Genom mina intervjuer har olika infallsvinklar av pedagogers uppfattningar kring arbetet med barn med hörselnedsättning framkommit. Förskolornas arbete med barnen med
hörselnedsättning skiljer sig åt och förskolornas förutsättningar ser olika ut vilket redovisas nedan. Efter varje underrubrik följer en delanalys och avslutningsvis en sammanfattande analys.
Förutsättningarna för de olika verksamhetsformerna skiljer sig utifrån hörselteknik, hörselmiljöanpassningar och barngruppsstorlek. För att ge en bild av i vilket sammanhang pedagogernas röster hör hemma väljer jag att förtydliga detta. Jag förtydligar om
pedagogernas röster härrör från hörselförskola eller förskola där barn med hörselnedsättning är individplacerat. Likaså förtydligar jag om uttalanden kommer från pedagog i hörselförskola eller pedagog i förskola där barn går individplacerat. Där pedagogerna gör uttryck för samma åsikter oavsett verksamhetsform omnämner jag dem som pedagoger.
Delaktighet i kommunikation och samspel
För att barn med hörselnedsättning ska kunna bli delaktiga i samspel framkommer i intervjuerna att pedagogerna använder sig av olika strategier. Det framkommer även hur kommunikation kan användas för att öka samspelet för barn med hörselnedsättning.
Vilken kommunikationsform och hur den används av pedagogerna på avdelningarna skiljer sig väldigt mycket åt beroende på om det är en förskola med individplacerade barn med hörselnedsättning eller en hörselförskola.
I förskolorna där barnen med hörselnedsättning är individplacerade användes talspråk eller talspråk med teckenstöd i vissa situationer. Kommunikationen utgick från pedagogernas uppfattning av barnets behov. På någon förskola hade barnets kommunikationsbehov diskuterats med hörselhabiliteringen och föräldrarna och kommit fram till att talspråk skulle användas.
Vi har frågat om vi skulle stödteckna, men eftersom det utvecklas som det gör skulle vi inte göra det. Annars är det ett bra hjälpmedel för alla, oavsett hörselnedsättning eller inte.
På någon förskola hade alternativa kommunikationssätt aldrig diskuterats eftersom pedagogerna ansåg att barnet hade "normal hörsel med sina hörapparater".
34
På några förskolor där barn med hörselnedsättning gick individplacerat använde pedagogerna sig av teckenstöd i specifika situationer. En pedagog berättade att de hade ambition att införa och arbeta med teckenstöd i hela barngruppen så att alla kunde stödja talkommunikationen i samspelet och lek, även om det ännu inte fått genomslag i verksamheten.
Barnen har inte hunnit komma in i det så det blir flytande Vissa saker kan de betona som att äta, sitta och tack och så men det är bara allmänt liksom. Men inte så att det hjälpte dom i den fria leken utan mer organiserat.
På förskolorna med individplacerade barn förekom även enstaka teckenord i samlingen och ibland tecken till sånger.
I hörselförskolorna användes olika kommunikationsformer beroende på barnens behov. Det förekom en avdelning med bara teckenspråk, då barnen hade det behovet. De andra
barngrupperna på hörselförskolorna använde sig av flera kommunikationsformer. De andra beskrev att de använde talad svenska som förstaspråk. Dessutom förekom teckenspråk, TAKK, bildstöd, seriesamtal, föremål, kroppsspråk, beröring och pekningar.
Pedagogernas tankar om kommunikationsformerna
Pedagogerna som arbetar i hörselförskolorna betonar vikten av olika former av
kommunikation för att barnen ska kunna samspela med omgivningen efter bästa förmåga. Dessa pedagoger resonerar vidare om att det inte spelar så stor roll hur kommunikationen sker, utan att det viktigaste är att kommunikation sker och är förståelig för omgivningen.
Vi har en totalkommunikation. Vi bryr oss inte så mycket om hur kommunikationen sker, utan att det finns en kommunikation, att barnen kan förstå och att de kan göra sig
förstådda.
