omsorgspersonalen att de ensamkommande
flyktingbarnen möter med anledning av
kulturskillnaderna?
Intervjupersonerna menade att det skilde sig mellan barnen i vilken grad de var kapabla och hade en beredskap till att möta utmaningar i den nya kulturen, och att det berodde mycket på vad barnen hade fått med sig hemifrån familjen, men även beroende på barnets utbildningsnivå. Teorin om coping bekräftar också att personlighet, sociala förhållanden, med mera har inverkan på hur en person hanterar en situation (Lazarus & Folkman 1984). Förutsättningar för att klara sig bra i livet, trots svåra påfrestningar, läggs i barndomen och föräldrar med stark KASAM har chans att påverka barnets KASAM i samma riktning (Antonovsky 2005:139).
Något annat som framkom i intervjuerna var att barnen, från att tidigare fått vara vuxna i förtid, nu fick återgå till att vara barn igen, med andra som bestämmer och har ansvar om dem. Detta var naturligtvis en omställning för barnen, och svårt att hantera, vilket är rimligt att förstå ur deras hemlands perspektiv eftersom de varit vana vid det tidigare (Tartakovsky 2009), och som då skulle kunna vara ett vanligt förhållningssätt för dem att inledningsvis hålla fast vid. I Sverige är det emellertid något som är i överensstämmelse med barnkonventionen vad det gäller flyktingbarn, och för barnens bästa. Detta kunde enligt intervjupersonerna vara en
möjlighet för barnen då det underlättade för dem att känna trygghet och bidrog till återhämtning från tidigare händelser. Mardrömmar som barnen hade kan tolkas som bristande strategier att hantera svårupplevda situationer. Det kan tyda på ett större behov av att exempelvis med hjälp av känslofokuserad coping kunna hantera dem, så att de undviker negativ påverkan av dem (Lazarus & Folkman 1984). Andra personer som barnen hade tillit till fick bli en tillgång med resurser till deras förfogande för att möta det nya samhället (Antonovsky 2005:45).
Språket är något intervjupersonerna återkommer till flera gånger som en viktig resurs i mötet med den nya kulturen. Barnen var enligt intervjupersonerna mycket nyfikna och motiverade till att lära sig svenska. Utifrån teorin om coping kan det ses som en strategi att påverka sin situation och framtid med hjälp av problemfokuserad coping (Lazarus & Folkman 1984). Sett ur ett KASAM- perspektiv kan skolstudierna i förlängningen leda till en förstärkt känsla av sammanhang, då högre begriplighet kan öka hanterbarheten och meningsfullheten i tillvaron (Antonovsky 2005). Vid intervjutillfället ansågs dock att barnen lätt kunde bli missförstådda på grund av språkförbistring, samt att språket ännu var ett hinder för att kunna umgås med svenska kompisar. Barnen upplevde enligt intervjupersonerna att de emellanåt möttes av en viss fientlighet och kände en form av utanförskap, vilket kan tolkas som en känsla av saknad av kontroll och maktlöshet i mötet med det svenska samhället. Då barnens sociala nätverk i huvudsak är begränsat till personalen på boendet och lärare i skolan, blir de viktiga personer och resurser för hanterbarheten hos barnen. Detta bekräftades också i intervjuerna då personalen berättade om hur de uppmuntrade dem på olika sätt för att förhindra att barnen skulle känna sig som ett offer för omständigheterna. På så vis hjälper de barnen att klara av sin situation, och de behöver inte känna sig hotade av det okända (Antonovsky 2005). En tolkning utifrån teorin om coping är att barnen med hjälp av personalen får möjlighet att se på saken ur ett annat perspektiv, och på så vis kan förändra sina känslor och förhållningssätt till situationen och då med hjälp av känslofokuserad coping lättare kan hantera problemet (Lazarus & Folkman 1984).
Andra kulturskillnader som barnen mött handlar om mat, men det har inte varit något större problem eftersom det gått att lösa på olika sätt. Eftersom vissa av
barnen kan tillaga mat efter hemlandets traditioner (begriplighet), samt att personalen i enlighet med barnkonventionen på ett generöst sätt möjliggör för barnen och inskaffar resurser (hanterbarhet) för att kunna äta mat som de är vana vid från sitt hemland (meningsfullhet), så är barnen inte påverkade av den svenska matkulturen i någon större bemärkelse, utan klarar av situationen och kan i den bygga en känsla av sammanhang (Antonovsky 2005:46). Att upprätthålla viktiga faktorer som rör barnens identitet är något som är en rättighet för dem enligt barnkonventionen. Genom att deras kulturtraditionella kunskaper i matlagning blir synliggjorda bidrar det också till en ökad självkänsla hos barnen (Angel & Hjern 2004:236). En tolkning utifrån teorin om coping är att förhållandet när det gäller mat inte är så stressfylld för barnen, eftersom de kan enkelt kan bemästra situationen med hjälp av problemfokuserad coping (Lazarus & Folkman 1984).
Andra saker som framkom vid intervjuerna var att barnen i mötet med den svenska kulturen och samhället i stort upplevde det väldigt bra här, vilket bidrog till att när vissa av dem tänkte på familj och andra som var kvar i hemlandet kände skuldkänslor, och då inte ville ha det så bra. Då barnen känner skuldkänslor kan detta leda till minskad hanterbarhet och motivation och reducera känslan av meningsfullhet (Antonovsky 2005:45). Det beskrevs vidare att vissa barn såg på sitt hemlands kultur som så viktig att de ville gå successivt tillväga i mötet med den nya kulturen, vilket bekräftas i forskning (Tartakovsky 2009).
Sammanfattning
Utifrån den andra komponenten i KASAM, hanterbarhet, skiljer det sig enligt personalen inledningsvis lite mellan barnen, i vilken grad de bär på resurser till att möta den nya kulturen. Nyfikenheten som präglar barnen ses som en möjlighet och resurs som kan hjälpa dem att lättare hantera svårigheter som de möter sett utifrån teorin om coping (Lazarus & Folkman 1984). Att barnen här i enlighet med barnkonventionen får vara barn, och får stöd och hjälp, ger barnen möjlighet att bearbeta tidigare händelser. Brist på kunskaper i svenska språket medförde svårigheter för barnen, och personalen blev viktiga personer i att uppmuntra dem vidare, och hjälpa dem i att förstå och stötta dem för att upprätthålla en känsla av sammanhang (Antonovsky 2005). När barnen inte är rädda för det okända, kan de
lättare hantera en kulturkrock. I enlighet med teorin om coping kan de förändra sitt förhållningssätt till situationen med hjälp av känslomässig coping och på så vis lättare hantera det nya. Detta kan således innebära att de gör en omvärdering av situationen och modifierar en tidigare uppfattning (Lazarus & Folkman 1984). Genom att barnen får en ökad kunskap och förståelse kan tilliten växa hos barnen, och med ökade livserfarenheter kan de lättare lära sig att hantera tillvaron. Detta ger barnen möjlighet att utveckla sin KASAM (Antonovsky 2005). Genom att låta barnen få utöva sina kulturtraditionella kunskaper och få dem bekräftade, i exempelvis matlagning, ökar självkänslan hos barnen (Angel & Hjern 2004:236) och medför att de lättare kan hantera mötet den nya kulturen. Det ger också förutsättningar för barnen att uppleva en känsla av sammanhang (Antonovsky 2005).