Resultatdiskussion

6.1. Resultatdiskussion

6.1.1. Våld

Under studiens gång har det framgått att våld i nära relation är ett stort problem i vårt samhälle och att det troligtvis är större än vi tror. Under de senaste åren har hedersrelaterat våld i nära relation blivit en uppmärksammad problematik i samhället och fler socialarbetare och privatpersoner erhållit kunskap kring ämnet. Det framgår från intervjuerna att hedersrelaterat våld i nära relation är komplext och svårt att arbeta med. Därför anser vi att kunskap kring heder och dess uttryck är ytterst viktigt för att socialarbetarna ska kunna utföra ett bra arbete för de våldsutsatta. Enligt oss är det lika viktigt att belysa samtliga delar av våldsbegreppet, då dessa ligger till grund för statistiken som uppger att var femte svensk upplevt våld i nära relation (jfr Brå 2016).

Det är intressant att vissa delar av våldsbegreppet framkom tydligare under intervjuerna, medan andra inte diskuterades lika frekvent. Vi tror att det kan bero på att socialarbetare till viss del kan ha svårt att urskilja våldets alla former. Vi anser därför att utbildning inom ämnet är viktigt. Detta för att möjliggöra att alla socialarbetare har kunskap kring våld i nära relation då det medför en ökad chans att socialarbetaren upptäcker om en klient är utsatt.

6.1.2. Bemötande

I resultatet framgick det att ett gott bemötande är att alla klienter bemöts med respekt, ödmjukhet och empati. Vi har genom denna studie kommit fram till att det enligt respondenterna inte finns några speciella riktlinjer eller handlingsplaner för hur klienter som blivit utsatta för våld i nära relation ska bemötas. Dock nämner några av respondenterna att de diskuterar bemötande i stor utsträckning men att det inte finns någon direkt handlingsplan. Klientbemötandet är till stor del beroende av den enskilda socialarbetaren. Då det inte finns

30 riktlinjer om hur klienten ska bemötas kan det vara svårt att möjliggöra att alla klienter får lika bemötande, eftersom det beror på socialarbetarens egna yrkeserfarenheter och värderingar i arbetet snarare än bestämda förhållningssätt genom handlingsplaner. ISocialtjänstlagen finns det inte specificerat hur ett gott bemötande ska vara (jfr SFS 2001:453). Det medför att socialarbetaren får förlita sig på sina egna värderingar. Om handlingsplaner eller specificering av gott bemötande av klienter som blivit utsatta för våld i nära relation fanns är det rimligt att anta att klienterna i större grad skulle få lika bemötande. Det bör, enligt oss, inte bero på den individuella socialarbetaren utan det borde finnas ett standardiserat förhållningssätt. Samtidigt ska det finnas en möjlighet att anpassa bemötandet, men att handlingsplaner kan ge vägledningen till exempelvis nyexaminerade socialarbetare. Vi anser att det borde finnas specificerat någonstans vad ett gott bemötande innebär, för att socialarbetarna ska veta vad det innebär.

Det krävs mycket kompetens och kunskap av socialarbetaren för att kunna ge ett gott bemötande till klienten och kunna hjälpa denne på bästa sätt (jfr Martinell Barfoed 2014). Eftersom arbetet är beroende av hur den enskilda socialsekreteraren arbetar så kan arbetet variera mycket och det kan medföra att visa delar glöms bort eller att vissa socialarbetare gör mer än vad som innefattas i deras yrke för sina klienter. Med handlingsplaner om hur bemötande ska vara kan sådana situationer undvikas vilket kan minska arbetsbelastningen på socialarbetarna.

