Resultatdiskussion

Syftet med studien är att klargöra hur förskollärare respektive barnskötare uppfattar begreppet undervisning i förskolans verksamhet samt hur de reflekterar över de olika yrkesrollerna i relation till detta. Vi har utgått från följande frågeställningar: Vilka betydelser tillskriver förskollärare respektive barnskötare begreppet undervisning i relation till förskolans praktik samt hur betraktar förskollärare respektive barnskötare de olika yrkesrollernas ansvar i relation till begreppet undervisning?

6.1.1 Förskollärares och barnskötares uppfattningar om undervisning i förskolan Studiens resultat visar att införandet av undervisningsbegreppet har lett till en ökad medvetenheten hos båda yrkesgrupperna kring vad undervisning i förskolan kan

innebära. Framförallt visade det sig tydligast hos förskollärarna som ger uttryck för att det nu finns ett större fokus på läroplansmålen. De uttrycker att det bör finnas en tanke bakom allt som sker i förskolans praktik och att läroplanen numera även finns i åtanke i spontana situationer. Inför varje undervisningssituation beskriver de att det krävs en noggrann planering med ett tydligt syfte. Hildén et al. (2018) visar att detta är en förväntning som förskolechefen har på förskollärare och barnskötare efter att undervisningsbegreppet tillkommit. De nämner att det tidigare var vanligt att aktiviteten genomfördes först och att man därefter sökte relevanta läroplansmål. Detta är något som även uppmärksammats i vårt resultat då en förskollärare gett uttryck för att detta var en förändring som skett i

41

Det kan finnas en problematik i att barnskötarnas och förskollärarnas antal år i yrket skiljer sig åt. Detta för att barnskötarna har varit verksamma under en längre tid och har således erfarenheter från den tid som vi i denna uppsats benämnt som barnstuga, vilket var innan förskolan hade en läroplan. Under denna period ville man markera förskolans särart från skolan genom att ta tydligt avstånd från undervisning. Leken sågs då som mycket

betydelsefull och fri lek hade hög status och varken lek eller andra aktiviteter skulle styras av vuxna (Eidevald & Engdahl, 2018; Vallberg Roth, 2011). Förskollärarna i vår studie har däremot relativt kort erfarenhet och samtliga är utbildade efter 2010 då förskolan fördes in under den nya skollagen och undervisning blev en del av förskolan (SFS 2010:800). Detta kan troligtvis ha lett till att förskollärarna visade större medvetenhet för vad undervisning i

förskolan innebär och därmed också hade en mer positiv inställning.Att förskollärarna

uppvisade en större medvetenhet än barnskötarna kan dock också bero på att de fått ett särskilt ansvar gällande undervisningen, därmed behöver de vara insatta i det som läroplanen anger angående detta. De betydelser som förskollärarna tillskriver begreppet liknar också dem som står i skollagen och läroplanen där undervisning beskrivs som en målstyrdprocess som sker under ledning av förskollärare (SFS 2010:800; Skolverket, 2018).

Jonsson et al. (2017) visar i sin studie att undervisningen beskrevs som kravfylld då

verksamheten nu kräver något mer än tidigare. Att kraven upplevs ha blivit för höga när det gäller att planera och genomföra målinriktade processer, samt att ständigt ha läroplanen i åtanke antar de kan leda till att pedagogerna tonar ner undervisningsbegreppet. Därmed kunde de urskilja ett visst motstånd hos pedagogerna till att använda sig av begreppet både i samtal med kollegor och med vårdnadshavare. Sæbbe och Pramling Samuelson (2017) framhäver även att förskollärare i Norge inte vill benämna arbetet som undervisning istället nämns dessa aktiviteter som lärsituationer då de förknippar undervisning med skolan. Till skillnad från deras studier kan vi se att förskollärarna snarare är måna om att använda begreppet och benämner det arbetet som de gör som undervisningssituationer. Flera förskollärare uttrycker i själva verket att det är positivt att det som sker i verksamheten lyfts fram. De anser att detta kan bidra till att höja statusen på verksamheten och yrket vilket i sin tur kan locka fler att utbilda sig. De menar vidare att det är positivt att förskolans arbete med undervisning synliggörs för vårdnadshavare och samhället för att komma ifrån den negativa bilden av “dagis”. Vi tolkar det som att det finns en stolthet hos förskollärarna, då det endast var dem som gav uttryck för att undervisningsbegreppet kan vara statushöjande. På så sätt kan det förstås som att detta stärkt professionen och att förskollärarna därmed anses som legitima

42

lärare. I resultatet visas att en konsekvens av detta är att verksamheten blivit mycket mer målstyrd, vilket leder till att förskollärarnas didaktiska frihet minskat. Detta innebär att förskollärarna numera ska kunna hållas personligen ansvarig och stå till svars för att deras didaktiska val relaterar till läroplanen. Priset för legitimitet kan således vara att förskollärarna blir tydligare styrda samt att de behöver vara beredda på att utkrävas på ansvar.

