flyktingbarnen för att överbrygga
kulturskillnaderna?
Personalen berättar att de arbetar mycket för att skapa förutsättningar för trygghet hos barnen, och att de ska få sina grundläggande behov tillgodosedda, för att kunna möta det nya. För att någon ska uppleva en känsla av sammanhang krävs mer än att få de grundläggande behoven tillgodosedda, och handlar bland annat om hur händelser vi möter är strukturerade, förutsägbara och begripliga (Antonovsky 2005:46). Då personalen fungerar som förebilder för barnen, och även likt ersättare för föräldrar till dem, kan personalen vara en ”motståndsresurs” i form av socialt stöd för dem, för att bekämpa eventuella svårigheter som barnen möter i kulturskillnaderna (Antonovsky 2005:16-17). Personalen medverkar till att öka begripligheten hos barnen då de kan bolla frågor med dem, som gör att de lättare kan tolka och förstå sin tillvaro och på så vis ha möjlighet att hantera den. I enlighet med teorin om känslofokuserad coping kan de då ändra sitt förhållningssätt till den uppkomna situationen för att lättare kunna hantera den (Lazarus & Folkman 1984). Begriplighet och hanterbarhet ger förutsättningar för meningsfullhet hos barnen genom att de känner motivation och ett värde i att
engagera sig i olika aktiviteter, vilket kan stärka barnens KASAM (Antonovsky 2005:45-49).
Forskning visar på vikten av att personal som arbetar med ensamkommande flyktingbarn har kompetens på det kulturella planet i relation till barnens behov (Willigren 2005:123). God praxis säger också att omsorgspersonal som jobbar med ensamkommande flyktingbarn ska ha kompetens i barnens kulturella behov (www.savethechildren.net). Intervjuresultatet visar att det här inte sågs som nödvändigt, eftersom fokus låg på att lära ut om de nya kulturella förhållandena. En tolkning i sammanhanget utifrån teorin om coping är att barnens egna resurser utsätts för mer påfrestande ansträngning för att kunna hantera den nya kulturen då personalen saknar tillräcklig kompetens om barnens hemlandskultur (Lazarus & Folkman 1984). Det kan ytterligare utifrån teorin om KASAM ses som att det kan försvåra barnens möjligheter till att uppleva en känsla av sammanhang (Antonovsky 2005).
Under intervjun berättades om att många av barnen har en inneboende drivkraft och motivation till att lära sig svenska. Personalen stöttar och finns till hands vid läxläsning, och uppmuntrar och sporrar dem till att lära sig språket för att lättare bli en del i samhället. Genom att barnen får en förståelse i språket, kan det öka deras begriplighet och underlätta för hanterbarheten i tillvaron (Antonovsky 2005:45-49), och många svåra situationer kan på så sätt i enlighet med teorin om problemfokuserad coping bemästras (Lazarus & Folkman 1984). Detta kan också bidra till att skapa meningsfullhet för barnen att uppnå mål som de har framöver i livet såsom ett yrke, med mera. Barnen får även modersmålundervisning, vilket bidrar till ökad förståelse och motivation för barnen i mötet med kulturskillnaderna, och som står omnämnt i artikel 29 i barnkonventionen. Eftersom barnen går i samma klass, kan de även vara varandras resurser och stötta varandra i undervisningen, vilket även skapar trygghet för dem (Antonovsky 2005:45-49).
Det berättades i intervjuerna om hur personalen på boendet uppmuntrar och hjälper barnen till att aktivt ta del i föreningsliv och liknande, för att motivera barnen att på ett naturligt sätt lära sig mer om det svenska samhället, och den
svenska kulturen. Detta kan tolkas som problemfokuserat coping och ett sätt att bemästra eventuella svårigheter som skillnaderna i kultur kan medföra (Lazarus & Folkman 1984). Genom att exempelvis spela fotboll kan barnen uppleva en meningsfull fritid där de kan få sina kunskaper bekräftade och synliggjorda, vilket stärker självkänslan och förhindrar utanförskap hos barnen (Angel & Hjern 2004:236). Fotbollsaktiviteterna gynnar enligt intervjupersonerna också språkkunskaperna, hos de barnen som spelar fotboll, även om man inte behöver prata så mycket för att spela fotboll. Det är en arena där barnen kan mötas över kulturgränser med andra barn och känna samhörighet och få vara del i något större, vilket ökar känslan av meningsfullhet (Antonovsky 2005:45-46).
