Kultur - hinder och möjlighet : En studie om ensamkommande flyktingbarns möte med en ny kultur

_____________________________________________________

Socionomprogrammet

_____________________________________________________

Kultur – hinder och möjlighet

En studie om ensamkommande flyktingbarns möte med en ny kultur

Karin Erlandsson

C-uppsats 15 hp Handledare: Kjerstin Larsson Högskolan i Kalmar Humanvetenskapliga institutionen Höstterminen 2009

Abstract

Author: Karin Erlandsson

Title: Culture – hindrance and possibility Supervisor: Kjerstin Larsson

Assessor: Jan Petersson

The aim with this essay was that on the basis of the care staff’s interpretations study how the unaccompanied refugee children consider cultural differences in the Swedish society and how it influenced the children. The study was carried out through six qualitative interviews with care workers at a municipal group accommodation for unaccompanied refugee children in the south of Sweden. The individual interviews were semi-structured and built on a list of questions with different subjects that were linked to the aim and question formulation for the essay. The analysis was carried out from Lazarus theory about coping and Antonovsky’s theory about “SOC”, sense of coherence, with focus on the three components, comprehensibility, manageability and meaningfulness. In the conclusion it showed that the unaccompanied refugee children initially considered a lot to be difficult to understand, when meeting with the Swedish culture. Simultaneously they also considered that it meant many possibilities for them. The care staff became an important resource for the children to help them to understand and to manage the meeting with the culture differences, but also in order to motivate them furthermore. The curiosity, motivation and commitment of the children helped them furthermore to adopt a lot of the new culture, simultaneously as they also held on to a lot of their native country's culture.

Keywords: Unaccompanied children, refugee, culture, coping, sense of coherence

Innehållsförteckning

2 TEORI OCH TIDIGARE FORSKNING 6 2.1 Tidigare forskning ...6

2.2 Kultur i FN:s barnkonvention ...7

2.3 KASAM (känsla av sammanhang) ...8

2.4 Coping...10 3 METOD 12 3.1 Kvalitativ metod ...12 3.2 Urval ...13 3.3 Egna erfarenheter...14 3.4 Tillvägagångssätt ...14 3.5 Bearbetning ...15

3.6 Styrkor och svagheter...15

3.7 Etiska överväganden ...17

4 INTERVJURESULTAT 19 5 ANALYS 27 5.1 Hur anser omsorgspersonalen att de ensamkommande flyktingbarnen reagerar när svenska seder och bruk introduceras för dem?...27

5.2 Vilka problem/möjligheter anser omsorgspersonalen att de ensamkommande flyktingbarnen möter med anledning av kulturskillnaderna? ...30

5.3 Vilka resurser anser omsorgspersonalen finns tillgängliga för de ensamkommande flyktingbarnen för att överbrygga kulturskillnaderna?...33

6 AVSLUTANDE DISKUSSION 37 6.1 Slutsatser ...37

6.2 Förslag till vidare forskning ...39

REFERENSLISTA 40

Bilaga 1 Bilaga 2

1 Introduktion

1.1 Inledning

Många människor är på flykt i världen idag på grund av krig, fattigdom och förtyck. De söker sig ofta till andra länder i hopp om att få en tryggare tillvaro (www.migrationsverket.se). En flykting är en person ”som flytt sitt land med anledning av en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk uppfattning, som befinner sig utanför det land, vari han är medborgare och som på grund av tidigare nämnd fruktan inte kan eller vill återvända till det landet” (www.unhcr.se). Hälften av världens flyktingar är barn (www.unhcr.se). Många av de asylsökande flyktingbarnen kommer till Sverige utan vårdnadshavare. ”Ett ensamkommande barn är en person under 18 år som är åtskild från båda sina föräldrar eller från en person som enligt lag eller sedvana har det primära ansvaret för barnet”(www.regeringen.se). De flesta som kommer är pojkar från bland annat länderna Irak, Somalia och Afghanistan, med svåra militära konflikter. Flera av dessa barn har inga föräldrar som tar hand om dem i sitt hemland eftersom de dödats eller fängslats (Elmeroth & Häge 2009:83). Flyktingbarn bör först och främst ses som barn, och som barn behöver de särskild uppmärksamhet (Derulyn & Broekaert 2008).

De ensamkommande flyktingbarnen har ofta smärtsamma och traumatiska upplevelser med sig från sitt hemland, både av krig och liknande, men även av separationer från familj och vänner. Eftersom de ensamma asylsökande barnen inte har sina föräldrar som stöd befinner de sig i en mycket utsatt situation (Angel & Hjern 2004:22-23). Separation från familj och familjestrukturer, som upplevts på grund av flykt, kan ha en negativ inverkan på flyktingbarn i alla åldrar (www.separated-children-europe-programme.org).

Sverige har sedan den 1 juli 2006 gjort förändringar i Lagen om mottagande av asylsökande m.fl., (LMA), (1994:137), i syfte att förbättra mottagandet av de ensamkommande flyktingbarnen, i enlighet med principen om barnens bästa. Lagändringen förtydligar också ansvarsfördelningen mellan staten och

kommunen, och innebär bland annat att kommunerna ska tillhandahålla boende för de ensamkommande barnen. Barnen tas mestadels emot genom en familjehemplacering eller i ett hem för vård eller boende, HVB-hem, i kommunen (www.migrationsverket.se).

Mottagandet av barnen har en betydande roll för deras fortsatta utveckling, såväl på det fysiska, psykiska som på det sociala och kulturella planet. För att barnen ska få en gynnsam identitetsutveckling och undvika kriser med negativa följder behöver de stöd och trygghet från någon vuxen som kan ersätta föräldrarollen (Macias Svensson 1988:8). Enligt direktiv från EU ansvarar staten för att ge de ensamkommande flyktingbarnen föräldraliknande stöd. Det innebär inte enbart att möta flyktingbarnens fysiska behov, utan även att stödja bevarandet av deras kulturella identitet (Bell 2005).

1.2 Bakgrund

En flyktings kultursammanhang kan söndras och påverkas dramatiskt vid en förflyttning till ett annat land. Konsekvenserna av en sådan söndring kan vara mycket allvarliga i synnerhet för barn, och kan leda till att deras känslomässiga utveckling påverkas negativt (www.separated-children-europe-programme.org). ”Kulturtillhörighet är viktig för en människas verklighetsuppfattning och har inflytande över människors handlingar i många olika sammanhang ”(Angel & Hjern 2004:102). Kulturella föreställningar om livet och samhället överförs genom barnuppfostran vidare till nästa generation (Angel & Hjern 2004:130). ”Med kultur menas de regler, värden och symboler som delas av en grupp människor och som överförs från generation till generation” (Angel & Hjern 2004:101). Kultur är något som förser ett barn med identitet och kontinuitet. Bibehållandet av någons kultur och rätten att ta del i ett kulturellt liv ses som en mänsklig rättighet (www.separated-children-europe-programme.org). Flykting-barn kan möta kulturkonflikter när de har två olika värdesystem att balansera mellan, både hemlandets och det nya landets värdesystem. För att kunna överleva i det nya samhället måste de kanske välja bort den egna kulturen helt och hållet, vilket kan medföra en brytning med sitt ursprung (Angel & Hjern 2004:235).

FN:s konvention om barnens rättigheter, barnkonventionen, är inte enbart en rättslig traktat, det är en moralisk förklaring och praktisk vägvisare för barnens välfärd (www.separated-children-europe-programme.org). Sverige ratificerade barnkonventionen 1990, som också är en del av den internationella folkrätten. I barnkonventionen, som innehåller 54 artiklar, finns fyra artiklar som utgör huvudprinciper för hela konventionen, och det är artiklarna 2, 3, 6, och 12. Enligt barnkonventionen ska barnets bästa alltid sättas i främsta rummet, vilket framgår i konventionens artikel nr 3, och som också är en grundpelare i konventionen. FN:s flyktingkommissariat (United Nations´ High Commissioner for Refugees [UNHCR]) har utarbetat riktlinjer för mottagandet av ensamkommande flykting- barn i sitt arbete med förverkligandet av barns rättigheter. I dessa riktlinjer anges också principen om ”barnets bästa” som vägledande för barnens omvårdnad och skydd (www.unhcr.org). Socialtjänstlagen (2001:453) är också tydlig i sin formulering i 1 kap. 2 §, där det beskrivs att barnets bästa särskilt ska beaktas när det gäller åtgärder som rör barn (Norström & Thunved 2008:36). Vidare finns i barnkonventionen principer som att barn inte får diskrimineras, vilket beskrivs i artikel nr 2, och innebär att alla barn har samma rättigheter och lika värde. Artikel nr 6 handlar om barns rätt till överlevnad, levnad och utveckling, det vill säga både fysisk hälsa och andlig, moralisk, psykisk och social utveckling. I artikel nr 12 beskrivs barns rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade (www.barnombudsmannen.se).

