På ett ungefär
En fras utveckling från 1830-talet till i dag Majken Ehn Bäcklund
Institutionen för svenska och flerspråkighet Examensarbete 15 hp
Svenska, kandidatkurs, 30 hp Vårterminen 2020
Handledare: Eric Lander
English title: På ett ungefär – the development of a phrase from the 1830’s to today
På ett ungefär
En fras utveckling från 1830-talet till i dag
Majken Ehn Bäcklund
Sammanfattning
Syftet med uppsatsen är att följa den syntaktiska och semantiska utvecklingen hos frasen på ett ungefär.
Detta görs genom att undersöka autentisk tidningstext från två tidsperioder: 1830–1919 samt 1994–
2013. Materialet är hämtat från Språkbankens korpus Korp. Den syntaktiska undersökningens syfte är att ta reda på vilken funktion i satsen på ett ungefär innehar då som nu. Detta görs genom att sätta in frasen och de satser den tillhör i satsscheman. Den semantiska analysen går ut på att utröna de betydelser på ett ungefär har haft genom åren. Enligt SAOB kan frasen ha två olika betydelser, vilka jag benämner
’uppskattningsvis’ och ’slumpvis’, och uppsatsen undersöker hur de har utvecklat sig. I den semantiska analysdelen undersöks framför allt de verb- och subjektstyper frasen står med för att se om på ett ungefär har fått en mer subjektiv innebörd. Utvecklingarna diskuteras utifrån teorier om grammatikalisering, vilket är uppsatsens teoretiska ramverk, och subjektifiering.
Resultatet visar att på ett ungefär främst förekommer i satsadverbialens position A1 under båda perioderna, om än något mer under den äldre. Frasen förekommer allt oftare i objektposition N2 under den senare perioden, särskilt tillsammans med relativsatser vars huvudord är relativa adverb som hur, var och vad. Detta tolkas som att på ett ungefär alltid har kunnat vara satsmodifierande men med tiden utvecklat en alltmer ledmodifierande funktion. Betydelsen ’slumpvis’ står inte att finna någonstans i det senare materialet; på ett ungefär innehar endast betydelsen ’uppskattningsvis’ från 1990-talet och framåt. Subjekt i tredje person är alltid vanligast men subjekt i första person ökar i frekvens under de två sista årtiondena. Även en ökning av samförekomst med kognitiva verb går att utläsa i det senare materialet.
På ett ungefär uppvisar flera tecken på att ha blivit grammatikaliserat. Den ledmodifierande funktionen härleds till att på ett ungefär har genomgått en reanalys, från prepositionsfras till adverb.
Detta har i sin tur gett på ett ungefär funktionsmöjligheter som är reserverade för adverb, däribland att kunna modifiera exempelvis andra adverb och adjektiv. Reanalysen har gjort att på ett ungefär står djupare ned i syntaxen, något som tyder på en grammatikalisering. Därutöver tycks på ett ungefär ha genomgått en frekvensökning, utvidgning, semantisk blekning och dekategorisering. Syntaktiskt sett befinner sig på ett ungefär i ett stadie av skiktning ännu vid den senare periodens slut. Den semantiska skiktningen torde ha förkommit någon gång mellan 1919 och 1994, då ’slumpvis’ fortfarande var i bruk i slutet av den äldre perioden. Gällande subjektifiering har på ett ungefär i betydelsen ’uppskattningsvis’
alltid innehaft förmågan att talarens egen bedömning av något träder fram. Då på ett ungefär numera endast uppvisar den betydelsen ser frasen ut att ha blivit mer subjektiv.
Nyckelord
språkförändring, grammatikalisering, adverbial, subjektifiering, prepositionsfras, satsschema, verbklasser, subjekt
Innehållsförteckning
1. Inledning ...1
1.1 Syfte och frågeställningar ...1
2. Teoretiskt ramverk och tidigare forskning ...2
2.1 Grammatikalisering ...2
2.1.1 Grammatikaliseringsteori ...2
2.1.2 Grammatikaliseringsprocessens olika delar...3
2.1.3 Tidigare forskning – prepositionsfraser och grammatikalisering ...7
2.2 Bakgrund – om på ett ungefär ...7
2.2.1 Etymologi och betydelser hos ungefär ...7
2.2.2 Etymologi och betydelser hos på ett ungefär ...8
2.2.3 Prepositionsfraser som adverbial ...9
3. Material och metod ...9
3.1 Material ... 10
3.2 Syntaktisk analys ... 11
3.3 Semantisk analys ... 12
4. Resultat ...14
4.1 Syntaktisk analys ... 14
4.1.1 Satsschema för perioden 1830–1919 ... 14
4.1.2 Satsschema för perioden 1994–2013 ... 16
4.1.3 Specifika förändringar ... 18
4.1.4 Syntaktisk analys av 1965 samt 1987 ... 20
4.2 Semantisk analys ... 21
4.2.1 Verbanalys av perioden 1830–1919 ... 21
4.2.2 Verbanalys av perioden 1994–2013 ... 23
4.2.3 Subjekten under båda perioderna ... 24
4.2.4 Betydelseförändringar hos på ett ungefär... 25
4.2.5 Verbanalys av 1965 samt 1987 ... 26
5. Resultatsdiskussion ...26
5.1 Utvecklingen som grammatikalisering ... 26
5.2 Utvecklingen som subjektifiering ... 29
6. Slutsats ...30
Källförteckning ...32
Litteraturförteckning ...33
1
1. Inledning
Uttrycket på ett ungefär är intressant av flera anledningar. Enligt Svenska Akademiens grammatik (SAG) tillhör ungefär ordklassen adverb, mer specifikt ett gradadverb som anger att det som beskrivs ”är ungefärligt” (SAG 2:664). I frasen på ett ungefär har adverbet fått en obestämd artikel knuten till sig, det vill säga ett, och på så vis substantiverats. Uttrycket är så pass vedertaget i det svenska språket att såväl Svensk ordbok (SO) som Svenska Akademiens ordlista (SAOL) anger att ungefär kan fungera som ett substantiv, men bara i just den här frasen. Till min kännedom finns det inget annat adverb som har lexikaliserats som ett substantiv.
Ett ungefär utgör i sin tur rektion till prepositionen på. Den vanligaste betydelsen hos på är enligt SAG att ange rumstillhörighet till något (SAG 2:684). Om på ett ungefär tolkas bokstavligt får någonting rumsangivelse till ett ungefär, vilket kan vara svårt att föreställa sig. Denna uppsats kommer inte att uppehålla sig alltför mycket vid prepositionen, men det är intressant att fundera på varför just på har knutits till ett ungefär. Den funderingen lämnar jag dock åt läsarna att klura vidare på.
Det går att bilda ett otal prepositionsfraser i det svenska språket och de fungerar gärna som olika sorters adverbial, exempelvis tidsadverbial som på tisdag och efter påsk och rumsadverbial som i tunnan och bredvid dörren. Rektionen kan varieras i all oändlighet beroende på vilken relation talaren vill uttrycka. Vissa konstruktioner cementeras dock och blir till fasta uttryck, som i alla fall, i och för sig och på egen hand. Eftersom på ett ungefär står att finna i ett flertal ordböcker tycks detta ha skett även för denna fras.
En annan uppseendeväckande sida hos på ett ungefär är att frasen verkar kunna ge uttryck för flera betydelser som inte liknar varandra särskilt mycket. Avsnitt 2.2.2 är tillägnat de betydelser SAOB anger för frasen, men jag vill redan nu uppmärksamma på ett ungefärs mångsidighet med två exempelmeningar:
(1) Jag tyckte inte om Rissens pauser. De var varken vila eller arbete, de kom på ett ungefär.1 (Karin Boye 1940:67)
(2) Han visste på ett ungefär var han skulle leta. (GP 2010)
Citatet i (1) kommer från Karin Boyes roman Kallocain. Där beskriver på ett ungefär sättet Rissens pauser betedde sig. Exempel (2) är hämtat från denna uppsats material och skildrar i stället omfattningen av subjektets kunskap; han kunde uppskatta eller var nästan säker på var han skulle leta. De två bruken av på ett ungefär ter sig vara mycket olika.
Det första belägget för på ett ungefär i SAOB är från 1810 (tryckår 2011). Hur har frasen utvecklat sig genom åren? Den har uppenbarligen lexikaliserats eftersom den finns med i SAOB och SAOL. Men har på ett ungefär dessutom erhållit nya funktioner och betydelser?
