resurspersonal, går de miste om erfarenhet i att hantera konflikter och komma eleverna närmre genom samtal. Vad kan detta leda till för konsekvenser för elevens del vad gäller känslan av utsatthet? Vi ser att lärare behöver vara medvetna om vilka möjligheter en likabehandlingsplan kan ha som tagits fram i samarbete mellan personal och elever. Detta är beroende av en stark organisation med högt i tak. För att kunna utveckla sig i vardagen behövs en terminologi för erfarenhetsutbyte i arbetslagen samt tid för reflektion. Lärare har dock pressat tidschema och arbetsmöten handlar ofta om att lösa akuta problem.