Flyktingbarns förluster av de signifikanta personer som stått dem mycket nära, även i en så kallad utvidgad familj, kan innebära en stor sorg för flyktingbarnen. Familjen är den som står för den sociala tryggheten i många kulturkretsar som flyktingbarnen kommer från, till skillnad från de sociala institutionerna i vårt land. Flyktingbarnen ska dessutom på egen hand konfrontera ett nytt land, ett främmande språk samt en ny kultur, vilket ofta beskrivs som kulturchock (Angel & Hjern 2004:31). Det är de ensamkommande flyktingbarnens möte med en ny kultur som kommer att belysas i denna uppsats.

1.3 Syfte

Syftet med denna uppsats är att utifrån omsorgspersonalens tolkning studera hur de ensamkommande flyktingbarnen uppfattar kulturella skillnader i det svenska samhället samt hur de påverkas av dessa.

1.4 Frågeställningar

1. Hur anser omsorgspersonalen att de ensamkommande flyktingbarnen reagerar när svenska seder och bruk introduceras för dem?

2. Vilka problem/möjligheter anser omsorgspersonalen att de ensamkommande flyktingbarnen möter med anledning av kulturskillnaderna?

3. Vilka resurser anser omsorgspersonalen finns tillgängliga för de

ensamkommande flyktingbarnen för att överbrygga kulturskillnaderna?

1.5 Avgränsningar

I min studie ska jag genom en intervjuundersökning med omsorgspersonal som arbetar på en kommunal gruppbostad för ensamkommande flyktingbarn studera hur personalen tolkar de ensamkommande flyktingbarnens uppfattningar av kulturskillnader, samt hur de påverkas av dessa. Det är individperspektivet hos barnen som är i fokus för studien. Utifrån det vill jag alltså se vad som sker i mötet med en ny kultur samt hur barnen påverkas av det. Det är inte utifrån ett samhällsperspektiv och hur civilisationsprocesser fungerar, som studien ska genomföras.

De ensamkommande flyktingbarnen i min studie är tonårspojkar i cirka 16- 17 års ålder, som bor i ett kommunalt gruppboende, så kallat HVB-hem. Pojkar i tonårsåldern är statistiskt sett är den vanligast förekommande gruppen av ensamkommande flyktingbarn (www.migrationsverket.se). Jag kommer av etiska skäl inte att intervjua flyktingbarnen själva, inte heller socialsekreterare eller andra beslutsfattare.

1.6 Disposition

Efter detta introduktionskapitel kommer det i kapitel två att redogöras för tidigare forskning inom området. Där presenteras även de teorier som valts för uppsatsen samt några relevanta artiklar ut FN:s barnkonvention. Kapitel tre behandlar studiens metodologiska överväganden. I kapitel fyra återfinns studiens empiri under rubriken resultat. Analys och sammanfattning är placerat i kapitel fem. Avslutningsvis finns en diskussion i kapitel sex.

2 Teori och tidigare forskning

Detta kapitel kommer att belysa tidigare forskning som är relevant för ämnet. Här kommer även att ges en beskrivning av några för ämnet relevanta artiklar ur FN:s barnkonvention. Avslutningsvis presenteras också teorin om KASAM, (känsla av sammanhang), och teorin om Coping, som är valda för studien.

2.1 Tidigare forskning

Mycket av forskning som finns inom ämnet ensamkommande flyktingbarn är fokuserade på deras traumatiska upplevelser och psykologiska behov. Jag har inte funnit så mycket tidigare forskning specifikt gällande ensamkommande, flyktingbarn och kulturteman, utan det mesta har rört flyktingbarn generellt.

En människas kulturtillhörighet överförs från generation till generation via barnuppfostran och är inte bara viktig för att förstå nuet, utan styr även människans agerande i mångt och mycket (Angel & Hjern 2004:102,130).

De flesta av de ensamkommande flyktingbarnen är i åldrarna 15-18 år, vilket är en kritisk utvecklingsfas i livet där vuxenidentiteten börjar ta form. Forskare menar att de ensamkommande flyktingbarnen behöver studeras och förstås mer omsorgsfullt som grupp, eftersom de inte bara är flyktingbarn som ryckts upp från sociala sammanhang och kulturella rötter, utan även har frånskiljts från sina föräldrar och släktingar i en avgörande och känslig utvecklingsperiod i livet. Separationen från föräldrarna kan ytterligare försvåra barnens utvecklingsprocess, eftersom de är mycket beroende av förebilder under tonårstiden, och det kan komplicera identitetsutvecklingen. Att barnen under dessa omständigheter dessutom ska balansera mellan två olika kulturer och värdesystem kan påverka deras psykologiska och sociala utveckling och skapa identitetsproblem (Derluyn & Broekaert 2008).

När ett flyktingbarn möter ett nytt samhälle, med nya regler, normer och värderingar att ta till sig, kanske de helt strider mot barnets egen kultur. Om en kulturkonflikt uppstår måste kanske barnen för att överleva i ett nytt samhälle helt välja bort värderingar som hör till den ursprungliga kulturen, vilket kan vara

mycket påfrestande och kostsamt för barnen och medföra brytningar med deras familjeband (Angel & Hjern 2004:235).

Individer som migrerar upplever vanligtvis stora påfrestningar som kan inverka på den mentala hälsan, bland annat på grund av förlorade kulturella normer, anpassningar till en ny kultur, och identitetsförändringar (Bhurga & Becker 2005).

Barns kulturtraditionella kunskaper som fungerat i ett sammanhang i hemlandet har också bidragit till att bygga upp deras självkänsla. Om de kunskaperna inte blir bekräftade och synliggjorda i ett nytt land kan det medverka till att barnen upplever en kulturell utkuggning. Det kan då ytterligare påverka barnens känsloliv, och leda till ensamhet och utanförskap (Angel & Hjern 2004:236).

Internationell forskning visar på vikten av att personal som kommer i kontakt med ensamkommande flyktingbarn är tillräckligt tränade på att såväl känna till deras behov i relation till utveckling, som interkulturell kommunikation och sociala och kulturella bakgrunder (Willigen 2005:123).

Forskning visar att tonåringar som immigrerar till ett annat land inledningsvis har en stark anknytning till sitt hemlands normer och kulturella vanor vilka de även till en början praktiserar i det mottagande landet. Det mottagande landets normer och kulturella identitet kan stärkas hos immigranterna medan hemlandets kulturella identitet och normer försvagas hos dem. Enligt forskare gynnas unga immigranter i sin fortsatta överlevnad i det mottagande landet, av att gradvis minska sitt hemlands kulturella identitet (Tartakovsky 2009).

2.2 Kultur i FN:s barnkonvention

Det som genomsyrar hela barnkonventionen handlar om att barnets bästa alltid ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, vilket finns uttryckt i artikel 3. Artikel nr 22 i barnkonventionen handlar specifikt om flyktingbarn och hur deras rättigheter ska tillämpas i enlighet med hela barnkonventionen. Där beskrivs bland annat att flyktingbarn ska ha samma rättigheter som alla andra

barn i det nya landet, samt att ensamma flyktingbarn ska få speciellt stöd och hjälp (www.savethechildren.net).

Barn har enligt artikel 8 rätt att behålla eller återupprätta viktiga faktorer som rör dess identitet, som inte är skadliga för dem. I artikel 20 beskrivs att när det gäller omvårdnad om barn som berövats sin familjemiljö, så skall hänsyn tas till barnets etniska, religiösa, kulturella och språkliga bakgrund. För att de ensamkommande barnen ska kunna bevara sin kulturella identitet ska de enligt artikel 29 bland annat få tillgång till modersmålsundervisning. Personal som arbetar med omvårdnadsplacerade ensamma flyktingbarn ska ha lämplig utbildning och ha kunskap om barnens kulturella behov (www.savethechildren.net).

När det gäller kulturliv, anges i artikel nr 30 i barnkonventionen att barn som tillhör minoriteter eller urbefolkningar inte ska förvägras att ha sitt eget kulturliv tillsammans med andra medlemmar av sin grupp (www.savethechildren.net).