En pedagog beskrev att deras kommunikation skulle utgå från talspråk, men att det ofta blev totalkommunikation för att barnen skulle ha möjlighet att förstå. Hon menade att det inte finns någon väg som är rätt eller fel i sammanhanget när det gäller kommunikation, bara olika sätt att nå fram. Vilken strategi pedagogen väljer är avhängigt vilken grupp hon möter och pedagogen måste anpassa sin kommunikation till lägstanivån. Pedagogen menade att hon måste vara medveten om att barnet kan ta emot det som kommuniceras.
Att man måste vara medveten om att det vi vill få fram måste nå fram. För att ha en kommunikationsstrategi måste jag vara medveten om att mottagaren också förstår mig.
35
Man kan välja olika vägar för att komma dit. Det finns ingen väg som är mer rätt eller fel i just det sammanhanget. Det gäller bara att nå fram på olika sätt.
I hörselförskolorna nämndes även svårigheter i kommunikation när barnen gärna vill använda pedagogen som tolk i samspel med kamraterna. De ser det som en av pedagogens uppgifter att hjälpa barnen kommunicera med varandra och ge barnen strategier där de blir medvetna om vad som krävs för att samspela barnen emellan.
En pedagog som arbetar i hörselförskola vill gärna fokusera på kommunikationens funktion det vill säga att barnet förstår och kan göra sig förstådd, men hon upplevde att det finns yttre influenser som påverkar vilken kommunikation som ska användas. Pedagogen upplevde det som en påtryckning om att barnen ska utveckla tal och att talet ska vara rent. I
kommunikationen ska inte teckeninblandning finnas och hon ansåg att det drabbade barnens kommunikation.
Vi försöker se kommunikationen i första hand, men att det också finns yttre influenser som påverkar ganska mycket. Det finns ett tryck om att barnen ska få tal och att det ska vara rent tal. Det ska vara utan teckeninblandning. Det är ju då en diskussion som förs mycket, hur man bemöter.
Det framkom att flera av pedagogerna ansåg att barnen hade svårare att nå fram med
kommunikationen barn emellan jämfört med kommunikationen mellan barn och pedagog. En pedagog som arbetade i hörselförskola uppfattade att barnen brukade kunna finna vägar i leken för att kunna upprätthålla kommunikation med varandra.
Barn är fantastiska på att använda olika sätt att förstå varandra om de bara har förmågan att kunna kommunicera så brukar det lösa sig. Men där kan man behöva få hjälp att inte få för stor grupp.
Några pedagoger som arbetar i förskola med individplacerade barn upplever att det är svårt att veta om barnet förstått kommunikation som sker på talspråk. De menade att det är svårt att bedöma om barnet inte hört och förstått eller bara är ointresserade.
Sen är det svårt om barnet tycker det är jobbigt för att barnet inte hör eller för att han tycker aktiviteten är tråkig.
I en pedagogintervju som genomfördes i hörselförskola kände pedagogen oro över barnantalet i grupper för helt teckenspråkiga barn. Pedagogen upplevde minskade grupper då fler och fler barn får CI och oftare har talspråk som förstaspråk.
36
Gruppen med döva barn minskas drastiskt. Gruppen med döva barn som inte har tilläggsvårigheter minskas. Där ser vi en risk att den gruppens kommunikation är på väg att försvinna. Rent teckenspråk är svårt att erbjuda i grupp längre.
Pedagogen som arbetade i hörselförskolan upplevde att barngrupperna som hade teckenspråk som förstaspråk blev så små och risken är att barnen får för få barn att samspela med. Hon menade att barn som av olika anledningar inte går att operera med CI eller som har föräldrar som väljer bort en CI-operation måste också få tillgång till en god social miljö och en rik teckenspråkig miljö. Hon ansåg också att det är en viktig diskussion om vem som värnar de teckenspråkiga barnens språkmiljö.
Kommunikationsstrategier i barngrupp för att gynna samspel
För att underlätta barnens kommunikation i samspelet menade flera av de intervjuade pedagogerna att barnet behöver strategier för att nå fram. Barnen behöver även veta vilka behov det själv har och vilka behov kamraterna har.
Pedagogerna arbetar på olika sätt med hörselmedvetenhet i barngrupperna. En pedagog som har ett barn individplacerat upplever att barnet missade mycket av den verbala
kommunikationen i leken och samspelet. Som pedagog anser hon att det är viktigt att vara medveten om vad barnet missar i kommunikationen.
