Det beskrevs i resultatet konsekvenserna av att inte sköta urininkontinensen väl såsom sår, fuktskador, smärta, känslomässig stress och förlorad värdighet (Stoddard et al.2020) Personens värdighet sågs som mycket viktigt att bevara i flertalet artiklar (Russell et al, 2021; Borglin et al 2020; Ostaszkiewicz, Tolinsson & Hutchinson, 2018; Northwood, Ploeg & Markle-Reid, 2021; Stoddard et al 2020). Det beskrivs tidigare i litteraturen att vården och omsorgen ska ges med respekt för personens individuella upplevelse av sin situation och ska vara vägledande i omvårdnaden (Edberg, 2020).
I Borglin et al (2020) beskrevs att sjuksköterskor ansåg att ansvaret att utreda
urininkontinens låg på primärvården för att inte missa medicinska orsaker men enligt Socialstyrelsen, (2016) och Nikola, (2017) ska det i sig inte vara ett hinder i att sjuksköterskan inte kan göra sin del av utredningen och föreslå lämplig behandling.
Wijk (2018) beskriver att med ett personcentrerat arbetssätt ses också att antalet basala utredningar kring urininkontinens ökat. Dingwall och Mclafferty (2006) beskrev just avsaknaden av bedömning och utredning av urininkontinens och att enbart ett läckage kan ge patienten diagnosen urininkontinens. Det framkom i föreliggande studies resultat just bristen på diagnos av urininkontinens hos äldre (Borglin et al. 2020).
Det framkom också i resultatet att personen kan uppleva att de inte är samma person längre (Russel et al. 2021). Den personcentrerade omvårdnaden ska ha en strävan att bibehålla en persons personlighet trots att funktionerna sviktar (Edberg, 2020).
Det framkom i resultatet svårigheter med teamarbetet kring toalettassistans då vissa i omsorgspersonalen inte hjälpte den äldre med toalettbesök. En personcentrerad vård ses öka antalet toalettbesök för den äldre samt en bättre vårdkvalité (Wijk, 2018).
Edberg (2020) beskriver att det krävs organisatoriska förutsättningar för ett
personcentrerat förhållningssätt. Vidare beskriver Alexiou, Lindström Kjellberg och Wijk, (2021) att personalens erfarenhet påverkar hur personalen ser på ett
personcentrerat vårdklimat.
Hägglund och Olai (2016) beskrev att sjuksköterskor upplevde att toalettassistans inte baserades på individuella behov utan att det skedde när det passade personalens tid utifrån organisatoriska förutsättningar. Wijk, (2020) beskriver att en miljö som är personcentrerad ska bidra till hälsa och möjligheten att få använda sina resurser som finns kvar. Utgångspunkten ska vara personliga behov samt ser och möjliggör egna önskemål. Det beskrivs (Backman, 2020) att ett personcentrerat förhållningssätt grundar sig på förtroendefulla relationer mellan alla som arbetar. En personcentrerad ledare bör skapa forum och även rutiner för att bättre samverka med personalen. Utifrån det kan innehållet i personens omvårdnad utformas och upprätthållas med personen i fokus.
Men det framkom i resultatet att de organisatoriska förutsättningarna inte alltid bidrog till detta så det inte fanns resurser till att individanpassa detta utan det kanske mer blev som en behandling som beskrivits tidigare (Ostaszkiewicz, Tomlinson &
Hutchinson,2018). Enligt Backman (2020) är det viktigt att tydliggöra vem som gör vad när rutinerna följer personens behov och inte personalens rutiner. Det kan annars bli onödigt spring för personalen och tiden förvaltas inte väl. Men ett arbete som är personcentrerat behöver inte innebära att mer resurser krävs.
I Borglin et al. (2020) framkom att sjuksköterskan förlitade sig på att
omsorgspersonalen var bättre på inkontinensskydd än denne. Men Socialstyrelsen beskriver att inkontinenshjälpmedel ska förskrivas av legitimerad sjuksköterska.
Utifrån vad som framkommit och vad tidigare litteratur beskriver så anser författaren till föreliggande studie att även om sjuksköterskan förlitar sig på att omsorgspersonal som arbetat mycket längre är kompetent bör ändå sjuksköterskan ta ansvar och prioritera
denna del i omvårdnaden. För som tidigare forskning (Toye & Barker, 2020;
Cubukcu,2019) visat på har livskvalitén för personer med urininkontinens stor
betydelse. Samt enligt Kristiansen (et al.2011) ibland vara avgörande för om personen behöver flytta till särskilt boende eller bo kvar hemma.
Det beskrevs i flera artiklar att sjuksköterskor från hemsjukvården hade erfarenhet av att personen kan begränsa sig själv i det dagliga livet pga rädsla för läckage (Russel et al.
2021; Northwood, Ploeg & Markle-Reid, 2021). Detta bekräftas av Toye och Barker (2020) som beskriver hur personen begränsar sig själv i det dagliga livet med rädsla för läckage men även de intima stunderna med sin partner.
Samt som resultatet också visat och tidigare forskning visar kan det bli flera
konsekvenser på andra delar i omvårdanden om inkontinensvården negligeras och inte ses som ett prioriterat område i omvårdnaden (Stoddard et al.2020).
Toye och Barker (2020) beskriver hur personen med urininkontinens kan tro att det är en del av livet och inte har någon medicinsk orsak vilket kan leda till att personen inte söker vård. Även en rädsla att vara beroende av andra och att behöva hjälp med urininkontinensen. Det som framkom var också att anhörigvårdare upplevde en stor känslomässig stress i inkontinensvården av deras anhörig pga bristande kunskap i hantering av inkontinensskydd men också omvårdnaden (Stoddard et al. 2020).
Detta beskrivs i litteraturen att det blir en stor påverkan på de anhörige och att det ibland kan vara avgörande om en närståendevårdare ger upp (Frederos et al. 2019).
Anhörigvårdare berättar inte alltid för sjukvårdspersonalen om deras anhörig har problem med inkontinens då de vill skydda sin anhöriges värdighet (Drennan, Cole &
Iliffe, 2011). Det var också något som framkom i (Stoddard et al. 2020).
Relationer mellan människor kännetecknar den personcentrerade omvårdnaden.
Att sätta personen i första rummet och då har livsberättelsen en central plats för att personalen kan samla in kunskaper om personens livshistoria, självbild och värderingar för att skapa en förståelse för hur den personen upplever verkligheten. Det är viktigt att fokusera på det illabefinnande och symtom som personen upplever på grund av sin sjukdom (Wijk, 2020).
Det framkom också i resultatet att sjuksköterskorna tyckte att inkontinensvården var en viktig del i omvårdnaden men inte prioriterades av sjuksköterskorna. Det finns
eventuellt flertalet anledningar till detta och Ostaszkiewicz, Connell och Dunning (2016b) beskriver att inkontinensvården ses av mindre värde i omvårdnaden.
Det beskrivs av Edvardsson, Backman och Orrung Wallin (2020) att ta del av personens berättelse om ur denne upplever sin sjukdom och sina symtom kan leda till en djupare förståelse för vad det innebär för personen. Fakta som exempelvis vårdprogram och livsberättelsen har två olika funktioner och kan ses som komplement till varandra.
Sjuksköterskan har ett professionsansvar att se medicinska parametrar men utöver det också se personen bakom sjukdomen och symtomen.