Utifrån de resultat som presenterades i avsnitt 4 kommer jag nu att diskutera på ett ungefärs syntaktiska och semantiska utveckling i termer av grammatikalisering och subjektifiering. I avsnitt 5.1 diskuterar jag resultaten utifrån alla fenomen och mekanismer som skildrades i avsnitt 2.1.1 utom subjektifiering.
Den processen får ett eget avsnitt i 5.2. Detta för att subjektifiering inte behöver ha med grammatikalisering att göra enligt Traugott (2010), även om det är sannolikt. Dessutom är den semantiska analysen i mångt och mycket baserad på forskning om subjektifiering, vilket gör att det finns mer att säga om det.
5.1 Utvecklingen som grammatikalisering
I avsnitt 2.1.2 nämnde jag sju fenomen som kan indikera att en grammatikalisering har inträffat. Var för sig innebär de inte per automatik en grammatikalisering men tillsammans kan de antyda att en sådan
27
process är i görningen. Under denna rubrik kommer jag att diskutera denna studies resultat utifrån de sex förstnämnda fenomenen: reanalys, skiktning, frekvensökning, utvidgning, semantisk blekning och dekategorisering.
Vid en reanalys omtolkas en enhets syntaktiska funktion på ett sätt som inte syns förrän enheten brukas på ett sätt som tidigare har varit omöjligt. Detta är vad som verkar ha hänt på ett ungefär när satsens objekt är en adverbinledd relativsats. Som tidigare nämndes i avsnitt 4.1.3 hamnar på ett ungefär under den tidiga perioden för det allra mesta i A1 när relativsatser finns i satsen. Detta gäller såväl huvudsatser som bisatser och infinitivfraser. Med den gamla tolkningen sågs på ett ungefär mer som ett satsadverbial som hamnade där sådana adverbial brukar hamna, i A1, oavsett den aktuella konstruktionens utseende. Under den senare perioden hamnar på ett ungefär allt oftare i N2 tillsammans med relativsatsen än förr. Det visar på att frasen i allt högre utsträckning kan vara ledmodifierande, och ledet som modifieras är i min mening relativpronomenet snarare än hela relativsatsen. Den ledmodifierande funktionen visar sig även för andra typer av enheter i (21a, b, c) och eventuellt i (19c) om på ett ungefär anses modifiera mellan 6 och 16 liter. Det är alltså inte bara relativpronomen på ett ungefär ledmodifierar.
Hur har då denna reanalys sett ut? I första hand tänker jag att på ett ungefär har reanalyserats som ett adverb. Tidigare fanns det andra prepositionsfraser med ett ungefär som rektion, men till sist återstod bara på ett ungefär. Vid tiden för undersökningens första material hade på ett ungefär redan funnits till i ungefär tjugo år och var tydlig i sin form. I många fall konstrueras prepositionsfraser för att uttrycka en specifik relation, men när en form cementeras som på ett ungefär har gjort behöver inga val göras i och med att formen är given. Konsekvensen av detta är att frasen allt mindre ses som en prepositionsfras och mer som ett adverb, som plockas fram i sin helhet snarare än att konstrueras inför varje tillfälle.
(24) a. analys 1: PF[Ppå [(ett) Adv ungefär]]
b. analys 2: [Adv på ett ungefär]
I (24) syns den första reanalysen som har skett. När den har inträffat är svårt att säga, det kan lika väl ha hänt före tiden för mitt material. Både prepositionsfraser och adverb kan inneha funktionen av satsadverbial och det har på ett ungefär haft under alla år som undersöks i denna uppsats. Reanalysen har därför förblivit osynlig när på ett ungefär mest har en satsmodifierande funktion. Men adverb kan också vara ledmodifierande och ange graden av något, något prepositionsfraser vanligtvis inte är kapabla till. När dessa funktioner blir allt vanligare kommer reanalysen till adverb fram i ljuset. Särskilt uppenbar blir den nya formen i relativsatserna. I (25) nedan illustreras den syntaktiska utvecklingen i tre olika analyser av en konstruerad mening. Nedanför satserna står den position i satsschemat jag skulle ha placerat varje enhet i.
(25) a. Jag kan [på ett ungefär [förstå [hur det är]]].
A1 V N2 b. Jag kan [förstå [på ett ungefär [hur det är]]].
V A2 FA c. Jag kan [förstå [[på ett ungefär hur] det är]].
V N2
I (25a) ses på ett ungefär som ett satsadverbial och hamnar därför i A1, mellan huvudverb och hjälpverb.
