Malmö högskola
Lärande och samhälle
Skolutveckling och ledarskap
Examensarbete
15 högskolepoäng, avancerad nivå
”En helt vanlig känsla”
En studie om hur unga vuxna med lindrig utvecklingsstörning
upplever arbetslivet.
”Just an ordinary feeling”
A study on how young adults with mild intellectual disabilities
experience employment.
Lotta Appelros Morin
Camilla Eriksson
Speciallärarexamen Examinator: Lisbeth Amhag
inriktning utvecklingsstörning, 90 hp
Sammanfattning
I egenskap av speciallärare i grundsärskolan möter vi dagligen barn och ungdomar med funktionsnedsättningen utvecklingsstörning. Förhoppningen är att de i vuxen ålder ska få ett avlönat arbete och bli delaktiga på en arbetsplats. Tyvärr har inte unga vuxna med funktionsnedsättningen utvecklingsstörning samma valmöjligheter till eftergymnasiala studier eller för avlönat arbete som unga vuxna utan funktionsnedsättningen.
Syfte och preciserade frågeställningar
Syftet med studien är att genom en fenomenologisk inspirerad kvalitativ undersökning lyfta fram hur nio unga vuxna med lindrig utvecklingsstörning upplever arbetslivet. Speciellt intressant är de unga vuxnas tankar kring delaktighet på arbetsplatsen samt deras tankar kring hur skoltiden har förberett dem för arbetslivet. Följande frågeställningar är centrala i vår studie:
Hur upplever de unga vuxna sitt arbete utifrån trivsel, ansvar och yrkestillhörighet? På vilka sätt upplever de unga vuxna sig vara delaktiga på arbetsplatsen?
Vilka tankar har de unga vuxna kring hur den egna skoltiden förberett dem för arbetslivet?
Teoretisk ram
Empirin analyserades utifrån Specialpedagogiska skolmyndighetens delaktighetsmodell, Molins delaktighetsmodell (2004), Goffmans stigmatiseringsteori (2014) samt normaliseringsprincipen (Nirje, 2003).
Metod
Vi har valt en kvalitativ metod för vår studie där vi genomför semistrukturerade intervjuer med nio unga vuxna för att lyfta fram deras inifrånperspektiv. Alla informanter hade genomgått gymnasiesärskola och hade under intervjuperioden ett avlönat arbete med eller utan utvecklingsanställning, trygghetsanställning eller lönebidrag.
Resultat med analys
Studiens resultat visar att åtta av nio informanter trivs, känner sig trygga med sina arbetsuppgifter och sina ansvarsområden samt upplever sig vara delaktiga på arbetsplatserna. Åtta av nio informanter upplever att de får uttrycka sina åsikter och att de blir lyssnade på.
Samtliga informanter belyser praktiken som positiv och hade önskat mer praktik under sista gymnasieåret. Informanterna menar att de lär sig mer i en verklig kontext än i skolan. Vi anser därför att vi lärare måste bli bättre på att tydliggöra meningen med lärandet i skolan. Det vill säga ge eleverna större möjlighet till att förstå kopplingen mellan skolkontexten och deras framtida arbetsliv.
Kunskapsbidrag
Tidigare forskning har visat att individer med funktionsnedsättningen utvecklingsstörning har en önskan att skapa sig en identitet av att vara ”normal”. Att delta i arbetslivet och få en meningsfull sysselsättning bidrar till en ökad delaktighet och deltagande i samhället för dessa individer. Skolan bör arbeta för en verksamhet där normaliseringstanken råder. Detta för att minska klyftorna mellan skolformerna och skapa en bred normalitet genom att förändra elevernas attityder till varandra. I egenskap av speciallärare ska vi verka för att arbetslaget skapar en gemensam syn i värdegrundsarbetet samt arbeta för ett gemensamt förhållningssätt till våra elever. Ledningens ansvar i detta värdegrundsarbete är viktigt att belysa.
Specialpedagogiska implikationer
Informanterna i studien uttrycker att de lärt sig mer på praktikplatser än i skolan. Vi tror att detta beror på att de har svårigheter med att se kopplingen mellan lärandet i skolan och arbetslivet. Vi menar därför att vi lärare behöver bli bättre på att lyfta fram meningen med lärandet i skolan. Vi menar också att samverkan med arbetsplatser, studie- och yrkesvägledare och arbetsförmedlingen ska inledas i ett tidigare skede. Praktiken bör ske kontinuerligt under en längre tid och behövs följas upp, gärna tillsammans med andra elever.
Nyckelord: arbetsliv, delaktighet, funktionsnedsättning utvecklingsstörning, inifrånperspektiv, specialpedagogik.
Förord
Det har varit fantastiskt roligt att få träffa och samtala med de unga vuxna som medverkat i vår studie. Deras svar på våra frågor och deras tankar kring sina arbeten är byggstenarna i vårt examensarbete. Vi är mycket tacksamma för att de ville ställa upp. Vi är också tacksamma för den hjälp vi fått med att hitta dessa unga vuxna. Vi vill därför rikta ett stort tack till en pedagog och till en studie- och yrkesvägledare i Kristianstad samt till de två samordnare vi träffade på Arbetsförmedlingen i Malmö.
Kapitel ett (inledning), kapitel fyra (tidigare forskning) samt kapitel fem (teoretisk förankring) har i huvudsak skrivits av Lotta Appelros Morin. Kapitel tre (bakgrund) och kapitel sex (metod) har i huvudsak skrivit av Camilla Eriksson. Övriga kapitel: kapitel två (syfte); kapitel sju (resultat och analys) samt kapitel åtta (diskussion) har skrivits tillsammans av Lotta Appelros Morin och Camilla Eriksson.
Disposition
Examensarbetet inleds med en förklaring till val av problemområde och lyfter tankar kring arbete och arbetsliv för personer med funktionsnedsättningen utvecklingsstörning. I kapitel två presenteras syftet samt de tre frågeställningarna. Därefter får läsaren förklaringar på begrepp och en historisk tillbakablick som är en viktig förförståelse för fortsatt läsning. I kapitel fyra presenteras relevant forskning och i kapitel fem teorin som ligger till grund för analysen. Därefter följer metodavsnittet där metodval, urval, genomförande samt etiska aspekter lyfts fram. I kapitel sju presenteras resultat och analys utifrån ett inifrånperspektiv. Analysen av resultatet har till stor del utgått från teorier om delaktighet. Slutligen diskuteras resultat och metod i kapitel åtta. I samma kapitel lyfts även specialpedagogiska implikationer samt förslag på fortsatt forskning inom problemområdet för studien.
Innehållsförteckning
A study on how young adults with mild intellectual disabilities experience employment
1. Inledning ... 7
2. Syfte ... 9
2.1 Preciserade frågeställningar ... 9
3. Bakgrund ... 10
3.1 Utvecklingsstörning och arbetsmarknadsåtgärder ... 10
3.2 Historisk tillbakablick på arbetsmarknaden. ... 13
4. Tidigare forskning ... 16
4.1 Delaktighet ... 16
4.2 Tillhörighet ... 16
4.3 Arbetets betydelse för normaliseringen ... 18
4.3.1 Supported employment ... 20
4.3.2 Studentuppsatser ... 20
5. Teoretisk förankring ... 22
5.1 Delaktighet ... 22
5.1.1 Specialpedagogiska skolmyndighetens delaktighetsmodell ... 22
5.1.2 Molins delaktighetsmodell ... 23 5.2 Normalisering ... 24 5.3 Tre normalitetsbegrepp ... 25 5.4 Goffmans stigmatiseringsteori ... 26 5.5 Supported employment ... 26 5.6 Praktik på arbetsplatser ... 27 6. Metod ... 28 6.1 Metodval ... 28 6.2 Urvalsgrupp ... 28 6.3 Genomförande ... 28
6.4 Etiska aspekter ... 29
7. Resultat och analys ... 31
7.1 Sofia ... 31 7.2 Mohammed ... 34 7.3 Lena ... 35 7.4 Jasmin ... 36 7.5 Eva ... 38 7.6 Samir ... 40 7.7 Sören ... 43 7.8 Adam ... 45 7.9 Andy ... 47
7.10 Analys utifrån den tredje frågeställningen ... 48
8. Diskussion ... 50
8.1 Resultatdiskussion ... 50
8.2 Specialpedagogiska implikationer ... 52
8.3 Metoddiskussion ... 53
8.4 Förslag på fortsatt forskning ... 54
Bilaga 1 ... 62
Bilaga 2 ... 63
Bilaga 3 ... 64
7
1. Inledning
I egenskap av speciallärare i grundsärskolan möter vi dagligen barn och ungdomar med funktionsnedsättningen utvecklingsstörning. Det övergripande målet för all undervisning i grundsärskolan är att förbereda dessa barn och ungdomar för vuxenlivet och göra dem så självständiga som möjligt. Förhoppningen är också att de i vuxen ålder ska få ett avlönat arbete och bli delaktiga på en arbetsplats. Tyvärr har inte unga vuxna med funktionsnedsättningen utvecklingsstörning samma valmöjligheter till eftergymnasiala studier eller för avlönat arbete jämfört med unga vuxna utan funktionsnedsättningen.