1.1 Syfte och frågeställningar
Uppsatsens syfte är att utreda hur på ett ungefär har fungerat syntaktiskt och semantiskt i svenskan under två perioder: 1830 till 1919 samt 1994 till 2013. Anledningen till att just dessa perioder undersöks är att det inte finns belägg för på ett ungefär mellan 1920 och 1993 i uppsatsens källor bortsett från två meningar från 1965 och en från 1987. Dessa tre meningar kommer att nämnas men tillhör inte huvudmaterialet. De två undersökta perioderna kommer att jämföras inbördes decennium för sig men framför allt kommer de att behandlas som två enheter som jämförs med varandra. Det beror framför allt på att materialet från den äldre perioden inte är så stort, vilket gör det svårt att dra några större slutsatser
1 Min kursivering. Hädanefter kommer på ett ungefär alltid att kursiveras i uppsatsen. Det är min kursivering så länge inget annat sägs.
2
utifrån varje enskilt decennium. Materialet utgörs av korpusar innehållandes utdrag från tidningstexter.
Det är alltså tidningstext som undersöks, till skillnad från talspråk eller mer informella texter.
Den syntaktiska undersökningens syfte är att utröna hur på ett ungefär har fungerat i de satser frasen tillhör genom åren, vilket kommer att diskuteras utifrån uttryckets position i satsschemat. Om på ett ungefär exempelvis i högre utsträckning befinner sig i satsadverbialets position A1 än i de fria adverbialens position A2 kan det peka på att frasen är mer grammatisk än diskurspragmatisk. Den semantiska delen av uppsatsen går ut på att undersöka hur frasens innebörd har sett ut under de undersökta åren för att utreda dess eventuella betydelseskillnader över tid. För att nå ökad förståelse för på ett ungefärs syntaktiska och semantiska förändringar ska resultatet av undersökningarna prövas mot teorier om grammatikalisering, inklusive teorier om subjektifiering, för att se om på ett ungefär kan sägas ha genomgått någon av eller båda processerna.
Uppsatsens frågeställningar är som lyder:
• Vilken syntaktisk funktion fyller på ett ungefär i materialets satser? Hur ser den syntaktiska utvecklingen ut?
• Vilka betydelser har på ett ungefär i materialets satser? Hur ser den semantiska utvecklingen ut?
2. Teoretiskt ramverk och tidigare forskning
För denna uppsats brukas teorier om grammatikalisering. Subjektifiering sägs ibland ingå i grammatikaliseringsprocessen och kommer också att undersökas. Huruvida grammatikalisering kan ses som en teori i sig självt råder det dock delade meningar om, vilket kommer att nämnas i avsnitt 2.1 som är tillägnat grammatikalisering. Där kommer jag att redogöra för vad grammatikalisering är för något och några fenomen och mekanismer som anses utgöra grammatikaliseringsprocessen, subjektifiering inkluderad. Jag presenterar också en tidigare gjord studie rörande grammatikalisering av en prepositionsfras. Till sist redogörs det för etymologin hos ungefär och på ett ungefär samt prepositionsfrasers vanligaste funktioner i bakgrundsavsnitt 2.2.
2.1 Grammatikalisering
Nedan följer en genomgång av grammatikaliseringsteori, grammatikaliseringsprocessens olika delar och exempel på grammatikaliseringsstudier. Det huvudsakliga verket jag utgår från i mina beskrivningar är Paul J. Hopper och Elizabeth Traugotts Grammaticalization från 2003. Boken ger en introduktion till grammatikalisering och dess olika sidor. Också andra verk ligger till grund för uppsatsen. De brukas framför allt för att ge en fördjupad bild av specifika fenomen. Inför arbetet med den här uppsatsen har jag behövt sålla bland verken för att finna de som ska utgöra källor. De definitioner av grammatikalisering jag använder mig av är således inte de enda som finns att tillgå.
2.1.1 Grammatikaliseringsteori
Det sägs vara språkforskaren Antoine Meillet som först introducerade begreppet grammatikalisering till språkforskningen i sitt verk Linguistique historique et linguistique générale (1912). Där definierande han fenomenet som ”tillskrivningen av grammatisk karaktär till ett tidigare självständigt ord” (Meillet
3
1912:131)2, en idé som i mångt och mycket står kvar än i dag. Sedan Meillets tid har många språkforskare grävt i fenomenet och många definitioner av termen har myntats genom åren.
Paul J. Hopper och Elizabeth Traugott ger två begreppsbestämningar till grammatikalisering: det är dels ett språkligt fenomen, dels ett forskningsramverk. Det språkliga fenomenet innebär ”the change whereby lexical items and constructions come in certain linguistic contexts to serve grammatical functions and, once grammaticalized, continue to develop new grammatical functions” (Hopper &
Traugott 2003:18). Lexikala enheter, eller innehållsord som de också kan kallas, är ord som substantiv, verb och adjektiv. Deras uppgift är att beskriva saker, händelser eller kvaliteter. Grammatiska enheter, även kallade funktionsord, uttrycker i stället bland annat relationer, definithet och närhet till talaren.
Exempel på funktionella ordklasser är prepositioner, artiklar, hjälpverb och pronomen. Om ett innehållsord börjar bete sig som ett funktionsord och får grammatiska funktioner som de nämnda ovan har det blivit grammatikaliserat (Hopper & Traugott 2003:4). Forskningsramverket intresserar sig för hur innehållsord får grammatiska funktioner och förändras fonologiskt, morfosyntaktiskt och semantiskt-pragmatiskt på grund av detta (Hopper & Traugott 2003:1).
Bernd Heine menar att grammatikaliseringsteori namnet till trots inte är en renodlad teori, utan ett sätt att förklara hur och varför grammatiska former växer fram och utvecklar sig (Heine 2003:575, 578).
Han betonar att processen inte enbart innefattar att grammatiska former växer fram ur lexikala utan att den också kan innebära att redan grammatiska former blir ännu mer grammatiska (Heine 2003:575).
Motivationen bakom grammatikalisering är att kommunicera effektivt, säger Heine. Detta görs genom att i specifika kontexter använda mer konkreta språkliga enheter för att ge uttryck för mindre konkreta fenomen, det vill säga att låta innehållsord manifestera funktioner och betydelser vanligtvis förknippade med funktionsord. På så sätt inleds en grammatikaliseringsprocess i innehållsordet, en process med ett antal konsekvenser för ordets struktur (Heine 2003:578).
Talmy Givón (1979:209) menar att språket rör sig i ”cykliska vågor”, vilka han sammanfattar i den här modellen:
diskurs > syntax > morfologi > morfofonologi > noll. (min övers.)
Mer specifikt talar Givón om processer där fria pragmatiska diskurselement under tidens gång får mer strama syntaktiska strukturer (1979:208). Med diskurselement avses bland annat sådana enheter som anger satsens topik, vilka brukar befinna sig i satsperiferin. Diskurselement är mindre grammatiska än element som har en mer bestämd plats inne i satsen. Om ett element får en mer bestämd position har det åtminstone börjat röra sig i riktning mot en grammatikalisering. Även Givón betonar att grammatikalisering motiveras av kommunikativa behov (1979:209).
Hopper och Traugott talar i stället om ett klin3 (2003:7):
innehållsord > funktionsord > klitisk partikel > böjningsaffix. (min övers.)
Även denna modell visar mindre grammatiska element till vänster som utvecklar sig till mer grammatiska åt höger. Termen klin kan jämföras med ett kontinuum, i vilket språkliga enheter inte förändras från en dag till en annan utan genomgår en serie mindre förändringar. Denna serie kan ses i alla världens språk i liknande språkliga former och illustrerar ungefär att en form går från att vara mer lexikal till mer grammatisk (Hopper & Traugott 2003:6). Mellan innehållsord och funktionsord kan adverb och adjektiv infogas, som är lite av ett mellanting (Hopper & Traugott 2003:107). Hopper och Traugott menar dock att ord som genomgår en grammatikaliseringsprocess inte nödvändigtvis tar sig hela klinet fram till ett böjningsaffix, utan kan avstanna någonstans på vägen (2003:131).
