Resultatdiskussion

Något som framkom i studiens resultat var att förskollärare arbetar mycket med

gränssättning för att barn både ska lära sig om fysisk integritet och för att barns fysiska integritet ska bli respekterad. Barn behöver enligt respondenterna lära sig visa var deras gränser går, men de behöver också lära sig att både se var andras gränser går samt respektera dessa. Detta överensstämmer med den studie Johansson (2002) gjort som även den visar att förskollärare använder strategier som handlar om att hjälpa barn uttrycka sin egen vilja men också respektera andras vilja. Johansson precis som

respondenterna i vår studie menar att barn behöver lära sig tydliggöra gränser och att det är pedagogerna som bör stötta barnen i detta. Respondenterna i vår studie menar att de vuxna kan behöva kliva in i en situation där de upplever att ett barns gräns inte

respekteras, och då hjälpa det barnet tydliggöra att hen inte vill men också hjälpa det andra barnet förstå att hen klivit över kompisen gräns.

Att förskolläraren ska ingripa i en situation där hen uppfattar att ett barn kliver över ett annat barns gräns, är enligt vår mening både givet men också aningen problematiskt. Det är givet eftersom barn som ovan skrivet utifrån såväl respondenterna i vår studie som i tidigare forskning (Johansson 2002) behöver stöttning i gränssättning, men det är också problematiskt eftersom våra egna utgångspunkter enligt Johansson (2005)

påverkar både vad vi ser och hur vi agerar. Pedagogens utgångspunkt för vad fysisk integritet är, kan alltså utifrån Johansson avgöra vad hen ser och därmed då också vad hen inte ser. Alltså är det inte säkert att pedagogen tolkar och ser ett barns handlande som att barnet överskrider ett annat barns gräns, trots att det barnet själv upplever sin gräns som överskriden.

Detta leder in oss på det som Johansson (2005) skriver, att det krävs perspektiv för att arbeta med barn och att pedagogen behöver analysera vad fysisk integritet är för barnet. Lösningen för att som pedagog upptäcka om ett barns gräns blir överskriden skulle kunna tänkas vara att inta ett barns perspektiv, då det enligt Johansson (2003) är det barn ser. Dock är det inte ett säkert sätt för att uppfatta vad barnet egentligen upplever, för precis som författaren skriver kan vi aldrig komma in i någon annans kropp, och därmed finns det alltid delar av den andres livsvärld som vi missar. Utifrån det är det

31

alltså möjligt att tänka att en som pedagog aldrig kan vara säker på om ett barn upplever att hens gräns blir överskriden eller integritet kränkt. Utifrån den slutsatsen blir det dock enligt oss ännu viktigare att barn lär sig tydliggöra sina gränser och visa dessa, och precis som respondenterna i vår studie menar kan då stopp-handen och begreppet stopp vara användbart. Detta eftersom även om andra barn inte hunnit skapa sig en förståelse för vad det innebär när någon säger stopp, gör vi antagandet att åtminstone den vuxne förskolläraren är kompetent nog att förstå och se barnets stopp, och då kan kliva in och stötta båda barnen i den situationen.

I respondenternas beskrivning av användandet av Stopp som metod för att lära barn synliggöra gränser och därmed som tidigare nämnt kunna få sin fysiska integritet respekterat samt kunna respektera andras fysiska integritet, ser vi tydliga likheter med Rädda Barnens “Stopp! Min kropp!”. Syftet med “Stopp! Min kropp!” är att vägleda vuxna i deras samtal med barn om gränser, kroppen och övergrepp, samt att barn ska få en förståelse för vad andra människor får och inte får göra med barnets egen kropp. Även om respondenterna inte klargjorde under intervjun att det är utifrån Rädda Barnen som de hämtat till exempel begreppet “Stopp!” och “Stopp-handen” är det utifrån likheterna samt vår tidigare erfarenhet av arbete i förskolan möjligt att anta att så är fallet.