Andra aktiviteter som enligt intervjupersonerna jobbas med i syfte att motverka problematik för barnen, är att samarbeta med dem som bor i samhället och närmiljön. Genom att även informera och ha en öppenhet gentemot omgivningen ger det möjlighet att bryta eventuella fördomar. Att ha en förståelse för varandra kan bidra till att kunna bygga broar över kulturskillnaderna, vilket kan underlätta för barnen att hantera det nya. I enlighet med teorin om coping kan detta innebära både problemfokuserad coping och känslofokuserad coping, eftersom det kan handla om att både bemästra problem i omgivningen men även ändra sitt förhållningssätt till den (Lazarus & Folkman 1984). I detta samarbete ges också i enlighet med teorin om KASAM förutsättningar för att öka både begripligheten, hanterbarheten, samt meningsfullheten hos barnen (Antonovsky 2005:45-46).
Avsaknaden av familj och samhörighet har enligt personalen en hämmande effekt på barnen. Det berättas i intervjuerna om hur personalen uppmuntrar barnen till att ha kontakt med eventuell familj, släkt och vänner, både via telefon och via Internet, som en trygghet för att möta det nya. Den bevarade kontakten med sitt tidigare nätverk kan hjälpa barnen att känna att livet har en känslomässig innebörd, och på så vis samla kraft och motivation till att möta kulturskillnaderna. Barnen har även etablerat kontakt med andra barn i samma situation som dem i ett liknande boende i regionen, vilket är i linje med artikel 30 i barnkonventionen, och som även kan öka meningsfullheten hos barnen (Antonovsky 2005:45-46).
Sammanfattning
De flesta av barnen har enligt personalen drivkraft och motivation till att möta det nya, och ser det som utmaning och möjlighet till att lära sig något nytt. Barnen förstår enligt personalen värdet i, och ser det som en förmån, att få gå i skolan, och vill därför engagera sig och investera både känslor och tid i det. Detta kan tolkas som en hög grad av meningsfullhet i enlighet med den tredje komponenten i KASAM . I intervjuerna berättas om barnens inspiration och lust till att lära sig, vilket kan betyda att den ökade kunskapen också bidrar till ökad motivation (Antonovsky 2005:45-46). Skolan blir en resurs för barnen i mötet med kulturskillnaderna, vilket ger förutsättningar för barnen att utifrån problemfokuserad coping bemästra de svårigheter som de kan medföra, men även som en strategi att möta framtiden (Lazarus & Folkman 1984). Då barnen inledningsvis tillsammans går i en speciell klass kan det vara positivt för deras trygghet i tillvaron, samtidigt som det eventuellt kan hämma deras möjligheter till att skapa kontakter med barn från den svenska kulturen på ett naturligt sätt. För barnen har personalen på boendet och lärare på skolan också en stor betydelse i att bistå dem som en resurs i mötet med den nya kulturen, i att förklara hur saker och ting förhåller sig så de lättare kan hantera tillvaron (Antonovsky 2005). Utifrån teorin om coping kan det tolkas att personalen hjälper barnen både i att praktiskt bemästra svåra situationer samt att hjälpa dem att känslomässigt hantera saker och ting ur ett nytt perspektiv (Lazarus & Folkman 1984). Deras stöd är en resurs för barnen och hjälper dem i sin situation att bli motiverade till handling, och har på så vis lättare att känna sin vardag mer meningsfull (Antonovsky 2005:45-46).
Genom att barnen deltar i olika idrottsföreningar får de chans till att skaffa nya kontaktnät men också möjlighet att lära sig mer om samhället. Det blir på så vis en resurs för barnen att överbrygga de kulturella skillnaderna, och utifrån teorin om coping en strategi att hantera och bemästra dem (Lazarus & Folkman 1984). Då barnen ser det som berikande kan det också främja eller öka barnens meningsfullhet i tillvaron som också stärker deras känsla av sammanhang (Antonovsky 2005:45-46).
6 Avslutande diskussion
6.1 Slutsatser
Utifrån att ha fått ta del av de ensamkommande flyktingbarnens situation ser jag att de har blandade reaktioner på de kulturella skillnaderna som de möter i det svenska samhället, vilket också kan ha individuella skillnader. Det är mycket som barnen inledningsvis har svårt att förstå, som både kan ta sig uttryck i osäkerhet och rädsla. Utifrån detta kan barnens grad av begriplighet inledningsvis ses som låg. Bland annat ser de skillnader i hur vi umgås tillsammans med både män och kvinnor, hur våra familjebildningar ser ut med samboförhållande och liknade, vilket är nytt för dem och svårt att begripa. Barnen reagerar också för hur individualiserat vårt samhälle är och de tycker att svenskarna kommit långt bort ifrån sin tro. Sedan uppfattar de också den materiella standarden som mycket hög här, och uttrycker även att de ser många möjligheter i det svenska samhället genom att de upplever en frihet och många rättigheter, och barnen har enligt personalen lätt att anpassa sig till det nya de möter.