Det är sättet jag:et kan förstå på som är på ett ungefär; talaren bedömer omfattningen av sin egen förståelse. I (25b) står på ett ungefär efter de båda verben, närmare relativsatsen. Frasen har dock en egen plats i satsschemat i A2 och relativsatsen hamnar i det finala annexet som Ekerot (2011) talar om.
På ett ungefärs räckvidd når längre här, då frasen kan anses modifiera både verbet och relativsatsen.
Den här analysen stöds av (14c) där på ett ungefär och huru många de äro skiljs åt av ett kommatecken.
Skiljetecknet indikerar att relativsatsen är separerad från satsen och därför inte är lika djupt inne i syntaxen som ett vanligt objekt. (25c) visar på den sista analysen där på ett ungefär och relativsatsen står tillsammans i N2. På ett ungefär har en närmare relation till hela relativsatsen än huvudsatsen men modifierar särskilt det adverbiella relativpronomenet hur. Ordföljden i (25b) och (25c) är annorlunda jämfört med (25a). Reanalys ska egentligen inte ge förändringar på ytan, men Langacker (1977) menar att ytstrukturen kan förändras som en konsekvens av mer djupgående förändringar, vilket är fallet här.
28
Reanalysen som i (25) innebär i stora drag att på ett ungefär först tolkades som ett satsadverbial när objektet var en relativsats. Sedan hamnade frasen närmare relativsatsen, både syntaktiskt och semantiskt.
Till sist påverkar frasen enbart relativsatsen, i synnerhet relativpronomenet. På ett ungefär kan ses som ett adverb i alla de tre analyserna men framför allt i (25c) där frasen anger graden av hur på ett sätt som torde vara omöjligt för en vanlig prepositionsfras. Också andra adverb känns väldigt naturliga att sätta in i den positionen:
(26) a. Jag kan [förstå [[ungefär hur] det är]].
b. Jag kan [förstå [[precis hur] det är]].
c. Jag kan [förstå [[exakt hur] det är].
På ett ungefär kan fortfarande fungera satsmodifierande, både vad det gäller satser med relativsatser som objekt och under andra omständigheter. Den ledmodifierande funktionen är inte heller ny. Under den äldre perioden har på ett ungefär kunnat verka ledmodifierande för relativpronomen (16b), adverb (15b), particip (15c) och huvudverb (18). Det som går att se i det nyare materialet är att på ett ungefär ledmodifierar enheter i mycket högre utsträckning på bekostnad av den satsadverbiella funktionen, som gällande relativsatser inte är lika vanlig numera (se tabell 3).
Gällande på ett ungefärs semantik finns ett stadie av skiktning i den äldre perioden där båda betydelserna ’slumpvis’ och ’uppskattningsvis’ står att finna, med ’uppskattningsvis’ i majoritet. Det finns dock inga indikationer på att en betydelse är äldre eller yngre än den andra. SAOB:s tidigaste exempel på frasen (12a) innehar betydelsen ’slumpvis’, men de anger inte om den betydelsen är den äldsta. Jag avstår därför från att spekulera vidare om det. Något som går att se i materialet är att på ett ungefär har haft en period av polysemi men numera endast uppvisar betydelsen ’uppskattningsvis’. I detta fall är det rimligare att tala om ? > A/B > B, där frågetecknet anger att det är osäkert vilken betydelse som växte fram först – om nu någon kom först. A får symbolisera ’slumpvis’ som under en period har förekommit parallellt med ’uppskattningsvis’, vilken betecknas av B. Under den tiden var på ett ungefär semantiskt vag. I det nyare materialet står B ensam kvar. Det behöver inte innebära att betydelsen ’slumpvis’ inte existerar längre hos på ett ungefär, men den återfinns inte i det material jag har haft tillgång till. Jag kan inte heller svara på exakt när den betydelsen började försvinna.
Uppenbarligen var den fortfarande i bruk år 1940 då Kallocain gavs ut, varifrån citatet i (1) kommer.
Efter det kan betydelsen ha tynat bort när som helst före 1994.