Att kunna delta i arbetslivet, och få sin försörjning genom eget arbetet har stor betydelse för människors delaktighet och självbestämmande. Målet är att funktionshindrade personer ska ha samma möjligheter som icke funktionshindrade att delta i arbetslivet. Det förutsätter att eventuella hinder undanröjs eller minskas och att kompensatoriska insatser vidtas för att minska ojämlikheter mellan människor med respektive utan funktionshinder. (Nationell handlingsplan prop. 1999/2000:79)
Ineland, Molin & Sauer (2009) hänvisar till en studie av Riksförsäkringsverket (2003:15) i vilken det framgår att människor med intellektuella funktionshinder i mycket högre grad än andra funktionshindrade är verksamma i daglig verksamhet, har arbete med lönebidrag, skyddat arbete eller praktikplats. Enligt studien är det endast 1,6 procent av männen och 1,0 procent av kvinnorna som befinner sig på den öppna arbetsmarknaden. Personer med utvecklingsstörning har, sedan handikappreformens genomförande 1993, lagstadgad rätt till daglig verksamhet enligt lagen om särskilt stöd och service (LSS§9:10). Syftet med reformen var att göra personer med funktionshinder mer delaktiga och jämställda i samhället men man kan ju ställa sig frågande till om det verkligen blev så?
Socialstyrelsens lägesrapport från 2006 lyfter bland annat fram att många personer med funktionshinder har någon form av sjuk- eller aktivitetsersättning. Vidare konstateras det att få personer med funktionshinder var registrerade hos arbetsförmedlingen.
8
Alltför många personer med funktionshinder saknar delaktighet på arbetsmarknaden, vilket påverkar deras levnadsförhållanden. En konsekvens är att dessa personer därigenom är mer ekonomisk utsatta. Flera andra viktiga livsområden påverkas också negativt av arbetslöshet, som exempelvis den psykiska och fysiska hälsan samt också sociala kontakter […] (Socialstyrelsen 2006, s.10)
Att ha ett arbete att gå till betyder att ha ett normalt livsmönster, vara som alla andra – inte avvikande eller annorlunda. Den senaste forskningen om personer med funktionsnedsättningen utvecklingsstörning och skol- eller arbetsliv har visat att dessa individer har en strävan att komma bort från stämpeln som avvikande och en önskan att skapa sig en identitet av att vara normal (Molin, 2004; Szönyi, 2005; Larsson, 2006). Att ha en likvärdig och meningsfull sysselsättning är en viktig pusselbit i denna normaliseringsprocess.
Mineur (2013) har genom sin forskning i gymnasiesärskolan tagit del av elevernas beslutsamhet inför framtiden och livet efter skolan. Hon menar att trots att ungdomarna är medvetna om att utmaningarna är många ger de uttryck för en målmedvetenhet. Hon skriver:
Framförallt handlar det om att få ett jobb då det är en förutsättning för att kunna leva ett självständigt liv. Vidare ses ett jobb som en grundförutsättning för att kunna leva ett liv som andra, bland annat omfattandes familj. (Mineur, 2013 s.226)
Den svenska skollagen (SFS 2010:800) slår fast att vi ska ha en skola för alla och ja, det är fantastiskt att alla har rätt att gå i skolan och utveckla sina förmågor. I teorin är det en inkluderande tanke men hur är det egentligen i praktiken då vi i Sverige har parallella skolformer där en av skolformerna särskiljer sig direkt genom benämningen; Särskolan. Vidare behövs det belysas hur dessa ungdomar som gått i särskolan, och som upplevt sig stigmatiserade under sin skolgång, ska kunna gå ut i livet och vara delaktiga i ett samhälle för alla.
Vi har under utbildningens gång alltmer funderat på vad som händer med våra elever efter avslutad skolgång. Vi vill därför, genom vår undersökning, ta reda på hur några unga vuxna som genomgått gymnasiesärskolan upplever sig klara arbetslivet. Med vår studie vill vi bidra med ett inifrånperspektiv – det vill säga det är de unga vuxnas röster och deras perspektiv som ska komma fram i studien.
9
2. Syfte
Syftet med studien är att undersöka hur unga vuxna med lindrig utvecklingsstörning upplever arbetslivet. Speciellt intressant är de unga vuxnas tankar kring delaktighet på arbetsplatsen. Syftet är också att lyfta fram de unga vuxnas tankar kring hur skoltiden har förberett dem för arbetslivet.
2.1 Preciserade frågeställningar
Hur upplever de unga vuxna sitt arbete utifrån trivsel, ansvar och yrkestillhörighet? På vilka sätt upplever de unga vuxna sig vara delaktiga på arbetsplatsen?
Vilka tankar har de unga vuxna kring hur den egna skoltiden förberett dem för arbetslivet?
10
3. Bakgrund
3.1 Utvecklingsstörning och arbetsmarknadsåtgärder
Nedan följer förklaringar av begrepp som läsaren träffar på i vår studie samt orienterande information om studiens problemområde. Genomgången bygger på styrdokument, informationsmaterial samt samtal med samordnare på en arbetsförmedling.
Utvecklingsstörning
Grunewald (2004) definierar utvecklingsstörning som att en individ under sin utvecklingsperiod har fått en bestående nedsättning av sina begåvningsfunktioner. Enligt Grunewald är utvecklingsstörning en nedsättning av hjärnans intellektuella funktioner, med andra ord de funktioner vi använder när vi förstår, tänker och minns. Tideman (2000) och SOU (2003:35) menar att förenklat kan man ange att utvecklingsstörning ofta definieras utifrån tre sätt: medicinskt/psykologiskt, socialt och administrativt. Där administrativt betyder vilket stöd individen är i behov av. Utvecklingsstörning är en funktionsnedsättning i hjärnan och nedsättningen kan ge svårigheter att förstå, bearbeta ny kunskap, använda sig av kunskapen samt att individen kan behöva mer tid för att lära sig och minnas saker. Specialpedagogiska skolmyndigheten (spsm.se) skriver att utvecklingsstörningen är olika för olika individer. Utvecklingsstörning kan ge svårigheter med abstrakt tänkande. Språkutveckling, rums- och tidsuppfattning blir ofta påverkade av nedsättningen. Enligt Ineland, Molin & Sauer (2009) definieras utvecklingsstörning som lindrig, måttlig eller grav.
Grundsärskola
De elever som inte kan tillgodogöra sig utbildningen i grundskola och gymnasieskola och har bedömts inte kunna nå kunskapskraven på grund av funktionsnedsättningen utvecklingsstörning, erbjuds grundsärskola eller gymnasiesärskola (Skolverket, 2011). Grundsärskolan är en obligatorisk skolform, årskurs 1-9, som består av utbildning inom ämnen eller ämnesområden. Grundsärskolan har två inriktningar: inriktning grundsärskola ämnen samt inriktning träningsskola ämnesområden. Elever med lindrig utvecklingsstörning läser inriktning grundsärskola ämnen. Grundsärskolan har samma betygsskala som grundskolan när de gäller de godkända nivåerna A, C och E. Eleverna kan inte få betyget F. Elever med måttlig eller grav utvecklingsstörning läser inriktning träningsskola ämnesområden. Enligt Skolverket och Skollagen erbjuder inriktning träningsskola fem ämnesområde: estetisk verksamhet, motorik, kommunikation, vardagsaktivitet och
11
verklighetsuppfattning. Träningsskolans läroplan avser kunskapskrav i två olika nivåer samt intyg vid avslutad skolgång i årskurs 9. De elever som har möjlighet och rätt att söka till grundsärskola ska enligt skollagstiftningen bedömts ha funktionsnedsättningen utvecklingsstörning. Inskrivning sker genom en utredning som består av en: social-, psykologisk-, medicinsk-och pedagogisk bedömning (Skollagen 7 kap. 5§).