Eftersom barnen får stöd och hjälp av personalen underlättar det förståelsen hos barnen om de kulturella skillnaderna och deras begriplighet ökar. Då barnen är i en utvecklingsfas i livet, och samtidigt kommer in i ett nytt sammanhang, utan föräldrar, blir personalen nya förebilder för dem. De lever så nära varandra och finns tillhands för barnen, och är även kontaktpersoner för dem. Personalen blir då en resurs för barnen att hantera det nya samhället de möter, som hjälper dem till fortsatt utveckling, och bearbetning av tidigare händelser. Med personalens hjälp kan barnen lättare bemästra svåra situationer men också hantera förhållanden och få hjälp att se på saker och ting ur andra, och för barnen nya, perspektiv. Genom personalens sociala stöd ökar barnens hanterbarhet i tillvaron, som styrker deras förmåga till vidare handling och egenmakt. Detta kan också bidra till att öka känslan av meningsfullhet hos barnen. De blir motiverade till att möta svårigheter med språkförbistring och liknande, och det skapar engagemang till fortsatta studier, med mera, vilket också kan ses som en problemfokuserad coping och strategi för att möta framtiden.
Även om inte personalen har full kunskap om barnens hemlands kultur, eller kan deras språk, så hittar de enligt intervjuerna ändå vägar till lösningar på problem, både med hjälp av tolk och med andra insatser. Att personalen saknar kompetens om barnens hemlandskultur kan eventuellt ses som en brist ur perspektivet om barnens bästa i FN:s barnkonvention.
Barnen har med sig sin hemlandskultur som de ser som viktig och delvis fortsätter att praktisera vad gäller religion, mat, med mera. Detta tror jag kan hjälpa barnen ytterligare att bibehålla en känsla av sammanhang, eftersom det är en trygghet för barnen, som också förser dem med struktur. Att kunna relatera till sitt hemlands kultur anser jag ger barnen en grund som underlättar mötet med den nya kulturen. Barnen har sedan möjlighet att välja i kulturerna vad de vill bli delaktig av. Insatserna som är gjorda för att öka förståelsen i omgivningen bäddar också för en ökad begriplighet som underlättar hanterbarheten hos barnen, då det gäller att möta kulturskillnaderna.
Utifrån resultaten uppfattar barnen det som skarpa kontraster mellan hemlandets kultur och den svenska kulturen. Enligt teorin om ” The Marginal Man” av Robert E. Park (1928) kan det vara lätt för en individ att uppleva känslor av konflikt och förvirring då den lever mellan två så olika kulturer. Detta bekräftas i resultatet då det är mycket som barnen inledningsvis har svårt att begripa i den svenska kulturen, och bland annat visar uttryck för osäkerhet och rädsla. Att leva med inflytande från två olika kulturer kan enligt denna teori leda till en känsla av att befinna sig i marginalen mellan två kulturer som aldrig kan smälta samman, vilket kan påverka identiteten negativt. Teorin tar bland annat upp konsekvenserna av att individen har svårt att frigöra sig från sin ursprungskultur, och svårt att bli accepterad i det nya samhället. Då barnen fortfarande befinner sig i ett utvecklingsskede i livet ser jag att de har lättare att undvika svårigheter likt de som beskrivs i teorin om ”The Marginal Man”, i förhållande till om de invandrat som vuxna eller i sällskap med familjen. Som barn i ett nytt samhälle får de bland annat socialt stöd och nya förebilder i personalen, vilket kan underlätta deras möte med den nya kulturen, och minimera känslor av konflikt och förvirring.
Eftersom barnen är så pass unga när de kommer hit, och fortfarande är i ett utvecklingsskede i livet, verkar det som de har lätt att anamma mycket av den svenska kulturen och är nyfikna och motiverade till att lära sig mer för att kunna komma in mer i samhället. Det kan även handla om en medveten copingstrategi för att kunna överleva i framtiden. Med personalen som stöd och nya förebilder, får de också en trygghet och möjlighet till att se positivt på framtiden, och vidareutveckla och stärka sin KASAM (Antonovsky 2005:147). Jag ser att det redan finns verktyg för dem att överbrygga de kulturella skillnaderna, såsom skola, idrottsföreningar, med mera.
Resultaten tyder på att de olika komponenterna i KASAM, begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet, inledningsvis varierar i styrka hos barnen. Mötet med de kulturella skillnaderna kan både utgöra hinder som möjligheter för de ensamkommande flyktingbarnen. Med personalens viktiga stöd ser jag ändå tendenser på att barnens KASAM stärks, och att barnen lyckas hantera och bemästra den nya situationen. Mycket handlar om att barnen får förändra sitt förhållningssätt till situationen med hjälp av känslofokuserad coping. Även om det inte går att säga generellt att det är så, eftersom det är mycket individuellt hur det utvecklar sig, tycker jag att det finns mycket som talar för att barnen lyckas ”suga ordning ur omvärlden” (Antonovsky 2005:165) och har goda utsikter till att möta sitt nya liv i Sverige. Det bådar gott eftersom barnen, oavsett kultur, är vår framtid.