Resultatdiskussion - TAKK och dess betydelse för barns språkutveckling: en enkätstudie om hur T

7. Diskussion

7.2 Resultatdiskussion

Studien utgick från det sociokulturella perspektivet, vilket är ett perspektiv som ligger till grund för Läroplanen för förskolan (Skolverket, 2018) och dess stora fokus på den kommunikativa förmågan. Däremot ligger inte vikten på den verbala kommunikationen utan andra alternativa metoder att kommunicera ska ses som likvärdiga för att möjliggöra kommunikation anpassat till barnens individuella förmåga. Barn med någon form av funktionshinder eller som av annan anledning behöver extra stöttning för att kommunicera ska ges detta för att bristen på kommunikation inte ska bli ett hinder för barnen. Därför ska de yrkesverksamma inom förskolan se till att kommunikation finns tillgängligt i många olika former (Hendar, 2016).

Rätten till kommunikation finns skrivet i Barnkonventionen, alla har rätt att uttrycka sig på

något sätt (UNICEF Sverige, 2018). Inom det sociokulturella perspektivet anses språk vara något större än verbala ord, det rör även tecken och symboler som kan skapa uttryckssätt. Som respondenter i studien uttryckt är kommunikation och samspel en stor del i förskolan utbildning, vilket enligt Dysthe (2003) är en grundläggande faktor för att barn ska utveckla nya kompetenser, vilket även är en stor del i det sociokulturella perspektivet. Att individer lär genom att befinna sig i samspel med andra. I förskollärarnas svar framkom även vikten av att se alternativa och kompletterande kommunikationsmetoder som något lika funktionellt som den verbala kommunikationen. Detta kan kopplas samman med det Säljö (2014) uttrycker om att alla språk samspelar med andra språk och på så sätt stöttas den verbala språkutvecklingen av till exempel TAKK.

Något som också ses som en stor del i Läroplanen för förskolan (Skolverket, 2018) är demokratins viktiga roll i förskolans utbildning för att ge barn en grund i det livslånga lärandet för att bli en samhällsmedborgare i det demokratiska samhället vi lever i. I Sverige har vi mänskliga rättigheter, bland annat ska individen få inflytande samt delaktighet i de beslut som rör dem. Barn samt individer som av olika anledningar har svårt att ta beslut utifrån deras egna bästa ska ges stöd till att ta det beslutet för att ändå ha möjlighet att påverka och göra sina röster hörda i dessa situationer (UNICEF Sverige, 2018). Läroplanen för förskolan har ett starkt fokus på det verbala, att barnens röster ska göras hörda, barnen ska utveckla ett talspråk samt ett ordförråd och barnen ska ges möjligheter att utveckla förmåga att “argumentera och kommunicera med andra i olika sammanhang och med skilda syften,” (Skolverket, 2018, s.9).

De barn som behöver teckenspråk på grund av till exempel hörselnedsättning ska enligt Läroplanen ges detta språk i förskolan. Men vad händer då med de barn som av olika anledningar behöver stöttning i språkutvecklingen men som inte är döva eller har en hörselnedsättning och därför inte har rätt till teckenspråk? Alla barn har rätt att uttrycka sig efter sin förmåga, det saknas dock stöd för alternativa kommunikationsmetoder i Läroplanen men detta skrivs dock fram i Barnkonventionen (UNICEF Sverige, 2018). I vår studie framkommer det att förskollärare anser att TAKK är av vikt för att kunna erbjuda kommunikationsmöjligheter och för att skapa ett gemensamt språk som gör att barnen kan kommunicera med övriga barn i barngruppen och få en likvärdig utbildning. Flertalet förskollärare anger att det finns en viss brist på kompetensutveckling kring TAKK inom förskolan vilket gör att kvaliteten av TAKK kan variera stort vilket gör att olika individuella förskolor kan erbjuda barnen varierande grad av den typ av kommunikationsmetod som enligt tidigare forskning anses vara nyttig för alla barn. Med stöd av Larsson (2016) finns det en brist på tydlighet kring riktlinjer för hur TAKK bör användas gör att alla barn erbjuds olika stor möjlighet att ta till sig språket med andra tillvägagångssätt och metoder än den verbala kommunikationen. TAKK ger barnen möjlighet att uttrycka sig samt bli förstådda av omgivningen då detta möjliggör en funktionell kommunikation.