Gymnasiesärskolan
Den tidigare läroplanen för gymnasiesärskolan var Lpf 94. Läroplanen innehöll tre olika former av program: nationella, specialutformade samt individuella. Det fanns åtta nationella program och samtliga former av program var fyraåriga. De betyg som sattes i de nationella programmen var godkänt och väl godkänt (Skolverket, 2008; Lpf94; skolverket.se). På grund av kritik som bland annat hävdade att utbildningen var mer omsorgorienterad än kunskapsorienterad inleddes en utredning. Denna utredning resulterade i en ny läroplan för gymnasiesärskola, Gysär13. Fortfarande är gymnasiesärskolan en frivillig skolform och omfattar en fyraårig utbildning. Gymnasiesärskolan består nu av nio nationella program och två individuella program som yrkesträning och verksamhetsträning. Skolformen erbjuder också specialutformade program. De individuella programmen erbjuder en utbildning där eleverna läser efter ämnesområde. Programmet är för de elever som behöver en utbildning som är anpassad efter sina egna behov och förutsättningar (Skolverket 2015, skolverket.se).
Funktionsnedsättning
Funktionsnedsättning beskriver nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga (SOU 2008:77).
Funktionshinder
Funktionshinder beskriver begränsningen som en funktionsnedsättning innebär i relation till omgivningen (SOU 2008:77).
Arbetshandikapp
Arbetshandikapp är den begränsning som en funktionsnedsättning innebär i relation till arbetet.
12 Handikappreformen
Handikappreformen kallas den reform som genomfördes 1993 och som gav personer med funktionshinder lagstadgad rätt till särskilt stöd och service (LSS). Utgångspunkten för reformen är principen om alla människors lika värde och lika rätt. Strävan är att utforma samhället så att det blir tillgängligt för alla medborgare. Funktionshindrade personer ska ha rätt till sysselsättning och målet är att uppnå full delaktighet och jämlikhet för alla individer (Larsson, 2006).
Arbetsförmedlingen
I samtal med två samordnare på arbetsförmedlingen berättar de hur handläggningsproceduren går till för unga vuxna med funktionsnedsättningen utvecklingsstörning. I samtalet får vi bland annat kunskap om de olika anställningsformerna och försörjningsstödet. Proceduren inleds med ett kartläggningssamtal under hösten, sista gymnasieåret, och därefter träffar samordnarna de unga vuxna två gånger under våren. Utifrån beslut från ett kommande möte är det sedan samordnarens uppdrag att hitta en praktikplats där ungdomarna får prova sin arbetsförmåga. Uppdraget som samordnarna sedan har är att stödja de unga vuxna till ett varaktigt arbete så att dessa ska kunna försörja sig själv. Under den inledande praktiktiden få de unga vuxna aktivitetsersättning. Om praktikperioden leder till anställning berättar samordnarna att det är riktiga anställningar som gäller. De berättar att arbetsgivaren anställer på samma villkor som andra anställda. De har semester, rätt till sjukfrånvaro samt sjukpenning. Lönen är enligt branschavtal, de har försäkringsskydd och kan bli uppsagda på samma villkor som övriga anställda. De unga vuxna har däremot anpassade arbetsuppgifter. Samordnaren menar att arbetsgivarna är intresserade av denna grupp av unga vuxna om de kan visa på vad det innebär att lönearbeta (Se bilaga 1).
Aktivitetsersättning
Aktivitetsersättning (6500kr/mån) kan erhållas via försäkringskassan om det finns ett läkarutlåtande som styrker detta, helt eller delvis, nedsatt arbetsförmåga under minst 1år. Ofta är arbetsförmedlingens bedömning också väsentlig som beslutsunderlag. Under tiden får de unga möjlighet att få pröva sin arbetsförmåga i sin egen takt och i nära samarbete mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Se bilaga 2(Arbetsförmedlingen, e-post, 2015d).
13 Utvecklingsanställning
Om en person har nedsatt arbetsförmåga på grund av en funktionsnedsättning kan arbetsgivaren få ekonomisk ersättning när denna person anställs. Anställningen är en vanlig anställning, men den ska vara anpassad efter personens förutsättningar och särskilda behov. Det kan handla om att arbetsplatsen och arbetsuppgifterna är anpassade, men också om anpassade arbetstider. Samtidigt som personen arbetar ska denna kunna utveckla sin kompetens och arbetsförmåga så att han/hon lättare kan få jobb eller börja studera i framtiden. Ersättningens storlek beror på lönen och arbetsförmågan hos den som anställs och arbetsgivaren kan få ersättningen i högst ett år. En utvecklingsanställning kan övergå till antingen en trygghetsanställning eller en lönebidragsanställning(Arbetsförmedlingen, 2015c).
Lönebidrag
Om en person har nedsatt arbetsförmåga på grund av en funktionsnedsättning kan arbetsgivaren få lönebidrag när denna person anställs. Ersättningen ska kompensera för anpassningar av arbetet och arbetsplatsen. Syftet med ersättningen är att öka personens möjligheter att få en anställning där hans/hennes kompetens och färdigheter tas tillvara. Bidragets storlek beror på lönen och arbetsförmågan hos den som anställs. Arbetsgivaren kan få lönebidraget i högst fyra år och gäller för tillsvidareanställningar och tidsbegränsade anställningar. Det gäller även för anställningar på deltid(Arbetsförmedlingen, 2015a).
Trygghetsanställning
Om en person har nedsatt arbetsförmåga på grund av en funktionsnedsättning kan arbetsgivaren få ekonomisk ersättning när denna person anställs. Anställningen är en vanlig anställning, men den ska vara anpassad efter personens särskilda behov. Stödet kallas för trygghetsanställning. Ersättningen gäller för tillsvidareanställningar och tidsbegränsade anställningar. Den gäller även för anställningar på deltid. Arbetsgivaren får för det mesta ersättning för fyra år i taget. Ersättningens storlek beror på lönen och arbetsförmågan hos den som anställs (Arbetsförmedlingen, 2015b).
3.2 Historisk tillbakablick på arbetsmarknaden.
Arbete är av stor betydelse för många människor. Arbetet blir en del av människans identitetsskapande samt att det blir en arena för att skapa sociala relationer. Arbetet kan innebära känslan av att man blir delaktig och att man fyller en funktion i samhället. Ineland,
14
Molin och Sauer (2009) påpekar att personer med funktionsnedsättningen utvecklingsstörning känner att de inte tillhör arbetsmarknaden. Författarna anser att den dåliga tillhörigheten till arbetsmarknaden, gör att sysselsättningen istället sker i de olika dagliga verksamheterna. Tideman (2000) anser också att en sysselsättning inom LSS inte är ett arbete där det sker en produktion av varor och tjänster i utbyte mot en ersättning.
Under 1950-talet öppnades dagcentrum för att kunna avveckla dåtidens arbetshem och många blev då sysslolösa Grunewald (2004). Arbetsterapeuter började utbildas och dessa terapeuter hade en ny syn på sysselsättningens utformning. Under 1950- och 1960-talen började synen på personer med utvecklingsstörning förändras. Det som tidigare sågs som ett individuellt och segregerat ansvar förändrades till att se vad i samhället som medförde hinder för personer med utvecklingsstörning. Arbetslöshet var ett samhällsansvar och arbetet skulle ses som en rättighet. Då skapades skyddade verkstäder för personer som hade svårigheter att få en anställning på den öppna arbetsmarknaden. Dessa anställningsformer var föregångare till dagens anställningar med lönebidrag (ibid, 2004).
Under 1950-1960 fanns en efterfrågan på arbetskraft i Sverige men under 70-talet återkom arbetslösheten och ökade sedan under 80-talet. Enligt Larsson (2000) uppstod en sysselsättningskris i början av 90-talet som genererade arbetslöshet. Detta fortsatte och i mitten på 90-talet blir det en tydlig ökad arbetslöshet och särskilt påverkade blir de svaga grupperna på arbetsmarknaden. Författaren menar att de som drabbas hårdast av detta är individer med funktionshinder och att många av jobben blev mer mekaniserade och automatiserade. Larsson anser vidare att det finns risk för att personer med funktionshinder kommer bli mer marginaliserade på framtidens arbetsmarknad. Han menar att möjligheterna till ökad sysselsättningsgrad snarare finns bland arbetsmarknadspolitiska åtgärder än i yrkesmässig rehabilitering. Larsson anser att för att motverka ökad marginalisering på arbetsmarknaden behövs en mångfald av otraditionella insatser för att stärka funktionshindrades ställning på arbetsmarknaden men i kombination med generella trygghetssystem. Gustafson och Molander (1995) menar att möjligheterna för individer med utvecklingsstörning, att få arbete på den öppna arbetsmarknaden är inte bara beroende på deras funktionsnedsättning och utbildning. Det som påverkas är arbetspolitiska stödinsatser, arbetsgivarnas förhållningssätt och det allmänna konjunkturläget. I en intervju med en person på arbetsförmedlingen hävdade även detta. Han menade att arbeten som innebär mindre
15
krävande arbetsuppgifter försvinner från arbetsmarknaden vilket gör det svårare för personer med funktionsnedsättningen utvecklingsstörning att få ett riktigt jobb.