6.1.2.1. Att våga fråga

Att inte samtliga klienter som kommer i kontakt med socialtjänsten utreds utifrån våldsutsatthet anser vi vara ett stort problem. Enligt Brå (2016) föreligger det ett stort mörkertal kring antalet våldsutsatta. Skulle socialarbetarna fråga om våld och uppmana klienter som blivit utsatta för våld i nära relation att anmäla brottet till polisen, kan det medföra att allt fler har möjlighet att nå den hjälp de har rätt till och att våldsförövarna blir dömda för brotten. För att förebygga och arbeta mot en samhällsproblematik anser vi det vara av stor vikt att veta hur omfattande det är. Detta kan vara svårt när det kommer till våld i nära relation då utsattheten inte alltid framgår via socialtjänsten eller andra myndigheter. För att kunna kartlägga problematiken måste frågan ställas till klienterna och samtidigt uppmana dem att anmäla brotten. Då socialtjänsten inte har någon anmälningsskyldighet till polisen är det därför upp till klienten, vilket kan vara svårt om klienten lever i en omfattande våldssituation och är traumatiserad och orolig att våldet ska fortgå. Därför är det viktigt att det finns resurser att tillgå för dessa klienter.

Brist på kunskap kring ämnet tror vi kan vara en anledning till varför en del socialarbetare väljer att inte ställa utredningsfrågor om våld. Vi har märkt att det föreligger viss osäkerhet kring formulering och oro att kränka en klient, om våldsutsatthet inte föreligger. Det har också kommit till vår kännedom via intervjuerna att det finns socialarbetare som undviker att

31 ställa frågor om våld på grund av att socialarbetaren inte vill framstå som “tjatig” inför klienten. Detta i de fall som klienten inte är utsatt för våld i nära relation. Vi tror att det kan vara anledningar till varför en del socialarbetare undviker att utreda om våldsproblematik föreligger.

Att våldsbegreppet består av olika våldsformer tror vi kan vara en försvårande utredningsfaktor. Det är viktigt att veta hur utredningsfrågorna ska formuleras. Om en socialarbetare frågar en klient “är du våldsutsatt” kan svaret bli “nej jag blir inte slagen”. Detta är dock inte en bra fråga som ger ett tillräckligt informativt svar, då våldsutsatthet inte enbart avser fysiskt våld. Utredningsfrågan är inte tillräckligt detaljerad. Det kan vara svårt för socialarbetare, utan specialkompetens, att veta hur de ska formulera utredningsfrågorna. Därför bör det finnas en specifik enhet eller avdelning inom varje kommun som arbetar med klienter som blivit utsatta för våld i nära relation. Om specialkompetens finns tror vi att det kan öka möjligheten att klienterna får den hjälp de behöver då socialarbetarna med specialkompetens vet hur de ska utreda ärendet.

6.1.3. Metod

Respondenterna använder sig av olika metoder beroende på vilken enhet eller avdelning de arbetar på. Det finns med andra ord ingen specifik metod som är övergripande bland samtliga respondenters arbetsplatser. Detta beror bland annat på vilka deras arbetsuppgifter är, men också vilken kommun respondenten är verksam i. Ytterligare en aspekt som skiljer sig i metodarbetet är intresse kring metoder. En del av respondenterna arbetar efter tydliga metoder och utredningsinstrument medan andra förlitar sig mer på sin erfarenhet och yrkeskompetens. Detta kan medföra att arbetet skiljer sig märkbart beroende på vilken enhet eller avdelning och kommun klienten besöker, eftersom olika metoder fokuserar på olika delar i arbetet. Eftersom olika utredningsmetoder och bedömningsmaterial fokuserar på specifika frågor för den enskilda enheten eller avdelningen anser vi att det kan försvåra utredningsarbetet om en klient är utsatt för våld i nära relation, då frågor kring våld inte framgår i samtliga metoder. Ponera att en ungdom kommer i kontakt med familjeavdelningen på grund av en orosanmälan där det framgår att ungdomen missbrukar droger. Då utreds ungdomen enligt Barns behov i centrum (BBIC) med fokus på de frågor som ingår i metoden och problematiken kring missbruket. Enligt Brå (2016) har var femte svensk blivit utsatt för våld i nära relation, vilket innebär att risken är relativt stor att ungdomen kan vara utsatt. Om frågan inte ställs och det inte framgår på annat sätt i utredningen att ungdomen är våldsutsatt kommer socialarbetaren inte koncentrera utredningen på det, vilket kan medföra att ungdomen inte får den hjälp den behöver. En del i ungdomens problematik kan vara att den missbrukar droger, en annan kan vara att den utsätts för sexuellt våld av en närstående. Vi tror att det finns de fall där våldsutsattheten framgår utan att fråga, men vi kan inte utgå ifrån att det är så i alla ärenden. Detta medför då i sin tur att en som ungdom blir våldsutsatt inte vågar berätta om det och