2.3 KASAM (känsla av sammanhang)

KASAM (känsla av sammanhang) är en teori som utvecklats av Aaron Antonovsky, amerikansk-israelisk professor i medicinsk sociologi. Teorin har ett salutogenentiskt perspektiv, det vill säga fokuserar på vad det är som skapar hälsa. Antonovsky försöker genom sin teori ge svar på varför människor, trots att de varit med om svåra påfrestningar, behåller hälsan och klarar sig bra i livet. Utifrån fokus på friskfaktorer, handlade hans arbetshypotes om att vi har tillgång till olika generella motståndsresurser som pengar, jagstyrka, kulturell stabilitet, socialt stöd, med mera, för att bekämpa olika stressorer. Genom känslan av sammanhang kan vi hantera svårigheter vi möter med gott resultat (Antonovsky 2005:16-17). En formell definition av KASAM är:

Känslan av sammanhang är en global hållning som uttrycker i vilken utsträckning man har en genomträngande och varaktig men dynamisk känsla av tillit till att (1) de stimuli som härrör från ens inre och yttre värld under livets gång är strukturerade, förutsägbara och begripliga, (2) de resurser som krävs för att man skall kunna

möta de krav som dessa stimuli ställer på en finns tillgängliga, och (3) att dessa krav är utmaningar, värda investering och engagemang (Antonovsky 2005:46).

De tre centrala hälsofrämjande faktorer som bygger upp känslan av sammanhang är begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Dessa tre komponenter hänger nära samman med varandra, och behövs alla för att utveckla en stark KASAM (Antonovsky 2005:43).

Den första komponenten begriplighet, handlar om att uppleva det som händer som strukturerat och sammanhängande snarare än kaotiskt och oförklarligt. Det betyder att en människa med hög känsla av begriplighet förväntar sig möta framtiden som förutsägbar och möjlig att förklara. Misslyckanden och negativa överraskningar kan en sådan människa lyckas att begripa, och händelser av det slaget kan också ses som utmaningar som går att möta och även uthärda (Antonovsky 2005:44-45).

Hanterbarhet är den andra komponenten, och handlar om att ha resurser att möta krav som man ställs inför i livet. Resurser som står till förfogande eller är under ens egen kontroll, kan vara de som finns hos personen själv, eller hos andra som personen har tillit till, exempelvis make eller hustru, vänner, Gud, historien, en läkare, med mera. Personer med en hög känsla av hanterbarhet har förmåga att reda sig när olyckliga saker händer i livet, och inte känna sig som ett offer för omständigheterna (Antonovsky 2005:45).

Meningsfullhet är den tredje komponenten, som också ses som motivationskomponent, och den mest centrala och betydelsefulla komponenten. Den syftar på i vilken utsträckning en person känner att livet har en känslomässig innebörd. Personer med hög grad av meningsfullhet försöker i svåra situationer samla kraft och motivation till handling för att ta sig igenom kriser med värdighet (Antonovsky 2005:45-49).

Redan under spädbarnsåren och barndomen läggs grunden för en stark KASAM, och föräldrar med en stark KASAM har större chans att forma barnets

livserfarenheter i samma riktning (Antonovsky 2005:139). Under tonårstiden uppnås en provisoriskt stark KASAM som kan förstärkas eller försvagas genom inträdet i vuxenlivet, genom olika erfarenheter och sociala roller. I det tidiga vuxenlivet börjar förändringarna av en persons KASAM att avta för att förbli mer konstant (Antonovsky 2005:147).

Antonovsky menar att personer med stark KASAM lyckas att ”suga ordning ur omvärlden och med hjälp av denna ordning motbalansera trycket mot oordning från den inre och yttre miljön”(2005:165). Personer med en stark KASAM har alltså lättare att hantera stressorer i livet och bibehålla hälsan (Antonovsky 2005:217). Det innebär följaktligen att personer som upplever tillvaron begriplig, meningsfull och hanterbar lättare kan klara kriser och andra svårigheter som de möter.

2.4 Coping

Den amerikanske professorn i psykologi Richard Lazarus utvecklade under 1960-talet begreppet coping som handlar om hur individer bemöter, hanterar eller bemästrar kritiska och stressfulla situationer. Lazarus definierar coping som:

Ständigt föränderliga kognitiva och beteendemässiga ansträngningar för att klara av specifika yttre och/eller inre krav som bedöms anstränga eller överskrida en persons resurser (Lazarus & Folkman 1984:141).

Hur vi reagerar i en stressfylld situation kan variera individer emellan. Detta är beroende på vår subjektiva tolkning av händelsen, exempelvis upplevelse av förlust, hot eller utmaning i kombination med upplevd tilltro att kunna hantera händelsen. Coping som process är bland annat beroende av personlighet, situation och sociala förhållanden, och varierar över tid. Inledningsvis i processen bedöms om situationen kräver en åtgärd eller inte, och grundas ofta på tidigare erfarenheter. Lazarus beskriver två olika indelningar av coping; problemfokuserad coping och känslofokuserad coping. Problemfokuserad coping handlar om att försöka förändra situationen genom att exempelvis åtgärda den situation som

orsakar stress. Vid känslofokuserad coping försöker personen istället förändra sina känslor och förhållningssätt gentemot den uppkomna situationen, som objektivt finns kvar. Lazarus skiljer på copingens funktion och copingens resultat, eftersom det kan handla både om att bemästra något, såväl som att undvika eller att acceptera något (Lazarus & Folkman 1984).

Sammanfattningsvis kan man säga att coping handlar om individens förmåga att hantera och bemästra svåra omständigheter. Jag har valt den teorin för att se hur de ensamkommande flyktingbarnen uppfattar och hanterar eller bemästrar mötet med de kulturella skillnaderna. På samma sätt har jag även valt teorin om KASAM för att förstå hur flyktingbarnen uppfattar och hanterar de kulturella skillnaderna de ställs inför, utifrån resurser de har, i relation till känslan av ett sammanhang. Teorierna om coping och KASAM är således valda för att se vad som på individuell nivå sker i mötet mellan två kulturer, vad som sker där i brytningspunkten, om och i så fall hur barnen kan hantera det, eller om de blir frustrerade, vill lämna eller ta till sig den nya kulturen, och så vidare. Jag ser också teorin om KASAM som användbar inom socialt arbete för att förstå sociala problem, eftersom KASAM bygger på hur vi kan hantera svårigheter vi möter med ett gott resultat. Coping handlar om den ansträngning vi gör för att hantera en svår situation, oavsett om den lyckas eller ej.

3 Metod

Jag kommer i följande avsnitt presentera vilken metod och vilket urval som jag har använt mig av i denna studie samt hur jag har gått tillväga när jag har genomfört undersökningen och bearbetat materialet. Styrka och svagheter med studien kommer också att redovisas, likaså de etiska överväganden som är gjorda i sammanhanget.

3.1 Kvalitativ metod

Kvalitativ metod används främst i syfte att skapa en förståelse för det studerade, istället för att pröva generaliserbarheten av något (Holme & Solvang 1997:14). Anledningen till att jag valt ett kvalitativt angreppssätt i min studie är att jag vill få en djupare insikt i ett mer komplext fenomen som har med människors tankar, uppfattningar, känslor och erfarenheter att göra (Denscombe 2009:232-233).

Uppsatsens syfte och frågeställningar var utgångspunkt för val av metod. I relation till min undersökning ansåg jag intervjun vara bäst lämpad för att detaljerat svara mot syfte och frågeställningar, och för att skapa en ökad förståelse för dem (Holme & Solvang 1997:88). Med intervjun som redskap var syftet att få en närhet till forskningsobjektet, och kunna studera det inifrån, för att se på flyktingbarnens subjektiva verklighetsuppfattningar utifrån deras perspektiv, vilket gav en djupare förståelse och en tydligare helhetsbild av deras uppfattningar (Holme & Solvang 1997:92). En intervju skiljer sig från en vanlig konversation, genom att den innehåller antaganden och kunskaper om ämnet (Denscombe 2009:231). Det ses som ett hantverk att intervjua, där resultatet beror på hur skicklig intervjuaren är, eftersom intervjuaren är redskapet i intervjun (Holme & Solvang 1997:101). ”Ett kvalitativt angreppssätt består ofta uteslutande, eller huvudsakligen, av intervjuer” (Alvesson & Deetz 2000:82).

Intervju används ofta som forskningsmetod inom det sociala området. Det finns olika typer av intervjuer såsom strukturerad, semistrukturerad och ostrukturerad intervju, vilka skiljer sig åt bland annat i grad av djup och insikt om respondentens situation eller liknande (Robson 2002:269). Jag använde mig av den semistrukturerade intervjun (Denscombe 2009:234), som byggde på en

frågelista med olika ämnen, vilka gav möjlighet till flexibilitet i frågorna och där intervjupersonerna kunde svara på ett öppet och fritt sätt, med spontana följdfrågor som skiljde sig från person till person.

3.2 Urval

Målgruppen i min studie är ensamkommande flyktingbarn och jag valde att medvetet kontakta ett gruppboende för tonårspojkar, eftersom statistik från migrationsverket visar att de ensamkommande flyktingbarnen oftast är pojkar i åldern 13-17 år (www.migrationsverket.se).