Funktionshindrades utveckling på arbetsmarknaden har påverkats av diskrimineringslagen som infördes 1999 (SFS 1999:132). Lagen innebär förbud mot diskriminering i arbetslivet för personer med funktionshinder samt belyser funktionshindrades rätt till arbete på samma villkor som övriga arbetstagare.
16
4. Tidigare forskning
Det finns inte så mycket svensk forskning kring personer med utvecklingsstörning. Detta fick vi erfara när vi sökte efter relevant litteratur inom vårt problemområde i ett antal databaser. Att forskning inom området saknas påtalades även av författarna i de avhandlingar som vi väl hittade. Till exempel menar Molin (2008) att ”Mycket få studier har intresserat sig för övergången från särskola till arbetsliv” (s.45). Vidar menar han också att än färre studier handlar om utvecklingsstörning och arbetsliv. I detta kapitel lyfter vi fram tidigare forskning som är central för studien.
4.1 Delaktighet
Molin (2004) behandlar begreppet delaktighet och utanförskap i särskolan i en studie. Studien är uppdelad i två delar och den första delen är en semantisk analys där syftet är att belysa olika former av delaktighet. Den andra delen baseras på etnografiskt inriktade fältstudier och intervjuer och syftar till att tolka delaktigheten i skolsituationer. I studien belyser han och lyfter fram olika synsätt på begreppet delaktighet. Molin menar att delaktighet kan handla om aktivitet och samspel med andra men också om att vara engagerad i tanken utan att vara i aktivt samspel med andra personer. Författaren skriver också att delaktighet kan innebära att vara med att fatta beslut samt att delaktighet även kan handla om identitet och tillhörighet. De delaktighetsmönster som framträder i fältstudien är kopplade till olika informella elevkonstellationer; de självständiga, de tysta, de specifika, aspiranterna och det ”tuffa gänget”. Samtliga grupper utom ”tuffingarna” upplever en positiv formell tillhörighet till särskolan. Det ”tuffa gänget” kan inte riktigt förlika sig med tillhörighet till särskolan och blir en slags motkultur till denna. Molins studie visar liksom tidigare forskning att segregerande mönster står sig starkt i kontakten med övriga skolan. Resultatet visar för att nå delaktighet krävs det dels formell tillhörighet, dels engagemang men också att en form av delaktighet kan uppnås på bekostnad av någon annan.
4.2 Tillhörighet
Molin (2008) har genomfört ytterligare en studie som även den belyser delaktighet. Den är på sätt och vis en fortsättning på avhandlingen från 2004 men nu handlar undersökningen om den förlängda ungdomstiden och det alltmer komplicerade arbetslivet. I undersökningen stiftar han åter bekantskap med några av eleverna från gymnasiesärskolan som nu har avslutat sin skolgång och börjat arbeta. Även denna gång utför han sin studie med hjälp av
17
etnografiska metoder såsom deltagande observationer och intervjuer samt med ett hermeneutiskt analysarbete. Molin är speciellt intresserad av att försöka förstå de tillhörighets- och identifikationsprocesser som aktualiseras då de unga vuxna lämnar skolan. I undersökningen framgår det att övergången mellan gymnasiesärskolan och arbetslivet kännetecknas av ett sökande efter strategier för att hantera olika tillhörigheter. Begreppet multidimensionella identiteter innebär att man kan ha olika upplevelser om vem man är eller förväntas vara beroende på vilket sammanhang som är aktuellt. Molin (2008) påpekar att den nya särskolegenerationen kännetecknas av att de har ”en fot i varje värld”. Med det menar Molin att samtidigt som informanterna identifierar sig som omsorgstagare har de en bild av sig själva som en ”vanlig” vuxen. Motsägelsefulla identitetsprocesser kan leda till en splittrad identitet men resultatet av Molins undersökning visar istället på det motsatta nämligen att informanternas mångfacetterade självbild är komplementär och bildar en helhet.
Szönyi (2005) lyfter begrepp som omsorgsrelaterat vanliggörande, radikalt vanliggörande och framtidsinriktat vanliggörande i sin forskning som belyser problematiken kring särskoletillhörighet. Dessa tre former av vanliggörande är hennes informanters sätt att förhålla sig till de begränsningar som de upplevde i särskolan. Omsorgsrelaterat vanliggörande innebär att eleven organiserar sin tillvaro så att den stämmer överens med de förväntningar och normer som finns i samhället. Eleven deltar i aktiviteter som är normalt att göra till exempel utövar idrott, ser film och träffar kompisar och på så sätt stärker identifikationen med den generella ungdomskulturen, men aktiviteterna sker ofta i organiserad verksamhet och nästan uteslutande med kamrater som har liknande funktionsnedsättningar. Radikalt vanliggörande innebär att det är viktigt för eleven att vara tillsammans med personer som uppfattas som vanliga. De väljer bort personer i sin närhet som uppfattas som avvikande av andra. Rätten att vara delaktig på alla sätt i samhället är det radikala eftersom det bryter mot rådande synsätt, ett synsätt där individer med utvecklingsstörning förväntas leva ett annorlunda liv. Framtidsinriktat vanliggörande innebär att elevens upplevda svårigheter i skolan är tillfälliga. Alternativt att de uppkommer på grund av skolans krav. Eleverna ser en framtid med andra förväntade krav i arbetslivet där de kommer att uppfattas annorlunda. Szönyi använder sig av inifrånperspektivet och elever från både skolor på grundsärskolan och från gymnasiesärskolan ingår i studien. Enligt Szönyi skapas och omskapas elevernas självbild utifrån upplevda erfarenheter men också genom bilden av deras tänkta framtid. Många av eleverna i gymnasiesärskolan hade förhoppningar om nya möjligheter såsom ”ett
18
vanligt liv”. Samtidigt upplevdes framtiden som begränsande på grund av skolformens begränsade valmöjligheter.
Även Minuer (2013) lyfter tankar kring tillhörighet i en studie som syftar till att öka kunskapen om elevers skolvardag och skoltillhörighet i gymnasiesärskolan. Författaren vill sätta elevernas erfarenheter i relation till skolans organisation och innehåll. I studiens kvalitativa del beskrivs elevernas erfarenheter och upplevelser utifrån ett inifrånperspektiv. I studien diskuterar Minuer olika teoretiska modeller, den sociala och den medicinska, som en förklaring till hur olika funktionshinder uppstår. Hon betonar att funktionshinder uppstår i samspel med den omgivande miljön och hänvisar till den konstruktivistiska teorin där sociala, kulturella och språkliga sammansättningar skapar förutsättningar som kan resultera i olika funktionshinder. Till exempel så kan en individ med lindrig utvecklingsstörning stöta på svårigheter i skolarbetet men klara sig bra i vardagslivet.
4.3 Arbetets betydelse för normaliseringen
Per Olof Larsson (2006) studie tar sin utgångspunkt i handikappreformen, vars mål är att personer med funktionshinder ska integreras i samhället under ledstjärnorna delaktighet och jämlikhet. Författarens syfte med studien är att studera integrationen på arbetsplatser för personer med intellektuella funktionshinder. Studien består av tre delstudier. Första delen fokuserar på arbetsplatsen och hur arbetsplatskulturen påverkar gemenskapen. Andra delen handlar om arbetets betydelse och arbetstagarens inställning till sitt arbete. Tredje delen handlar om vilket socialt stöd arbetstagaren får på sin arbetsplats. Resultatet av studien visar att de arbetsplatser som har en familjär arbetsplatskultur med engagerade anställda också integrerar personer med funktionshinder bättre. Det sammantagna resultatet visar dock att personer med intellektuellt funktionshinder inte är fullt ut integrerade på sina arbetsplatser. Deras arbetsuppgifter är oftare olika övriga arbetstagare och för att klara av arbetet är individerna i behov av socialt stöd. De har även annorlunda arbetsvillkor än övriga på arbetsplatsen vilket Larsson menar är en form av underordning och utanförskap. Larsson genomförde också en förstudie där han, med hjälp av enkäter och telefonintervjuer, bland annat undersökte vilken typ av arbete lönebidragsanställda personer har. Materialet bestod av 132 personer varav 2/3 män och 1/3 kvinnor. Resultatet av denna förstudie visade på en könsuppdelad arbetsmarknad. Männen arbetade främst inom tillverkningsindustrin, på lager eller med vaktmästararbeten. Merparten av kvinnorna arbetade inom kommersiellt arbete och då främst som restaurangbiträden.