2.1.2 Grammatikaliseringsprocessens olika delar
Nedan redovisas ett antal fenomen och mekanismer som anses ingå i grammatikaliseringsprocessen. Det finns fler sätt att se grammatikaliserade enheter på och de delar av processen som presenteras här är
2 Citatet är hämtat från Hopper och Traugott (2003:19). Det är min översättning till svenska.
3 I översättning från engelskans cline. Ordet betyder ’skala’. Se
https://dictionary.cambridge.org/dictionary/english/cline (hämtad 2020-04-08).
4
endast ett urval baserat på vad jag finner relevant för just på ett ungefär. Ingen av mekanismerna är exklusiv för just grammatikalisering och ingen kan för sig själv bevisa att en grammatikalisering har skett, men de kan alla ses som viktiga komponenter i processen. Även här har jag till stor del utgått från Grammaticalization av Hopper och Traugott, men jag har därutöver nyttjat annan litteratur för fördjupning av specifika fenomen.
Reanalys
Ronald Langacker definierar reanalys som “change in the structure of an expression or class of expressions that does not involve any immediate or intrinsic modification of its surface manifestation”
(Langacker 1977:58). Det rör sig alltså om strukturella språkförändringar som inte påverkar det aktuella ordet eller frasens utseende. Det kan dock ske förändringar på ytan, men Langacker ser sådana förändringar som naturliga och förväntade resultat av tidigare modifikationer djupare ned i strukturen (1977:58). Reanalys kan ske på såväl fonologisk nivå som syntaktisk (Langacker 1977:59).
Hopper och Traugott beskriver reanalys som en förändringsmekanism som innebär en omtolkning av en språklig enhets syntaktiska struktur. Det kan röra sig om såväl ett ord som en hel fras. Reanalyser sker när en mottagare tolkar en enhets syntax på ett sätt som talaren inte avsåg uttrycka, vilket resulterar i att enheten ges nya syntaktiska och semantiska möjligheter. Reanalysen passerar obemärkt förbi tills någon använder den nya formen på ett sätt som inte var möjligt för den äldre (Hopper & Traugott 2003:50). Reanalys sker så snart en mottagare har gjort sin omtolkning av det aktuella ordet, men spridningen av den nya formen kan gå desto långsammare (Hopper & Traugott 2003:229). För att en reanalys ska kunna ske behöver det vid en tidpunkt ha funnits en grad av ambiguitet eller vaghet hos en språklig enhet så att en ny tolkning av enheten har kunnat utvinnas ur den äldre (Hopper & Traugott 2003:52). Mer om nya tolkningar av redan befintliga konstruktioner står att finna i följande delavsnitt om skiktning.
Ett svenskt exempel på grammatikalisering där reanalyser har förkommit är ordet typs många betydelser och funktioner. Henrik Rosenkvist och Sanna Skärlund skrev 2011 en rapport om typs utveckling under 1900- och 2000-talen. Fram till 1930-talet har de endast kunnat finna belägg på betydelsen ’sort/slag’ och ordklassen substantiv hos typ. Därefter börjar ordet långsamt förändras och fler betydelser och syntaktiska funktioner går att utröna i materialet, vilka har orsakats av reanalyser (Rosenkvist & Skärlund 2011:6). En reanalys de har kunnat se står att finna nedan, i (3):
(3) Flygplan av typ Curtiss C46
a. analys 1: [PFav [NF typ Curtiss C46]]
b. analys 2: [PF av typ [NF Curtiss C46]]
Exempelmening (3) går att tolka på två olika sätt, vilket illustreras i (3a) och (3b). Exempel (3a) visar på den äldre tolkningen av frasen, där typ Curtiss C46 i sin helhet ses som en nominal rektion till prepositionen av. I (3b) tolkas i stället av typ som en flerordspreposition. På ytan är konstruktionerna ännu identiska och den semantiska innebörden är densamma i båda fallen, men den syntaktiska ambiguiteten har möjliggjort att typ ser ut som en preposition (Rosenkvist & Skärlund 2011:13).
Reanalysen blir inte synlig förrän någon använder typ som en preposition i ett annat sammanhang på ett sätt som gör omtolkningen uppenbar.
Alla fall av reanalys behöver dock inte vara resultatet av en grammatikaliseringsprocess eftersom en reanalys inte alltid ger ett innehållsord grammatiska egenskaper. En reanalys kan i stället ge nya lexikala betydelser, som vid nya sammansättningar av substantiv. Enheterna i sammansättningen blir inte grammatiska morfem bara för att de har tolkats på ett nytt sätt. Då är det snarare frågan om en lexikalisering (Hopper & Traugott 2003:58).
Skiktning
När ett ord grammatikaliseras får det en ny form och funktion som under en period samexisterar med den äldre varianten av ordet. Detta kallas för skiktning (på engelska layering) och kan definieras som
”the synchronic result of successive grammaticalization of forms which contribute to the same domain”
(Hopper & Traugott 2003:125). Det som beskrivs är att två former härstammande från samma språkliga enhet finns till samtidigt. Detta illustreras som A > {A/B} > B. A står för den äldre, lexikala formen och
5
B för den nya grammatikaliserade varianten. I mitten syns det mellanstadium där de båda formerna samexisterar, vilket sedan mynnar ut i att B står ensam kvar. Övergångsperioden kan vara under olika tidsrymder, alltifrån hundratals år till en kortare tid (Hopper & Traugott 2003:49). Under övergångsperioden kan det finnas en mer eller mindre markant pragmatisk skillnad mellan de samexisterande typerna. I de flesta fall dominerar den nyare varianten (Hopper & Traugott 2003:126).
Skiktning visar på att en enhets syntax och semantik inte byts ut från en dag till en annan.
Rosenkvist och Skärlund kallar fasen A/B för ett vagt eller polysemt utvecklingssteg gällande semantik och för ett ambiguöst steg ur ett syntaktiskt perspektiv. De har i sitt arbete med typ kunnat se att alla betydelser och funktioner hos ordet genom åren har samexisterat med en annan form under någon period. Utvecklingen har möjliggjorts med hjälp av syntaktiska reanalyser och semantiska omtolkningar, vilka har överlappat varandra under någon tidsperiod (Rosenkvist & Skärlund 2011:21).
Frekvensökning och utvidgning
En frekvensökning av en ny grammatikaliserad form anses vara ett viktigt bevis på att en grammatikalisering har ägt rum. Hopper och Traugott talar om token frequency och type frequency (Hopper & Traugott 2003:127). Jag kommer hädanefter att kalla dem för symbolfrekvens och typfrekvens. Symbolfrekvens är den av de två som det oftast fokuseras på i grammatikaliseringsforskning. Den handlar om hur många gånger ett språkligt element förekommer i text eller förändringar i frekvensen av elementet i fråga. Det kan gälla alltifrån morfem till mer avancerade konstruktioner (Hopper & Traugott 2003:127). Vid undersökning av typfrekvens räknas det på hur många gånger ett mönster återfinns i språket. Exempelvis har svenskan fler verb vars preteritumform slutar på -de/-te än starka verb med avljud likt ge – gav. Preteritumändelsen -de/-te har på så vis högre typfrekvens än verb som får avljud. Frekventa konstruktioner lagras lättare i hjärnan och används då som en sammanhållen enhet. Det i sin tur gör att konstruktionen blir lättare att komma ihåg och därför används mer. Genom att ett uttryck används ofta ökar chansen för att det ska bli frigjort från sina gamla strukturer och på så vis förekomma i nya kontexter som möjliggör nya funktioner, det vill säga bli grammatikaliserat (Hopper & Traugott 2003:127).
Det att en form förekommer i nya kontexter kallar Heine för extension eller, på svenska, utvidgning (Heine 2003:579–580). Utvidgning innebär att en språklig enhet kan användas i kontexter där den inte tidigare har kunnat förekomma. När en konstruktion har fått en ny grammatisk betydelse tenderar den att förlora semantiska och syntaktiska egenskaper som är karakteristiska för dess ursprungliga form och bruk. Detta gör att konstruktionen kan användas i fler sammanhang (Heine 2003:580). Förlusten av innehåll kan relateras till semantisk blekning, som beskrivs nedan.