Av bekvämlighetsskäl kom jag att använda mig av ett gruppboende på rimligt avstånd i södra Sverige, då alternativen var likvärdiga och tiden begränsad (Denscombe 2009:39). På gruppboendet intervjuade jag sex personer som i sitt dagliga yrkesutövande kommer i direktkontakt med de ensamkommande flyktingbarnen. Av etiska skäl valde jag att intervjua personalen för att få en så bra bild som möjligt av de ensamkommande barnens uppfattningar av kulturella skillnader, utan att för den skull intervjua barnen direkt.

Utav personalen som intervjuades var fem av dem anställda som ungdomspedagoger, och en var föreståndare. De hade olika utbildningsbakgrund, och två av dem var socionomer, två var fritidsledare, en var behandlingspedagog, och en hade diverse olika kurser/utbildningar på högskolenivå. Hälften av personalen hade själva invandrarbakgrund. Personalen, som bestod av både kvinnor och män, arbetade i en nära relation till barnen, som de uttryckte som medlevarskap. All personal var även kontaktperson för något av barnen, med ansvar som delvis delades av två personer. Det innebar bland annat att de hade ett tydligare ansvar för ett specifikt barn. Uppgifter som det kunde omfattas av var att; introducera och även handleda barnet, ha kontakt med skola och god man, utveckla förtroende och skapa relation till barnet, stödja barnet för att uppnå en meningsfull tillvaro, med mera. Det optimala hade naturligtvis varit att intervjua barnen direkt, men med hänsyn till de etiska aspekterna anser jag personalen vara ett relevant intervjualternativ tack vare deras närhet till barnen.

3.3 Egna erfarenheter

Intresset för att skriva om ämnet ensamkommande flyktingbarn har väckts eftersom jag har flera vänner med flyktingbakgrund, och att jag dessutom har nära släktingar som har invandrat till Sverige. Genom att jag har fått ta del av deras erfarenheter i mötet med den svenska kulturen så har jag en förförståelse för hur de kulturella skillnaderna kan uppfattas. Därför anser jag att det är intressant att studera de ensamkommande flyktingbarnens uppfattningar i mötet med den svenska kulturen, och hur de påverkas av den, eftersom de kommer hit utan sällskap av någon vårdnadshavare. De ensamkommande flyktingbarnens situation har dessutom aktualiserats mycket i media det senaste året på grund av behovet av fler platser för dem landet.

3.4 Tillvägagångssätt

Inledningsvis började jag min studie med att söka efter lämplig litteratur och forskning inom området. Jag sökte framförallt på orden Refugee, Unaccompanied/Separated, Children/Minor/Adolescence samt Culture, samt deras motsvarighet på svenska, det vill säga ensamkommande, flykting, barn, kultur. Till min hjälp i letandet efter information använde jag mig av högskolebibliotekets databaser, såsom Sociological Abstracts, PsycINFO och LIBRIS. Andra informationskällor som jag använde var bland annat sökmotorn Google och relevanta hemsidor på Internet, för att kunna lägga en grund i min studie.

Intervjun föregicks av mycket planering och förberedelser för att lyckas att fånga det efterfrågade syftet med undersökningen. Med uppsatsens tre frågeställningar som grund, byggde jag sedan vidare på en intervjuguide med underliggande frågor (se bilaga 1). Jag började med att i ett tidigt skede kontakta föreståndaren för gruppboendet som jag valt ut, för att utforska möjligheten att få göra min undersökning där, vilket jag genast fick tillåtelse till att göra. Vi hade senare även kontakt både via e-post och via telefon när det började närma sig för intervjutillfälle, då jag inbjöd till intervju (se bilaga 2), samt informerade om uppsatsens syfte och de forskningsetiska principerna (www.vr.se). Enligt föreståndarens önskemål bifogades även intervjuns semistrukturerade

frågeunderlag i förväg. Intervjuerna som var individuella utfördes sedan i ett samtalsrum på gruppboendet, utspridda över två dagar. Personalen som deltog i intervjuerna var till antalet sammanlagt sex stycken, och hälften av dem hade själva en invandrarbakgrund, vilket de uttryckte som en resurs till att underlätta förståelsen för de uppfattningar barnen hade i sin situation. Varje intervju tog mellan 30 – 60 minuter vardera.

För att underlätta arbetet med uppsatsens resultat och analys spelades intervjuerna, efter godkännande av intervjupersonerna, in på band för transkribering, vilket fungerade på ett bra sätt och utan någon störning. Jag gjorde även vissa anteckningar i samband med intervjuerna främst för att fånga in atmosfären och den ickeverbala kommunikationen, vilket bidrog till ett helhetsintryck av sammanhanget (Denscombe 2009:258). Under intervjun försökte jag också vara mycket lyhörd som intervjuare och fånga upp vad respondenterna även sa mellan raderna (Denscombe 2009:232). Intervjuerna avslutades när svaren på frågorna täckts in och de intervjuade inte hade något mera att tillägga.

3.5 Bearbetning

Efter det att intervjuerna var genomförda transkriberades de, vilket var ett omfattande och tidskrävande arbete. Det som kommit fram i intervjuerna som var meningsbärande för uppsatsens syfte sammanfattades sedan i ett resultat utifrån frågeunderlaget i intervjun. Utifrån uppsatsen frågeställningar analyserades sedan resultatet med hjälp av KASAM-teorin och de tre komponenterna begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet, samt teorin om Coping. Varje avsnitt i analysen sammanfattades. Jag hade även i analysen hjälp av tidigare forskning.

3.6 Styrkor och svagheter

Intervjun som metod anser jag bäst besvara syfte och frågeställningar i min uppsats. Det kan anses som en svaghet att inte intervjua de ensamkommande flyktingbarnen direkt. Det var dock något som jag i ett tidigt skede bedömde som oetisk, på grund av risk för negativa konsekvenser för flyktingbarnen, men även

på grund av behov av tolk. Jag såg då omsorgspersonalen som ett relevant alternativ till att fånga en verklighetstrogen bild av barnens uppfattningar av de kulturella skillnaderna samt påverkan av dessa, eftersom de har så nära relation med barnen.

Styrkan i intervjun är möjligheten till djupare förståelse och insikt om upplevelser, känslor, med mera (Denscombe 2009:233). Direktkontakten i intervjun styrkte också möjligheten att reda ut eventuella missuppfattningar och kontrollera riktigheten och trovärdheten av det som sagts med hjälp av förtydningar och omformuleringar vid behov. Denna möjlighet styrker även validiteten i materialet genom att det ytterligare hjälper mig att få fram det jag vill undersöka (Denscombe 2009:268).

En annan styrka i undersökningen var möjligheten att spela in det som berättades, för att kunna återge svaren så korrekt som möjligt. Jag upplevde inte heller att det i sig hade någon hämmande effekt, vilket annars kan ses som negativt (Denscombe 2009:269).

En svaghet med intervjun som metod kan vara brister i tillförlitligheten, på grund av att de intervjuade eventuellt svarar det som de tror förväntas istället för sanningen. Detta kan ha att göra med forskarens identitet och kallas för intervjuareffekt (Denscombe 2009:267-269). För att minimera risken att påverka intervjupersonens svar försökte jag som intervjuare vara så lyhörd och neutral som möjligt och skapa en behaglig stämning. Som intervjuare blev jag också varmt mottagen av personalen på boendet och försökte få en bra relation med intervjupersonerna. Intervjuerna genomfördes i ett avskilt och trivsamt samtalsrum på gruppboendet som var intervjupersonernas naturliga miljö, vilket jag ser som en styrka i sammanhanget. Atmosfären upplevde jag som öppen, positiv och avslappnad.

Något annat som jag kan se som en svaghet i undersökningen är att intervjupersonerna hade möjlighet att ta del av intervjuunderlaget i förväg. Det kan ha inneburit att intervjupersonerna pratat sig samman och även förberett sig på frågorna. Detta kan också vara en bidragande orsak till att flera av dem i vissa

frågor, som jag upplevde det, svarade ganska likartat, och en aning neutralt och onyanserat. Eventuellt kan det också ses som en styrka då intervjupersonerna ville vara förberedda och ha genomtänkta svar, och kanske även skydda flyktingbarnens integritet. Jag uppmärksammade även under intervjuernas gång stundvis en viss återhållsamhet i svaren hos personalen. Det tolkar jag att det antingen kan ha att göra med brist på förståelse och närhet till barnen, rädsla eller skydd gentemot flyktingbarnens integritet, eller att kanske det ses som lite tabubelagt att tala om kulturella skillnader och förknippat med fördomar i vårt mångkulturella samhälle. Det gjorde att jag i vissa sammanhang inte ville utsätta personalen för vidare följdfrågor som kunde upplevas pressande eller svåra i situationen. Eftersom några av intervjupersonerna också själva hade invandrat, kan deras egen upplevelse eventuellt ha färgat deras berättelse och därigenom blivit en slags filtrerad version.