19
I Norge har Terje Olsen (2009) genomfört en liknande studie, där även han har undersökt arbetslivets betydelse för vuxna med intellektuellt arbetshandikapp. Olsen har intervjuat och observerat 10 personer som har olika former av vanliga arbeten. Precis som i Larssons förstudie är könsrollerna traditionella, männen arbetar med bilar och kvinnorna med köksarbete, men jobben är till stor del valda av informanterna själva. Liksom Molin (2008) är Olsen intresserad av identifikationsprocesser och har försökt att skapa sig en förståelse för hur identiteter skapas, upprätthålls och förvaltas. Han kallar processen för identitetsförvaltning i sin undersökning men belyser samma problematik som Molin nämligen den heterogena självbild som det innebär att både vara omsorgstagare och arbetstagare. I Olsens studie identifierar informanterna sig främst som arbetstagare och inte som funktionshindrade. Detta gör de trots att de varken har en formell anställning eller lön. Olsen menar att värdet för de arbetshandikappade ligger i den status som det betyder att ha ett jobb. För dem är jobbet viktigt för att bygga upp en identitet och självbild som ”normal” man eller kvinna, både på och utanför arbetsplatsen. Vidare menar Olsen att fler personer med intellektuell funktionsnedsättning kan få och klara ett vanligt arbete om arbetsuppgifterna anpassas efter deras förmåga.
Författarna Holwerda, van der Klink,de Boer,Groothoff och Brouwer (2013) lyfter en annan internationell studie och skriver i sin artikel att unga vuxna med lindrig utvecklingsstörning inte har samma möjligheter på arbetsmarknaden då de inte är tillräckligt konkurrenskraftiga jämfört med andra unga vuxna utan funktionsnedsättningen i samma åldersintervall. Författarna menar att forskning visar att individer med utvecklingsstörning är värdefulla tillgångar för arbetsgivare då individerna är stabila, lojala och kompetenta arbetare. Trots detta anser författarna att de har svårigheter att hitta och bibehålla ett arbete och att individen ska kunna bli självständig, skapa en självständig ekonomi, delaktighet och delta i en social gemenskap. Studien som är gjord i Nederländerna, handlar om unga vuxna med intellektuella funktionshinders möjligheter till ett bestående arbete. Studien är genomförd på 735 unga vuxna i åldern 15-27 år som sökt en invaliditetsersättning. Invaliditetsersättning kan sökas av unga vuxna med funktionsnedsättning som inte kan tjäna minimilön på sitt arbete. Syftet är att undersöka vilka faktorer som underlättar eller försvårar möjligheten till att de unga vuxna bibehåller sin sysselsättning. Resultatet visade bland annat på att personer runt om individerna som till exempel skola och arbetscoach var stöttande och handledande vid övergången från skola till arbete. Författarna lyfter också fram att skola och arbetscoacher bör stödja de unga vuxna i att skapa realistiska förväntningar på sin sysselsättning. En annan faktor som spelade
20
roll om sysselsättningen skulle kvarstå var att individerna fick stöd på arbetsplatsen från kollegor och arbetsgivare.
4.3.1 Supported employment
I Storbritannien har Wistow och Schneider (2003) genomfört en kvalitativ studie som omfattar 30 personer med inlärningssvårigheter och deras upplevelser kring arbetslivet. Studien handlar om dessa individers uppfattning av att söka jobb, få ett jobb, att vara i arbete, den sociala integrationen och om det stöd de fått (supported employment). Författaren påpekar att personer med inlärningssvårigheter är några av de mest socialt utslagna och utsatta grupperna i Storbritannien idag eftersom mindre än 10 % av dem har någon sysselsättning. Vidare belyser författarna att regeringen anser att sysselsättning är en viktig väg att gå för att uppnå visionen av social integration. Regeringen anser att alla som vill arbeta ska ha möjlighet och stöd för detta. Resultatet av Wistow och Schneiders studie visar att de flesta av informanterna uppgav att de fått stöd i att både söka och hitta ett jobb. Tjugo av personerna upplevde att de fick stöd på själva arbetsplatsen. Tretton menade att de fått anpassade arbetsuppgifter vilket underlättade för dem att behålla sitt jobb. De trettio informanterna arbetade i genomsnitt 20 timmar i veckan och tolv av dessa önskade arbeta fler timmar medan fem personer ville arbeta färre timmar. Studien visar vidare att hälften av informanterna arbetar tillsammans med andra medan resten arbetade i huvudsak för sig själva. De flesta informanter menade att de kom bra överens med andra på sin arbetsplats och att de var delaktiga på något sätt. Två informanter är ensamma och upplever sig inte vara delaktiga. Wistow och Schneider har utifrån resultatet dragit slutsatsen att fysisk integration inte nödvändigtvis betyder social integration. De menar att det fanns exempel på nära vänskap och umgänge utanför arbetet, men det fanns också fall av alienation från resten av arbetskraften. De kom också fram till att informanterna begränsades till lågavlönade arbeten för lågutbildade personer.
4.3.2 Studentuppsatser
En studie, gjord av Sundström (2009), som belyser övergången mellan skola och arbetsliv för individer med funktionsnedsättningen utvecklingsstörning är: Särskolan, och sen då? - en studie om övergången mellan gymnasiesärskola och arbetsliv. Studien belyser de hinder och möjligheter som finns för dessa individer att få ett arbete. De faktorer som försvårar möjligheterna till arbete för ungdomar med utvecklingsstörning är enligt studien
21
arbetsplatsens fördomar, okunskap och låga förväntningar. I studien lyfts praktiken som en viktig faktor för individerna att komma ut i arbetslivet och skapa möjligheter till arbete. Resultatet visade att flertalet av individerna önskade ett ”vanligt” jobb. Intervjuer är genomförda med gymnasiesärskoleelever, rektor, Studie- och yrkesvägledare, samordnare på arbetsförmedlingen samt arbetsgivare. Många av de intervjuade önskade en tydligare och ökad samverkan under gymnasietiden för att på bästa sätt kunna vägleda individerna ut i arbetslivet. Det framkom att arbetet har stor betydelse för att själv kunna klara sig ekonomiskt, delta i en social arena samt att stärka självkänslan. Ungdomarnas tankar om framtiden är positiv och de ska kunna vara en del i samhället som alla andra.
Den senaste forskningen som gjorts inom problemområdet och som ligger nära vår undersökning är en studie gjord av Granberg och Corrodi (2014). Syftet med deras kvalitativa undersökning var att få en bild av hur sju unga vuxna med funktionsnedsättningen utvecklingsstörning upplevde tiden i särskolan samt deras syn på arbetsliv, familj, fritid och boende. Författarna använder sig av hermeneutiken och analyserar empirin med hjälp av Molins delaktighetsmodell och Goffmans stigmatiseringsteori. Resultatet visar, tvärtemot andra studier, att deras informanter är nöjda med att ha gått i särskola eftersom dessa såg det som en befrielse att kunna hänga med i undervisningstempot. Samtidigt som vissa av informanterna ser begränsningen med sin skolgång för det kommande vuxenlivet. Vad det gäller kopplingen till arbetslivet menar informanterna att deras framgång i att skaffa sig ett jobb beror på att de är trevliga och sociala människor. Vidare visar resultatet att informanterna upplever sig vara delaktiga på många av livet arenor medan studiens författare menar att denna delaktighet i själva verket är begränsad utifrån ett objektivt synsätt.
22
5. Teoretisk förankring
I följande kapitel lyfts centrala teoretiska begrepp kring delaktighet och tillhörighet samt stigmatisering och normalisering. Dessa begrepp är centrala i studien och används i resultat- och analyskapitlet och i diskussionen.
