Resultatdiskussion

Vi valde att analysera de två vårdkontexterna, barn- och ungdomspsykiatrisk vård och vuxenpsykiatrisk vård, som en helhet istället för att göra två delstudier då underlaget ansågs för litet för att kunna göra jämförelser. Under datainsamlingen upplevde vi snabbt att det var samma tematik som uppkom inom barn- och vuxenpsykiatrisk vård och då bedömdes det att det fanns en fördel i att få en nyanserad helhetsförståelse än två snarlika delstudier. Nedan följer en diskussion av resultatet av vår analys i relation till vald teoretisk referensram (Peplau, 1997) samt tidigare forskning. Resultatkategorierna kommer att vara markerade med fet text. Subkategorier markeras med kursiv text. De olika faserna vävs samman med resultat och tidigare forskning i löpande text. Faserna som kommer att diskuteras är

orienteringsfasen, identifieringsfasen och slutligen arbetsfasen. Den fjärde och avslutande fasen kommer inte att diskuteras i relation till resultatet. Detta då resultatet främst berör inledande och pågående möten och relationer. I vårt resultat har det inte framkommit några digitala vårdmöten som berört avslutande kontakt.

Den inledande fasen i relationen beskriver Peplau (1997) som orienteringsfasen och här behöver sjuksköterskan förbli professionell men ändå vara hängiven och nyfiken på patienten. I vår studie syns detta i kategorin att mötas på distans där sjuksköterskan framhåller hur det digitala mötet ställer krav på att använda och utveckla den egna förmågan att kunna finnas där för patienten utan att rent fysiskt kunna visa detta. Detta relaterat till att exempelvis ha kunnat klappa en patient på axeln i det fysiska rummet, men då istället kunnat luta sig framåt mot skärmen och visat omsorg av patienten. Detta tas också upp i tidigare forskning (Cronin et al., 2021) där förekomsten av tydligare mimik lyftes fram för att till viss del kompensera för den del av kroppsspråket som inte var lika tydligt digitalt.

Det har även framkommit i tidigare forskning hur empati var av största vikt och då var det mindre viktigt om mötet hölls digitalt eller fysiskt (Bleyel et al., 2020). Detta kan kopplas samman med Peplaus (1997) tanke om att sjuksköterskan behöver förstå den egna hållningen i syfte att kunna förmedla den välvilja som ligger till grund för mötet. Den nyfikenhet som Peplau (1997) beskriver att sjuksköterskan behöver ha handlar mycket om att ställa

följdfrågor i syfte att utforska ett djup i patientens berättelse. Detta kan även ses i relation till att göra komplexa bedömningar och vikten av att ha tillräcklig kompetens för att kunna ställa rätt frågor och därigenom också kunna få en mer tillförlitlig helhetsbild.

I kategorin att hitta nya vägar synliggörs det hur sjuksköterskan behöver utveckla den egna förmågan att kunna lyssna och vara nyfiken på patienten men också att kunna tyda patientens röstläge och använda detta som ett verktyg i syfte att försöka tolka det som patienten egentligen säger, när det rent kroppsliga uttrycket inte finns tillgängligt. Även Peplau (1991) framhöll vikten av att kunna lyssna till patienten. Tidigare forskning tar också upp svårigheterna gällande kroppsspråket och hur det icke-verbala kan tänkas gå förlorat vid digitala möten jämfört med fysiska möten (Perera et al., 2020; Hasselberg, 2020). Peplau (1997) beskrev hur människor som inte mådde bra kunde vara känsliga för hur de

uppfattades av andra. Där behövde sjuksköterskan gå försiktigt fram i det som kunde vara nytt för patienten. Därvid kan tänkas vikten av att iaktta en ödmjukhet inför och vid digitala vårdmöten. En möjlighet som framkom i resultatet var att kunna utföra exponering i hemmet där patienten känner sig trygg vilket synliggjordes i att få en inblick i patientens hemmiljö. Detta kan sammankopplas med identifikationsfasen som påbörjas när patienten förstår att det finns hjälp att få hos sjuksköterskan (Peplau, 1991).

I vår studie fann vi att det överlag varit sparsamt med förberedelser inför digitaliseringen, vilket också framkom i tidigare forskning (Baird et al., 2020; Leeuw et al., 2020). Något som inte framkommit i tidigare forskning var dock sjuksköterskans inställning till den egna prestationen. I vår studie framkom däremot hur sjuksköterskan synliggör den egna

prestationen och vikten av att inte nedvärdera sin egen insats även om samtalen inte blir helt perfekta alla gånger. Detta kan ses i kategorin att hitta nya vägar där det framhölls hur viktigt det var att öva, men likväl också kunna acceptera att alla möten kanske inte kommer

att vara bra varje gång och att kunna ta lärdom av detta inför framtida möten. Detta

synliggörs i Peplaus (1991) teori om de fyra faserna där det handlar om att sjuksköterskan ska kunna gå emellan de olika faserna genom att kunna vara professionell och personlig men också kunna reflektera över den egna hållningen.