Eftersom det var första gången jag genomförde intervjuer, och dessutom som ensam intervjuare, ser jag det som en svaghet i sammanhanget. Den första intervjun var emellertid likt en testintervju som jag sedan kunde bygga vidare mina erfarenheter på. Även om jag var påläst på intervjuteknik, ser jag ändå att det i efterhand dykt upp ytterligare saker som kunde ha varit intressanta att vidareutveckla under intervjuerna. Jag har fått insikt om att intervjufärdigheter (Denscombe 2009:253-255) är något som man mestadels övar upp genom praktisk träning, för att bli en skicklig intervjuare.

Om det hade funnits mer tid till förfogande hade en observation i kombination med intervjuer kunnat förstärka reliabiliteten och validiteten i studien ytterligare, såvida etiska problem hade kunnat undvikas. Jag hade då haft möjlighet att ännu mera fånga de ensamkommande flyktingbarnens uppfattningar om sig själva (Denscombe 2009:293).

3.7 Etiska överväganden

De forskningsetiska principerna inom samhällsforskning är till för att skydda människor från att ta skada vid forskning (Denscombe 2009:193). Humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning utgår från fyra etiska huvudprinciper:

informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet I min undersökning informerades intervjupersonerna inledningsvis om vem jag var, och från vilket sammanhang och om syftet med studien. De fick även upplysning om att deltagandet i studien skedde på frivillig basis, och att de när som helst kunde avbryta sin medverkan, samt att intervjumaterialet enbart kommer att användas för studiens syfte. De intervjuade fick också var och en godkänna att intervjuerna spelades in (www.vr.se).

Av etiska skäl valde jag medvetet att intervjua personalen som i sitt dagliga yrkesutövande kom i kontakt med barnen på gruppboendet och inte de ensamkommande flyktingbarnen själva, eftersom de är så unga och kan ha ett känsligt förflutet. Vid eventuell intervju med barnen direkt skulle även tolkning ha varit nödvändig för att undvika missuppfattningar. För att säkra konfidentialiteten hos de medverkande i studien nämns inga namn eller platser i uppsatsen (www.vr.se).

4 Intervjuresultat

Nedan följer en sammanställning av intervjuresultaten. Jag har valt att redovisa svaren utifrån intervjuunderlaget, fråga för fråga, även om flera av dem hänger ihop med varandra.

1. Vilka reaktioner upplever du att barnen har i mötet med det svenska

samhället och svenskarna?

I det stora hela så svarade personalen att de upplever att barnen har mycket blandade känslor i mötet med det svenska samhället och svenskarna. De anser att barnen uppfattar det både positivt och negativ. Något som framkom vid flera av intervjuerna var att barnen präglas av en stor nyfikenhet blandat med osäkerhet i mötet med den nya kulturen. Personalen återger att barnen har mycket frågor och funderingar om hur svenskarna beter sig med mera, och att de kan ha svårt att begripa och förstå hur saker och ting förhåller sig i Sverige.

Vidare framkom att de reagerat på hur vänliga och hjälpsamma de vuxna är emot dem. Andra reaktioner som återgavs under intervjuerna var att barnen i vissa lägen upplevt en fientlig inställning, och att de känner sig utpekade i samhället. I intervjuerna nämndes att barnen upplever det svårt att ta sig in i det svenska samhället och att få svenska kompisar, att de upplever en distans från dem, och istället umgås de med dem som är från samma land. ”De är mest besvikna över att det inte går så snabbt som de vill”.

Något som också lyftes i intervjun var att barnen upplevde att tjejerna har så stor frihet här, vilket de tycker är konstigt, och att de uppfattar det som både häftigt och skrämmande. Likaså upplever barnen det pinsamt att få gå i skolan med både pojkar och flickor. En intervjuperson berättar: ”Man ser på dem att de är nyfikna på att gå dit och prata (med tjejerna), men det får de inte, det är liksom inte i deras kultur, men man ser att nyfikenheten växer.”

Personalen ser också hur barnen påverkas av myndighetshandläggningen och den svenska byråkratin. ”En kulturkrock kan ju vara att de har med sig någon slags bild… alltså en bild av att det är guld och gröna skogar i Sverige och att man får

det mesta”. Barnen upplever det krångligt med många olika instanser som ska fatta beslut. Som omyndiga möter de flera personer som har olika funktioner och roller för dem, såsom god man, socialsekreterare, olika chefer, med mera. Personalen ser att väntan på besked om olika saker kan skapa irritation och frustration hos barnen. En personal återgav att barnen undrar: ”Varför kan inte du fatta ett beslut? ... De tycker att det är lite konstigt, eller att inte jag har, eller varje chef har befogenhet att fatta ett beslut. De tycker, men du är ju man, du borde kunna fatta ett beslut”.

Personalen återger samtidigt att barnen upplever en frihet i Sverige på många sätt där de kan få utlovad hjälp, lita på myndigheter, gå i skola, röra sig fritt omkring, med mera.

2. Hur anser du att kulturskillnaden påverkar barnen i deras

utveckling?

I intervjuerna berättades om hur lätt barnen har för att anpassa sig till den nya kulturen, och personalen menar att de ser kulturen som en möjlighet att lära sig någonting nytt, och att många ser det som en utmaning. ”De här killarna, utifrån den kultur de kommer ifrån, suger åt sig väldigt mycket utav den västerländska kulturen väldigt snabbt”. Intervjupersonerna återgav att det bland annat kan handla om mobiltelefoner, datorer, kläder, och liknade som är vanligt förekommande bland svenska ungdomar eftersom materialismen är tongivande i det svenska samhället.

Genom att de kommer från ett samhälle i kris, har de enligt personalen fått bli vuxna lite i förtid. Barnen har blivit vana vid att få ta ett stort ansvar, men även att klara sig mycket på egen hand. Från att ha tappat en hel del av barndomen, får de nu vara barn igen och det är en omställning för dem, att andra bestämmer och har ansvar. Personalen ser att genom att barnen får ny input och de basala behoven tillgodosedda, bidrar det också till att de kan börja bearbeta de olika händelserna som de tidigare varit med om. Krigsupplevelser, mardrömmar och avsaknad av familj påverkar dem annars negativt.

I intervjun framkom att barnen är nyfikna på att lära sig språket, eftersom det är en nyckel att närma sig den kultur de lever i. ”Och de vill verkligen läsa, de vill verkligen lära sig för att det har varit så tufft i hemlandet. De flesta av dem är väldigt motiverade, och verkligen vill ta sig vidare och de vill lära sig i skolan och börja mot sitt nya liv här i Sverige”

I intervjuerna återger också att barnen tycker det är väldigt bra i Sverige, och det bidrar till att barnen upplever skuldkänslor när de tänker på familj och dem som de har i hemlandet, vilket medför att de inte vill ha det så bra.

3. Hur anser du att barnen upplever den svenska kulturen i förhållande

till sitt hemlands kultur?

Intervjupersonerna svarade att barnen upplever vissa saker i den svenska kulturen bättre, och andra saker sämre i förhållande till sitt hemlands kultur. Personalen beskriver att barnen upplever mycket frihet i svenska kulturen, och att de har mycket rättigheter här jämfört med sitt hemland. ”De tycker det är lugnt och skönt och de behöver inte fundera och oroa sig”. De säger också att barnen upplever att de har mer valmöjligheter i den svenska kulturen är vad de hade hemma.

Religion och tro, med bön och fasta, är något som i intervjuerna beskrivs som centralt för barnen, och som de gärna pratar mycket med personalen om. ”Några tycker att vi i Sverige har kommit så väldigt långt ifrån vår tro. De är väldigt nära, eftersom det är så viktigt där. Så det tycker de är lite konstigt”. De har exempelvis svårt att förstå svenska samboförhållanden, och tycker det är så långt ifrån tron, men samtidigt ser några det som bra med stor frihet.

I intervjuerna berättas att barnen ser en kulturskillnad i Sverige när det gäller familjens betydelse, genom att de i deras hemlands kultur står närmare familjen och har större familjer och fler barn, vilket de ser positivt på. Det framkommer även i intervjuerna att barnen upplever det svenska samhället mer individualiserat.

Likaså återges i intervjuerna hur barnen upplever en skillnad i förhållandet till kvinnor i den svenska kulturen, hur kvinnor och män umgås med varandra utan att vara gifta eller släkt, vilket är främmande för barnen.

Det som personalen uppfattar som en av barnens största upplevelse av kulturskillnader är den svenska maten, vilken de har svårt att vänja sig vid, och föredrar mat som är tillagad och serverad på samma sätt som i hemlandet.

