I vårt resultat har våra informanter varit överens om mycket, bl.a. att de vanligaste
språkproblemen ligger inom det fonologiska området. Det är viktigt att upptäcka barn med språkproblem tidigt och alla som kommer i kontakt med dessa barn måste vara medvetna om vad olika typer av språk- och kommunikationsproblem är. Barnen kan ha problem inom en eller flera språkområden och även om barnen har problem inom samma område, kan svårigheterna se olika ut. Barnen är individer och har olika behov. De är överens om att samarbetet kring barn med språk- och kommunikationsproblem är mycket viktigt och att alla inblandade måste få information om vilka utredningar som har gjorts, vad som ska tränas samt vilka styrkor och svagheter barnet har. Våra informanter är också överens om att
individualisering är något som man måste tänka på hela tiden. När det gäller alternativa verktyg finns det inte ett hjälpmedel som passar alla barn med språkproblem. Detsamma gäller för läsinlärningsmetoder, där pedagogerna måste erbjuda flera olika metoder.
Flera av våra informanter anser att det är viktigt att arbeta med barnens självförtroende och att de får känna varje dag att de duger som de är. Ett barn med språk- och
kommunikationsproblem har kanske redan ett sämre självförtroende för att han/hon känner sig annorlunda i jämförelse med sina kamrater. När det dessutom kommer till att man ska börja prestera saker, att lära sig läsa och skriva, kan självförtroendet sjunka ännu mer. Då är det väldigt viktigt att pedagogen är lyhörd och vaksam, stöttar och ger beröm, lägger kravnivån i förhållande till kapaciteten m.m. Precis som Taube (2007) anser kan en förvirring hos barnet uppstå om lärarens krav och elevens förmåga inte stämmer överens.
Även om informanterna var överens om många saker fanns det också en del skillnader. Den största skillnaden är de svar som vi har fått från klasslärarna i språk- och
kommunikationsklassen jämfört med de andra informanternas svar. Klasslärarna i språk- och kommunikationsklassen ger oss mycket konkret information om hur de arbetar. De har mer specifik kunskap om barn med grav språkstörning, medan talpedagogen, logopeden och specialpedagogen berättar mer generellt om barn med olika slags språkproblem. Detta beror
41
på att de arbetar med enskilda barn som kan ha lättare eller svårare problem inom olika språkområden. Klasslärarna arbetar däremot med en grupp av elever som alla har en grav språkstörning. Mentorn till Pelle ger oss konkret information om hur pedagogerna arbetar.
När vi möter barn med språk- och kommunikationsproblem har vi i vår undersökning fått fram några viktiga aspekter som vi som specialpedagoger kan tänka på i arbetet med dessa barn. Barn med språk- och kommunikationsproblem är oftast visuellt starkare om man jämför med det auditiva. De kan vara ljudkänsliga, ha uppmärksamhetsproblem,
koncentrationssvårigheter, motoriska svårigheter och minnesproblem. De kan behöva enkelt material, med tydlig struktur och mycket bilder. I arbetet med barnen är det viktigt med konkret material, att arbeta med språklig medvetenhet, ha gemensamma upplevelser och att barnen får förförståelse. Vi måste också vara vakna för om barnet har språkförståelseproblem, som är svårare att upptäcka. Dessa barn behöver dessutom förklaring av bilder, eftersom de saknar många grundläggande begrepp. De kan också behöva långsammare studietakt, mindre omfattning av uppgifter eller helt ta bort vissa ämnen.
En sak som vi reagerade på var att tecken inte var ett självklart stöd i kommunikation vare sig för elever i grundskolan eller för språk- och kommunikationsklassen. Flera informanter nämner tecken som ett bra stöd, men vi får en känsla av att det inte är något som används regelbundet. Logopeden menar att tecken ska användas av så många pedagoger som möjligt i barnets omgivning och att det inte ska tränas med det enskilda barnet. Vi trodde att man i språk- och kommunikationsklassen kontinuerligt använde sig av tecken som stöd, eftersom man enbart arbetar med barn med grav språkstörning. En annan sak som vi reagerade på var att det inte finns några ”dragarbarn” med typisk språkutveckling i språk- och
kommunikationsklassen, vilket logopeden anser är mycket viktigt. Detta för att dragarbarnen kan utveckla språket hos barn med språk- och kommunikationsproblem. De ”dragarbarnen” som finns i språk- och kommunikationsklassen är de barn som kommit längre i sin
språkutveckling jämfört med övriga i gruppen. Bruce (2007) har också kommit fram till i sina studier att barn med språkstörning behöver samtala med barn i samma ålder som har en vanlig, typisk språkutveckling. Detta för att samtalet ofta blir mer innehållsrikt, man lyssnar mer på varandra, samt knyter an till vad samtalspartnern just sagt. I språk- och
kommunikationsklassen anser klasslärarna att deras elever har så stora språksvårigheter att ”dragarbarn” inte har den effekten som man vill tro.