Semantisk blekning
Semantisk blekning innebär att ett ord genomgår en förlust av semantiskt innehåll och får en vagare betydelse (Hopper & Traugott 2003:94). Detta sker när användningen för konkreta former tolkas som mer abstrakta grammatiska betydelser (Heine 2003:579). Innehållsord har generellt en rikare lexikal betydelse än grammatiska enheter, så när ett innehållsord får grammatiska egenskaper kan dess semantik försvagas. Semantisk blekning kan också handla om att en enhet har flera grammatiska funktioner och tappar en eller flera av dem. Heine nämner svenskans förlust av det gamla kasussystemet som exempel.
Bortfallet av kasusböjningen har lett till en semantisk blekning där nominala enheter inte längre uttrycker lika mycket som förr (Heine 2003:579). Hopper och Traugott menar dock att en konstruktion i början av sin grammatikaliseringsprocess snarare genomgår en berikning av innehåll. Det är inte förrän i senare skeden som blekningen inträffar, och inte ens då vill författarna tala om att konstruktionen förlorar mer än vad den får; uttrycket mister konkreta betydelser men får nya abstrakta och grammatiska innebörder som väger upp för förlusten (Hopper & Traugott 2003:76, 101).
Dekategorisering
Decategorialization, på svenska dekategorisering, innebär en förlust av morfologiska och syntaktiska egenskaper hos ett ord till följd av att ett innehållsord blir ett funktionsord. Innehållsord som substantiv och verb har vissa specifika egenskaper, som att substantiv kan utgöra satsens topik och verb kan ange tempus. Vid dekategorisering går en enhet från att ha de utmärkande egenskaperna hos ett innehållsord
6
till att ha de hos funktionsord. Hopper och Traugott tar while som exempel. Förr var det endast ett substantiv med betydelsen ’tidslängd’ men har därutöver blivit grammatikaliserad till en tidsangivande konjunktion. I den nya formen kan while inte ta artiklar, modifieras av attribut, vara subjekt eller någon form av objekt, inneha en annan position än den första i satsen eller refereras till med hjälp av ett anaforiskt pronomen (Hopper & Traugott 2003:107). De här möjligheterna finns fortfarande för substantivet while: it was a long while ago. Kort sagt har while som konjunktion tappat alla de egenskaper som kännetecknar ordets nominala form och allt mer börjat bete sig som ett funktionsord (Hopper & Traugott 2003:108).
Subjektifiering
Traugott definierar subjektifiering (subjectification) som ”the development of meanings that express speaker attitude or viewpoint” (2010:60). Det rör sig alltså om en mekanism som gör att ord och fraser utvecklar en mer subjektiv betydelse som tillåter talarens egen bedömning eller åsikt att komma fram.
Ett engelskt exempel på när subjektifiering har inträffat är för hjälpverbet must. Verbet har gått från att uttrycka deontisk modalitet, vilket innebär att någon satsdel uttrycker att det som sägs är nödvändigt, en skyldighet eller en befallning (4a) till att uttrycka epistemisk modalitet, det vill säga talarens bedömning av satsens sanningsvärde (4b) (Hopper & Traugott 2003:86, 92; SAG 4:282).
(4) a. You must come home by ten. (Mom said so.) b. You must have been home last night.
I exempel (4a) finns en bakomliggande auktoritet, mamman, som gör att ”du” måste vara hemma vid den angivna tiden. Must i (4b) anger snarare att talaren har gjort en egen bedömning av den rådande situationen och kommit fram till att ”du” förmodligen var hemma i går kväll (Hopper & Traugott 2003:86). Denna skiftning är enligt vissa ett erkänt tecken på att en grammatikalisering har inträffat (Heine & Kuteva 2002:116). Även i svenskan kan måste bära både deontisk och epistemisk modalitet, på samma sätt som i de engelska exemplen ovan (SAG 4:282). Om detta beror på en subjektifieringsprocess framgår dock inte i SAG.
Ett svenskt exempel på subjektifiering är ordet bara. Från början var ordet endast ett adjektiv, här böjt i plural, med betydelsen ’naken’. Senare utvecklades bara till ett adverb med funktionen av att framhäva en del av satsen. Därutöver har bara fått förmågan att uttrycka önskan som i Om jag bara kunde få träffa Calvin! (Rosenkvist 2004:181, 195). Särskilt den desiderativa funktionen kan knytas till subjektifiering, då det är ett uttryck för talarens egen inställning till det som sägs snarare än en observation av verkligheten som adjektivformen av bara beskriver.
Anledningarna till varför subjektifiering sker är lika många som antalet subjektifierade enheter och det går därför inte att formulera regler kring mekanismens orsaker (Traugott 2010:61). Traugott anser inte att subjektifiering behöver orsakas av att enheten förekommer tillsammans med jag eller motsvarande som subjekt, vilket kan vara lätt att tänka eftersom subjektifiering handlar om att enheter uttrycker talarens inställning. Tvärtom kan subjektifiering bli mer tydlig när subjektet inte refererar till talaren själv (Traugott 2010:58). Hon nämner dock att andra forskare har sett ett samband mellan subjektifierade enheter och första persons-kontexter eller andra referenter nära talaren (Traugott 2010:57). Två av dessa forskare är Horie och Kondo (2004) som har undersökt två negationer, n och hen, i den japanska Kansai-dialekten. Särskilt n visar sig ha subjektifierats. Detta bevisar Horie och Kondo med att negationen främst förekommer med första persons-subjekt och med kognitiva och evaluerande verb (2004:454). Exempel på kognitiva verb är veta, tro, tänka, minnas och emotiva och värderande verb är tycka om, gilla, avsky och irritera (SAG 2:515).
Andra forskare har sett att subjektifierade enheter får en mer perifer plats i satsen. I VO-språk, som svenska och engelska, tenderar skiftningen att gå åt vänster, medan det subjektifierade ordet hamnar till höger i OV-språk. Exempelvis står engelska subjektifierade diskursmarkörer som indeed och actually ofta i fundamentet. Subjektifierade adjektiv hamnar till vänster om den nominalfras den ingår i, som lovely i a lovely little example hamnar före både frasens huvudord example och det icke-subjektifierade adjektivet little (Traugott 2010:60).
Vid grammatikalisering blir element som sagt mer integrerade i satsen, inte perifera som Traugott talar om vid subjektifiering. Men subjektifiering är inte nödvändigtvis vare sig ett tecken på eller orsakat
7
av grammatikalisering. Traugott menar dock att subjektifiering är mer benäget att inträffa vid grammatikaliseringsprocesser än exempelvis lexikalisering. Detta för att uttryck relaterade till exempelvis argumentstruktur, tempus, aspekt och modalitet oftare uppstår genom grammatikalisering än lexikalisering, och de är även relaterade till subjektifiering (Traugott 2010:39–40). Om subjektifiering sker via grammatikalisering är det för det mesta i det första stadiet, det vill säga när en lexikal enhet går över till att bli en grammatisk enhet snarare än när en redan grammatisk enhet blir mer grammatisk. Detta för att den förstnämnda grammatikaliseringen i högre utsträckning uppstår av pragmatiska skäl i väldigt specifika kontexter medan den senare grammatikaliseringen uppstår i mer automatiserade strukturer. För att en subjektifiering ska kunna inträffa behövs det stora valmöjligheter och det gör det inte om funktionen redan är fastställd (Traugott 2010:40–41).
2.1.3 Tidigare forskning – prepositionsfraser och grammatikalisering Jag har inte kunnat finna särskilt mycket tidigare forskning om grammatikalisering av just prepositionsfraser. Den enda motsvarande svenska studien jag har hittat är Matilda Edgrens masteruppsats I och för sig i sig (2019). Denna redogörs det för nedan.
Edgren har undersökt den diakrona utvecklingen hos prepositionsfrasen i och för sig som en grammatikaliseringsprocess. Frasen har kunnat skrivas på olika sätt genom åren, i och för sig själv, i sig och i sig själv, och Edgren undersöker alla varianter (2019:15, 23). Förr var i och för sig och dess varianter endast en prepositionsfras med en mer bokstavlig betydelse som betonar hur något är beskaffat i sig självt, men har sedan dess blivit ett koncessivt satsadverb (Edgren 2019:2). Genom att sätta in de satser frasen tillhör i satsscheman utreder hon dess syntaktiska funktion och position genom åren (2019:21). Edgren undersöker också betydelseutvecklingen hos i och för sig genom att titta på dess samförekomst med adversativa (men, däremot, tvärtom) och koncessiva (visserligen, trots allt, i alla fall) markörer (2019:27–8).