Jag tror de missar väldigt mycket och därför är det viktigt att de har någon som kan liksom uppmärksamma dem och kan vara med hela tiden och kan hjälpa dem.
I en pedagogintervju där man arbetade i förskola med ett individplacerat barn, framkom det att pedagogerna arbetade med närvaro i barnens fria lek och försökte införliva vissa
kommunikationsstrategier, så som att inte prata i munnen på varandra. Pedagogerna som arbetade i hörselförskolorna arbetade med att förmedla
kommunikationsstrategier flera gånger under dagen. En pedagog uttrycker deras arbete med hörselmedvetenheten som nästan ett omedvetet arbete, att det sitter i väggarna. En annan beskrivning av arbetet med kommunikationsstrategier som ett "här och nu" arbete och ser inte någon vinning med att bara prata om kommunikationsstrategier i samlingen. För att kunna arbeta så här krävs det att det är en liten barngrupp och många pedagoger. Pedagogen måste hela tiden finnas nära menade flera av de intervjuade pedagogerna.
Vuxna vet att man måste titta på dem, vet att man måste vara nära, vet var man ska ställa sig i förhållande till ljus och så. Det kan inte barnen ännu. Det är sådant vi jobbar med
37
hela tiden, att de måste gå fram och "Hallå! Jag vill prata med dig!" Man kan inte skrika en döv unge i örat, det funkar inte. Man måste titta på dem och gå nära för att kompisen ska kunna uppfatta. Man kan inte stå och prata med en döv person eller en gravt
hörselskadad person, utan man måste teckna. Det jobbar vi mycket med. Det är liksom hundra gånger om dagen minst. Vi finns nära, väldigt nära barnen.
Pedagogerna på hörselförskolorna arbetade med att barnen skulle lära sig att titta på varandra, se var ljuset kommer ifrån, att komma tillräckligt nära att det finns möjlighet till att höra rösten och se stödtecken eller teckenspråk.
På avdelningen med teckenspråk som förstaspråk pratade pedagogen om vikten att göra barnen uppmärksamma på att det sker missar i kommunikationen och ge barnen strategier för hur de exempelvis kan påkalla uppmärksamhet genom att vifta med handen eller söka
ögonkontakt.
Jag måste få barnen att tala med varandra, men i början måste de få hjälp med det. Att hela tiden underlätta för barnen och göra dem medvetna om att du behöver att jag tittar på
dig men det behöver din kompis också.
Fysisk placering för att gynna kommunikation
För att barnet med hörselnedsättning ska kunna vara delaktigt i samspel med andra, både barn och vuxna poängterar flera pedagoger vikten av att barnet ser ansiktet tydligt på den som talar. Genom att barnet kan se ansiktet får barnet stöd att läsa av munnen och får därigenom hjälp att kunna uppfatta det som kommuniceras muntligt. I styrda situationer som exempelvis samlingen, tänker pedagogerna som arbetar med individplacerade barn med hörselnedsättning på var barnet sitter i förhållande till den som leder samlingen.
I samlingen har vi lite tanke på att barnet sitter bra och kan se oss, se den som håller i samlingen och ser ansiktet.
En pedagog valde att placera barnet bredvid pedagogen som ledde samlingen för att barnet skulle få närmare avstånd till den som talar.
Förutsättningar för samspel utomhus
Vid pedagogledda aktiviteter utomhus upplever en del av de intervjuade pedagogerna svårigheter att nå fram med talkommunikationen till barnen med hörselnedsättning. Till viss del ansåg även flera pedagoger att den fria leken också blev drabbad när barnen lekte
38
tillsammans utomhus. Ljudet sprider sig utomhus och försvinner iväg. Pedagogerna upplevde därför att ljudet gör det svårare för barn med hörselnedsättning att kommunicera utomhus. Pedagogerna i hörselförskolorna upplever även svårigheter ute och de måste hela tiden vara nära barnen för att kunna stödja barnen i kommunikationen.
Det är lite svårare ute. Det är svårare att vara nära hela tiden. Men vi har lärt oss att vi måste finnas där barnen är, vi kan inte stå och snacka i en hörna.
På en avdelning för barn med teckenspråk som förstaspråk betonades vikten av att vara nära barnen och stötta kommunikationen mellan barnen, om exempelvis ett barn med teckenspråk som förstaspråk hamnar i konflikt med hörande barn med talspråk som förstaspråk.