Syntaktiskt sett ser jag att det pågår en skiktning nu. Om vi återigen tar fallen med relativsatser som exempel har den ledmodifierande funktionen hos på ett ungefär blivit vanligare, men frasen kan fortfarande vara satsmodifierande när en relativsats är objekt. Särskilt i de fall där på ett ungefär föregår en relativsats men ändå kan sättas in i A1 är frasen ännu ambiguös, då funktionen inte kan utrönas utifrån den syntaktiska strukturen. Också i övriga satstyper kan på ett ungefär både modifiera hela satsen och ett enda led. Huruvida frasen kommer att övergå till att endast fungera som ett ledmodifierande adverb eller behålla sin satsmodifierande funktion går inte att säga i dagsläget. Hopper och Traugott menade att stadiet av skiktning egentligen kan pågå hur länge som helst, så inget säger att på ett ungefär nödvändigtvis kommer att röra sig ända fram till slutstadiet B med den ledmodifierande funktionen ensam kvar.
När ett uttryck grammatikaliseras brukar en frekvensökning av den berörda enheten ske. På ett ungefär har blivit mer symbolfrekvent sett till materialet då det finns fler belägg på frasen i modern tid.
Det är dock just i detta material. Frekvensökningen kan lika väl bero på Språkbankens tillgång till tidningar från förr. Jag nöjer mig med att konstatera att det har skett en frekvensökning som jag inte kan garantera syns i alla svenska tidningstexter.
Utvidgning kan ses som en konsekvens av frekvensökningen som innebär att en enhet kan användas i fler kontexter. Det finns flera exempel på utvidgning hos på ett ungefär. Under 1880-talet börjar frasen plötsligt förekomma tillsammans med subjekt i andra person. Det kan vara så att frasen har uppträtt tillsammans med sådana subjekt dessförinnan, bara att jag inte har haft tillgång till exempel på det. Sett till materialet verkar det dock som att på ett ungefär under det decenniet fick nya möjligheter och därmed utvidgades. Gällande verben får på ett ungefär framför allt två nya möjligheter under den senare perioden: samförekomst med kopulaverbet vara och ökningen av kognitiva verb. I det äldre materialet fanns endast några enstaka vara men under den senare perioden är vara det vanligaste verbet bland de övriga psykiska och sociala verben. Kanske tyder detta på att på ett ungefär alltmer kan användas vid
29
mer abstrakta uttryck. De kognitiva verben kommer jag att tala mer om i avsnitt 5.2 om subjektifiering, men det är nämnvärt att på ett ungefär har blivit så pass mer benäget att förekomma med sådana verb under den senare perioden. Frasen har tappat vissa egenskaper i det att den inte förekommer lika ofta tillsammans med fysiska verb men har fått desto mer gällande de kognitiva.
Semantisk blekning innebär att en enhet får en vagare semantisk innebörd. Det går att se hos på ett ungefär då frasen inte förekommer som ’slumpvis’. Även om jag inte med säkerhet kan säga att det är omöjligt att använda frasen i den betydelsen är det uppenbart att så inte längre sker i samma utsträckning som förr. Hopper och Traugott (2003) anser att semantisk blekning också innebär en tillkomst av nya, mer abstrakta betydelser. Jag har konsekvent använt betydelsedefinitionen ’uppskattningsvis’ för den innebörd hos på ett ungefär som ännu är aktuell i modern tid. Jag anser att bestämningen fortfarande är korrekt. ’Uppskattningsvis’ uttrycker i sig själv en ganska vag betydelse och jag kan inte med säkerhet säga att den betydelsen har blivit mer eller mindre vag.
Reanalysen från prepositionsfras till adverb visar på en dekategorisering i det att på ett ungefär har bytt kategori. Jag nämnde att den minskade andelen på ett ungefär med framförställda adverbial kan relateras till Hopper och Traugotts (2003) beskrivning av dekategorisering. De talade dock om ett substantiv, något på ett ungefär aldrig har varit och inte heller kan ses som nu. Som beskrivet i avsnitt 2.2.3 kan prepositionsfraser dock ha gradadverbial och fokuserande satsadverbial knutna till sig.
Minskningen av sådana kan ytterligare visa på att på ett ungefär har blivit mindre av en prepositionsfras.
Adverb kan emellertid också ha framförställda bestämningar. På ett ungefär borde med det i åtanke inte ha så låg andel adverbial knutna till sig som frasen har. Den nya funktionen innebär dock inte bara att det plötsligt blir ett adverb som vilket som helst. Det är snarare en syntaktisk nedbrytning som har inträffat och fortfarande sker som gör att frasen förlorar sin syntaktiska struktur. Det minskningen kan säga är att frasen har blivit mer grammatisk än förr.