Edgren kommer fram till att uttrycket under alla undersökta år står mest i A1. Edgren ser att detta har påverkat uttrycket till att få mer satsmodifierande funktioner (2019:31, 48). I och för sig har samtidigt blivit mer talaranknutet med åren, något hon bevisar med att uttrycket i det senare materialet allt oftare förekommer tillsammans med jag som subjekt (2019:50). Edgren ser att i och för sig har grammatikaliserats av flera anledningar. Uttrycket har fått en mer abstrakt betydelse men har också berikats med nya pragmatiska funktioner (2019:50). Edgren kan även se en dekategorisering då uttrycket inte längre kan skrivas som i och för sig själv och för att hon har noterat förvirring kring om uttrycket ska skrivas som ett enda ord eller ej (2019:48).
2.2 Bakgrund – om på ett ungefär
I detta avsnitt redogörs det för etymologin hos ungefär och på ett ungefär. Även om jag inte kommer att undersöka ungefär är det ordet på ett ungefär kan sägas härstamma från. Därför finner jag det relevant att ge en bakgrund också till ungefär. Den huvudsakliga källan är SAOB. För att skildra etymologin hos ungefär använder jag mig dessutom av Elof Hellquists Svensk etymologisk ordbok från 1922. Den tredje källan i detta avsnitt är SAG, på vilken jag baserar en beskrivning av betydelser och funktioner i dag.
Detta avsnitt innefattar även en redogörelse av prepositionsfraser i allmänhet och deras vanligaste adverbiella funktioner.
2.2.1 Etymologi och betydelser hos ungefär
Ordet ungefär härstammar från högtyskan, med stavningsvarianter som ungefähr, ohngefähr, on gefehr och ân gevæ̂re med betydelsen ’utan (ond) avsikt’ eller ’tillfällig’ (Hellquist 1922:1062). Enligt SAOB kan on/ohn-prefixen härledas till ohne som betyder ’utan’ eller ’förutan’, och gefähr kan översättas till bland annat ’försåt’ och ’bedrägeri’ (tryckår 2011). Betydelseutvecklingen till den i dag mer relevanta innebörden ’oavsiktligt’ skedde först i tyskan på 1500-talet i bemärkelsen ”om den lämnade uppgiften visar sig vara felaktig, har påståendet skett utan (ond) avsikt” (Hellquist 1922:1062). Det första belägget på svenskt bruk av ungefär är från 1630-talet, men vanligt blev ordet inte förrän under slutet av 1600- talet (Hellquist 1922:1062).
8
SAOB listar såväl utdöda som ännu levande betydelser av ungefär i det svenska språket. De två äldsta betydelserna hos ungefär de nämner som ännu är aktuella är ’cirka’ och att något är ’allmännare’ som i
’nästan’ (SAOB tryckår 2011).
(5) Jagh hafver ongefähr4 för 14 dagar sedan bekommidt eder skrifvelsse. (1633) (6) Arbetet är sådant, som man ungefär kunnat vänta af en Gymnasist. (1790)
Exempel (5) visar på betydelsen ’cirka’ och exempel (6) på ’allmännare’. Ungefär kan även användas vid liknelser (7) och jämförelser (8):
(7) Kristin är en gammal gumma, hon ser ut som en farmor ungefär. (1946)
(8) Så vidt jag kan erinra mig, hade jag vid fjorton och femton års ålder ungefär lika stor skärpa i omdömet som i senare år. (1892)
SAG definierar ungefär som ett gradadverb (SAG 2:664) och som ett slags myckenhetsangivande adverb, närmare bestämt ett jämförande gradadverb (SAG 3:203). Funktionen som gradadverb kan särskilt ses i exempel (5). I dag hamnar ungefär dock inne i prepositionsfrasen, till höger om för.
Jämförande gradadverb som ungefär har samma typ av distributionsmöjligheter som adjektiv (SAG 3:636). Ungefär fungerar också som en komparator, det vill säga jämför enheter i satsens likheter och olikheter utifrån det ett adjektiv bestämmer (SAG 3:203). SAG beskriver här främst den betydelse hos ungefär som angavs i exempel (8), där skärpan vid fjorton eller femton års ålder jämförs med den på senare tid via ungefär.
2.2.2 Etymologi och betydelser hos på ett ungefär
Tidigare har ett ungefär funnits i lexikaliserad form som rektion till flera olika prepositioner. SAOB anger med ett ungefär, vid ett ungefär och av ett ungefär som alla har tidigast belägg från slutet av 1700- talet eller början av 1800-talet. Av ett ungefär ges betydelsen ’av en händelse eller slump’ (9) och både med och vid ett ungefär definieras som ’uppskattat närmevärde eller approximation’ (10, 11). Alla tre varianter är markerade som utdöda (tryckår 2011).
(9) Att vi råkas här / I Tunis af ett ungefär, / Det öfvergår min tro. (1816)
(10)Man måste i hvarje enskilt fall tatonnera sig fram, och då detta fordrar en större ansträngning, åtnöjer man sig med ett ungefär. (1828)
(11) För att säga, hvad t. ex. den gula färgen är, måste man stadna vid ett ungefär, såsom att den ligger mellan den brandgula och gröna färgen. (1840)
På ett ungefär förekom enligt SAOB för första gången år 1810. Då kunde det även skrivas utan den obestämda artikeln, det vill säga som på ungefär. Prepositionsfrasen ges två alternativa betydelser:
’uppskattningsvis’ samt ’på en höft, på måfå’ (tryckår 2011). Dessa ord och uttryck har flera gemensamma synonymer och kan uttrycka liknande förhållanden. I SAOB:s artikel om prepositionen på delar på ett ungefär, på en höft och på måfå en underartikel om när på används ”i uttryck som ange att något utföres och dylikt [...] med ungefärlig beräkning eller uppskattning [...]” (tryckår 1955). På måfå kan dock också betyda ’slumpvis’, som i att något görs utan en föreliggande plan (Synonymer.se5).
Jag tolkar SAOB:s artikel som att ’på en höft, på måfå’ ska representera att något görs på ett slumpmässigt vis. Hädanefter kommer jag att kalla betydelsen som anges som ’på en höft, på måfå’ för
’slumpvis’ för att tydligare åtskilja de två betydelsevarianterna. Citatet av Karin Boye från uppsatsens inledning (1) visar på ’slumpvis’ som att Rissens pauser kom med slumpvisa intervaller. Exempel (2) visar i stället på ’uppskattningsvis’ då han visste ungefärligen eller tror sig veta var han skulle leta.
4 Det är min kursivering av ungefär och dess stavelsevarianter.
5 Hämtat 2020-05-08. Webbsidan synonymer.se innehåller material från flera synonymordböcker.
Privatpersoner har möjlighet att själva föreslå synonymer till ett ord. Dessa bidrag ligger under rubriken Användarnas bidrag om sådana finns. Mitt exempel finns inte under den rubriken och är därmed hämtat från en tryckt källa.
9
Nedan illustreras betydelserna ytterligare med fler exempelmeningar från SAOB. (12a) visar på
’slumpvis’ och är det äldsta belägget på frasen SAOB ger, men de anger inte vilken betydelse som kom först. De övriga två under (12) visar båda på ’uppskattningsvis’ i den bemärkelse som angavs i det nyss angivna citatet från SAOB (tryckår 2011).
(12) a. Fahrenheit .. tog sin nollpunkt på det sätt, att thermometerkulan sattes i en blanning af salmiak och snö, hvilkas relativa qvantiteter han icke angifvit, och hvilka han synes hafva tagit på ungefär. (1818)
b. Nog förstår jag vad han menar, på ett ungefär. (1878)
c. Utifrån det .. trondheimska kapitelsigillet .. kunna vi, åtminstone på ett ungefär, rekonstruera det norska rikshelgonets kultbild .. så som den tedde sig vid 1200-talets mitt. (1944)
SAG nämner inte på ett ungefär, men de skriver att ”prepositionsfraser kan sägas vara den prototypiska strukturen för de flesta slags fria och bundna adverbial” (SAG 3:662). Mer om detta i följande avsnitt.
2.2.3 Prepositionsfraser som adverbial
Prepositionsfraser är fraser med en preposition som huvudord. De följs av en rektion, vilket är en efterställd nominal bestämning (SAG 3:645). Gällande på ett ungefär är på huvudord och ett ungefär rektion. Som jag nyss nämnde är prepositionsfraser enligt SAG urbilden för fria och bundna adverbial.