5.1 Delaktighet
I Norstedts svenska ordbok (1990) förklarar att delaktig är någon som medverkar i eller har vetskap om något. Förenta nationernas (FN) standardregler och världshälsoorganisationens (WHO) nya klassifikationsdokument ICF är två internationella dokument som lyfter fram delaktighet och jämlikhet. FN-dokumentets regelskrivningar (1995) anger förutsättningarna för delaktighet, tar upp viktiga huvudområden för delaktighet samt beskriver hur reglerna kan omsättas i praktiken. Många av Sveriges kommuner använder dessa regler som utgångspunkt för fastställandet av handikapplaner. Delaktighet har fått en tydligare roll genom WHO:s nya klassifikationssystem ICF - International Classification of Functioning, Disability and Health (Molin, 2004). I ICF används begreppet som ”En individs engagemang i livssituationer i förhållande till hälsoförhållanden, kroppsfunktioner och kroppens struktur, aktiviteter och faktorer i omgivningen” enligt Molin (2004, s. 50).
5.1.1 Specialpedagogiska skolmyndighetens delaktighetsmodell
För att begreppet delaktig ska få en praktisk innebörd behöver vi ställa frågor som: Hur är personen delaktig? Med vem är de delaktiga? Eller vad är de delaktiga i? Detta menar Specialpedagogiska skolmyndigheten som har arbetat med en delaktighetsmodell som tagits fram av Jansson (2005). Modellen innefattar sex olika aspekter på delaktighet i skolsituationer. Delaktighetsaspekterna är; tillhörighet, tillgänglighet, samhandling, erkännande, engagemang och autonomi. Tillhörigheten kan vara formell (går i klass 2A) eller informell (syftar till upplevelsen av att tillhöra en grupp). Tillgänglighet handlar om att ha tillgång till aktivitetens fysiska, symboliska och kommunikativa sammanhang. Till exempel att en individ fysiskt kommer fram i miljön och att individen förstår inte bara vad som sägs utan även har en begriplighet för sammanhanget. Samhandling innebär att vara med i handlingen, att vara delaktig i själva aktiviteten (interaktion). Erkännande handlar om andras uppfattning och acceptans medan engagemang är en egenupplevd aspekt av delaktighet. Slutligen innebär autonomi att ha inflytande över sin situation och att ha möjlighet till självbestämmande. I utvecklingsrapporten står det följande: ”En individs delaktighet i
23
aktiviteten utgörs av ett samspel mellan de individuella förutsättningarna och miljön, där också omgivningens förhållningssätt utgör en viktig del” (FoU skriftserie nr 2, s18; www.spsm.se).
5.1.2 Molins delaktighetsmodell
Molin har tagit fram en delaktighetsmodell som belyser olika former av delaktighet (se figur 1). Molin (2004) utgår från att beskriva delaktighet som ”... en individs engagemang i livssituationer”(s.50). Ofta är man delaktig i en aktivitet och detta handlar om ”… en persons genomförande av en uppgift eller handling” (s.52). Alltså vad personen gör. Engagemang handlar om på vilket sätt aktiviteten genomförs men kan också vara något som pågår inom personen, det vill säga man kan ha ett engagemang i tanken. Molin menar att man kan uppleva sig delaktig i ett sammanhang utan för den skull vara aktiv eller engagerad. Likaväl kan man vara aktiv i en tankehandling. Den mest basala formen av delaktighet, enligt Molin, är formell tillhörighet. Formell tillhörighet är en aspekt av delaktighet som ger tillgång till ett deltagande i till exempel en klass eller en arbetsgrupp. Den informella tillhörigheten däremot är en form av delaktighet som är subjektiv. Här handlar det om en känsla av att vara accepterad av andra i ett sammanhang. Ytterligare en form av delaktighet är självbestämmande eller autonomi vilket handlar om individens möjligheter att göra självständiga val och själv bestämma över sin situation. Molin menar att autonomi också handlar om rätten att avsäga sig delaktighet i vissa situationer. Makt kan sägas vara möjligheten att få sin vilja igenom i en social relation både i ett informellt sammanhang och i ett formellt sammanhang. Makt kan också betyda att ha förmågan att bestämma över sig själv (egenmakt) och står nära begreppet autonomi. Slutligen skriver Molin om interaktion som är en delaktighetsform som handlar om samspelet mellan en person och personens omgivning. Det handlar om att ömsesidighet råder, ett givande och tagande som förutsätter handlingar från individen själv och dennes sociala omgivning.
24 Formell tillhörighet Makt Engagemang Aktivitet Interaktion Autonomi Informell tillhörighet
Figur 1. Delaktighetsmodell (Molin, 2004, s 58)
5.2 Normalisering
Begreppet normalisering, som handlar om rätten till ett så normalt liv som möjligt för personer med funktionsnedsättningen utvecklingsstörning, utgår ifrån normaliseringsprincipen som formulerades av Bengt Nirje. Nirje (2003) beskriver: ”Som jag ser det innebär normaliseringsprincipen sålunda att man för de utvecklingsstörda gör tillgängliga de vardagsmönster och livsvillkor som ligger så nära samhället gängse som möjligt” (s. 15). Han menar att principen är användbar i alla samhällen och för alla åldersgrupper samt att den kan anpassas till sociala förändringar och individuell utveckling. Vidare menar han att den bör kunna fungera som rättesnöre för medicinskt, pedagogiskt, psykologiskt, socialt och politiskt arbete för de utvecklingsstörda. Nirje lyfter bland annat vikten av en normal dygnsrytm och en normal veckorutin och skriver: ”Aktivering av de utvecklingsstörda är livsavgörande och den måste förmedla erfarenheten att det dagliga arbetet har betydelse och en mening och följaktningen fylla en väsentlig del av dagen” (ibid, s. 16). Normaliseringsprincipen innebär också att personer med funktionsnedsättningen utvecklingsstörning ska bli respekterade i form av att samhället ska ta hänsyn till deras val, önskemål och krav. Normaliseringsprincipen har haft stort inflytande på handikappolitiken i Sverige men också i andra länder. På 1950-talet formulerade dansken Niels Bank Mikkelsen(i Nirje, 2003) liknande tankar i inledningen till en ny lag om omsorger för utvecklingsstörda men det var Nirje som gav principen en klar definition och systematiskt utvecklade dess innebörd. Personer med utvecklingsstörning kom
25
så småningom att bli accepterade som medborgare i det svenska samhället. Institutionerna stängdes ner och integreringen som följde, med bland annat stöd av statliga reformer till exempel LSS, skulle leda till jämlikhet och normala livsvillkor för alla, även för individer med funktionsnedsättningar (SFS, 1993:387).
Tideman (2000) definierar begreppet normalisering som likvärdiga levnadsvillkor. Vidare menar han att det inte är de utvecklingsstörda som ska bli normala utan istället omvärlden som ska förändras så att de ska kunna ha en normal livssituation. Olsen (2009) är inne på samma tankegång som Tideman när han lyfter betydelsen av att det finns vanliga yrken med anpassade arbetsuppgifter för att stärka en identitet som normal arbetstagare.
Wolfensberger (i Antonson, 2012), verksam samtidigt som Nirje och Mikkelsen, fokuserade mer på individens roll och status som inte skulle underskattas. Han myntade begreppet värdesättning av sociala roller (social role valorization) och menade att individen själv borde känna till vad som betraktades normalt i samhället. Detta för att själv kunna öka sina möjligheter till att ha värdesatta roller. Wolfensberger ansåg att hjälpen skulle ges direkt ute i verkligheten och önskade ett mer tillåtande samhälle. Istället för att bygga nya dagcenter till personer med funktionsnedsättningar var det bättre att hjälpa personen direkt genom att ge honom eller henne ett jobb med lättare arbetsuppgifter på den öppna arbetsmarknaden.
5.3 Tre normalitetsbegrepp
Enligt Gustafsson (2009) och Tideman (2000) finns det i huvudsak tre olika sätt att se på begreppet normalitet. Det första är statistisk normalitet som innebär att man ser på normalitet som det mest vanliga eller det genomsnittliga. Denna typ av normalitet kan man få fram genom mätningar av t ex längd och vikt (normalfördelningskurva). Det andra sättet är normativ normalitet som utgår från de värderingar av vad som är normalt i ett samhälle vid en viss tidpunkt. Det handlar om att bete sig eller se ut på ett visst sätt. Nilholm (2012) beskriver här om smal normalitet respektive bred normalitet. Smal normalitet betyder ett begränsat utrymme för individualitet medan bred normalitet tillåter en större variation. Det tredje sättet att se på begreppet är medicinsk eller etiologisk normalitet som enligt Gustavfsson (2009) och Tideman (2000) handlar om att det är det sjuka som är avvikande och det friska som är normalt. Här krävs behandling för att bli frisk och normal.