I arbetet med tecken som alternativ och kompletterande kommunikation anser flertalet av förskollärarna att denna kommunikationsmetod bidrar till en likvärdig utbildning då alla barn ges förutsättningar för att kommunicera. Flertalet förskollärare påpekar vikten av att TAKK fungerar tydliggörande till det som uttrycks. Genom att barnen erbjuds en språkstimulerande miljö där TAKK och det verbala språket används samtidigt bidrar det till ett förtydligande av

den verbala kommunikationen och blir mer begripligt för barnen, samtidigt som det ger barnen en möjlighet att uttrycka sig och göra sig förstådd. En förskollärare uttrycker att “det ger barnet möjlighet att uttrycka sin vilja även om de inte har talets gåva.” En annan förskollärare uttrycker liknande men riktar sig mer mot att TAKK erbjuder möjligheter för barn att uttrycka sig samt kommunicera med andra barn i barngruppen oavsett vilken språklig utvecklingsnivå som barnet befinner sig på. Genom att erbjuda TAKK i förskolans utbildning skapas möjligheter samt intresse för kommunikation och samspel med individer i omgivningen. Grundahl (2013) uttrycker vikten av TAKK för att möjliggöra språkstimulering redan från det att barnet är litet, väldigt små barn har oftast ingen funktionell verbal kommunikation förutom olika ljud samt till exempel skrik. Om barnet däremot möts av TAKK ges barnet möjligheter att uttrycka sig på ett annat sätt från tidig ålder för att den motoriska utvecklingen oftast fortskridit längre än den verbala utvecklingen. TAKK används inte bara för att stimulera kommunikation utan det finns forskning som stödjer att barns ordförståelse ökar vid användningen av alternativa och kompletterande kommunikationsmetoder. Att erbjuda barn möjligheten att uttrycka sig skapar förutsättningar för att barnet ska skapa ett gott självförtroende samt utveckla relationer med omgivningen.

Tidigare forskning visar att TAKK används mer och mer i förskolans utbildning (Heister Trygg, 2010). Däremot visar vår studie, som ovan nämnt, att det framkommer viss skillnad beroende på om förskollärare getts möjligheter att genomgå en utbildning inom TAKK för att utveckla sina kompetenser och skapa förutsättningar för att använda kommunikationsmetoden i alla situationer som regelbundet uppstår på förskolan samt de situationer som uppstår spontant.

Detta kan då kopplas samman med det som återfinns i bakgrunden till studien, det finns inte någon lag eller tydliga riktlinjer i Läroplanen (Skolverket, 2018) som tyder på att TAKK bör användas i förskolan, vilket kan bidra till otydlighet kring hur och varför TAKK ska användas då det inte finns några krav på att använda detta i utbildningen. Bristen som Heister Trygg (2010) främst framhåller är just kompetensen både kring hur TAKK faktiskt bör användas för att fungera som en språkstimulerande metod samt bristen av teckenförråd. I studien synliggörs dock en vilja att utveckla kompetenserna kring TAKK, alla de respondenter som angett att de inte genomgått en kurs uttrycker en vilja att göra det för att kunna erbjuda alla barn möjlighet till kommunikation. Bristen på kompetens skapar hinder för att erbjuda barnen en utbildning där de kan anses vara inkluderade, delaktiga samt ges möjlighet till språkutveckling. Ett barn som inte använder samma kommunikationsmetod som någon annan på förskolan kan inte anses ingå i en språkutvecklande gemenskap (Heister Trygg, 2012). I Sverige har alla individer rätt till delaktighet och inflytande, i förskolans utbildning handlar detta om att vara involverad i samspel och att ses som en individ som har förutsättningar att göra sin röst hörd och att bli respekterad (Sheridan et al., 2009). Vilket kan ifrågasättas om barn inte erbjuds kommunikationsmetoder som möjliggör en funktionell kommunikation på förskolan. I vår studie framkommer det att de flesta förskollärare enbart använder TAKK i vissa specifika situationer och inte kontinuerligt under dagen vilket gör att alla barn inte kan vara lika delaktiga på grund av att kommunikationen brister vilket resulterar i att den likvärdiga utbildningen kan ifrågasättas.

