I resultatdelen har barnens berättelser presenterats och analyserats utifrån den narrativa ansatsen i relation till tidigare forskning. I detta avsnitt kommer vi redogöra för det som vi upplever som framträdande för berättelsernas innebördsrikedom (Larsson, 2005; 1986) och som hur man kan förstå dessa berättelser i förhållande till barnens upplevelser av och relation till förskolan? I det följande kommer vi att försöka tolka resultatet med hjälp av barndomsbegreppen att finnas till, att bli till och att höra till för att få en fördjupad förståelse av hur barn förstår sin tillvaro i förskolan.
6.1.1 Att utgå från en narrativ ansats
Narrativet berättelsen, kan beskrivas som en gemensam föränderlig produkt som konstrueras av kontexten och individerna (Johansson, 2005; Bryman, 2011). Det insamlade materialet är baserat på åtta specifika barns berättelser som vi fick ta del av i samtal med dem vid specifika tillfällen. Utifrån den narrativa ansatsen har vi försökt närma oss barnens perspektiv för att undersöka hur de förstår sig själva och sin tillvaro i förskolan. I studien finns ingen ambition att fastställa någon bestående faktakunskap utav dessa berättelser. Däremot finns en önskan att synliggöra gemensamma mönster i barnens berättelser och sätta dessa i en kontext som är relevant för vår framtida yrkesutövning.
Kragh-Müller och Isbell (2011) och Broström (2016) drar slutsatsen i sina studier att undervisning och goda relationer mellan förskolans aktörer är de avgörande faktorerna för en kvalitativ förskola. Resultatet av föreliggande studie presenterar, som tidigare nämnts, att barnen skildrar sin tillvaro i förskolan utan att beskriva aktiviteter eller situationer som kan tolkas som undervisning. Däremot beskriver samtliga sin tillvaro utifrån sina relationer till andra. Vi menar att undervisning i förskolan kan förankras i verksamheten om den på ett tydligare sätt utgår från barnens berättelser, erfarenheter och kunskaper. Att som förskollärare anta en lyssnarroll lägger även grunden för det komplementära uppdraget eftersom det grundas i tanken på förskolan som berikar barnen och kompletterar deras barndom. Detta är något som vi kopplar till innebördsrikedom (Larsson, 2005; 1986) och det dialogiska skapandet av berättelser (Franklin, 1997). Exempel på detta skedde i samtalet med Ziggy, som presenterades i inledningen, där denne delade med sig av sin kunskap om dinosaurier. I samtalet med barnet Lo visar och berättar denne hur man, enligt denne, bäst bygger en “transformer”. Detta är exempel på dialogiska samtal som synliggör barnens kunskaper i deras berättande, något som skedde när vi som vuxna gav dem utrymme och trygghet där och då. Dessa stunder kan beskrivas som att barnen själva ledde samtalet och undervisningen skedde dialogiskt när vi tog ett steg tillbaka och lyssnade på dem.
6.1.2 Att finnas till, att bli till och att höra till
I berättelserna synliggörs att barnen förefaller förstå sin roll och tillvaro i förskolan genom sina relationer till andra barn och vuxna. Detta resultat överensstämmer med den tidigare forskning som vi tagit del av (se Broström, 2016; Einarsdottir, 2014; Engdahl, 2007; Kragh-Müller & Isbell, 2011; Trondman, 2011). Samtliga barn beskriver det som betydelsefullt att få höra till i den sociala gemenskapen i förskolan med fokus på kompisskap. Berättelserna visar även att barnen har olika tillträdesstrategier till förskolans sociala miljö, med hänsyn till vad som är tillåtet och inte tillåtet. De skildrar inte hur dessa regler uppkommit, däremot synliggörs att barnen vid upprepade tillfällen beskriver hur de hanterar, och på så vis anpassar sig till, dessa uttalade normer. Med hänvisning till dessa narrativ kan barnen beskrivas bli till i förskolan. I resultatet
framkommer även att barnens tillvaro i förskolan inte är självvald och att de i vissa sammanhang därmed sätts i positioner där de som individer på ett vis blir tvungna att lära sig att anpassa sig, att bli till, i gruppsammanhang, både med andra barn och med vuxna. Berättelserna skildrar även att den höga ljudnivån inte är självvald, något som beskrivs påverka deras tillvaro i förskolan negativt. Även här beskrivs olika strategier för hur detta kan hanteras. Detta kan tolkas visa att barnen kan anpassa sig till situationen på egen hand, att de i dessa situationer både finns till och blir till. Dessa olika perspektiv av förskolan kan kopplas till de olika sätt som barndom kan förstås och skapas (Trondman, 2014; Halldén, 2007b). Exempelvis berättar barnen om sig själv i relation till de andra barnen när de jämför sin egen storlek i förhållande till andra barn. Jämförelsen görs främst med hänvisning till vilken avdelning barnen går på, vilket då kan tolkas som att barnen förstår sin roll och tillvaro i förskolan utifrån den gemenskap som de hör till.
I berättelserna framställs kunskap, inflytande och tillvaro i förskolan ofta vara beroende av och stå i relation till pedagogerna. Det synliggörs en obalans gällande inflytande när barnen talar om att ingen har förklarat för dem vad som ska ske på avdelningen eller att det är pedagogen som bestämmer på avdelningen. En tolkning kan vara att obalansen grundas i de diskurser som omger oss, i förskolan såväl som i samhället. I resultatet ges förklaringar till varför barn går i förskola; några menar att de måste vara där för att vårdnadshavarna jobbar och då måste någon annan ta hand om dem. Resultatet kan därför även tolkas utifrån en ansvarsdiskurs då förskolans styrdokument så väl som barnkonventionen tillskriver de vuxna ansvar och skyldigheter gentemot barns rättigheter, vilket kan sägas tillskriva mer inflytande till vuxna (Skolverket, 2018; Barnkonventionen, 1990; von Wright, 2002). Detta är i linje med kategorin vuxenansvar i Trondmans (2011) studie där han sammanfattar barnens tankar som att “de vuxna har ett mycket större ansvar för att barnen utvecklar sina möjligheter att bestämma än vad barnen har för att vuxna tar sitt ansvar” (ibid., s. 75). Utifrån dessa berättelser om de vuxna kan det förstås som att narrativen beskriver pedagogens betydelse för barnen på ett, delvis, motstridigt sätt. Å ena sidan beskrivs pedagogen som ansvarig och som tar hand om barnen där barnen kan tolkas bli till i förskolan. Å andra sidan beskrivs att om pedagogerna inte var på plats så hade barnen själva haft möten, tagit rast och kopierat, något som kan tolkas som att barnen finns till i förskolan så väl som att förskolan även hör till dem.
Studiens resultat är baserat på barnens berättelser genom våra tolkningar (se Ricoeur, 1988), där barnens egna perspektiv varit en slags teoretisk grundsten och studiens röda tråd. Vi upplever att barnen finns till i mötena med oss, i analysen synliggörs däremot att barnen främst förefaller bli till och höra till i förskolan. De tillfällen vi upplever att barnen finns till kan även tolkas som att de hör till eller blir till. Vår slutsats är därför att dessa stunder går att förstås och tolkas på olika sätt i samma kontext. Därför kan vi, med hjälp av barndomsbegreppen i denna studie, förstå barnens berättande som att barnen är med och skapar sin tillvaro i ett varande, här och nu. Samtidigt som barnen utvecklas och formas i förskolans verksamhet.