Enligt personalen upplever barnen också en skillnad i hur myndigheter hjälper människor och hur väl de fungerar i Sverige, som de ser som en trygghet och något positivt.

4. Hur anser du att handlingsberedskapen ser ut hos barnen för att

möta utmaningar relaterade till kulturskillnader?

De flesta av barnen är enligt intervjupersonerna målinriktade och har en beredskap och är kapabla att möta utmaningar i den nya kulturen. De berättar att barnen snabbt lär sig svenska, och att de är väldigt anpassningsbara. Intervjupersonerna återger att många av barnen är väldigt ambitiösa, självgående och självdrivande. ”Många gånger när man sitter och pratar med dem om vad de har för framtidsplaner så är det läkare, tandläkare, så de har stora förväntningar.”

Intervjupersonerna ser att handlingsberedskapen också varierar mellan barnen. ”Vissa är mer beredda, de är mer redo att möta det här tycker jag och är mer öppna för den svenska kulturen också, och vill verkligen ta till sig den för att så snabbt som möjligt komma ut i samhället.” Intervjupersonerna menar också att vissa barn upplever att deras hemlands kultur är så viktig, och vill därför gå mer successivt tillväga. Intervjupersonerna anser att handlingsberedskapen är olika stor hos barnen beroende på hur mycket de har med sig hemifrån familjen, men även beroende på barnens utbildningsnivå. De menar att de barnen som har fått mycket med sig från sitt hemland lättare kan se och förstå hur det svenska samhället fungerar. ”Det ligger någonting i det hur mycket de har med sig hemifrån, på vilket sätt de kan hantera det svenska samhället.”

Intervjupersonerna beskriver att barnen prövar sig fram i mötet med den nya kulturen och att personalen också finns tillhands som en resurs för att stödja och hjälpa barnen. ”Det blir ju krockar ibland det gör det, och då kommer de och frågar oss i personalen om vad det egentligen var som hände, hur vi ser på det.”

5. Vilka eventuella känslomässiga problem anser du att barnen möter

relaterade till kulturskillnader?

I intervjuerna berättas att barnen upplever att svenskarna är reserverade emot dem. ”Jag har hört några säga att de mår dåligt av att inte kunna smälta in så där, och att det kan kännas jobbigt för dem känslomässigt”.

I intervjuerna framkom också att barnen kan uppleva det svårt att hitta rätt, förstå alla reglerna och trivas i samhället, och att de kan må ganska dåligt på grund av det. En intervjuperson återger: ”Jag tror att de sociala problemen de har utlöser många känslomässiga problem”. I detta sammanhang nämner också en intervjuperson att han upplever att barnens avsaknad av familj och samhörighet har en hämmande inverkan på barnen.

Språkförbistringen är enligt intervjupersonerna en bidragande orsak till att barnen också känner en form av utanförskap i olika sammanhang. Intervjupersonerna återger hur barnen vissa tillfällen upplevt sig utpekade, vilket gjort dem ledsna.

6. Vilka eventuella sociala problem anser du att barnen möter

relaterade till kulturskillnader?

Intervjupersonerna beskriver att språket ännu är ett hinder för att de ska kunna umgås med svenska kompisar, vilket gör att de blir lite utanför. Vidare säger en intervjuperson: ”De bär ju med sig sina värderingar och sitt sätt att vara på vilket inte… ja man gör inte på samma sätt i Sverige, för det behöver det ju inte vara ett problem, men det är svårare.”

Personalen berättar att det lätt kan bli missförstånd i mötet med den nya kulturen. De återger att de som personal även kan stöta på problem som har med barnens

hemlands kultur att göra som även är nya för personalen, exempelvis relaterade till religion, men som går att lösa. Det berättades att personalgruppens kompetens gällande barnens hemlands kultur inte ansågs som nödvändig i samband med anställning, även om några av personalen själva hade invandrat till Sverige. Fokus för personalen låg mer på att lära barnen hur saker och ting förhåller sig i det svenska samhället.

7. På vilket sätt planerar man och genomför undervisningen för att

motivera barnen till att tillgodogöra sig undervisningen?

Intervjupersonerna berättar att barnen går i skolan, i samma klass vilket är en fördel då de kan hjälpa varandra, och läser mestadels svenska men även andra kärnämnen. Bild är något skolan använder som ett pedagogiskt instrument för att barnen ska kunna bearbeta och ge uttryck för vad de varit med om. De har även senare börjat med hemspråksundervisning, vilket underlättar för barnen att kunna prata med läraren på sitt eget språk. ”Hon kan förklara lite mer och de kan fråga på hemspråket, det blir mycket lättare.” Personalen på boendet berättar att de har bra kontakt och samarbete med barnens lärare, och att de individanpassar undervisningen utifrån olika förutsättningar hos barnen.

Personalen berättar att barnen är mycket motiverade till att lära sig svenska, och att de stöttar barnen med läxläsning, och uppmuntrar dem till att se på längre sikt, och för att kunna få en utbildning eller arbete. En intervjuperson uttrycker: ”Vi motiverar barnen till att lära sig språket, det säger vi flera gånger att det är jätteviktigt att lära sig språket, för det är den största vägen till att vara en del i samhället”.

Utöver skolundervisningen berättar personalen att de i boendet även har praktisk förberedande träning för barnen, upplagd med både delmål och långsiktiga mål, för att de så småningom kunna klara ett eget boende.

8. Hur arbetar ni med att se och stödja barnen i mötet med

kulturskillnader?

Intervjupersonerna berättar att de fokuserar mycket på att skapa förutsättningar för att barnen ska få en trygghet, och få alla grundläggande behov tillgodosedda, för att kunna möta det nya. ”Det är mycket viktigt att man mår bra för att kunna ta till sig exempelvis undervisning eller att möta samhället”. Vidare berättas att de på boendet exempelvis har tillgång till tolk via telefon, för att kunna förmedla information och underlätta förståelse av kommunikationen dem emellan.

Intervjupersonerna beskriver att de försöker möjliggöra för barnen att underhålla och bevara kontakt med eventuell familj och det nätverk de har sedan tidigare, och ser det som ”ett sätt att skapa trygghet och harmoni för dem, för att kunna möta det nya.”

Personalen berättar att de använder sig själva en hel del som instrument och försöker låta barnen vara delaktiga så mycket som möjligt i sysselsättningar i vardagen, exempelvis i boendet, affären, i fritidsaktiviteter, med mera. ”Vi får vara förebilder och bollplank för dem.” Vidare berättas: ”och i detta så lägger vi ju givetvis också en förståelse av det samhälle de faktiskt ska leva i”. Intervjupersonerna återger hur de visar på hur man beter sig i olika situationer, och försöker lära barnen att anpassa sig så mycket som möjligt till de svenska sedvanorna.

I intervjuerna framkom också hur personalen arbetar med att uppmuntra och hjälpa barnen att utifrån individuellt intresse bygga upp en fritid, ett socialt nätverk och skapa möjligheter till mötesplatser utanför boendet. De berättar exempelvis att flera av barnen är med i olika föreningar på orten, där de får lära sig om hur föreningslivet är uppbyggt och fungerar, vilket är en del i det svenska samhället. Barnen spelar bland annat fotboll, med framgångsrika resultat både idrottsmässigt men även språkmässigt. ”De har ju sina egna fritidsaktiviteter som de är med på, som vi har försökt att vara med i början och stötta på, så försöker vi fasa ut, och det har funkat bra, de kan göra sig förstådda.”

Det berättas också under intervjuerna om hur barnen ges förutsättningar till att fortsätta tillämpning av sitt hemlands kultur. Personalen ger som exempel en beskrivning på hur de anpassar måltider och annat under barnens religiösa

fasteperiod, för att så mycket som möjligt tillgodose barnens behov. Vidare berättar de också att de anlitat en kvinna vid något tillfälle för att laga mat från barnens hemland, vilket var mycket uppskattat av barnen, och kändes som hemma för dem. Intervjupersonerna menar att det också är ett sätt för personalen att få lära sig lite mer om vad barnen har med sig från sitt hemlands kultur, och ett sätt att mötas på halva vägen. De berättar även att de också vanligtvis i boendet försöker anpassa maten efter barnens önskemål och smak.

9. Finns det något samarbete med övriga grupper i närområdet?

Personalen berättar att de är måna om att ha ett bra samarbete med de boende i samhället och närmiljön, och en öppenhet, för att bygga en trygghet i omgivningen, vilket de verkar för på olika sätt. ”Det är jätteviktigt just för att motverka eventuell problematik som skulle kunna uppstå i ett möte”. De ger exempel på informationsträffar som de haft i samhället, samarbete med lokalföreningar, inköp av varor i lokala affärer, samarbete med kommun, landsting med mera. ”Vi måste nå ut hela tiden för att skapa broar och samarbetsformer och det har gått väldigt bra hittills.”