En pedagog som arbetade med ett barn som gick individplacerat har använt sig av ett FM- system i utomhusverksamheten och upplevde att det hjälpte barnet att uppfatta
talkommunikationen bättre.
Men det funkar bättre när barnet har den med sig. Då märkte man att barnet hörde, liksom även om barnet är en bit bort.
Pedagogerna i hörselförskolorna upplevde svårigheter att inte ha tillgång till teknik att använda utomhus.
För barnen med hörselnedsättning som är beroende av teckenstöd eller teckenspråk upplevde pedagogerna också svårigheter med verksamhet ute. Visuellt buller nämner några av
pedagogerna i hörselförskola som en svårighet när de är utomhus. Visuellt buller menas när något eller någon rör sig i omgivningen och barnet med hörselnedsättning automatiskt tittar i riktning mot rörelsen och missar det som kommuniceras via teckenspråk eller teckenstöd. Bland pedagogerna som arbetade med individplacerade barn med hörselnedsättning i förskola upplevdes i några fall att situationen fungerade bättre för barnet utomhus. Detta berodde mycket på hörselmiljön inomhus som pedagogerna upplevde bristfällig, annars upplevde pedagogerna som arbetade med individplacerade barn samma svårigheter utomhus som pedagogerna i hörselförskolorna.
Man måste ju hela tiden påminna oss om att tänka ett steg extra för barnets skull. Främst när vi är inomhus. Att det är trångt och många barn på en liten yta. Vi försöker dela på dem så mycket som möjligt. Vi är gärna ute med några barn. (...) Ute känns det bäst för barnet helt klart.
39
De pedagoger som upplevde svårigheter utomhus använde sig av samma strategier som
pedagogerna på hörselförskolorna; finnas nära barnen när de kommunicerar och stöttar barnen i kommunikationen.
Delanalys
I hörselförskolorna betonade pedagogerna vikten av att kommunikation sker och att den förstås av mottagaren. Hur kommunikationen sker är inte lika väsentligt. Ahlström (2000) fann i sin studie att pedagogernas sätt att kommunicera påverkade barnets kommunikativa förmåga. För att barnet ska kunna ta emot kommunikationen är det viktigt att den sker på barnets villkor (Säljö, 2000). Pedagogerna i min studie utgår från sina barns behov och deras resonemang kring barnets kommunikationsbehov skiljer sig. Vilka former av kommunikation de erbjuder beror på vilken verksamhet det är. I min studie erbjuder hörselförskolorna många fler alternativa kommunikationsmetoder jämfört med förskolorna med individplacerade barn med hörselnedsättning. Larsson och Rickardson (2008) betonade i sin rapport att det är viktigt att den vuxne tar ansvar för att kommunikationen fungerar.
En del av pedagogerna i denna studie påtalade att det var svårt att veta om barnet hört vad som sagts eller inte. En pedagog hade inte funderat över kommunikationsformen för barnet, då denne upplevde att barnet hörde allt. I Vermeulens et. al. (2012) studie fann de att barnens behov var svåra att se, då signalerna från barnet ofta är subtila.
Flera pedagoger i studien påpekar att det blir svårare för barn med hörselnedsättning att nå fram med kommunikationen med andra barn jämfört med vuxna. Det vill säga att barnen hade svårare med vad Hartup (1989) kallar horisontell kommunikation jämfört med vertikal. I bland försökte barnen i en hörselförskola få pedagogen att agera tolk, men hon såg det som viktigt att få till stånd kommunikationen mellan barnen. För att stödja barnet i
kommunikationen ansåg hon att pedagogen måste vara nära barnen och stödja
kommunikationen. Stöd av en kunnig vuxen skriver Säljö (2000) är viktigt för att utveckla kunskap, i detta fallet kommunikation. Minnet, Clark och Wilson (1994) beskriver i sin studie att barn med olika hörselstatus samspelade mer i pedagogstyrda aktiviteter. Brunnberg och Fredriksson (2007) och Ahlström (2000) finner i sina studier att barnen anpassar sin kommunikation i samspelet om de har en gemensam kommunikationsgrund, vilket en av pedagogerna jag intervjuat i hörselförskolan också anser. Hon säger att "barnen ofta får kommunikationen att fungera i den fria leken". Studien som Weisel, Most och Efron (2000) genomfört synliggör strategierna yngre barn med hörselnedsättning använder sig av för att
40
inleda samspel. De flesta pedagoger i min undersökning använder sig av strategier de vill vidareförmedla till barnen för att underlätta sampel. Några av strategierna som barnen i Weisel, Most och Efrons (2000) självmant använder sig av är strategier som pedagogerna i min studie försöker uppmärksamma barnen på, som att gå närmare, vara ansiktsriktad och genom beröring. Pedagogerna som arbetar i hörselförskolorna som ingår i min studie arbetar med dessa strategier konstant. Sandgrens (2013) studie visar också att barn med
hörselnedsättning i större utsträckning är beroende av blicken i kommunikation och samspel. De flesta pedagogerna i studien är medvetna om barnens behov av att kunna se ansiktet på den som talar. Detta har lett till strategier i barnets fysiska placering i exempelvis samlingen.
