Resultatdiskussion

Forskningsfrågorna var: Hur upplever barn bilder i barnböcker? samt Hur upplever barn handlingen i barnböcker? Studiens resultat bottnar i beskrivningar av barnens upplevelser av bilder respektive handling där kategorier som Erfarenheter uttrycks, Kreativitet i barns berättande och Känslouttryck blir tydliga är det centrala.

6.1.1 Barns uppfattningar av bilder i barnböcker

I barnens uttalande utifrån 5.1.1 Erfarenheter uttrycks visar barnen tydliga kopplingar till egna erfarenheter för att beskriva bilderna som de möter i barnböckerna. Jepson Wigg (2015) förklarar att människan ständigt omfattas av att skapa mening kring sitt eget liv genom att dela mig sig av det som händer till vardags eller som blir tillbakablick på det som hänt. Norlin (2013) förklarar detta utifrån att bilderboken utger inspiration för barn i deras lek, samtal och relationer och som Simonsson (2004) skriver att det leder barn vidare in i deras olika livsvärldar.

Under studien gav några av barnen liknande uppfattning för avsaknad av handling i boken som lästes upp för dem. Detta kan tyda på att barnen var vana vid en mer traditionell barnbok som innefattar både bild och text, vilket Dominikovic et al. (2006) poängterar är

betydelsefullt för att främja språkutvecklingen hos barn. Å andra sidan framhåller Skans (2011), Simonsson (2004), Ljunggren (2013) och Lye et al. (2017) att barn som kommer i kontakt med bara bilder i barnböckerna samtalar om det de ser, vilket även främjar deras språkutveckling, och bilderna fyller en lika viktig funktion som texten gör.

I barnens uttalande utifrån 5.1.2 Kreativitet i barns berättande visade barnen hur dem genom att dra paralleller mellan sitt eget liv och bokens bilder skapade egna handlingar utan att text var nödvändigt för dem. Utifrån Norlin (2013) innebar detta att barnen använde

bilderböckerna som ett hjälpmedel för deras samtal för att på så sätt bli vägledda in i barnvärlden likväl som vuxenvärlden genom deras fantasi exempelvis genom att använda kroppen för att läsa barnboken. Samtidigt innebar detta att barnen bildade en spontan lek i relation till bilderböckerna (Norlin, 2013). Genom den spontana leken blev det dessutom synligt att barnens lust för högläsningen blev tydligare när en av barnböckerna användes, då barnen fick använda sig av sin fantasi helt utan begränsningar. Simonsson (2004) fortsätter förklara att interaktionen mellan barnen och bilderböckerna tydligt visade på att barnen blev tillräckligt kompetenta att undersöka barnböckernas innehåll på egen hand utan text, men fortsätter att poängtera att de ibland behöver dela denna upplevelsen i samspel med andra barn. Denna interaktion visade sig då genom att barnen använde sitt finger till att följa barnboken med. Interaktionen med bilderna innebar samtidigt att barnen blev engagerad i litteraturen då fantasin fick komma till användning (Norlin, 2013).

I barnens utsagor utifrån 5.1.3 Känslouttryck blir tydliga uttryckte barnen på olika sätt bland annat känslouttryck eller genom att exemplifiera olika åtgärder de ville göra, exempelvis genom uttryck som Åh typiskt eller att de ville befria djuren från burarna. Barnen uttryckte även oro över att ett tåg som visade sig på en av bilderna skulle trilla ner från en hög höjd, att det var högt och att den kunde dö om den trillade ner. Ett av barnen uttrycker även bara dumma samtidigt som han pekar på bilden av en bur med ett djur i. Detta kan kopplas till Lye et al. (2017) som framhåller att barn som kommer i kontakt med olika konstverk, såsom exempelvis bilder i barnböckerna, svarar visuellt, kognitivt och kroppsligt genom att de pratar om det de ser, tänker och känner. Detta kan även i sin tur leda till att barnens självkänsla stärktes genom att vi studenter bekräftade vad barnen sa vilket visade på att delaktighet i gruppen (Kultti, 2012). Barnen uttryckte meningar som visade på att barnen satte det som skedde på bilderna i barnboken i nuet, alltså att det som hände även hände i verkligheten. Detta går att beskriva utifrån det fenomen som barnen uttryckte sig på genom att de satte barnböckerna i realtid genom uttryck som Fyy, elefanten! Ååå! Men den kanske kan bli fri om vi bara öppnar den lilla luckan? och bilderboken upplevs som verklig för barnen (Svensson, 2009).