Detta inkluderar funktionen av TSRO-adverbial (det vill säga tids-/sätts-/rums-/omständighetsadverbial) i verbfrasen (beslutet togs vid lunchtid, se saker på ett nytt sätt, vi är på en bondgård, det beror på det politiska läget i dag), adverbial i adjektiv- particip- och adverbfraser (när hon blev fri från tabletterna, han satt lite avsides från de andra) och satsadverbial (hon blir med stor säkerhet färdig redan i vår).
Prepositionsfraser kan också inneha funktionen av gradadverbial (hon är charmant och intagande i högsta grad), men det är mindre vanligt (SAG 3:662–663).
Prepositionsfraser kan ha framförställda adverbiella bestämningar, som gradadverbial (långt/lite/alldeles utanför staden) och ibland rums- och sättsadverbial (mitt/rakt framför henne) (SAG 3:659–661). De kan också kombineras med fokuserande satsadverbial (bara på några dagar, i Umeå åtminstone) (SAG 3:662).
3. Material och metod
För att ta reda på hur på ett ungefär har fungerat syntaktiskt och semantiskt i svenskan används först en korpuslingvistisk metod. Korpusar innehåller autentiskt material från olika textkällor, och i korpusarna går det att söka på ord och ordsekvenser från textkällorna. Undersökningen är i det skedet kvantitativ eftersom metoden främst går ut på att samla in data. Mer om hur jag har gått till väga i avsnitt 3.1. När materialet har samlats in går studien först över till en syntaktisk analys. Den kommer att utgå från satsscheman, i vilka jag kommer att foga in de satserna på ett ungefär förekommer i för att utröna dess syntaktiska funktion i varje sammanhang under åren. Den delen av undersökningen beskrivs i avsnitt 3.2. Sedan följer en semantisk analys som särskilt fokuserar på huvudverben i de satserna på ett ungefär ingår i. Syftet är att se vilket betydelsefält verben tillhör för att se om tesen om subjektifiering och kognitiva verb är applicerbar på på ett ungefär. Jag kommer också att utreda vilken typ av subjekt på ett ungefär står med av samma anledning. Tillvägagångssättet skildras i avsnitt 3.3.
10
3.1 Material
Uppsatsens material består av excerperingar från tidningskorpusar i Språkbankens Korp.6 För att få fram materialet från den senare perioden söker jag i underkategorin ”Moderna” och för det äldre materialet nyttjas sidan benämnd ”Kubhist”. Under fliken ”Utökad” söker jag på på ett ungefär, och varje ord får en egen token. Sökträffarna samlas sedan in, inklusive hela de satser på ett ungefär uppträder i.
De tidningskorpusar jag har sökt i är Aftonbladet, Barometern, Blekingsposten, Borås tidning, Carlscronas Wekoblad, Dagligt Allehanda, Dalpilen, Falköpings tidning, GP (Göteborgsposten), Göteborgs Weckoblad, Kalmar, Malmö Allehanda, Nerikes Allehanda, Norra Skåne, ORDAT: Svenska dagbladets årsbok 1923–1958, Post- och inrikes tidningar, Press (tidningsartiklar från Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Stockholmstidningen, Dagens Nyheter och Sydsvenska Dagbladet), Stockholmsposten, Tidning för Wenersborgs stad och län, Webbnyheter (material från svenska dagstidningars webbsidor), Wermlands läns tidning och Östgötaposten. För en noggrannare redovisning av de korpusar som ligger till grund för undersökningen, inklusive vilka årtal varje korpus berör, se källförteckningen.
Vid en första sökning fick jag 141 träffar i den historiska korpusen och 236 träffar i den moderna.
Jag har gått igenom dessa och strukit dubbletter och träffar som endast innehåller frasen utan någon omgivande kontext samt ofullständiga satser utan finit verb. Jag har även plockat bort resultat som är markerade med citationstecken eller där det på något annat vis tydligt framgår att det rör sig om ett citat.
Detta för att undersökningen endast ska röra ren prosa och inte talspråk. Med det sagt kan citat ha fallit igenom min granskning då de inte nödvändigtvis är markerade som sådana. Det lämnar jag reservation för.
Slutligen återstår 264 träffar för på ett ungefär: 97 från åren 1820–1919 och 167 från 1994–2013.
Valet av de undersökta tidsperioderna beror i mångt och mycket på materialet. Korp erhåller tidningskorpusar från 1740 och framåt, men jag fick inga träffar på på ett ungefär förrän 1820-talet och då endast en träff från december 1829. Eftersom träffen är så sent daterad och jag inte har några fler resultat från det decenniet har den räknats in i resultatet från 1830-talet. Det skiljer alltså närmare tjugo år mellan det första bruket av på ett ungefär enligt SAOB och min första excerpering. Mellan åren 1920 och 1993 fick jag endast tre träffar: två från korpusen Press 65, som innehåller tidningsmaterial från år 1965, och en från korpusen DN (Dagens Nyheter) 1987. Korpusen med innehåll från Svenska dagbladets ordbok gav alltså inga träffar alls. De tre träffarna kommer att nämnas men ingår inte i huvudmaterialet då jag inte kan uttala mig om de decennierna endast baserat på två respektive en förekomst. Från och med 1990-talet fick jag tillräckligt många träffar för att kunna uttala mig om det och de två följande decennierna. Anledningen till att den senare perioden inleds just 1994 beror på att min första träff på på ett ungefär från 1990-talet är från Press 94. I skrivande stund finns det inga tidningskorpusar med material från senare än 2013 i Språkbanken och därför sträcker sig den senare undersökningsperioden inte längre än så.
Luckan mellan 1919 och 1994 gör att jag inte kan uttala mig om hela på ett ungefärs utveckling och jag kommer därför inte att försöka göra det. I stället kommer jag att diskutera varje period för sig. Jag kommer att växla mellan att behandla varje decennium som en enhet och att se de två perioderna som enheter. Detta gäller även 1990- och 2010-talet, trots att materialet endast rör sex respektive fyra hela år från de årtiondena. Materialet är så pass omfattande från de åren att jag ändå bedömer det vara relevant att behandla de två decennierna som en enhet. De få åren under 2010-talet gör dock att jag inte kan uttala mig exakt om vart utvecklingen har gått. Snarare hoppas jag på att kunna tolka resultatet från de fyra åren som en del av en tidigare påbörjad utveckling, och att kunna se vart på ett ungefär är på väg. Den äldre perioden är betydligt längre än den yngre men har färre belägg. Med anledning av detta ser jag perioderna som likvärdiga; den ena har vad den andra inte har.
Ett dilemma som kan uppstå vid historiska undersökningar är att språket är obekant för den som läser det. I materialet från 1800-talet och tidiga 1900-talet kommer jag att behöva tolka ett språkbruk som inte är naturligt för mig. I de fall där jag är osäker på något kommer jag att nämna detta i resultatskapitlet.
6https://spraakbanken.gu.se/korp/. Materialet hämtades in 23–24/3 2020.
11
3.2 Syntaktisk analys
Den syntaktiska analysen går ut på att ta reda på var i respektive sats på ett ungefär uppträder för att se om frasen har förändrats gällande syntaktisk distribution. För att kunna utreda på ett ungefärs syntaktiska ställning används ett så kallat satsschema, i vilket de satser på ett ungefär ingår i fogas in.
Schemamodellen är hämtad från Gunlög Josefssons Svensk universitetsgrammatik för nybörjare (2009:187) och ser ut som i bild 1:
Bild 1. Satsschema med exempelmeningar av Gunlög Josefsson (2009:187).
fundament typplats N1 A1 V N2 A2
Bo ville Bo inte laga sin mat i köket
att Bo inte ville laga sin mat i köket
Exempelmeningarna är lånade från Josefsson och visar hur en huvudsats samt en bisats ska fogas in i schemat. Ordningen mellan satsled är bestämd i svenskan och satsschemat illustrerar denna ordning (Josefsson 2009:187). Syftet med en schemamodell som den ovan är att illustrera hur satsled normalt placeras och förhåller sig till varandra i satsen. Idén med satsscheman är alltså inte att tvinga in led i en mall oberoende av satsens konstruktion, utan att åskådliggöra redan existerande mönster.