Intervjupersonerna berättar att barnen förutom att vara aktiva i föreningsliv även deltar i andra aktiviteter, exempelvis på fritidsgården, som de anser är en bra arena att mötas på tillsammans med ungdomar både från Sverige och från andra länder. ”Grabbarna har också sagt att de tycker der är skönt att ha något att göra för en meningsfull tillvaro också.” Personalen ser även att barnen lär sig mycket i kontakterna också. Barnen brukar även enligt intervjupersonerna emellanåt även träffa andra barn på ett liknande boende i länet, där många kommer från samma land som dem.

I övrigt framförde intervjupersonerna avslutningsvis att de upplever det som en fantastisk utmaning och möjlighet att jobba med barnen, och att de har en mycket nära relation med barnen. ”Det här blir ju som ett andra hem”. De ansåg också att barnen var mycket tacksamma över att vara i Sverige.

5 Analys

I detta kapitel kommer jag att presentera intervjumaterialet utifrån uppsatsens syfte och frågeställningar i relation till tidigare forskning och de teorier som jag valt i min studie. Syftet med uppsatsen är att utifrån omsorgspersonalens tolkning studera hur de ensamkommande flyktingbarnen uppfattar kulturella skillnader i det svenska samhället samt hur de påverkas av dessa. Varje avsnitt i analysen avslutas med en sammanfattning.

5.1 Hur anser omsorgspersonalen att de

ensamkommande flyktingbarnen reagerar när

svenska seder och bruk introduceras för

dem?

Intervjupersonerna ansåg att barnen hade blandade känslor i mötet med den svenska kulturen. Enligt personalen hade barnen emellanåt svårt att förstå hur svenskarna beter sig, vilket kan påverka barnens begriplighet negativt, då de själva inte kan förutse och förklara det. Genom att personalen informerar barnen om svenska förhållningssätt och vanor, kan de hjälpa barnen att öka deras begriplighet i tillvaron (Antonovsky 2005:44). Med hjälp av känslofokuserad coping kan barnen förändra sitt sätt att förhålla sig till svenska vanor och lättare acceptera nya perspektiv och tillvägagångssätt på saker och ting (Lazarus & Folkman 1984). Personalen får agera som nya förebilder för dem, då de separerats från sina föräldrar (Derluyn & Broekaert 2008). Då personalen finns som stöd för barnen kan de hjälpa dem att lättare hantera och bemästra svårigheter. Det kan handla både om att praktiskt lösa problematiska situationer men även att förändra sitt sätt att se på olika förhållanden, det vill säga både problemfokuserad coping och känslofokuserad coping (Lazarus & Folkman 1984).

Det som även framkom under intervjuerna var att barnen var mycket nyfikna i mötet med den nya kulturen, samtidigt som barnen emellanåt kunde visa tecken på osäkerhet. Nyfikenheten hos barnen ger utifrån KASAM-teorin en möjlighet att ändå se mötet med de kulturella skillnaderna som en utmaning och något som går att orka med (Antonovsky 2005:44-45). Personalen berättade också om att barnen har lätt för att anpassa sig till den nya kulturen, och att barnen samtidigt

ser det som en frihet och en möjlighet att lära sig någonting nytt, vilket många av barnen också ser som en utmaning, och som kan ses som en strategi att klara av situationen. Det kan ses både som att de finner sig tillrätta i, och accepterar den nya situationen både känslomässigt, men även genom praktisk handling och på så vis använder både känslofokuserad coping och problemfokuserad coping (Lazarus & Folkman 1984).

I intervjuerna framkom att det överlag var mycket som var helt nytt för barnen i det svenska samhället, som skiljer sig mycket från det som de är vana vid från sitt hemland. Det berättades bland annat om hur barnen i mötet med den svenska byråkratin uppfattade den som krånglig och svårbegriplig, vilket medförde frustration hos barnen, och en påfrestande väntan. Barnen kunde inte förstå att så många olika instanser skulle behandla ett ärende, och enligt deras sätt att se på det borde en man i personalgruppen kunna fatta ett beslut. I enlighet med teorin om KASAM kan det för barnen innebära att deras begriplighet påverkas negativt på grund av att inte förstå den svenska byråkratin och dess process. Denna brist på förståelse kan leda till svårigheter i att kunna tolka sin framtid som förutsägbar och möjlig att förklara (Antonovsky 2005:44-45).

Från att ha kommit från ett samhälle i kris, börjar barnen nu i sitt nya sammanhang få de basala behoven tillgodosedda och även ordning och struktur i vardagen. De går i skola, har fritidsaktiviteter med mera, som de för övrigt som flyktingbarn enligt barnkonventionens artikel nr 22 har rätt till, och personalen ser att det skapar möjlighet till även börja bearbeta och förstå de händelser som de tidigare varit med om. Genom att barnen förmår att begripa de erfarenheter som de har sedan tidigare kan det utifrån KASAM-teorin leda till att de bättre kan hantera nya situationer, och kan ha möjlighet till att se dem mer som utmaningar (Antonovsky 2005:44-45). En tolkning utifrån teorin om coping är att barnens tidigare händelser med hjälp av bearbetningen inte längre framstår som en fara för barnen utan att de känslomässigt lyckats hantera dem, så de inte längre utgör ett hinder för att möta det nya (Lazarus & Folkman 1984).

Barnen förstår enligt personalen som att den svenska kulturen erbjuder mer frihet och rättigheter jämfört med sitt hemlands kultur. Personalen berättar också att

barnen upplever mer valmöjligheter i den svenska kulturen. Det svenska sättet att förhålla sig till familj, tro, kvinnor och män ser dock barnen enligt personalen som svårt att förstå, eftersom det krockar med, och skiljer sig så mycket från barnens förhållningssätt, vilket kan påverka begripligheten negativt (Antonovsky 2005:44-45). Även om barnen enligt personalen får behålla sin religion och syn på familjen, vilket de även har rätt till enligt barnkonventionen, kan dessa skillnader i kulturer som barnen upplever påverka deras psykologiska och sociala utveckling, då de i mötet med en ny kultur ska balansera mellan två värdesystem som i sin tur kan skapa identitetsproblem, och vara påfrestande för den mentala hälsan. Detta kan leda till att barnen utifrån teorin om känslofokuserad coping får ändra sitt förhållningssätt i situationen för att klara av svårigheter de kan ställas inför (Lazarus & Folkman 1984). Separationen från föräldrarna blir enligt intervjupersonerna mer påtaglig i dessa sammanhang, och avsaknaden stor, vilket kan enligt forskning kan försvåra deras utvecklingsprocess, då de är beroende av förebilder (Derluyn & Broekaert 2008, Bhurga & Becker 2005). Personalen finns dock till hands för barnen, som nya förebilder och socialt stöd, och kan stötta och vägleda dem i sin situation, och hjälpa dem att göra tillvaron mer begriplig och hanterbar (Antonovsky 2005). Tolkat ur teorin om coping kan personalen både vara ett stöd för barnen att åtgärda och bemästra problemiska situationer. Det kan också handla om att hjälpa barnen hur de på ett effektivare sätt känslomässigt kan förhålla sig till och hantera en svår situation. Exempelvis kan det kanske vara att förmå barnen att se på förhållanden ur ett annat perspektiv eller se på det som är positivt (Lazarus & Folkman 1984).

Sammanfattning

Enligt den första komponenten i teorin om KASAM, begriplighet, har barnen svaga känslor av begriplighet i mötet med den svenska kulturen, eftersom det är mycket som de inledningsvis har svårt att förstå, och som skiljer sig från barnens hemlands kultur (Antonovsky 2005:44). Enligt personalen kan exempel på reaktioner på våra svenska seder och bruk hos barnen vara frustration, rädsla, men samtidigt möjlighet till stor frihet, och trygghet.

När barnen får stöd av personalen, som nya förebilder, i att förstå, leder det till högre grad av begriplighet hos barnen om hur den svenska kulturen och traditionerna fungerar. De kan då lättare tolka innebörden av dem, och på så vis få ökad kontroll och över dem. I och med det så framstår inte deras värld lika oförutsägbar och obegriplig, och barnen kan se på saker och ting utifrån ett större perspektiv vilket kan öka begripligheten hos barnen i deras tillvaro, och hjälpa dem att se på händelser som utmaningar som de kan möta (Antonovsky 2005:44-45). Enligt teorin om coping kan barnen med hjälp av att förändra sitt förhållningssätt i svåra situationer lättare hantera sin situation utifrån känslofokuserad coping (Lazarus & Folkman 1984)

5.2 Vilka problem/möjligheter anser

omsorgspersonalen att de ensamkommande

flyktingbarnen möter med anledning av

kulturskillnaderna?

