Resultatdiskussion

Resultatet visar att vårdhunden tenderar till att öka samtliga tre faktorer för att uppnå en högre känsla av sammanhang hos vårdtagarna. Den mest framträdande

faktorn var meningsfullhet. Följande två rubriker diskuterarar studiens frågeställningar.

6.1.1 Hur upplever vårdpersonalen arbetet med vårdhunden?

Samtliga informanter upplevde vårdhunden som något positivt i verksamheten och hade svårigheter att se några negativa aspekter. Två av informanterna kunde inte se något negativt alls i arbetet tillsammans med vårdhunden. De andra informanterna upplevde att vårdhunden var negativ för de som var hundrädda samt att det fanns en risk att vårdhunden skulle bli rädd och bita någon av vårdtagarna. Dock poängterade informanterna att hunden har genomgått ett lämplighetstest och utsatts för provocerande situationer för att säkerhetsställa hundens sinnelag. För att hantera de som var hundrädda ansåg informanterna att det var viktigt med en öppen dialog i arbetsgruppen och att det fanns avdelningar som var hundfria. Informanterna beskrev även att deras arbete blivit roligare sedan vårdhunden implementerades eftersom vårdtagarna blev gladare.

Tidigare nämndes det att fasta rutiner och struktur är viktiga beståndsdelar för att underlätta vardagen för den dementa (Beck-Friis, 1988). Strukturen kan hjälpa individen att genomföra vardagliga sysslor och kan bidra till att den dementa känner sig självständig. För individer med en demenssjukdom är

minnesproblematik ständigt en vardag, sjukdomens begynnande symtom är att ha svårigheter med orientering till tid och rum (a a). Med tanke på ovanstående kan det vara svårt att se världen som strukturerad och sammanhängande, vilket enligt Antonovsky (1987) är viktiga faktorer för att uppnå en begriplighet, när

orienteringsförmågan är försvagad. Något som samtliga informanter belyste var att vårdhunden kunde lugna de vårdtagare som var förvirrade. Studiens resultat visar att vårdhunden kan bidra till en ökad känsla av begriplighet, men att denna ökning bara vara under tiden vårdhunden är hos den förvirrade vårdtagaren. Norling (2002) beskriver att vårdhunden är konsekvent i sitt beteende vilket kan bidra med ett ökat lugn hos en vårdtagare där världen ses som mer

sammanhängande. Samtliga informanter ansåg att vårdhunden kunde ses som en förmedlare mellan personal och vårdtagare. Denna förmedling bidrog till en ökad kunskap om hur vårdtagaren såg på sin egen situation och vilka tankar denne hade. Därmed kan studiens resultat påvisa en ökning av vårdpersonalens

förståelse för vårdtagaren genom den ökade sociala kontakten. Denna förståelse kan vara väsentligt vid utformingen av den individanpassade behandlingen som Socialstyrelsen (2010) poängterar är viktig. Detta resultat är jämförbart med en tidigare studie där ett gruppboende för demenshandikappade införskaffade en vårdhund (Beck-Friis, 2012b). Resultatet av den studien visar att vårdhunden ledde till ett gemensamt samtalsämne vilket ökade de sociala kontakterna mellan vårdpersonal och vårdtagare (a a). Många av de tidigare studier som genomförts inom ämnet visar på ett positivt resultat och därmed kan det verka

anmärkningsvärt att vårdhunden inte är mer etablerad i Sverige. Anledningen till detta tror jag är att implementeringen av en vårdhund kräver engagemang och resurser från både vårdpersonal och chefer, vilket inte alltid finns.

6.1.2 Vilka effekter upplever vårdpersonalen vårdhunden kan medföra för vårdtagare med en demenssjukdom?

Resultatet visar även att vårdpersonalen upplevde att vårdtagarna får en ökad motivation vid träning samt att de får en ökad självkänsla när vårdhunden används i arbetet. Den ökade motivationen kan kopplas samman med Antonovskys (1987) begrepp meningsfullhet och var den mest framträdande i studiens resultat.

Anledningen till den ökade motivationen var att träningen blev mer som en lek och kravnivån sänktes. Träningen blev även mer meningsfull eftersom hunden visade ett engagemang för träningen vilket gjorde att den präglades av ett

ömsesidigt engagemang. Informanterna uppger att vårdtagarna klarade av mer när vårdhunden var med i träningen. En egen reflektion är att träningen med hunden bidrog till att fokus förflyttades från vårdtagarna till vårdhunden vilket i sin tur ledde till att träningen inte kändes som ett krav utan präglades av en mer positiv karaktär samt att rädslan för att misslyckas sänktes. Detta resultat kan även kopplas samman till den australienska studien som tidigare presenterats

(Manimalisrapporten, 2009). I denna studie jämfördes minnesträning för individer med en demenssjukdom och hur träningen påverkades med tillgång till en hund. Slutsatsen av studien visade att minnesträning var mest effektiv när den

kombinerades med hunden (a a).

Informanterna betonade att vårdhunden kunde bidra till en känsla av utvaldhet när hunden valde att sätta sig hos de äldre, vilket de ansåg stärkte självkänslan. Enligt Beck-Friis (1988) kan dementa ofta bli passiva vid slutskedet av sin sjukdom, hon menar att detta kan leda till att omgivningen tar avstånd från den dementa.

Vårdhunden är utbildad för att ta kontakt med alla vårdtagare och denna

utvaldhetskänsla anser jag kan leda till att vårdtagarna känner att de är viktiga för någon. För att känna en meningsfullhet tror jag att kan det vara viktigt att känna att det är någon som bryr sig om en samt att det finns någon att kämpa för. Ordet meningsfullhet återfinns även i Socialtjänstlagen (2001:453) i 5 kap. 4 § andra stycket där det beskrivs att äldre ska ha en aktiv och meningsfull tillvaro. Denna meningsfullhet anser Socialstyrelsen (2014b) kan uppnås genom aktiviteter. Denna studies resultat visar att vårdhunden kan vara en sådan aktivitet och därmed stärker resultatet Socialstyrelsens (a a) krav.

Samtliga informanter beskrev att vårdtagarna lättare berättade om sina känslor för vårdhunden och att hunden alltid gav full uppmärksamhet. En reflektion är att ovanstående är viktiga kriterier för att kunna skapa en tillit till någon. Om individen upplever att den inte blir hörd eller förstådd kommer troligtvis inte någon tillit uppstå. Enligt Antonovsky (1987) är tillit väsentligt för att någon eller något ska kunna ses som en resurs för att hantera stressorer som uppkommer. Även detta överensstämmer med tidigare studier där ett gruppboende

införskaffade en vårdhund, resultatet visade att hunden kunde ge mer uppmärksamhet än vad personalen hade möjlighet till (Beck-Friis, 2012b).

Studien visade även att vårdtagarna berättade mer om sina känslor för vårdhunden vilket berodde på att de fick full förståelse från hunden (a a). Tidigare beskrevs det att individer med en demenssjukdom behöver en mångsidig stimulering och den behöver vara oberoende av språket eftersom denna förmåga ofta blir nedsatt (Strang, 2012). Vårdhunden är oberoende av det verbala språket och kan därmed ingå i denna stimulering (Höök, 2010). Detta kan vara orsaken till att vårdtagarna öppnade sig mer eftersom vårdhunden inte gav något krav på det verbala. Därmed påverkade vårdhunden vårdtagarnas sätt att hantera sin situation.