Den första positionen kallas fundamentet. Nästan alla satsled kan hamna där i huvudsatser, Josefsson nämner endast finita verb och verbpartiklar som undantag. I den översta satsen i schemat har subjektet Bo flyttats dit från N1, vilket markeras med en genomstrykning. Bisatser inleds alltid av bisatsinledaren och kan därför inte ha någon position i fundamentet. Typplatsen är i huvudsatser reserverad för det finita verbet och i bisatser för bisatsinledaren. N1 är subjektets position i såväl huvudsatser som bisatser om detta inte har placerats i fundamentet som i huvudsatsen ovan. I A1 finner vi framför allt satsadverbial liksom inte i båda exempelsatserna ovan. Position V är verbet eller verbens position i båda satstyperna.
Där kan såväl hjälpverb som huvudverb stå beroende på den aktuella satsens konstruktion. I bisatsen ovan står båda verben i V eftersom typplatsen är upptagen av att. N2 är platsen för objekt och predikativer. A2 är även det adverbialens plats, men det är framför allt TSRO-adverbial som uppträder där (Josefsson 2009:188–9).
Även infinitivfraser kan infogas i ett positionsschema. Josefsson presenterar ett alternativt sådant för sådana fraser:
Bild 2. Satsschema för infinitivfraser med exempelfraser av Gunlög Josefsson (2009:198).
infinitivmärke A1 V N2 A2
att inte spela bort min förmögenhet på trav
att ha kul
Här saknas såväl N1 som fundamentet. Infinitivfraser har inte ett utsatt subjekt i själva frasen, vilket gör N1-positionen överflödig. Man brukar dock tala om att det finns ett implicit subjekt i infinitivfraser, samma subjekt som det i huvudsatsen som infinitivfrasen är knuten till. Fundamentspositionen finns inte med eftersom ingen position kan flyttas till positionen före infinitivmärket. Den position som i vanliga satsscheman kallas för typplats benämns här infinitivmärke (Josefsson 2009:198). En annan stor skillnad på det här satsschemat gentemot det för huvud- och bisatser är att A1 utgör andra position. Det beror på att satsadverbial alltid står före verbet i infinitivfraser. I analysavsnittet kommer jag inte att göra någon större skillnad på de olika fras- och satstyperna, det vill säga, de kommer att föras in i satsschemat på de sätt som går för varje konstruktionstyp men satserna kommer att behandlas likvärdigt. Det är lika intressant att se var på ett ungefär hamnar i alla sats- och frastyper.
Även Lars-Johan Ekerot nyttjar och beskriver satsscheman, även om hans ser lite annorlunda ut jämfört med Josefssons. Hans satsscheman innehåller samma slag av kategorier, men de benämns
12
annorlunda och han har fler fält i sitt schema. Jag kommer att använda Josefssons satsschema för arbetet med denna uppsats men kan komma att, vid behov, nämna sådant Ekerot talar om. Bland annat skiljer Ekerot mellan fundamentering och topikalisering. Fundamentering innebär att satsled placeras i fundamentet, på samma vis som Josefsson beskriver det. Topikalisering definierar Ekerot som
”spetsställning av ett icke-subjekt i påståendesatser” och en ”huvudsatstransformation” (2011:187).
Topikalisering är egentligen mer brukligt för språk som engelskan, menar Ekerot, eftersom de oftare spetsställer led vars syfte är att ange topik för följande sats som i meningen Yesterday, we went to Copenhagen. I svenskan kan led placeras i fundamentet av flera anledningar, som för att ange emfas (Ekerot 2011:187). Svenskan har också möjligheten att, liksom i det engelska exemplet ovan, ha led i fundamentet som inte påverkar ordföljden i resten av satsen. Detta kallar Ekerot för fritt fundament (2011:189). Bland annat kan så kallade talaktsadverbial, alltså ett modalt satsadverbial, stå som fritt fundament: hur som helst, förresten, för det tredje med flera. Även konditionalbisatser och allmänna relativsatser kan inta denna placering (Ekerot 2011:189–90). När prepositionsfraser hemmahörande i A2 (med Ekerots ord ÖA, kort för ”övriga adverbial”) topikaliseras kan prepositionsfrasen i sin helhet placeras i fundamentet (Ekerot 2011:187).
I Ekerots satsschema finns två extrapositioner, en i vardera änden av satsschemat. Dessa kallar han initialt och finalt annex. Det initiala annexet står till vänster om fundamentet och det finala till höger om A2-positionen. Han kallar annexen för XP i båda fallen. Syftet med XP är att fånga in enheter som befinner sig utanför den inre satsen, som fria fundament i det initiala annexet och appositionella, eller parentetiska, tillägg i det finala (Ekerot 2011:185).
Genom att undersöka på ett ungefärs placering i satsschemat kan dess syntaktiska ställning klargöras, vilket i sin tur möjliggör en analys av dess funktion i satserna. Om på ett ungefär oftare uppträder i perifera positioner som fundamentet och A2 kan det antyda att frasen är av mer diskurspragmatisk än syntaktisk karaktär. Detta skulle i sin tur kunna visa på att på ett ungefär har subjektifierats snarare än grammatikaliserats, eller att grammatikaliseringens omfattning inte är så stor. Uppträder frasen mer i A1 är dess integration i satsen mer påtaglig och visar i så fall tecken på en grammatikalisering. När på ett ungefär och dess tillhörande satser har infogats i satsscheman kommer mer specifika fall och generella tendenser att diskuteras. Satsschemat är alltså framför allt ett sätt att få en överblick över på ett ungefärs syntaktiska ställning, vilket öppnar upp för vidare diskussion av frasens funktion.
Satsschemat är med sina fasta positioner väldigt statiskt och ibland svårt att anpassa efter variation i språkbruk. Detta kan komma att ställa till med problem om en sats är formulerad på ett sätt som inte överensstämmer med satsschemats konstruktion. Jag kommer att diskutera sådana problem i avsnitt 4 när de eventuellt uppstår.
Josefsson talar om att led kan flytta till andra positioner, främst vad gäller till fundamentet. Detta kommer jag inte att uppehålla mig vid särskilt mycket i min undersökning, varken när det gäller på ett ungefär eller övriga led i satserna jag undersöker. Ett syfte med uppsatsen är att ta reda på var på ett ungefär uppträder i såväl äldre som yngre skriftspråk för att försöka utröna dess syntaktiska funktion.
Inför undersökningen vet jag inte var på ett ungefär kan ha flyttats från, varken när det uppträder till fundamentet eller andra positioner. Därmed saknar jag kunskap nog för att uttala mig om var på ett ungefär egentligen hör hemma. Huruvida det faktiskt kan ske flyttningar i satser är inte heller självklart för alla. Att anta att flyttningar har skett innebär att utgå från att det aktuella ledet egentligen hör hemma på en annan plats i satsen. Satserna ser ut som de gör och jag lämnar dem därhän.
3.3 Semantisk analys
Som exemplen under (12) samt (1) och (2) visade kan på ett ungefär inneha flera betydelser, vilka SAOB kallar ’på måfå’ som i ’slumpvis’ och ’uppskattningsvis’. För att bringa klarhet i den semantiska utvecklingen hos på ett ungefär kommer jag att titta på huvudverbet i de satser frasen ingår i. Detta med bakgrund i Horie och Kondos iakttagelse om att enheter som står tillsammans med kognitiva och evaluerande verb tenderar att subjektifieras (se avsnitt 2.1.2 under rubriken ”Subjektifiering”).
Också de semantiska förändringarna hos på ett ungefär i sig självt borde kunna konstateras genom en analys av predikatet. ’Uppskattningsvis’ och ’slumpvis’ är två så pass olika betydelser att de inte borde kunna förekomma tillsammans med samma typ av verb. Se dessa exempel från uppsatsens material:
13
(13) a. Man går på ett ungefär omkring bland ruinerna [...] (Stockholmposten 1830-talet) b. När vi körde omkring på stadsgatorna i LA med bussen visste aktörerna på ett ungefär vad som skulle hända. (GP 94)
Även om man kan gå ’uppskattningsvis’ omkring bland ruinerna, om ’uppskattningsvis’ innebär att man rör sig i närheten av dem, är en tolkning av på ett ungefär i sats (13a) som ’slumpvis’ rimligare: ”man går slumpmässigt/planlöst omkring bland ruinerna”, man rör sig utan en egentlig riktning bland ruinerna.
