Resultatdiskussion

Syftet med vår studie var att undersöka hur unga vuxna med lindrig utvecklingsstörning upplever arbetslivet. Speciellt intressant var de unga vuxnas tankar kring delaktighet på arbetsplatsen. Syftet var också att lyfta fram de unga vuxnas tankar kring hur skoltiden har förberett dem för arbetslivet. I resultatdiskussionen kommer vi att lyfta fram enskilda och gemensamma tankar från informanterna kopplat till vårt syfte.

En av våra informanters resultat avviker genom att hon inte trivs alls på sitt arbete. Trots den formella tillhörigheten på arbetsplatsen upplever en informant, Jasmin, sig inte delaktig på något sätt. Resultatet visar att informanten inte blir tillfrågad och inte heller har möjlighet att uttrycka sin åsikt. Vidare känner informanten att hon inte får något ansvar som hon anser att hon borde ha däremot ges hon ansvar för arbetsuppgifter som ingen annan vill ha. Utifrån resultatet ser vi att trivseln är beroende på upplevelsen av att känna delaktighet och ansvar. En reflektion vi gjort utifrån analysen är att de informanter som trivs bäst på jobbet är delaktiga utifrån flera aspekter i Molins modell. De informanterna som trivs bäst ansvarar för flera arbetsuppgifter samt anser också att arbetet är meningsfullt. Vi menar att självförtroende, snarare än funktionshinder, har betydelse för upplevelsen av delaktighet. Graden av självförtroende hänger i sin tur ihop med bemötandet och uppskattningen från omgivningens sida. Till exempel vilka möjligheter till samarbete, vilket ansvar samt vilken uppskattning den unga vuxna får av sina arbetskamrater och chefer. Detta menar vi att informanten Jasmin saknar på sin arbetsplats.

Vi menar att yrkestillhörighet är på vilket sätt en person identifierar sig med sin yrkesroll. En stark yrkestillhörighet betyder att personen känner en säkerhet i att utföra de uppgifter som yrket kräver. Liksom Arnell Gustafsson (1999) anser vi därför att praktiken är viktig, inte minst för personer med funktionsnedsättningen utvecklingsstörning för att kunna utveckla en yrkestillhörighet. Resultatet visar att samtliga informanter lyfter praktiken som en viktig del i deras gymnasiala utbildning. Informanternas tankar kring betydelsen av praktiken var ett resultat som vi inte hade räknat med i den utsträckningen som framkom. Några av informanterna menar att de inte lärt sig så mycket i skolan utan lärt sig på respektive praktik. Vi sökte svar om hur skolan förbereder de unga vuxna för arbetslivet, till exempel ställde vi frågor kring vilka kunskaper eller förmågor de har nytta av i deras nuvarande arbeten. Detta

51

hade informanterna svårt för att svara på och vi tror att detta dels beror på att frågorna var för abstrakta, dels på att informanterna hade svårigheter med att se kopplingen mellan kunskapsinhämtningen i skolan och det egna arbetet. De informanter som såg kopplingen var de som hade genomgått en branschinriktad gymnasial utbildning och som nu hade ett arbete inom samma område. Vi tror att praktiken ökar möjligheterna för unga vuxna som våra informanter att komma ut i arbetslivet och att få en riktig anställning. Detta framkom också i mötet med arbetsförmedlingen. Praktiken som informanten haft under gymnasietiden kan med stöd av arbetsförmedlingen förlängas efter gymnasiet och i bästa fall leda till en utvecklingsanställning. En av samordnarna på Arbetsförmedlingen jämför med 90-talet när han började arbeta med dessa unga vuxna. Han berättar att det då fanns en annan arbetsmarknad för unga vuxna med funktionsnedsättning. Han anser att arbetslivet nu har blivit mer specialiserat. Generellt ska man klara mer idag för att få ett arbete. Vidare menar han att deras uppgift som samordnare blir att kontakta företag för att lyfta fram och påtala arbetsuppgifter som kanske inte utförs där. Som ett exempel på detta lyfter han fram trivselassistent. Arnell Gustavsson (1999) belyser vikten av att individen ska kunna anpassa sig till de regler och normer som gäller i arbetslivet. Detta menar även arbetsförmedlingen som i ett dokument tagit fram kriterier för vad det innebär att lönearbete. Se bilaga 1. Vi menar att det är bra att det tydligt framgår vad som krävs av individer som våra informanter då de ska lönearbeta. En informant, Adam, uttrycker under intervjun en osynlig förmåga som vi tror att många arbetsgivare är intresserade av, nämligen lojalitet, det vill säga att komma i tid varje dag samt följa de regler som finns på arbetsplatsen.

Larsson (2000) anser att det finns en risk att personer med funktionshinder blir marginaliserade på framtidens arbetsmarknad. Arbeten med möjligheter till anpassade arbetsuppgifter försvinner. I stället blir många av jobben mer automatiserade och kvalificerade. Gustafson och Molander (1995) belyser vikten av arbetsgivarnas förhållningssätt och det allmänna konjunkturläget men också av arbetspolitiska stödinsatser. Till detta menar vi kan läggas individernas begränsade möjligheter till eftergymnasialutbildning. Hur ska våra informanter bli delaktiga och var en del av ett samhälle för alla om arbetsmöjligheterna begränsas av dessa ovan nämnda faktorer?

Normaliseringsprincipens tankegång belyses på ett sätt i Olsens studie (2009) där hans informanter påtalar vikten att bygga upp en självbild som en normal individ. Informanterna i Olsens studie har ett arbete utan anställningsvillkor som inte är avlönat. I vår studie belyses

52

normaliseringsprincipen från en annan synvinkel då Eva påtalar rätten till ett avlönat arbete på lika villkor och säger nej till en praktikplats som inte leder till en formell anställning.

En framtida uppgift för arbetsförmedlingen kommer enligt de själva, vara att hitta nya anpassade yrken för bland annat den målgruppen som våra informanter representerar. Goffman (2002) menar att de insatser i samhället som görs för stigmatiserade personer på ett sätt förstärker stigmatiseringen för dessa. Vi menar trots detta att arbetsförmedlingens insatser och stöd för dessa personer är en mycket betydelsefull väg in i samhället och i arbetslivet för individer som våra informanter. Molin (2008) påpekar olika aspekter av tillhörighet och menar att personer med funktionsnedsättningen utvecklingsstörning har en tillhörighet i omsorgssamhället och en i civilsamhället. Han menar vidare att individerna äger en form reflexivitet och på så sätt klarar av att röra sig mellan dessa tillhörigheter.