6.1.2 Barns uppfattningar av handlingen i barnböcker

I barnens uttalande utifrån 5.2.1 Erfarenheter uttrycks använde barnen sina erfarenheter för att bearbeta barnböckerna på olika sätt och där samtalet hela tiden hölls igång, både innan och efter boksamtal samt både verbalt och med kroppsspråket. Genom att barnen använde sig av sitt finger till att kunna följa med i barnboken med enbart bilder kunde samtalet hållas

levande hela tiden vilket Chambers (2014) lyfter är en grundläggande regel för den som läser. Arnqvist (1993) fortsätter poängtera att dessa sammanhang ledde till att barnens tankar gavs utrymme för under diskussionen. Fingret som användes för att följa med i bilderna ledde till att bilderna på så sätt förstärktes. Fantasin som framkom gjorde att texten inte behövdes för att barnboken skulle kunna läsas, vilket även framkom genom att ett utav barnen uttryckte att Man måste bara säga. I processen att förstå både bild- och textbok fick barnens livsvärld ta plats uttryckt både i språk, upplevelser och känslor vilket Jönsson (2007) menar gav barnen nya perspektiv på den egna världen. När barnen fick dela med sig av sina olika erfarenheter menar Norlin (2013) att dem samtidigt fick utlopp för deras fantasier och att dessa sattes i rörelse. Enligt Jönsson (2007) blev det dessutom en viktig aspekt för författarna att kunna balansera mellan att låta barnens olika erfarenheter blir synliggörande i samtalen men samtidigt inte tappa den röda tråden i barnböckerna. Samtidigt innebar det att få en sammanhängande dialog mellan textbok och barnen för att på så sätt kunna växla mellan textinnehåll och verklighet (Jönsson, 2007). Detta genom att författarna ställde följdfrågor till barnen.

I barnens uttalande utifrån 5.2.2 Kreativitet i barns berättande visade det sig tydligt att barnen använde sin fantasi för att förklara varför en av barnböckerna inte hade någon

handling genom uttryck som Jag har trollat bort den eller suddat bort den. Detta kan kopplas till Norlin (2013) som menar att barns föreställningsvärldar framhävs genom dramatisering mellan barnböcker och den spontana leken. Det i sin tur skulle kunna leda till att barnen tillsammans skapade en handling om det inte redan finns någon i boken. Då barnen gav uttryck för att de hade trollat eller suddat bort texten fick dem komma på en berättelse själva utifrån bilderna som visade sig i barnboken. Genom att barnen såg fotspåren på varje bild i en utav barnböckerna upplevde författarna det som att barnen förstod att detta var något dem skulle följa efter. Dialogen utifrån barnboken gjorde att barnens fantasi sattes i rörelse (Norlin, 2013).

I barnens utsagor utifrån 5.2.3 Känslouttryck blir tydliga visade det sig att bokens innehåll framkallade olika känslor hos barnen. Uttryck som framkom var bland annat Jag tyckte den va fjantig.. fröken är ingen apa, du är ingen apa. Detta kan kopplas till att barn använder sina erfarenheter kopplat till känslor där de lyssnar och försöker förstå med hela kroppen

(Jönsson, 2007). Samuel var den som visade starkare känslor kring det som författaren läste upp då han valde att kasta iväg boken. Samuel upplevde vi tog till sig bokens innehåll på ett mer realistiskt sätt än vad resterande i gruppen gjorde. I relation till Marlar Lwin (2016) upplevde vi att de känslor som väcktes hos barnen även kan ha berott på den röst-modul en av författarna använde sig av under högläsningen, för att göra barnbokens handling mer effektfull då den inte innehöll några bilder. Barnbokens innehåll kan tänkas ha blivit förstärkt då barnen visade ett intresse av att vilja lyssna klart, men för verklighetstrogen för Samuels del. Då barnboken bland annat innehöll både rim och ljud menar Marlar Lwin (2016) vidare att barnen får ett ökat intresse för högläsning vid senare tillfälle.

6.2 Metoddiskussion

Studien bygger på de deltagande barnens olika uppfattningar, vilket grundar sig i den kvalitativa metoden. De semistrukturerade samtalsfrågorna gjorde att författarna kunde omformulera frågorna, vilket ledde till att det blev möjligt för dem att komma barnens olika livsvärldar lite närmre. Frågorna för samtalet tänktes noga igenom så att de inte blev ledande frågor, då detta skulle kunna påverka svaren. Dessutom begränsade författarna sig inte till själva innehållet utan lät barnen få äga tiden och låta dem prata om något som inte bara var relaterat till barnböckernas innehåll, utan även annat relaterat till deras liv (Jepson Wigg, 2015). Detta innebar även att författarna anpassade sig till barnens olika förmågor och lät inte tiden styra innehållet. Snittiden låg däremot på 15 minuter per tillfälle, vilket kändes lämpligt med tanke på åldern. Som tidigare nämnts genomförde författarna även studien på en annan förskola i södra Sverige, vilket egentligen inte var tanken från början.