Barnskötarna i vår studie visar upp en mer negativ bild av undervisningsbegreppet som de anser är stort, svårt och tillhörande skolan. Internationell forskning uppvisar också denna delade bild av hur undervisningsbegreppet mottagits av pedagogerna (Sofou & Tsafos, 2009). I vår studie visar sig detta skilda mottagande tydligt mellan yrkesrollerna då barnskötarna allt oftare än förskollärarna uppger en rädsla för att förskolan ska skolifieras och att

undervisningen ska ta för mycket plats från leken. Barnskötarna påvisar en traditionell syn på undervisning där en rädsla framkommer i att undervisningen ska innebära densamma för förskolan som i skolan. Således visar sig en oro hos barnskötarna inför de konsekvenser som detta ger för förskolans egenart, som tidigare tagit avstånd från skollik undervisning och istället förespråkat ett temainriktat arbetssätt (Hildén, Löfdahl Hultman & Bergh, 2018; Eidevald & Engdahl, 2018; Vallberg Roth, 2011). Förskollärarna i vår studie visar dock en annan bild av undervisning i förskolan och framhäver att denna inte är skollik. De talar för att förskolans undervisning inte innebär att läraren står inför en skolklass och lär ut via färdig planering. De anser att förskolans undervisning fortfarande ska ske genom ett temainriktat arbetssätt, innehålla glädje, lust att lära samt utgå från barnens nyfikenhet och intressen. De utger sig för att de snarare intar rollen av en vägledare som leder barnen i sitt eget

upptäckande genom att ge medvetna uppmaningar och frågor.

De slutsatser vi kan dra utifrån vår studies resultat är att inställningen gällande

undervisningsbegreppet skiljer sig åt mellan yrkesrollerna. Vi hävdar att det kan leda till negativa konsekvenser för förskolans verksamhet om yrkesrollerna inte är samspelta i sin syn på undervisningen. Om barnskötarna anser att undervisningen inte får ta övertag medan förskollärarna förespråkar att läroplanen följs, kan det göra att arbetslaget blir oense kring hur undervisningen ska bedrivas. Detta är något som kan påverka förskolans kvalité på

undervisningen negativt och därmed begränsa barnens lärande och utveckling.

Det skilda sätt som undervisningsbegreppet mottagits på där det upplevts som diffust, svårt och associerat med skolan och därför inte riktigt accepterats av förskollärare eller barnskötare belyses även av tidigare forskning (Hildén, Löfdahl Hultman & Bergh, 2018; Vallberg Roth,

43

2020). Förskollärarna i vår studie framstår dock som mer positivt inställda och uppvisar en större förståelse för vad undervisning i förskolan innebär vilket även kan påverka

inställningen. Maskit och Firstater (2016) visar också att hur öppen man är för pedagogiska förändringar kan bero på huruvida man ser yrket som en profession eller inte vilket vi antar kan påverkas av vilken utbildningsgrad pedagogerna innehar.

Vår komparativa studie har således visat att motståndet mot undervisningen är sammanflätat med vilken yrkesgrupp pedagogen tillhör, och detta menar vi är en viktig nyansering i förhållande till tidigare forsknings resultat.