I (13b) verkar betydelsen i stället vara ’uppskattningsvis’ eller ’ungefär’, som att aktörerna gjorde en uppskattning av vad som skulle hända. Med detta som bakgrund tror jag att de verb på ett ungefär står tillsammans med kan avslöja frasens betydelse i sammanhanget.
I SAG delas de svenska verben in i tre olika betydelsefält: det fysiska fältet, det psykiska och sociala fältet och det logiska fältet. Alla tre fält har ett flertal underkategorier som ytterligare specificerar olika betydelser verb kan ha (SAG 2:514). Det fysiska fältet inbegriper bland annat verb som uttrycker befintlighet och rörelse (anlända, bo, gå, kasta), produktion och konsumtion (arrangera, baka, bygga, gräva) och fysiska fenomen (lysa, mörkna, skramla, skratta). Det psykiska och sociala fältet innefattar de redan nämna kognitiva (ana, förstå, tro, veta) och emotiva och värderande (avsky, gilla, irritera, tolerera) verben, men också verb med betydelserna perception (höra, känna, se, upptäcka) och kommunikation (anklaga, föreslå, medge, säga). Det logiska fältet slutligen innehåller verb som uttrycker kausala relationer (bero, framkalla, följa, medföra), teckenrelationer (ange, betyda, heta, innebära) och innehav (använda, ge, köpa, äga) med flera (SAG 2:514–516). Det finns fler underkategorier och fler verb tillhörande de kategorier som har nämnts, men detta kommer jag att gå djupare in på i följande avsnitt i samband med att resultatet från den semantiska analysen presenteras.
Med SAG:s terminologi borde på ett ungefär ha ökat i bruk tillsammans med verb från det psykiska och sociala fältet, i synnerhet inom de kognitiva och emotiva och värderande underkategorierna, om det har genomgått en subjektifiering. I den semantiska analysdelen kommer jag att kategorisera huvudverben i materialet efter de fält och kategorier SAG anger för att se hur betydelseutvecklingen hos på ett ungefär har sett ut.
SAG anger exempel på verb för varje underkategori, men alla verb i mitt material nämns inte i SAG.
Jag kommer därför att behöva göra egna bedömningar av somliga verbs betydelsetillhörighet genom att jämföra dem med de exempel som finns att tillgå för att finna en lämplig kategori. Om ett ords synonymer står under en rubrik kommer jag att placera det ordet under samma kategori. I de fall då jag inte kan specificera ett verbs kategoriska tillhörighet kommer jag att sätta in verbet under ”Övriga”
under det fält verbet borde ingå i. Denna metod innebär naturligtvis en subjektiv bedömning av ordens semantik. Liksom för den syntaktiska analysen kommer jag att redogöra för tvetydiga fall så att läsaren själv får bedöma mina tolkningar.
Utöver verbanalysen kommer jag att undersöka vilka subjekt materialets satser innehåller. Som tidigare har nämnts har bland annat Horie och Kondo (2004) kunnat se att subjektifierade enheter tenderar att förekomma tillsammans med subjekt i första person. Jag kommer därför att gå igenom excerperingarna en efter en och samla in alla satsers subjekt. Dessa kommer att delas in i fyra kategorier:
första person (jag, vi), andra person (du, ni), tredje person (de, den, det, hon, han, övriga nominalfraser) samt generiska pronomen (man, en). Syftet är att avgöra hur talaren bedömer att något är på ett ungefär – utgår talaren från sig själv eller är det något annat som är på det viset? Om det är många subjekt i första person kan det antyda att talare använder på ett ungefär när de vill uttrycka något som är närmare deras egen världsbild. På ett ungefär innebär naturligtvis alltid en uppskattning när frasen används i bemärkelsen ’uppskattningsvis’, men vid första person-subjekt bedömer talaren något närmare sig själv än vid andra subjektstyper. Traugott menade att subjektifiering inte behöver bero på att enheter förekommer tillsammans med första person-subjekt, men Horie och Kondo kunde se det i sin undersökning. Genom att undersöka detta själv vill jag pröva deras hypotes.
Infinitivfraser har som sagt inget utsatt subjekt i själva frasen. När jag för in infinitivfraserna i satsschemat går det därför inte att se vilket subjekt frasen har. Av den anledningen kommer siffrorna i resultatsavsnitt 4.2.3, tillägnat subjekten, inte alltid att överensstämma med de angivna i materialavsnittet.
14
4. Resultat
Nedan följer en resultatspresentation av de undersökningar som har genomförts enligt beskrivningarna i avsnitt 3. Först presenteras resultatet från den syntaktiska undersökningen i avsnitt 4.1, med utgång i de satsscheman undersökningens material har fogats in i. Sedan presenteras resultaten från de semantiska undersökningarna, där jag har analyserat satsernas verb- och subjektstyper, i avsnitt 4.2.
4.1 Syntaktisk analys
Nedan följer först sammanfattningar av resultatet från den syntaktiska analysen där samtliga excerperingar har förts in i satsscheman. Jag börjar med att presentera resultatet från den äldre perioden och gå djupare in på hur på ett ungefär fungerade då. Därefter gör jag detsamma för den senare perioden.
I avsnittet för den senare perioden kommer jag ibland att jämföra de båda perioderna. Sedan diskuteras specifika förändringar och tvetydiga fall mer djupgående. Till sist redogörs det för på ett ungefärs syntaktiska ställning i materialet från 1965 och 1987. Procentenheterna i tabellerna är avrundade.
4.1.1 Satsschema för perioden 1830–1919
Tabell 1. Syntaktisk distribution av på ett ungefär i undersökningens material från 1830 till och med 1919. Inom parentes anges det totala antalet.
F TP N1 A1 V N2 A2 Totalt
1830 83% (5) 17% (1) 6
1840 53% (8) 7% (1) 40% (6) 15
1850 67% (4) 34% (2) 6
1860 66% (4) 17% (1) 17% (1) 6
1870 83% (5) 17% (1) 6
1880 10% (2) 65% (13) 25% (5) 20
1890 62% (13) 5% (1) 33% (7) 21
1900 63% (7) 10% (1) 27% (3) 11
1910 17% (1) 33% (2) 50% (3) 6
Totalt 3% (3) 63% (61) 1% (1) 4% (4) 29% (28) 97 Först och främst vill jag belysa att på ett ungefär inte förekommer särskilt ofta under de år som presenteras i tabell 1. Det kan bero på att Språkbanken inte har lika mycket tidningstext att tillgå som för mer nutida material. Uttrycket var också relativt nytt i början av den äldre perioden. Första belägget finns enligt SAOB från 1810 och då utan den obestämda artikeln. Kanske hade på ett ungefär inte riktigt hunnit etablera sig i tidningstextspråk vid den undersökta tiden, men det är bara en gissning.
På ett ungefär förekommer som mest under 20-årsperioden 1880–1899 med sammanlagt 41 förekomster. Därefter dalar frekvensen tillbaka till samma antal som förr. Även decennierna 1840 och 1900 har något fler exempel på frasen än de övriga årtiondena, som alla har sex träffar vardera. Det är svårt att se någon ökning eller minskning av uttrycket; frekvensen varierar utan hänsyn till tid.
Det är även svårt att se någon kontinuitet i frasens syntaktiska distribution. De enda helt tomma kolumnerna är de för TP och N1. TP är reserverat för verb och bisatsinledare. Det är därför väldigt förvånande att på ett ungefär uppträder i V, vilken också är till för verb. Jag kommer att motivera placeringen senare. Det kan också förvåna att N1 står tomt när N2 har fyra förekomster, eftersom båda positionerna kan innehålla nominalfraser. Överlag förekommer på ett ungefär mest i A1. Färst på ett ungefär i A1 syns under 1910-talet med två belägg. Eftersom det är det sista decenniet under den äldre perioden kan det indikera att frasen har blivit mindre vanlig i den positionen med åren. Detta visar sig dock inte i den senare perioden, så det kan vara en slump. Sammanlagt återfinns på ett ungefär i A1 i nästan två tredjedelar av materialet. A2 är den näst vanligaste positionen för frasen och förekommer närmare hälften så många gånger som A1, men även där varierar det ibland kraftigt mellan decennierna.