I studien framkommer det att på tio av förskolorna används tecken som alternativ och kompletterande kommunikation även av barnen. Att ges möjlighet att kommunicera och bli bemött av den kommunikationsmetod som möjliggör en funktionell kommunikation är något som Heister Trygg (2008) benämner som en viktig framgångsfaktor för barns språkutveckling.

Förskollärare i studien uttrycker vikten av att skapa en språklig miljö där både barn och vuxna har ett gemensamt språk för att kommunikationsförmågan inte ska brista om ett eller flera barn har problematik med den verbala kommunikationen. I de fall där även barnen på förskolan använder sig av TAKK ges en större möjlighet till samspel och interaktion med barn som förstår och som kan svara tillbaka med till exempel tecken. Detta styrks av Larsson (2016) som nämner problematiken kring ökad storlek på barngrupperna i förskolan, de som arbetar i förskolan får allt fler barn att ta hänsyn till och fler barn som ska erbjudas språkstimulering. Om det erbjuds samma kommunikationsmetoder med alla barn blir det lättare för barnen att skapa samspel där alla dessa kommunikationsmetoder finns att tillgå. Vilket gör att alla barn som vistas i förskolan har samma förutsättningar och inget barn riskerar att hamna “mellan stolarna” på grund av att det inte finns en kommunikationsmetod som är funktionell. När alla kommunikationsformer finns i alla delar av utbildningen skapas ett gemensamt språk som alla kan vara delaktig i. För att erbjuda en språkstimulerande miljö med alla barn nämner Ardoris (2019) att det krävs ett intresse från de som arbetar i förskolan, barns språk stimuleras i samspel med andra barn samt pedagogerna, detta gör att de barn som kräver andra typer av kommunikationsmetoder behöver bemötas med denna metod för att kunna anses vara delaktig och ges inflytande i utbildningen.

I studien framkommer det att det finns ett intresse av att utveckla användningen av TAKK i utbildningen för att skapa meningsfulla möten för alla barn där kommunikation är centralt.

Även tidigare studier av Bryne et al. (2019) visar på relationen mellan användningen av tecken samt pedagogernas kompetensnivå. Det uttrycks även av respondenter i Bryne et al. (2019) studie att pedagogerna ser tecken som något gynnsamt och något som påverkar barns språkutveckling genom stimulering som sker vid kontinuerlig användning. I vår studie framkommer det av sex förskollärare att tecken endast används vid specifika sammanhang, detta är något som nämns i Byrne et al. (2019) när pedagoger anger att de enbart nyttjar TAKK i vissa situationer uttrycker pedagogerna en osäkerhet eller en rädsla för att göra fel då de inte nyttjar TAKK tillräckligt ofta och då inte har detta inarbetat i sina vardagliga kommunikationsmönster. Lederer (2015) nämner vikten av att införa tecken i de situationer som är vanligt förekommande för att barnen ska få möta tecken kontinuerligt. För att detta ska fungera på ett naturligt sätt är det ett bra alternativ att samarbeta med vårdnadshavare för att skapa en naturlig övergång mellan förskola och hem. Det vill säga att de barn som är i stort behov av tecken som alternativ och kompletterande kommunikation ska ges en större möjlighet att nyttja tecken både i förskolans utbildning och i hemmet. De tecken som används ska anpassas efter barnets individuella behov samt anpassas till de situationer som barnet upplever som meningsfulla och intressanta för att det ska upptäcka fördelarna med tecken och vilja teckna själv. Däremot förklarar Larsson (2016) att användningen av TAKK inte ska behöva vara ett jätteprojekt som ska vara funktionellt direkt vid början av användandet utan är något som kan ses som en ständigt pågående process som får ta tid att utveckla. Upplever arbetslaget att det finns en viss osäkerhet kring användandet och att ordförrådet är begränsat kan det vara lättare att börja i det lilla, att till exempel börja med att använda tecken i situationer som utspelar