26
5.4 Goffmans stigmatiseringsteori
Goffman (2014) beskriver att varje samhälle har sociala spelregler som avgör vad som är normalt beteende och vad som är avvikande. Han menar att i mötet med andra människor utgår vi ifrån de intryck och de förväntningar vi har sedan tidigare och benämner detta som normativa förväntningar. Om inte personen lever upp till dessa normativa förväntningar ser vi istället personen som annorlunda eller rentav konstig och denne stämplas som avvikande. En stämpling som detta innebär att personen fått ett stigma. Goffman menar att visibilitet är en stark bidragande orsak till att stigmatisering sker. Om det avvikande tydligt går att se blir personen oftast behandlad utifrån detta. Personer med lindrig utvecklingsstörning har många gånger ett osynligt stigma eftersom deras funktionsnedsättning inte alltid syns vilket i sig kan vara positivt. Det negativa med ett osynligt stigma kan vara att personer då kan utsättas för krav som de inte kan hantera. Goffman kallar personer med ett osynligt stigma för misskreditabla. Vidare betonar han att om en person som redan fått ett stigma av omgivningen uppför sig på ett speciellt sätt så underbygger detta och förstärker stigmatisering av personen. Han betonar han att de insatser vi gör, till exempel genom olika handikappolitiska reformer och lagar, för stigmatiserade personer eller grupper på ett sätt har en stigmatiserande effekt. Goffman påpekar vidare att vi människor har ett behov av att tillhöra en grupp och att stigmatisera andra. En person som upplever sig vara stigmatiserad har två sätt att förhålla sig till det, antingen accepterar hon det och omfamnar det eller så gör hon allt för att dölja det och försöker passa in genom att ta aktivt avstånd från personer som innehar samma stigma. Stigmatisering är föränderlig, en person som är stigmatiserad i en grupp kan ses som normal i en annan.
5.5 Supported employment
I USA och Kanada finns det så kallade supported employment (SE) som uppstod där på 1970-talet. Dessa kom till då handikapporganisationer, myndigheter och även arbetsgivare belyste betydelsen av att inkludera personer med funktionsnedsättning i arbetslivet. Ambitionen var att förändra synsättet kring vad personer med till exempel utvecklingsstörning kunde klara av. Skiljelinjer mellan personer med funktionsnedsättning och andra gällande vård och omsorg, boende, fritid och arbete skulle tas bort. Huvudtanken i SE-rörelsen var den att de allra flesta i yrkesverksam ålder i någon mening var arbetsdugliga. Norge var först i Norden med att anamma detta synsätt med Arbeit med Bistand som 1996 blev en arbetsmarknadspolitisk
27
åtgärd. I Sverige, har vi idag genom Arbetsförmedlingen, särskilt introduktions- och uppföljningsstöd för personer med funktionsnedsättning i arbetslivet (Antonsson, 2012).
5.6 Praktik på arbetsplatser
Arnell Gustafsson (1999) lyfter praktikens betydelse och skriver att det är positivt med en arbetsplatsförlagd utbildning (praktik) eftersom kunskaperna då förmedlas i en riktig kontext men med organiserat stöd. Vidare belyser hon vikten av att kunna välja ett arbete, att tillägna sig kunskaper för att kunna utföra sitt arbete samt att kunna anpassa sig till de regler och normer som gäller i arbetslivet.
28
6. Metod
I detta kapitel presenteras vilken metod vi använt för att samla in empirin. Vidare presenteras urval av informanter och därefter beskrivs undersökningens genomförande. Avslutningsvis diskuterar vi vikten av de etiska principerna.
6.1 Metodval
Vi har valt en kvalitativ metod för vår studie som är en fenomenologisk inspirerad undersökning. Fenomenologi, enligt Bryman (2002), handlar till stor del om att betrakta mänskligt beteende utifrån hur någon uppfattar och tolkar olika fenomen. Det vill säga att försöka se och förstå saker och ting utifrån en annan persons perspektiv – utifrån ett inifrånperspektiv. För att lyfta fram inifrånperspektivet hos informanterna har vi valt att göra semistrukturerade intervjuer. Bryman (2002) beskriver att vid en semistrukturerad intervju använder intervjuaren sig av en lista som innehåller några specifika teman. Intervjupersonen kan här ha frihet att utforma sina svar på ett eget sätt. Det finns också möjlighet för intervjupersonen att ta upp olika område som de är intresserad av.
6.2 Urvalsgrupp
De nio unga vuxna med funktionsnedsättningen lindrig utvecklingsstörning som deltagit i vår studie är mellan 20 – 27 år gamla. Alla har genomgått gymnasiesärskolan och hade, under perioden då vi träffade dem, ett avlönat arbete med eller utan utvecklingsanställning, trygghetsanställning eller med lönebidrag. Till största del fick vi hjälp av samordnare på Arbetsförmedlingen, Studie-och yrkesvägledare samt kollegor för att hitta informanterna.
6.3 Genomförande
Vi började med att ta kontakt med personer som vi trodde kunde hjälpa oss. Detta var kollegor, anhöriga, Studie- och yrkesvägledare samt praktiksamordnare på olika gymnasiesärskolor. Vi mailade även företag i Sverige med förhoppning att få kontakt med informanter. När vi hade funnit de tre första informanterna som kunde tänka sig att ställa upp, skickade vi ut missivbrev (se bilaga 3) och bokade intervjutider med dessa. Slutningen fick vi stor hjälp av Arbetsförmedlingen. Informanterna som vi fick via arbetsförmedlingen kontaktades av deras samordnare. Samordnaren kontaktade, av honom, utvalda informanter och skickade iväg brev, skriftligt samtyckte från myndigheten samt vårt missivbrev (se bilaga
29
4). Under en intervju med samordnare från myndigheten fick vi inte bara kontaktuppgifter till de utvalda informanterna utan också information och förståelse för de unga vuxnas situation. Ju bättre förförståelse vi har för informanterna och deras situationer desto bättre relationer kan vi skapa i samtalet med dem. Vilket i sin tur underlättar och gynnar själva samtalet så att det blir en bättre intervju. Informanterna kontaktades via telefon och intervjuer bokades in. Intervjutillfällena genomfördes enskilt med varje informant för att få en balans i samtalet. Intervjuerna genomfördes med en intervjuare och en informant. Vi tillfrågade informanterna var de ville ses och i samtycke bestämdes en plats för intervjun. Vi lät informanterna välja miljö för att de skulle känna sig trygga och avslappnade. Bryman (2002) menar att miljön påverkar informanten på så vis att denne ska kunna känna sig bekväm med att svaren inte avlyssnas av andra samt att inga störningsmoment ska påverka resultatet. Bryman betonar också att vikten av att skapa en god relation med informanten är att föredra men författaren menar även att det bör hållas ett visst formellt avstånd. Intervjuerna spelades in med hjälp av Ipads och Smartphones. Intervjuerna varade mellan 30-60 minuter. Varje intervju avlyssnades och transkriberades inom loppet av en vecka.
6.4 Etiska aspekter
Studien som bygger på informanternas egna upplevelser och erfarenheter följer Vetenskapsrådets (2002) etiska riktlinjer. Dessa utgår från fyra principer. Den första principen gäller informationskravet som innebär att berörda personer ska informeras om undersökningens syfte och genomförande. De ska också få veta att deras deltagande är frivilligt och att de har rätt att hoppa av. Den andra principen, samtyckeskravet, innebär att informanterna måste ge sitt samtycke till att delta i undersökningen. Våra informanter informerades om första och andra principen genom telefonsamtal, missivbrev samt genom arbetsförmedlingen. Den tredje principen, konfidentialitetskravet, handlar om integritet och personuppgiftsekretess. Informanternas personuppgifter ska skyddas från obehöriga. Slutligen den fjärde principen innebär att de uppgifter som samlas in om informanterna endast får användas för den aktuella undersökningen (Bryman, 2002; Fejes & Thornberg, 2009).
Då det finns ett färre antal särskolor i jämförelse med grundskolor i Sverige medför detta att studier gjorda på individer som gått eller går i särskola är lättare att spåra. Stukàt (2005) beskriver att forskarens genomförande av studie bör ifrågasättas och ställas mot individskyddskrav, vilket således kan leda till ett etiskt dilemma. En annan faktor när studier
30
med människor genomförs anser Thurén (2007) att forskare, likt alla andra individer, har värderingar. Forskningen skall dock vara värderingsfri och det är av vikt att inte låta sina värderingar påverka resultatet.