32 eftersom frågan aldrig ställs är det lättare att inte berätta.

Några av respondenterna uppger att de inte arbetar efter en specifik metod utan att deras långa erfarenhet inom socialt arbete medfört en kunskap och yrkeserfarenhet. Detta har föranlett att de vet hur de ska arbeta med olika klienter utifrån bemötande och utredning och att arbetet är eklektiskt snarare än med enskilda metoder. Detta förhållningssätt påvisar inte ett evidensbaserat arbete, om arbetet enbart bygger på kunskap och yrkeserfarenhet, eftersom socialarbetarna inte använder en specifik metod alternativt arbetar eklektiskt. Enligt Socialstyrelsen (2015b) är målet att allt arbete inom socialtjänsten ska bli evidensbaserat. Socialstyrelsen menar också att det saknas kunskap kring hur metoderna påverkar klienten då metoderna inte utvärderas kontinuerligt, vilket resulterar i att det inte går att urskilja om metoderna medför positiva resultat eller inte. Vi menar att det finns risk att nya bestämmelser resulterar i att socialarbetarens erfarenhet, kunskap och förmåga förs åt sidan och att metodarbetet är det enda av betydelse. Detta tror vi kan försvåra socialarbetarens arbete utifrån att dennes tidigare arbetssätt inte länge får tillämpas utan att socialarbetaren efter flera års yrkesverksamhet ska förändra sitt förhållningssätt och arbete med klienten. Däremot anser vi det vara viktigt att det finns evidensbaserade tillvägagångsätt och metoder i arbetet. Det bör föreligga evidensbaserade metoder, i enlighet med Socialstyrelsens utsago, men yrkeserfarenheten ska värderas lika högt. Vi anser därför att det är viktigt att det finns en balans mellan evidensbegreppets båda delar, metoder och yrkeserfarenhet. Det ska också finnas en förståelse kring den mänskliga faktorn. Med detta menar vi det faktum att alla socialarbetare arbetar olika utifrån de förutsättningar som föreligger. Det bör föreligga återkommande utvärdering kring arbetssättet inom socialtjänsten, både utifrån handlingsplaner och metoder men också diskussion kring yrkeserfarenheten. Det tror vi skulle kunna föranleda att fler klienter får ett gott bemötande och att arbetet blir mer evidensbaserat. Socialarbetarnas kunskap och yrkeserfarenhet är enligt oss en lika central del i utvärderingsarbetet som diskussion kring vilka metoder som ska användas. Vi tror inte att arbetet gynnas av att socialarbetarna begränsas i yrkesutövningen. Däremot anser vi det vara viktigt att relevanta förhållningssätt och metoder föreligger, varpå utvärdering kring detta är av relevans.

I arbetet med klienter som blivit utsatta för våld i nära relation är det viktigt att socialarbetarna har kunskap kring problematiken och vet hur de ska arbeta för att hjälpa och stötta klienten. Metoder kan göra en viss del, vidare är det upp till socialarbetaren att utföra arbetet och i och med det menar vi att det är viktigt att det finns enheter och avdelningar med specialkompetens som arbetar med klientgruppen när andra socialarbetare saknar kunskapen, tiden, metoderna och yrkeserfarenheten.

33