Det är inte enbart genom användandet av “Stopp” som en gränsmarkör som vi ser likheter mellan respondenternas arbetssätt och Rädda Barnens “Stopp! Min Kropp!”. Rädda barnen menar också att det är viktigt att göra barnen delaktiga i hygiensituationer genom att till exempel som vuxen berätta vad en gör med barnen samt varför en gör det. Detta tar också respondenterna i vår studie upp då resultatet av den empiriska

undersökningen visar på att förskollärare arbetar med att få barnen delaktiga för att genom det respektera barnens fysiska integritet. Respondenterna menade att en som förskollärare både kan ge barnet alternativ som var blöjbytet ska ske, men också precis som Rädda barnen skriver tala om i hygiensituationer varför en gör som en gör mot barnet.

Dock kunde vi inte se i studiens resultat att förskollärare arbetade med att tala om vad hen gjorde med barnet under hygiensituationerna. Istället verkade förskollärarna arbeta för att göra hygiensituationerna lekfulla och mysiga, vilket enligt vår tolkning kan tyda på att förskollärarna mötte barnet utifrån dess ålder och mognad. Det å ena sidan enligt Skolverket gör att de respekterar barnets fysiska integritet, men å andra sidan utifrån Rädda barnens “Stopp! Min kropp!” inte nödvändigtvis hjälper barnet få en utvecklad förståelse över sin fysiska integritet, vilket är ett mål i förskolans läroplan (Skolverket 2018). I läroplanen framgår det att alla barn ska ges möjlighet att utveckla sin

medvetenhet kring rätten till sin kroppsliga och personliga integritet.

Metoden att som förskollärare förklara vad som sker under hygiensituationen skulle utifrån Rädda barnen men också Skolverkets normativa metod för integritetsarbete, enligt oss kunna ses som en bättre strategi för att barns förståelse för fysisk integritet ska utvecklas. Det med anledning av att både Rädda barnen och Skolverket (2020)

32

menar att en genom att tala om vad en gör i hygiensituationer kan ge barnen en ökad förståelse för att vissa kroppsdelar är privata, och genom det ge barnen chans att

utveckla en medvetenhet om sin fysiska integritet. Att förklara under hygiensituationen blir utifrån Rädda barnen också ett sätt att göra barnen delaktiga, vilket dessutom enligt Skolverkets normativa metod gör att barnets fysiska integritet blir respekterad. Att förklara vad som sker i hygiensituationen skulle därmed kunna vara en metod för att såväl respektera som utveckla barnets förståelse för barnets egen fysiska integritet. I litteraturgenomgången i detta arbete lyfter vi det som Eidevald (2016) skriver om hur en kan skydda barn mot sexuella övergrepp inom förskolan, nämligen att ingen vuxen ska vara ensam med barnen och att endast de vuxna som är kända för barnen ska vara med vid situationer som vilan. Dock har studier gjorts som visar på att lärares kunskap om sexuella övergrepp på barn i förskolor var bristfällig, och att det fanns lärare som var omedvetna om att barn kan bli sexuellt utnyttjade inom förskolan (Zhang, Chen och Liu, 2015).

I vår studie anser vi dock utifrån respondenternas svar att lärarna visade på en

medvetenhet kring dessa frågor. Samtliga respondenter i vår studie pratade till exempel om vikten av att endast personal som är känd för barnen byter blöjor. Det framstod som en självklarhet att en behöver ha en viss relation till barnet för att barnet skulle känna sig trygg och att hens fysiska integritet skulle respekteras under blöjbyten, vilket vi tolkar som att respondenterna i vår studie var medvetna om eventuella risker på ett annat sätt än respondenterna i studien av Zhang, Chen och Liu (2015). Ser en utifrån Eidevald (2016) tolkar vi det som att respondenterna dessutom genom sitt sätt att beskriva vem som fick ta blöjbyten och inte, visar på att det finns strategier kring att förebygga att barn utsätts för integritetskränkning.