Det etiska perspektivet kan inte nog framhållas som viktigt i studier där informanterna har funktionsnedsättningen utvecklingsstörning. Ett skäl för detta är den stigmatisering som funktionsnedsättningen i sig medför. Ett annat skäl som Molin (2004) lyfter är osäkerheten om informanten förstått innebörden av sitt samtycke till att delta i studien. I intervjusituationen söks ett berättande från informanten. Intervjuaren bör vara lyhörd i samtalet med individen. Det gäller att låta individen få tid att svara och fundera samt skapa en avslappnad miljö. Få individen att vilja berätta och känna sig viktig. Kvale (2009) påpekar vikten av att berätta för informanterna om undersökningens syfte och hur den ska genomföras. Under den första kontakten med informanterna informerades alla om studiens syfte samt att intervjun var frivillig och att de när som helst kunde avsluta sitt deltagande. Informanterna fick också information om att de inte var tvungna att svara på alla frågor. Informanterna kontaktades genom telefonsamtal och via en kontakt från arbetsförmedlingen. Gällande samtyckeskravet skrev informanterna på samtyckeblankett antingen vid den första kontakten eller i samband med intervjutillfället. Under intervjutillfället informerades informanterna återigen att de när som helst kunde hoppa av studien samt att de inte behövde svara på alla frågor. De informerades också om den anonymitet som gäller i den färdiga studien och att den information som spelas in och transkriberas kommer förstöras när studien är klar.
31
7. Resultat och analys
Följande kapitel utgår från studiens frågeställningar och den insamlade empirin som är analyserad utifrån Molins (2004) delaktighetsmodell, Specialpedagogiska skolmyndighetens (2012) delaktighetsmodell, Goffmans (2014) stigmatiseringsteori och normaliseringsprincipen (Nirje, 2003). I analysen framkom sju teman: trivsel, ansvar, yrkestillhörighet, delaktighet, skola-kunskaper, praktik och normalisering-stigmatisering. I analysen utgick vi från delaktighetens subjektiva dimension eftersom det är informanternas egna upplevelser av delaktighet som vi tolkat och förmedlat. I analysarbetet har vi gemensamt lyssnat på intervjuerna och tillsammans läst det transkriberade materialet. För att resultatet ska bli tydligt har vi valt att kursivera ord som belyser det centrala i de preciserade frågeställningarna som presenterades i syftet. De första nio delkapitel ger svar på de två första frågeställningarna och utgörs av empiri från de nio informanterna som ingår i studien. Varje delkapitel avslutas med en analys. Det tionde delkapitlet är en analys av empirin från samtliga informanter utifrån den tredje frågeställningen.
7.1 Sofia
Sofia är 23 år och arbetar inom handeln. Hon har arbetat på sitt nuvarande jobb i två och ett halvt år. Till en början hade hon praktik på arbetsplatsen och detta ledde sedan till en lönebidragsanställning. Sofia och arbetsplatsen har ett samarbete med arbetsförmedlingen. Sofia arbetar dagtid, kvällar och helger och har varierande arbetstider.
Sofia trivs mycket bra på jobbet och säger att det känns bra att ha ett fast jobb att gå till. Hon säger att hon har ett behov att vara igång och att ha mycket att göra. Sofia trivs med sina kollegor och upplever att hon har bra chefer. Sofia menar att hon utvecklas mycket mer när hon känner att hon gjort ett bra jobb med kunderna. Hon uttrycker att det är skönt när det är många kunder som man kan hjälpa och framförallt när stamkunderna kommer. Hon berättar också att ibland är det bra att kunna ta det lugnare och få tid till andra arbetsuppgifter som till exempel packa upp från lagret. På frågan hur det känns i magen när hon är på väg till jobbet svarar Sofia så här: ”Det känns nog rätt så bra. Är man på bra humör så känns det bra. Då är man rätt så taggad. Nu kör vi igång, liksom. Som en helt vanlig känsla.”
32
Sofia berättar att hon ansvarar för en del arbetsområden. Hon berättar också att hon upplever sig ha ansvar. ”Alltså är det kunder som ska ha hjälp då hjälper man kunderna. Hitta rätt plagg. Hitta något som verkligen sitter bra och så att kunden är nöjd när de lämnar butiken.” Sofia ansvarar för uppackning på lagret, omhängningar av kläder samt för att klä om skyltdockor men också för stängningar.
Sofia: Ja, jag gör allt. Alltså, stänger butiken själv. Öppnar butiken själv. Intervjuare: Vad gör du som är ansvarsfullt?
S: Det är ju först att hålla arbetstiderna. När man har öppning och stängning att man…ja, öppnar butiken i tid. Man räknar, att räkna växelkassan, göra dagsavsluten. Fixa alla de papperna. Fixa kvittona så de kommer in rätt i pärmarna. Räkna det som ska bankas. I: Hur känns det att ha ansvar?
S: Amen, det känns ju väldigt bra att ha ansvar. Man utvecklas som person, man blir starkare personlighet. När man får ansvaren. Då utvecklas man mycket.
Sofia uttrycker: ”… när man har gjort ett bra jobb så utvecklas man mycket mer.” Hon känner att det inte är något svårt på jobbet eftersom hon har jobbat där länge. Hon upplever sig kunna rutinerna väldigt bra men uttrycker att det kan bli oklarheter och kännas stressigt när det handlar om arbete i kassan till exempel vid inlösen av presentkort och återköp. Sofia berättar att hon erbjudits och har gått olika utbildningar genom jobbet. Vidare berättar Sofia att hon får lära upp ny personal som hon kallar ”extringar” (timanställda vid behov). Sofia säger att hon tycker om när ”extringarna” frågar henne om råd. I intervjun framkommer det att Sofia inte anser sig ha utbildning från gymnasiet för det nuvarande arbetet men hon har erfarenhet att tidigare butiksarbete. Sofia berättar om tidigare erfarenheter från arbetslivet. ”Sedan fick jag en arbetsintervju för XXX där då. Men jag var för smart och duktig för dem så jag fick inte jobbet”.
Sofia upplever sig vara delaktig på sitt arbete och uttrycker att hon och hennes kollegor får lägga fram sina åsikter och vara med och bestämma saker. Sofia säger: ”Ja, vi lägger ju fram våra åsikter, vad vi tycker och tänker.” Hon deltar på gemensamma möten där verksamheten diskuteras men även i sociala sammanhang som till exempel gemensamma frukostar. Sofia anser sig vara delaktig när kläderna på dockorna ska skiftas då hon har en dialog tillsammans med butikschefen.
33 Utdrag från intervjun med Sofia:
Intervjuare: Vilka förmågor eller kunskaper känner du, som du lärt dig i skolan, känner du att du har nytta av i ditt jobb idag? Någonting som du lärde dig där som du kan se att du har nytta av idag?
Sofia: Nej. Faktiskt inte. Jag har inget från skolan som där jag har… som jag har användning för idag.
I: Men känner du att det är några kunskaper du inte fick i skolan som du behöver idag? På ditt jobb? Att du saknar kunskaper från skolan för att kunna utföra ditt jobb idag?
S: Alltså så tänkte inte jag, liksom. Det var helt andra arbetsuppgifter, ett helt annat sätt att hantera det än vad man hade lärt sig i skolan. Så jag fick lära mig om det på nytt. Det var inget som jag gick och tänkte på.
Sofia tycker att hon har lärt sig mest från praktikplatser och i arbetslivet. ”… man tar efter sina kollegor, liksom. Man lär sig av sina kollegor, man lär sig av varandra, egentligen.” Sofia berättar att hon träffar en kvinnlig kollega utanför jobbet. När de träffas brukar de jogga eller fikar tillsammans. I samtal om möjligheten till att få ett jobb berättar Sofia att hon tror att det handlar om hur man är som person. Hon uttrycker att det beror på vilken funktionsnedsättning man har. Hon säger: ”Har man bara lite inlärningssvårigheter, så kan man faktiskt lyckas bra, faktiskt.”
Analys
Den formella tillhörigheten som en person får genom sin anställning ger personen tillgång till olika mötesarenor. Sofia uttrycker att hon deltar på arbetsplatsens gemensamma möten. Enligt Molin (2004) är formell tillhörighet den mest basala formen av delaktighet och möjliggör ett deltagande. Informell tillhörighet däremot innebär en subjektiv upplevelse av delaktighet. Det är en upplevelse av att vara accepterad i ett sammanhang. Sofia upplever sig delaktig i dialogen med butikschefen när klädombyte på skyltdockor ska ske. Detta är även ett exempel på en interaktion. Specialpedagogiska skolmyndighetsmodellen har erkännande som en aspekt av delaktighet i sin modell. Enligt modellen handlar erkännande om andras uppfattning och acceptans. Sofia får erkännande och acceptans från chefer och kollegor genom det ansvar hon tilldelas på hennes arbetsplats.