Handledning och självreflektion är viktiga delar i sjuksköterskans arbete. Detta framhölls av Peden (2015) vars studie utgick ifrån Peplaus forskning. När möten inte gått som tänkt så behöver sjuksköterskan i första hand se till det egna beteendet. Detta handlar exempelvis om att inte låta det egna känsloläget få fritt spelrum. Detta kan leda till att interaktionen mellan sjuksköterska och patient försvåras (Peden, 2015). Tillfällen för reflektion och handledning leder till att sjuksköterskan utvecklar sin professionella kompetens vilket också möjliggör säkrare och mer kvalitetsmässig vård.

I vårt resultat uppmärksammades att sjuksköterskor har fått knapphändig utbildning

gällande genomförandet av digitala vårdmöten. Detta blev tydligt i synnerhet i relation till att göra komplexa bedömningar. I resultatet framkom hur en sjuksköterska kände sig osäker och hjälplös vilket sannolikt hade kunnat avhjälpas om det funnits bättre förberedelse inför den digitala omställningen. I Svensk sjuksköterskeförening (2016b) står det hur

systemkunskap krävs för att möjliggöra säker vård. Detta innefattar bland annat hur vården är organiserad, hur tekniken fungerar och är konstruerad. Det är också av vikt hur man samtalar med varandra och hur samarbete bedrivs. Sammanfattningsvis kan man säga att resultatet av vården skapas genom ett samarbete och hur detta i sig är en viktig hörnsten i att bedriva säker vård.

Peplau (1991) framhåller vikten av hur sjuksköterskan och patienten behöver arbeta tillsammans och detta synliggörs i kategorin att mötas på distans, där aspekten att inte riktigt kunna fånga känslan i det digitala rummet utgör en svårighet i mötet med patienten. Emellertid framhölls i resultatet hur samarbete blivit möjligt där det kanske varit mer

oväntat. Ett exempel på detta var hur det framkommit att tekniska problem lett till att patienten tillsammans med sjuksköterskan fått arbeta tillsammans för att lösa svårigheterna. Det framkom också hur dessa tekniska utmaningar ibland bidragit till att locka fram skratt och skapa en glädje i stunden. Detta återfanns även i tidigare forskning (Cronin et al., 2021) likväl som att detta även bidragit till att vårdpersonalen blivit mer medvetna om de egna kroppsliga uttrycken och vilka budskap som kommuniceras.

Helhetsbilden visade sig vara en utmaning vid digitala vårdmöten och försvårade

möjligheterna att göra bedömningar. Det framgick i resultatet att det kunde vara bra att komma överens om hur man pratade i det digitala rummet för att minska missförstånd. En stor utmaning har varit att inte riktigt kunna se vad som pågår där utmaningen främst uppstått då kommunikationen behövt finnas mellan flera olika parter. Foye et al (2021) har pekat ut unga människor som en grupp som varit särskilt utsatta under omställning vid pandemin och digitala vårdmöten. Det har också förekommit att barn efterhand har öppnat upp och kunnat kommunicera mer genom det digitala (Cronin et al., 2021). Peplau (1991) fastslår särskilt hur viktigt det är att beakta att barn får vara delaktiga. Därför kan det tänkas att barn behöver förberedas inför det digitala vårdmötet i syfte att med sjuksköterskans hjälp minska eventuell oro. Först därefter kan det bli möjligt för sjuksköterskan att tillsammans

med patienten övergå till arbetsfasen, som handlar om att man faktiskt kan utföra den planerade interventionen. Peplau (1997) beskriver arbetsfasen som ett samarbete mellan patient och sjuksköterska som leder till att patienten får en bättre förståelse för sig själv och vad patienten behöver för hjälp för att kunna främja den egna hälsan. Sjuksköterskan har därför en viktig roll i att stödja patienten.

Att inte kunna läsa kroppsspråk och få ögonkontakt är något som beskrivits som en stor utmaning när det handlar om att göra bedömningar. När kroppsspråket och

ögonkontakten till viss del går förlorad så kan det leda till osäkerhet både för patienten och för sjuksköterskan. När man inte kan få direkt ögonkontakt eller kan se patientens

rörelsemönster så försvinner väsentliga verktyg som sjuksköterskan behöver i bedömningen. Detta innefattar även lukt och doft. En nackdel med att inte kunna se hela kroppsspråket kan enligt DiCarlo et al. (2021) leda till att relationen blir lidande.

Att hantera tekniken handlar bland annat om att uppleva skärmen som hinder. Hinder

på vägen kunde exempelvis vara dålig internetuppkoppling. Detta i sin tur kunde påverkat relationen mellan sjuksköterska och patient. Det kunde å andra sidan bli något positivt som sjuksköterskan och patienten delade men det kunde också skapa känslor av irritation hos patienten. Peplau (1997) tar fasta på att sjuksköterskan har relevant kompetens. I vårt resultat framkom hur sjuksköterskor som regel bara fått någon slags instruktion och sedan fått börja direkt med digitala vårdmöten. Att lära sig tekniken handlar om att sjuksköterskan behöver lära sig hur hon ska använda tekniken och säkerheten kring detta. Med förbättrad teknik kan det tänkas bli enklare med digital kommunikation mellan patienter och vårdgivare i framtiden.