Intressant för oss var att på intervjufrågorna som handlade om dilemman som kan uppstå i förskolan, till exempel hur förskolläraren agerar i en situation där barnet och den vuxne har olika viljor, svarade majoriteten av respondenterna att de lockade, lirkade eller på andra sätt resonerade med barnet för att till exempel få in barnet även om barnet ville stanna utomhus. Respondenterna kunde i en sådan situation till exempel säga “wow, vi tar med det du håller på med och gör det inne”. I analysen där vi jämförde vårt kategoriserade material med Skolverkets metod, ansåg vi inte att det tillvägagångssättet utifrån Skolverkets normativa metod var att lyssna på barnet eller göra barnet delaktigt och därmed respektera barnets fysiska integritet.

Ser vi istället utifrån Johansson (2003) går det att tolka förskollärarens agerande som att hon strävar efter att nå en överenskommelse med barnet och samtidigt bekräfta det som är viktigt för barnet. Johansson menar att genom ett sådant tillvägagångssätt får barnets perspektiv komma till uttryck, alltså att barnet blir lyssnat till och att barnets egna tankar och åsikter får höras. Vilket vi anser utifrån Skolverket metod kan vara ett sätt att respektera barns integritet. Detta skiljde sig mot resultatet i Johanssons egen studie. Den visade istället att vuxna ibland upplevde att barn protesterar bara för sakens skull, till exempel vid en måltidssituation där barnet inte vill äta, och att de vuxna då använde

33

metoder som inte låter barns perspektiv komma till uttryck. Metoderna kunde bestå av till exempel hot av olika slag. Detta var inget vi kunde se i vår studie.

Hedlin, Åberg & Johansson (2019) skriver att omsorg innehållande fysisk beröring är en del av den svenska förskolan, och som Billmayer et. al (2019) skriver kan vissa barn vara i behov av mer omsorg än andra, och att dessa barn då ska få det. Billmayer et. al skriver också att det är förskolläraren som är ansvarig för att tillfredsställa barnets behov. Respondenterna i vår studie menar även de att alla barn har olika behov, och att förskollärarna behöver lyssna till det enskilda barnets behov och tolka barnets signaler. Dock menar Johansson (2003) som vi tidigare nämnt att vi aldrig till fullo kan ta del av någon annans livsvärld, så frågan blir då hur säker en förskollärare kan vara att hen tolkar barnets signaler rätt och därmed bemöter barnet utifrån barnets behov. Dessutom skriver Hedlin et. al att förskollärare har olika åsikter gällande vad som är för mycket och för lite fysisk beröring, och Johansson (2005) menar att det är våra utgångspunkter som styr hur vi agerar.

Det blir alltså inte enbart en fråga om risken att förskollärare kan tolka barns signaler och behov fel eller olika eftersom de aldrig kan ta del av barnets livsvärld till fullo, utan också en fråga gällande hur en bör bemöta det behov som den vuxne tolkat att barnet har, eftersom förskollärare kan ha olika åsikter gällande vad som är tillräcklig fysisk beröring och inte. Enligt vår tolkning av Hedlin et. al skulle alltså en förskollärare kunna ge barnen en viss typ av närhet med syfte att tillgodose barnets omsorgsbehov, så som tröst, medan en annan förskollärare skulle kunna anse att samma sätt att ge tröst var för mycket fysisk kontakt. Likväl som en förskollärare skulle kunna tolka att barnet hade behov av att till exempel sitta i en pedagogs knä, medan en annan förskollärare kanske inte alls tolkade barnets signaler på det sättet. Detta visar enligt oss att det är viktigt att som såväl respondenterna i vår studie menar, samt som Skolverkets

normativa metod beskriver, verkligen lyssna till barnet samt att hjälpa barnen tydliggöra gränser för att både kunna tillgodose omsorgsbehovet men också respektera barnets fysiska integritet.