42
Några få av våra informanter tar upp vikten av att prata öppet i gruppen om styrkor och svagheter. Barnen har rätt att känna att de duger som de är och alla är bra på någonting. Alla barn är unika individer med olika behov och förutsättningar.
Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla (Lpo 94, s. 3).
Detta leder oss till individualiseringsbegreppet, då individualisering är viktigt för alla barn men framför allt för barn i behov av särskilt stöd. Våra informanter tycker att det är viktigt att kartlägga och analysera varje individs specifika förutsättningar och behov. Även samarbetet kring barn med språksvårigheter är väldigt viktigt. Alla inblandade måste få information om vilka styrkor och svagheter som finns, vad som ska tränas och hur det ska tränas. Ett barn med en specifik språkstörning, t.ex. fonologisk eller pragmatisk, måste ju få den hjälp och träning precis på det området där det behövs.
Det gäller nog att vara flexibel och våga prova nya saker. Man får inte heller vara rädd för att fråga andra om hjälp. När det gäller språkproblem finns det experter man kan rådfråga och ha ett nära samarbete med, som t.ex. logoped, talpedagog, Specialpedagogiska skolmyndigheten. Man ska inte försöka lösa allting själv när det finns personer med specialistkompetens. När det gäller alternativa verktyg och stödinsatser är detta ett bra exempel på när man bör rådfråga andra. I språk- och kommunikationsklassen är medvetenheten om vad barnen behöver enorm och de har tillgång till flera specialpedagoger och logopeder som är experter inom detta område.
För att höja motivationen och lusten att lära är det viktigt att ge alla elever beröm och positiv förstärkning. I språk- och kommunikationsklassen får eleverna en stjärna när de har gjort en bokstav, vilket fungerar där för att höja motivationen eftersom alla eleverna behöver den extra moroten för att komma igång. På vilka andra sätt kan man höja elevernas motivation? Miljön ska vara anpassad efter elevernas behov och det krävs dessutom en språkstimulerande
omgivning. Elevernas behov och intressen skall vara i fokus och det är viktigt att pedagogerna utgår ifrån det barnet kan och har kännedom om närmst efterföljande stadier. Därför anser vi att vetskapen om Vygotskijs sociokulturella perspektiv och den proximala utvecklingszonen är en förutsättning för elever med språkstörning och andra svårigheter. Specialpedagogen med
43
inriktning tal och språk nämner Vygotskijs tankar om att veta vad eleven kan och vad som står på tur att läras in. Flera av våra informanter poängterar vikten av att undervisningen inte får vara för svår. Om eleverna känner tilltro till sin egen förmåga och får känna glädjen av att lyckas kommer elevernas lust att lära öka.
I vårt arbete kommer vi fram till att det är ett dilemma eftersom inte en läsinlärningsmetod passar alla barn med språk- och kommunikationsproblem. Vissa barn lär sig bäst med ljudningsmetoden och andra med helordsmetoden. Logopeden tror att helordsmetoden är lättare för de barn som har fonologiska svårigheter eftersom de har svårt att producera språkljud. I språk och kommunikationsklassen knäcker de flesta barnen koden med
ljudningsmetoden, men barnen måste erbjudas olika metoder för att lära sig läsa, för att låta barnen själva hitta sin strategi, hur de lär sig bäst. Precis som Myrberg och Lange (2005) skriver är det viktigt med stimulerande uppgifter, kunniga och engagerade pedagoger som kan stimulera eleverna att utveckla egna effektiva strategier.
Logopeden menar att när barnet ska lära sig skriva blir språkljuden mer synliga när de ska skriva motsvarande bokstav. Från att ha trott att det kommer att bli mycket svårt för ett barn med språksvårigheter att lära sig läsa, har vi nu insett att texten ger stöd till att lära sig
språkljuden. Hagtvet (2009) menar att för fonologiskt svaga barn kan skrivandet av bokstäver bli en hjälp när de ska uppfatta de enskilda språkljuden. Språkljuden blir mer konkreta och identifierbara när de visualiseras.