I subkategorin att göra komplexa bedömningar synliggjordes hur sjuksköterskan bland annat arbetat med suicidriskbedömningar. Det kunde ofta upplevas svårare att utföra dessa bedömningar då patienten deltog digitalt. Om patienten stängt ned kamera eller om det uppstått störningar i uppkopplingen orsakade detta ytterligare svårigheter i bedömningarna. I tidigare forskning har patienter beskrivit att det känts svårt att prata om känsliga saker via en skärm (Bleyel et al., 2020) men det har även beskrivits hur patienter känt sig skyddade bakom en skärm (Hasselberg, 2020). Suicidriskbedömningar upplevdes svåra även i det fysiska rummet. I det digitala rummet upplevdes det bli än svårare eftersom detta kräver att sjuksköterskan har möjlighet att använda alla sina sinnen. Man skulle kunna säga att det blir paradoxalt och det beror mycket på vilken patient man har framför sig om komplexa

bedömningar går att genomföra digitalt, eftersom vissa patienter kanske öppnar upp sig mer än andra beroende på hur tryggt det känns. Där behövde sjuksköterskan använda all sin kunskap. I tidigare forskning framkom ingenting gällande suicidriskbedömningar vid digitala vårdmöten. I relation till det som framkom i vårt resultat kan detta tänkas vara

anmärkningsvärt då svårigheterna med just suicidriskbedömningar digitalt var något som upplevdes särskilt svårt av sjuksköterskorna i att göra komplexa bedömningar. Detta kunde kopplas till att patienten gjorde antydningar av suicidtankar och kort därefter kopplade ned sig från det digitala vårdmötet. Sett i relation till de faser som Peplau (1997) beskrivit kan det tänkas att patienten aldrig når till identifikationsfasen där sjuksköterskan har möjlighet att hjälpa patienten att uppleva hopp.

Betydelsen av att sjuksköterskan lyssnade var av vikt för att göra bedömningar. På grund av svårigheterna som uppstod genom att inte kunna läsa kroppsspråk och få ögonkontakt, kunde sjuksköterskan bara utgå ifrån det patienten berättade. Därför beskrevs det vara viktigt att kunna uppfatta vad patienten sa och vad patienten upplevde som svårast i stunden. Dessutom behövde sjuksköterskan vara lyhörd inför vad patienten behövde hjälp med just där och då. Hade mötet skett fysiskt, hade kroppsspråket kunnat ge viktiga ledtrådar för helheten vid exempelvis suicidriskbedömningar. Detta kan tänkas ha bidragit till hur känslor av hjälplöshet uppstått vid situationer där patienter uttryckt suicidala tankar. Delaney et al. (2017) skriver utifrån Peplau att en viktig del var att kunna mentalisera det patienten känner vilket blir en utmaning i att inte kunna läsa kroppsspråk och få ögonkontakt. Mentalisera betyder att känna in och kunna känna medkänsla till det patienten visar och berättar (Peplau, 1991).

I resultatet lyftes betydelsen av att sjuksköterskan kan lyssna, visa stöd och skapa trygghet vilket uppmärksammas i kategorin att skapa en relation. Sjuksköterskan behöver kunna rikta sin uppmärksamhet till att vara i nuet, visa empati och vara självmedveten kring det som händer i mötet (Delaney et al., 2017). Dessutom behöver sjuksköterskan skräddarsy sitt bemötande så att patientens erfarenheter står i fokus. Inför ett möte behöver sjuksköterskan stanna upp och centrera sig själv, lyssna och finnas tillgänglig för patienten. Det är väsentligt att kunna visa empati och anpassa sig till patientens känsloläge. Detta för att bättre kunna förstå patientens känslor men också sina egna. Sjuksköterskan behöver lyssna till patientens berättelse och ge respons och därigenom förbättra kommunikationen. Därigenom skapas en gemensam plattform som förhoppningsvis möjliggör att problemet förs närmare lösningen samtidigt som det öppnas upp möjligheter för sjuksköterskan att utforska problemet vidare tillsammans med patienten.

Peplau (1997) skriver att sjuksköterskan ska finnas som en källa för relevant information och assistans för patienten som jobbar med sitt hälsoproblem. Sjuksköterskan behöver lyssna till patientens erfarenheter och berättelse för att patienten därigenom ska få en större förståelse av sig själv. Rollerna som sjuksköterskan går mellan är att kunna stödja fysisk vård,

hälsoinformation, intervjuande och stöttande. Sjuksköterskan utvecklar därigenom sin professionella roll. Om sjuksköterskan får möjligheter att göra fler komplexa bedömningar digitalt kan detta medverka till att sjuksköterskan känner sig säkrare inom detta område.