Mindre barngrupp
En strategi som alla intervjuade pedagoger använder för att underlätta samspelet för barnen med hörselnedsättning är att dela upp barngruppen i mindre grupper. Pedagogerna upplevde att ljudnivån blev lägre och barnen med hörselnedsättning fick lättare att kommunicera och samspela i en mindre grupp med en lägre ljudnivå.
På en förskola där ett barn med hörselnedsättning går individplacerat ansåg pedagogen "att det är trångt och många barn på en liten yta". Detta ansågs negativt för barnets förutsättningar för kommunikation och samspel. För att få en fungerande situation med mindre grupper väljer pedagogerna på avdelningen att gå ut med en del av barnen eller utnyttja andras avdelningar när de grupperna är ute.
På en förskola där ett barn går individplacerat arbetar pedagogerna också med mindre grupper. Detta var dock ingen strategi för att ge barnet med hörselnedsättning en bättre
ljudmiljö utan delningen i mindre grupper var något de gjort tidigare och grunden till detta var att ge pedagogerna en bättre hörselmiljö.
Vi som arbetar i branschen har i och för sig hörselnedsättningar själv. Vi försöker därför att arbeta i små grupper.
Även hörselförskolorna arbetade med metoden att dela upp barnen i mindre grupper, trots att de hade mindre barngruppsantal än förskolorna där barnen går individplacerat.
För att barnen ska kunna delta i samtal och få en bättre ljudmiljö under lunchen sitter barnen som går individplacerat i ett rum med färre antal barn. Tallrikar, glas, bestick och karotter slamrar och bullernivån i rummet ökar och genom färre barn tycker pedagogerna att barnet fått en bättre ljudmiljö.
41
...men man kan ju stänga dörren så det blir lugnare just vid matsituationen. De här ljuden med bestick, glas och grejor kan vi ju inte ta bort.
En pedagog som tidigare har haft barnet med hörselnedsättning i ett större rum med fler barn märkte en positiv förändring på barnet när det fick sitta tillsammans med en mindre grupp barn. Barnet kunde höra vad kompisarna pratade om och började prata mer själv under matsituationen.
... barnet var aldrig med i samtalet liksom. Barnet satt tyst. Först när vi provade det har konceptet så var det verkligen positivt att få sitta såhär lugnt.
En förskola hade en metod som skiljde sig från de andra förskolorna för att få en lugn ljudmiljö under lunchen. De spelade klassisk musik under lunchen för att det inte skulle bli för mycket prat mellan barnen.
Vi har musik som dämpar, om vi tänker på buller. De är ganska lugna så vi jobbar med det bra. (...) Ja, vid mitt bord är det helt tyst när de äter. Det är helt tyst så det lugnar ner.
Detta kan jämföras med en hörselförskola som tagit bort radion från avdelningen och placerat denna i ett annat rum för att de upplevde att barnen med hörselnedsättning blev störda av det konstanta bakgrundsljudet.
Delanalys
I den tidigare forskning inom området jag läst har jag inte funnit något som rör uppdelningen i mindre grupper. Däremot talar många av de intervjuade pedagogerna att de delar grupperna för att minska ljudet och buller för barnen. Vermeulen et. al. (2012) poängterar att det blir