Sammanfattningsvis kan jag se att på ett ungefär i mer eller mindre hög utsträckning uppfyller samtliga krav på grammatikalisering som har nämnts i denna uppsats: frasen har reanalyserats till ett slags adverb och har rört sig allt djupare ned i syntaxen, det finns tecken på skiktning både avseende semantik och syntax, en frekvensökning kan anas i materialet liksom en utvidgning, en viss semantisk blekning har inträffat och frasen har dekategoriserats. Var och en kan de inte påvisa att en grammatikaliseringsprocess har inträffat, men tillsammans tyder de på att en enhet har grammatikaliserats. Med så många mekanismer och fenomen i görningen vill jag påstå att på ett ungefär har genomgått eller ännu genomgår en grammatikaliseringsprocess.
5.2 Utvecklingen som subjektifiering
Subjektifiering är som bekant en process där en enhet utvecklar betydelser som anknyter till eller uttrycker talarens egen inställning till det som sägs. Traugott (2010) menade att det är svårt att bestämma kriterier för vad som krävs för att en enhet ska subjektifieras, men jag har letat efter några tecken som flera forskare har sett i sina undersökningsobjekt: förekomst tillsammans med subjekt i första person och kognitiva och värderande verb, samt en mer perifer position i satsen.
Gällande subjekten står på ett ungefär för det mesta med subjekt i tredje person under alla år. Detta gäller såväl pronomen i tredje person som andra typer av nominalfraser som inte hänvisar till talaren själv. Störst andel subjekt i första person finns under 1830- och 1860-talen, men frekvensen varierar annars kraftigt under den äldre perioden och under tre decennier påträffas inga sådana subjekt. En ökning av subjekt i första person kan skönjas under de två sista decennierna av den senare perioden jämfört med 1990-talet. Det är ännu för tidigt att uttala sig om en bestående utveckling, men än så länge tycks på ett ungefär bli mer benäget att stå med subjekt som jag och vi än frasen har varit förr. Traugott (2010) anser att subjektifiering inte behöver orsakas av att en enhet förekommer tillsammans med subjekt i första person, medan Horie och Kondo (2004) har kunnat se att deras subjektifierade negation n förekommer betydligt oftare med sådana subjekt än andra. Det verkar som att en ökad frekvens av samförekomst med första person-subjekt snarare är ett tecken på att en subjektifiering pågår än att det i sig bevisar att en redan har inträffat. Ökningen av subjekt i första person sedan 2000-talet kan indikera att en subjektifiering har skett eller pågår nu. Subjekt i tredje person är fortsatt vanligast men det behöver enligt Traugott (2010) inte tala för eller emot att en subjektifiering är på gång.
30
Värderande verb finns knappt i denna undersöknings material under någon period, men de kognitiva är desto fler och blir bara vanligare och vanligare med tidens gång. Kognitiva verb är sådana som uttrycker talarens intellektuella funktioner. De är alltså högst personliga i att de formulerar talarens verklighetsuppfattning. Det vanligaste verbet i alla kategorier är veta, som anger vad någon har kunskap om. På ett ungefär är med det verbet en bedömning av talarens egen eller någon annans kognitiva förmåga. De innebär alltså en subjektiv uppskattning och det är vad subjektifiering resulterar i.
På ett ungefär blir inte nämnvärt mer perifer, vilket är ett annat tecken på subjektifiering enligt ett flertal forskare. Frekvensen i fundamentet är oförändrad och den i A2 blir en procentenhet mindre. Som jag diskuterade i föregående avsnitt rör sig frasen snarare inåt i satsen än att dra sig mot dess utkant, vilket är ett tecken på grammatikalisering.
En typ av subjektifiering är som bekant när en enhet går från att uttrycka deontisk modalitet till epistemisk. Det innebär att enheten tidigare har uttryckt ett absolut förhållande baserat på rådande omständigheter men utvecklar en betydelse där talarens egen världsbild får utrymme. På ett ungefär har egentligen alltid haft en epistemisk modalitet när frasen betyder ’uppskattningsvis’, i det att den då uttrycker en subjektiv värdering av resten av satsens sanningshalt. Det som har hänt med åren är att betydelsen ’slumpvis’ har hamnat i skymundan. När på ett ungefär används som ’slumpvis’ är det mer en betraktelse av den aktuella situationen – antingen sker något slumpmässigt eller regelbundet. Talaren bedömer naturligtvis också detta, men mer på grund av hur det faktiskt ser ut än vad talaren själv anser.
Bortfallet av betydelsen ’slumpvis’ tillsammans med ökningen av psykiska och sociala verb och subjekt i första person antyder att på ett ungefär har blivit mer epistemisk, i det att den numera endast är epistemisk. Betydelsebilden har stramats åt och därför har möjligheterna till variation minskat.