Då författarna kände sig osäkra om materialet var tillräckligt för att kunna analysera kring bestämde de sig för att kontakta denna förskola, som även den vad känd för den andra

studenten sedan tidigare. Författarna skulle med fördel istället kontaktat båda förskolorna i ett tidigare skede för att ge de vårdnadshavarna tid att ta ställning till samtyckesblanketterna och på så vis eventuellt fått ett mer omfattande resultat.

Under samtalen med barnen upptäckte författarna att barnens beskrivningar kring deras känslor rörande barnlitteraturen blev svåra att fånga. Det är tänkbart att en omformulering av

frågorna skulle inneburit en större möjlighet för barnen att uttrycka sina känslor rörande barnlitteraturen.

Alvehus (2019) betonar att det finns både för- och nackdelar med att spela in ett samtal. Inspelningen kan verka som ett störande moment för den eller de som samtalet berör och kan påverka öppenheten hos personen. Detta var dock inget författarna märkte av, och då

informerade de ändå barnen innan studien startade om att de skulle bli filmade. Detta kan bero på att barnen har erfarenhet av att bli videoobserverade under andra tillfällen, eller att barnen kände sig bekväma med författarna. En del barn var väldigt öppna med att dela med sig av sina olika beskrivningar av sin uppfattning och koppla till olika erfarenheter av livsvärlden.

Detta kan bottna i att det redan fanns en relation mellan en av författarna och barnen, vilket Johansson (2003) menar är en viktig aspekt när forskaren närmar sig barns livsvärldar. Beslutet om att författarna skulle föra samtal med barnen har i efterhand visat sig vara ett bra beslut med den anledning att de inte ville ta risken att eventuellt missa vad något barn sa eller uttryckte sig under samtalen. Samtidigt förklarar Eidevald (2015) att en “handkamera” som styrs av den ena observatören kan verka stressande för de som observeras, därför valde författarna att placera ut både Ipads och telefoner, för ljudupptagning på, på väl uttänkta områden i rummet. Eidevald (2015) förklarar att placeringen av verktygen, framförallt kamerans placering, ofta är avgörande för hur en inspelad sekvens vid senare tillfälle kan analyseras. Varken förskola A eller förskola B hade ipads eller telefoner tillgängliga för författarnas studie just vid dessa tillfällen. Därför fick författarna istället använda sig av sina egna ipads och telefoner. För att skydda barnens integritet valde författarna att radera

materialet efter inspelad sekvens.

Att samtala med barn är både en utmaning men samtidigt väldigt givande, vare sig det sker i grupp om två och två eller flera. Det författarna var överens om var att det kan vara svårt att formulera frågor anpassade till barn i en viss ålder så att de blir begripliga för de att svara på. Detta kan dock grunda sig i bristande erfarenheter av att intervjua barn, även om detta har förekommit vid ett par tillfällen under utbildningens gång. Däremot fanns där något barn som inte var lika öppen med att dela med sig av sin beskrivning av sin egen uppfattning och erfarenhet av sin livsvärld. Detta kan tänkas bero på relationen till barnet eller

gruppkonstellationen barnet befann sig i som gjorde barnet tillbakadragen, men det kan även ha berott på andra aspekter just då. En av anledningarna till att några utav barnen vid ett par tillfällen inte uttryckte sig i frågor kan ha berott på att barnet inte förstod frågan eller bokens budskap, som i det här fallet syftar på två av fyra utav barnböckerna. Detta kan tolkas som ett

misslyckande från författarnas sida då de möjligtvis inte balanserade tillräckligt mycket mellan att ge barnen möjlighet att dela med sig av sina livsvärldserfarenheter och samtidigt bli engagerade i berättelsen, utan läste dessa två berättelser rätt upp och ned.

Den fjärde boken var svår att hitta. Bibliotekarien uttryckte en svårighet att finna en barnbok för barn i fyraårsåldern med enbart text och utan bilder utan att bli för avancerad. Här fick författarna göra ett undantag och vidga åldersspannet en aning, och bibliotekarien hittade istället en sagobok från sjuårsåldern med flera olika berättelser i. När de tittat igenom boken insåg de ganska snabbt att den inte lämpade sig för fyraåringar, och hittade istället Historien om den lille lyserøde drage, som var en godnattsaga men passade in på deras ändamål ändå. Vad författarna även reflekterat över i efterhand var att de kunde fört loggbok för att lättare ha i minne de olika steg som denna studie bygger på, vilket Bryman (2018) framhäver som metod där forskaren vill skapa ordning i vad som gjorts under olika tillfällen.

Under processen av studiens resultatet, då tre kategorier framkom, reflekterade författarna över att de gärna sett att de ställt mer följdfrågor till barnen rörande känslor, erfarenheter och deras kreativitet då det säkerligen hade givit författarna mer relevant material för vår studie.