sig i hallen och när tryggheten ökat kan användningen av TAKK utökas med nya tecken i andra situationer som ett barn befinner sig i under en dag på förskolan. När arbetet har fått pågå en period besitter de vuxna ett ganska brett ordförråd och kan stödja barnets språkutveckling i många situationer barnet befinner sig i.

Genom ett sådant arbete skapas en språkstimulerande miljö som innebär att barn erbjuds rika tillfällen med kommunikativa möten som främjar barnens språkutveckling (Bruce, 2014). I studien framgår det att nio förskollärare använder sig av TAKK under hela dagen i alla situationer medan sex förskollärare anger att de använder TAKK vid vissa utvalda situationer, vad detta beror på framgår inte av studien. Det finns ett visst samband mellan de förskollärare som inte genomgått någon form av kurs inom TAKK och de förskollärare som använder TAKK i utvalda situationer. Viljan att erbjuda barnen TAKK finns hos förskollärarna, främst för att de anser att det ger barnen stöd till en fungerande kommunikation där barnen ges möjlighet att uttrycka sig och bli förstådda. Att skapa en funktionell kommunikation är även en förutsättning för att barn ska ges möjlighet att befinna sig i kommunikativa möten med andra barn och vuxna, Melin (2013) beskriver att hennes observationer synliggjort svårigheter när barn som inte har ett gemensamt språk ska mötas och försöka samspela. Vikingsen (2020) uttrycker vikten av att skapa miljöer i förskolan som lockar till möten och utforma utbildningen kring de möten som förekommer för att utbildningen ska ha sin grund i barnens intressen. Att utbildningen framhäver barnens röster för att utforma utbildningen gör att barn ses mer delaktiga och ges större förståelse för det demokratiska samhället vi lever i. I studien är det förskollärare som uttrycker att TAKK möjliggör barns delaktighet och möjlighet att uttrycka sig trots bristande verbal förmåga. En förskollärare uttrycker även att det är av stor vikt att erbjuda alternativ och kompletterande kommunikation för att erbjuda en likvärdig utbildning för alla barn samt inte begränsa barnens förmåga att uttrycka sig.

Barns språkutveckling innehåller olika steg, ofta börjar det med små ljud, skratt eller joller för att sedan utveckla en funktionell kommunikation. Barn som är döva eller sena i språkutvecklingen behöver extra stöd i form av teckenspråk, alternativt någon form av alternativ och kompletterande kommunikation för att utveckla fungerande kommunikation. Det finns studier (Hendar, 2016) som framhäver vikten av tidig språkstimulering genom verbalt språk, tecken samt teckenspråk för barns kognitiva utveckling. Alla barn är i behov av att vistas i en språkstimulerande miljö där kommunikation och samspel står i fokus. De barn som är i ett tidigt skede i språkutvecklingen behöver tidigt stöd för att det synliggörs ett samband mellan språklig förmåga och pedagogiska resultat när barnet kommer längre upp i åldern och ska introduceras i skolans utbildning. Förskollärare i studien framhäver vikten av att erbjuda en miljö där barnens språk ständigt stimuleras och att genom arbetet med TAKK skapa förutsättningar för att erbjuda en miljö som både är individanpassad men även gruppanpassad är av vikt för att stimulera både det individuella barnet men samtidigt skapa möjligheter för att utveckla ett språk som alla förstår. Vikingsen (2020) uttrycker vikten av att skapa en språkstimulerande miljö där barnens intressen och förmågor ligger till grund för hur språket utvecklas samt hur samspelet mellan barn eller mellan barn och vuxen möjliggör barns förutsättningar för delaktighet i utbildningen.