Intervjupersonerna menade att det skilde sig mellan barnen i vilken grad de var kapabla och hade en beredskap till att möta utmaningar i den nya kulturen, och att det berodde mycket på vad barnen hade fått med sig hemifrån familjen, men även beroende på barnets utbildningsnivå. Teorin om coping bekräftar också att personlighet, sociala förhållanden, med mera har inverkan på hur en person hanterar en situation (Lazarus & Folkman 1984). Förutsättningar för att klara sig bra i livet, trots svåra påfrestningar, läggs i barndomen och föräldrar med stark KASAM har chans att påverka barnets KASAM i samma riktning (Antonovsky 2005:139).

Något annat som framkom i intervjuerna var att barnen, från att tidigare fått vara vuxna i förtid, nu fick återgå till att vara barn igen, med andra som bestämmer och har ansvar om dem. Detta var naturligtvis en omställning för barnen, och svårt att hantera, vilket är rimligt att förstå ur deras hemlands perspektiv eftersom de varit vana vid det tidigare (Tartakovsky 2009), och som då skulle kunna vara ett vanligt förhållningssätt för dem att inledningsvis hålla fast vid. I Sverige är det emellertid något som är i överensstämmelse med barnkonventionen vad det gäller flyktingbarn, och för barnens bästa. Detta kunde enligt intervjupersonerna vara en

möjlighet för barnen då det underlättade för dem att känna trygghet och bidrog till återhämtning från tidigare händelser. Mardrömmar som barnen hade kan tolkas som bristande strategier att hantera svårupplevda situationer. Det kan tyda på ett större behov av att exempelvis med hjälp av känslofokuserad coping kunna hantera dem, så att de undviker negativ påverkan av dem (Lazarus & Folkman 1984). Andra personer som barnen hade tillit till fick bli en tillgång med resurser till deras förfogande för att möta det nya samhället (Antonovsky 2005:45).

Språket är något intervjupersonerna återkommer till flera gånger som en viktig resurs i mötet med den nya kulturen. Barnen var enligt intervjupersonerna mycket nyfikna och motiverade till att lära sig svenska. Utifrån teorin om coping kan det ses som en strategi att påverka sin situation och framtid med hjälp av problemfokuserad coping (Lazarus & Folkman 1984). Sett ur ett KASAM-perspektiv kan skolstudierna i förlängningen leda till en förstärkt känsla av sammanhang, då högre begriplighet kan öka hanterbarheten och meningsfullheten i tillvaron (Antonovsky 2005). Vid intervjutillfället ansågs dock att barnen lätt kunde bli missförstådda på grund av språkförbistring, samt att språket ännu var ett hinder för att kunna umgås med svenska kompisar. Barnen upplevde enligt intervjupersonerna att de emellanåt möttes av en viss fientlighet och kände en form av utanförskap, vilket kan tolkas som en känsla av saknad av kontroll och maktlöshet i mötet med det svenska samhället. Då barnens sociala nätverk i huvudsak är begränsat till personalen på boendet och lärare i skolan, blir de viktiga personer och resurser för hanterbarheten hos barnen. Detta bekräftades också i intervjuerna då personalen berättade om hur de uppmuntrade dem på olika sätt för att förhindra att barnen skulle känna sig som ett offer för omständigheterna. På så vis hjälper de barnen att klara av sin situation, och de behöver inte känna sig hotade av det okända (Antonovsky 2005). En tolkning utifrån teorin om coping är att barnen med hjälp av personalen får möjlighet att se på saken ur ett annat perspektiv, och på så vis kan förändra sina känslor och förhållningssätt till situationen och då med hjälp av känslofokuserad coping lättare kan hantera problemet (Lazarus & Folkman 1984).

Andra kulturskillnader som barnen mött handlar om mat, men det har inte varit något större problem eftersom det gått att lösa på olika sätt. Eftersom vissa av

barnen kan tillaga mat efter hemlandets traditioner (begriplighet), samt att personalen i enlighet med barnkonventionen på ett generöst sätt möjliggör för barnen och inskaffar resurser (hanterbarhet) för att kunna äta mat som de är vana vid från sitt hemland (meningsfullhet), så är barnen inte påverkade av den svenska matkulturen i någon större bemärkelse, utan klarar av situationen och kan i den bygga en känsla av sammanhang (Antonovsky 2005:46). Att upprätthålla viktiga faktorer som rör barnens identitet är något som är en rättighet för dem enligt barnkonventionen. Genom att deras kulturtraditionella kunskaper i matlagning blir synliggjorda bidrar det också till en ökad självkänsla hos barnen (Angel & Hjern 2004:236). En tolkning utifrån teorin om coping är att förhållandet när det gäller mat inte är så stressfylld för barnen, eftersom de kan enkelt kan bemästra situationen med hjälp av problemfokuserad coping (Lazarus & Folkman 1984).

Andra saker som framkom vid intervjuerna var att barnen i mötet med den svenska kulturen och samhället i stort upplevde det väldigt bra här, vilket bidrog till att när vissa av dem tänkte på familj och andra som var kvar i hemlandet kände skuldkänslor, och då inte ville ha det så bra. Då barnen känner skuldkänslor kan detta leda till minskad hanterbarhet och motivation och reducera känslan av meningsfullhet (Antonovsky 2005:45). Det beskrevs vidare att vissa barn såg på sitt hemlands kultur som så viktig att de ville gå successivt tillväga i mötet med den nya kulturen, vilket bekräftas i forskning (Tartakovsky 2009).

Sammanfattning

Utifrån den andra komponenten i KASAM, hanterbarhet, skiljer det sig enligt personalen inledningsvis lite mellan barnen, i vilken grad de bär på resurser till att möta den nya kulturen. Nyfikenheten som präglar barnen ses som en möjlighet och resurs som kan hjälpa dem att lättare hantera svårigheter som de möter sett utifrån teorin om coping (Lazarus & Folkman 1984). Att barnen här i enlighet med barnkonventionen får vara barn, och får stöd och hjälp, ger barnen möjlighet att bearbeta tidigare händelser. Brist på kunskaper i svenska språket medförde svårigheter för barnen, och personalen blev viktiga personer i att uppmuntra dem vidare, och hjälpa dem i att förstå och stötta dem för att upprätthålla en känsla av sammanhang (Antonovsky 2005). När barnen inte är rädda för det okända, kan de

lättare hantera en kulturkrock. I enlighet med teorin om coping kan de förändra sitt förhållningssätt till situationen med hjälp av känslomässig coping och på så vis lättare hantera det nya. Detta kan således innebära att de gör en omvärdering av situationen och modifierar en tidigare uppfattning (Lazarus & Folkman 1984). Genom att barnen får en ökad kunskap och förståelse kan tilliten växa hos barnen, och med ökade livserfarenheter kan de lättare lära sig att hantera tillvaron. Detta ger barnen möjlighet att utveckla sin KASAM (Antonovsky 2005). Genom att låta barnen få utöva sina kulturtraditionella kunskaper och få dem bekräftade, i exempelvis matlagning, ökar självkänslan hos barnen (Angel & Hjern 2004:236) och medför att de lättare kan hantera mötet den nya kulturen. Det ger också förutsättningar för barnen att uppleva en känsla av sammanhang (Antonovsky 2005).

5.3 Vilka resurser anser omsorgspersonalen

finns tillgängliga för de ensamkommande

flyktingbarnen för att överbrygga

kulturskillnaderna?

Personalen berättar att de arbetar mycket för att skapa förutsättningar för trygghet hos barnen, och att de ska få sina grundläggande behov tillgodosedda, för att kunna möta det nya. För att någon ska uppleva en känsla av sammanhang krävs mer än att få de grundläggande behoven tillgodosedda, och handlar bland annat om hur händelser vi möter är strukturerade, förutsägbara och begripliga (Antonovsky 2005:46). Då personalen fungerar som förebilder för barnen, och även likt ersättare för föräldrar till dem, kan personalen vara en ”motståndsresurs” i form av socialt stöd för dem, för att bekämpa eventuella svårigheter som barnen möter i kulturskillnaderna (Antonovsky 2005:16-17). Personalen medverkar till att öka begripligheten hos barnen då de kan bolla frågor med dem, som gör att de lättare kan tolka och förstå sin tillvaro och på så vis ha möjlighet att hantera den. I enlighet med teorin om känslofokuserad coping kan de då ändra sitt förhållningssätt till den uppkomna situationen för att lättare kunna hantera den (Lazarus & Folkman 1984). Begriplighet och hanterbarhet ger förutsättningar för meningsfullhet hos barnen genom att de känner motivation och ett värde i att