6.1.2. Uppfattningar om de olika yrkesrollernas ansvar i undervisningen

Av tidigare forskning uppenbarar det sig att ansvar- och arbetsfördelningen efter kompetens och kunskap är ett känsligt ämne att diskutera. Det framkom ett motstånd hos pedagogerna att förändra organisationsstrukturen med jämlikhet i arbetslaget på grund av en rädsla för att göra skillnad på yrkesrollerna, vilket bidrog till att uppgifter fördelades lika i arbetslaget (Eriksson, 2014; Öqvist & Cervantes, 2018). Vårt resultat visar dock inte upp denna känslighet kring att diskutera ämnet, däremot uttryckte sig förskollärarna med försiktighet gällande sin högre utbildning. De betonade att alla i arbetslaget var lika delaktiga i samtliga arbetsuppgifter som förekommer i verksamheten. Barnskötarna påpekar att förskollärarna ska ha mer tid och ansvar för undervisningen då de innehar högre utbildning och kompetens, däremot fann vi att de upplevde tidsfördelningen orättvis. Utifrån barnskötarnas uttalanden tolkar vi det som att diskussioner angående införande av den nya läroplanen samt förskollärarens förtydligande ansvar framförallt har riktats mot förskollärarna. En barnskötare uttrycker att de också skulle behöva få tid till att samtala kring sin roll i undervisningen för att kunna bli samspelta tillsammans. Vi ser det som en möjlig negativ konsekvens för verksamheten om inte barnskötarna ges möjlighet att samtala kring vad den nya läroplanens skrivelser innebär för deras yrkesroll. Vi ser det som viktigt att även barnskötarna görs delaktiga i

diskussionsgrupper gällande undervisningen då detta kan bidra till att känslan av utanförskap minskar. I tidigare forskning framgår att barnskötarna visar en osäkerhet kring vad deras yrkesroll och ansvar nu innebär samt en osäkerhet gällande vilka arbetsuppgifter de fick utföra. Det framgår även en irritation kring den nya läroplanens tillskrivningar gällande att endast förskolläraren ska undervisa (Eriksson, Svensson & Beach, 2018; Eriksson, 2014; Hildén, Löfdahl Hultman & Bergh, 2018). Detta är något som också har uppenbarat sig i vår studie, trots detta poängterade barnskötarna en lättnad över att slippa ifrån ansvarsutkrävandet och de uttryckte en stark förväntan på att förskolläraren ska ta ansvaret. Vi tolkar det som att

44

osäkerheten kring sin yrkesrolls nya ansvar och arbetsuppgifter kan vara en påverkan till att de anser det skönt att undgå ansvarstagande.

Tidigare forskning belyser att förskollärare har överväldigats av att arbetet intensifierats tack vare ökade krav som ställs på dem i undervisningen. Detta bidrog till stress och missnöje samt att de arbetade övertid för att hålla jämna steg med kraven (Bullough Jr., Hall-Kenyon,

MacKay & Marshall, 2014). Detta är inte något som förskollärarna i vår studie uttalat sig om, vilket kan bero på att de arbetade tillsammans som ett arbetslag trots att det tydligt

uppenbarade sig i resultatet att ansvaret för att undervisning ska ske enbart ligger på förskolläraren. Pedagogerna uttryckte att både rutinmässiga arbetsuppgifter samt uppgifter som rör genomförandet av undervisningen fördelades jämlikt mellan yrkesgrupperna. Denna starka tradition av att arbeta i arbetslag där planering och genomförande av aktiviteter delas jämlikt mellan förskollärarna och de erfarna barnskötarna framgår också tydligt i tidigare forskning (Eriksson, Svensson & Beach, 2018; Öqvist & Cervantes, 2018; Eriksson, 2014). Eriksson (2014) argumenterar för att det är problematiskt för förskolans kvalitet om arbetet i arbetslagen oftare fördelas utifrån rättvisa och jämlikhet, istället för utifrån utbildning och kompetens. Samtidigt som det är viktigt att förskolläraren är ansvarig för undervisningen och att traditionen av att fördela arbetsuppgifter jämlikt ifrågasätts, kan vi se negativa

konsekvenser av att en alltför stor arbetsbörda läggs på den enskilda förskolläraren gällande undervisning, dokumentation och föräldrasamverkan. För stor arbetsbörda och stress hos förskolläraren kan leda till att arbetsuppgifterna utförs i sämre kvalitet.

Barnskötarna i vår studie visar att de betraktar yrkesrollernas skilda ansvar för undervisningen som obefogat, de anser att det är irrelevant för kvaliteten vilken yrkesroll som ansvarar. Förskollärarna uttrycker dock att det borde bli ökad kvalitet för undervisningen om en mer utbildad pedagog hålls ansvarig. Vi ser det som att det kan ge negativa konsekvenser för undervisningen om man anser att det inte har betydelse vilken yrkesroll som ansvarar då forskning visar att yrkeskompetens är avgörande. Williams och Sheridan (2018) tydliggör att förskollärares utbildning och kompetens är en av de viktigaste aspekterna för hög kvalitet i förskolan.