I vår studie framför förskollärare att det finns en bra syn och en vilja att använda TAKK då dem anser att detta är en funktionell språkstimulerande metod. Alla barns språkutveckling gynnas av användningen av TAKK, Larsson (2016) nämner både de barn som har verbala svårigheter och de allra minsta barnen då deras motoriska färdigheter oftast framskridit längre i utvecklingen än den verbala förmågan. Däremot uttrycker Larsson även nyttan med att använda TAKK med alla barn för att utöka och stötta kommunikation och genom det öka barnets förutsättningar till delaktighet. Med stöd av Heister Trygg (2012) som uttrycker att barns kommunikativa färdigheter är av stor vikt för att barn ska anses ha möjlighet till delaktighet.

För att en viktig faktor för delaktighet är just att kunna uttrycka sig och förmedla sina tankar och åsikter. Säljö (2014) uttrycker sambandet mellan en funktionell kommunikation och barns lärande och utveckling. För att barn ska utvecklas i utbildningen krävs det att de som arbetar på förskolan stöttar barnen i den kommunikationsmetod som anses vara funktionell för det individuella barnet. En förskollärare i studien beskriver vikten av att använda TAKK med hela barngruppen för att de barn som är i behov av TAKK ska kunna uttrycka sig behövs ett gemensamt språk med övriga barn på förskolan för att kunna göra sig förstådd och ges likvärdiga förutsättningar som övriga barn i barngruppen. Sheridan et al (2009) anser att rätten till delaktighet handlar om att ha förmågan att uttrycka sig och att göra sig förstådd samt att detta är en viktig faktor för individers välmående. De som arbetar inom förskolan ska därför tillgodose alla barns kommunikationsmetoder för att möjliggöra att barnen vistas i en kommunikativ miljö där alla ges förutsättningar att kommunicera. Larsson uttrycker vikten av att individanpassa de tecken som används för att barnet ska uppleva TAKK som meningsfullt för att barnet själv ska ta sig an kommunikationsmetoden. Däremot anser Larsson precis som förskollärare i studien att det är av vikt att alla kommunikationsmetoder nyttjas med hela barngruppen för att barn ska ges möjlighet till kommunikativa samspel med andra barn.

Med stöd av Cologon och Mevawalla (2019) som anser att TAKK är en god förutsättning för att möjliggöra inkludering för alla barn i förskolan då detta är en metod som kan användas av alla barn och att det därmed skapar en gemenskap i förskolans utbildning. Det är förskollärarens ansvar att skapa miljöer som är utformade på ett sådant sätt att barn ges förutsättningar till delaktighet och inkludering. Detta kopplas samman med det förskolläraren i studien uttryckte ovan kring att skapa ett gemensamt språk. I studien framträdde ett mönster kring de förskollärare som genomgått någon form av utbildning inom TAKK och att dessa är de förskollärare som nyttjar TAKK kontinuerligt i flera olika kontexter. Detta framhäver vikten av att verksamma förskollärare ges möjlighet till kompetensutveckling inom området för att möjliggöra en likvärdig utbildning för alla barn, oavsett kommunikationsmetod. Samt att dessa kommunikationsmetoder ges samma utrymme i utbildningen som den verbala kommunikationen för att skapa likvärdiga förutsättningar för utveckling och lärande.

In document TAKK och dess betydelse för barns språkutveckling: en enkätstudie om hur TAKK används i förskolans utbildning för att stötta barns språkutveckling (Page 32-38)