Något som framgick under intervjuerna och som blev tydligare när alla intervjuer hade sammanställts, var hur pedagogerna uppfattar specialpedagogiskt arbete i den dagliga verksamheten. Här har pedagogerna haft olika uppfattningar om vikten av att arbeta mer anpassat till barnen beroende på vilken utbildning pedagogerna har. Vi såg ett tydligt mönster i att de som är utbildade till förskollärare var av uppfattningen att specialpedagogiskt arbete och anpassningar inte bara handlar om diagnoser utan att pedagogerna arbetar dagligen med detta i verksamheten. Å andra sidan var det bara en barnskötarna som hade samma uppfattning som utbildade förskollärarna om vad det innebär att arbeta med specialpedagogik och att anpassa verksamheten till alla barn. En annan barnskötare uttryckte att de inte har behovet av specialpedagog eftersom verksamheten inte har barn med diagnoser och således har dessa barn inte heller behov av stöd. Här anser vi att det är av stor vikt att ledningen kliver in och hjälper till för att ge dem med en lägre utbildning kunskapen om vad
specialpedagogik i förskolan faktiskt innebär och hur man kan arbeta mer anpassat för alla barn. Lindqvist (2013) har i sin avhandling undersökt skillnader mellan specialpedagogernas och övriga förskolepedagogers uppfattningar om
specialpedagogik. Författaren hävdar att specialpedagogernas utbildning är anledningen till deras annorlunda perspektiv jämfört med övriga grupper av
pedagoger på förskolan. Utifrån Lindqvists (2013) resonemang kan vi drar slutsatsen att förskollärarutbildning är en faktor till varför personalgruppen hade ett annat synsätt än barnskötarna i vår studie.
Det är tydligt att det är av stor betydelse för verksamheten när pedagogerna på förskolan har kunskaper om barn i behov av stöd och vad specialpedagogik faktiskt innebär. Då det framgick i några intervjuer att pedagogerna nämnde diagnoser i samband med barn när det samtalade om specialpedagogik och deras erfarenheter, tänker vi att det främst handlar om olikheter i utbildningarna och i de kunskaper som de tagit med sig in i arbetet. Det är inte nödvändigt att barnet har en diagnos för att specialpedagogerna ska besöka förskolan samt erbjuda stöd och material till
förskolepersonalen, anser vi. Detta får vi även stärkt av specialpedagogen när denna försöker, i den utsträckning som hen kan, besöka förskolorna och de olika
avdelningarna som finns. Vi anser att detta är viktigt och positivt för pedagogernas arbete med alla barn i verksamheten, att specialpedagogen kommer ut även på spontana besök eftersom detta kan tillföra något till pedagogerna. Detta kan även bidra till att pedagogerna får andra synvinklar på sådant i verksamheten som skulle kunna förbättras eller förändras.
Det som även framkommer utifrån studien är att det behövs kunskaper hos
pedagogerna för att de ska kunna ge barnen goda förutsättningar för att klara av och delta i verksamheten tillsammans med andra barn. När pedagogerna ser till att anpassa verksamheten och det dagliga arbetet till alla barn och ger barn i behov det stöd och de förutsättningar som de behöver för att delta i alla aktiviteter på förskolan tillsammans med andra barn, så kommer detta stärka barnen och deras självkänsla. Detta i sin tur gynnar barnen och deras framtid där de vågar tro på sig själva och deras kompetens.
Utifrån observationerna såg vi tydligt att pedagogerna försökte anpassa aktiviteterna till varje barn, men att det i vissa situationer skulle behövas mer stöd till pedagogerna i hur de rent konkret ska bemöta barnen, då det ibland händer att barn blir
exkluderade utan att vi tror att pedagogerna själva tänker på detta. Exempelvis på den förskolan där endast ett barn hade en bestämd sittplats, har vi funderat över om det barnet eventuellt känner sig exkluderad emellanåt, eftersom de andra barnen fick sitta var de ville eller bredvid vem de ville den dagen, medan barnet i fråga aldrig fick möjligheten att välja. En tanke för oss är att man hade kunnat lösa det så att alla har bestämda platser så att det barnet får möjlighet att känna sig likvärdig istället för annorlunda och utpekad. Där gjorde vi en jämförelse med den andra förskolan som hade alla barnen samlade tillsammans och där alla hade sina bestämda platser vilket gjorde att alla i förväg vet var de skulle sitta, och de barn som då behövde ha specifika platser för att det fungerade bäst för dem blev därmed inte utpekade eftersom alla hade det likvärdigt. Vi reflekterade även över avdelning 5 där de varje dag delade in barnen i mindre grupper för samling och även där hade alla barn förutbestämda platser. Dessa barn fick aldrig någon chans till större samlingar då det varje dag delades in i samma grupper. Vi anser att det inte är en nackdel med att barnen delas in mindre grupper och att det därmed blir lugnare miljöer. Men vi menar att det skulle vara en fördel om barnen ibland även fick öva på att tillsammans ha större samlingar i större grupper för att förbereda sig inför förskoleklassen. Vi menar att pedagogerna skulle kunna ha en storsamling med alla barn vid enstaka tillfällen och om det finns barn som inte skulle klara av detta just då, kanske hen skulle kunna få göra något annat som utmanar det barnet eller att en pedagog har en enskild samling med detta barn. Dilemmat här är huruvida barnet ska utmanas och få vara med de andra barnen i en större samling eller ska man erbjuda barnet andra möjligheter så som enskilda samlingar. Detta kan kopplas till Nilholm (2007) och
dilemmaperspektivet: Hur man bemöter och hanterar barnens olikheter i förskolan, samtidigt som man strävar efter att erbjuda en likvärdig utbildning till alla barn.