I detta kapitel kommer vi att sammanfatta våra huvudresultat och huvudslutsatser. Våra resultat avseende i vilken grad delaktighet tillämpas i utredningsprocessen, från anmälan till beslut, indikerar att respondenterna rör sig mellan nivå ett-tre i Shiers delaktighetsmodell. Vi kan även se att de som arbetar med de äldre barnen 15-20 år i vissa fall når delar av nivå fyra och fem.
Innan vi går in på hur man under utredningsprocessen uppfyller de olika nivåerna i Shiers modell mer i detalj, följer emellertid en redogörelse för delaktighetens mer övergripande förutsättning, nämligen det fysiska mötet. Vi kunde i
enkätsvaren utläsa hur socialsekreterarnas kontakt med barnen under
utredningsprocessen vanligtvis ser ut. Det framkom att man i regel träffar barnen 2-3 gånger per utredning. Ett resultat som kan anses ge en mer positiv bild än den som till stor del framkommit i tidigare studier (Sundell & Egelund, 2000, Gladh & Palm Boklund, 2011) och som ligger mer i linje med det antal gånger som
Ångman (2009) lyfter som ett önskvärt minimum.Med det inte sagt att tre träffar skulle vara det optimala, då forskning och studier betonar vikten av
relationsskapande och en trygg atmosfär för att barnet ska våga och vilja berätta om sin situation och sina behov. Frågan är då om 2-3 träffar räcker, eller om det snarare skulle behövas minst sex möten, vilket det bara är en respondent som uppger sig ha. För att kunna uppnå de två övre nivåerna i Shiers
delaktighetsmodell, där det asymmetriska maktförhållandet mer eller mindre har jämnats ut, och relationen närmast kan liknas vid ett samarbete, ställer vi oss frågande till om två eller tre träffar är tillräckligt. Antalet kontakter styrs utifrån det handlingsutrymme varje enskild socialsekreterare har, det vill säga utifrån deras egen bedömning av hur många träffar de anser behövs i varje enskilt fall och utifrån organisatoriska resurser som tid. Det förekommer också, även om det sker i liten utsträckning, att respondenter inte har samtalat med barnen i samband med utredning. Som skäl anges att föräldrar eller barnet själv motsatt sig medverkan, men var femte socialsekreterare uppger också att det berott på för hög
arbetsbelastning. Samma anledningar återfinns i tidigare studier (Ångman, 2009, Insyn Sverige 2013 abc).
8.1 Acceptabel delaktighet
Som professionell ska du aktivt kunna lyssna på barnet för att uppnå nivå ett i Shiers delaktighetsmodell. I denna nivå är det upp till barnet att våga prata, vilket kan betyda att det för vissa barn kan vara svårt att öppna upp sig och våga prata om det inte finns en relation. För dessa barn är kanske 2-3 möten med
socialsekreteraren inte tillräckligt. Enligt Andersson (1998) är det viktigt att kunna skapa en trygg atmosfär där barnet vågar prata samt vara tydlig med vad syftet med samtalet är och att förvissa sig om att man definierar ord och begrepp på samma sätt. Några av respondenterna framför i vår undersökning en önskan om att få träffa barnen på andra platser än socialkontoret, som t ex att kunna vara ute och promenera och prata med barnen. I detta fall fungerar organisationen
begränsande då möten främst sker i besöksrummen på socialkontoret. Ett sätt att öka delaktigheten är att socialsekreterarna talar ett språk som barnen förstår, samt att skapa förutsättningar för barnet att komma till tals. På så sätt får barnet stöd i att uttrycka sig vilket innebär att Shiers (2001) nivå två kan uppnås. Samtalet och dess förutsättningar blir således mycket betydelsefulla, inte minst om man som Svenson et al. (2008) ser det sociala arbetet som en kommunikativ praktik. Det krävs av organisationen att det ges möjlighet till ett arbetssätt och en miljö som inbjuder barnet till att vilja och våga prata.
Kunskap är en förutsättning för att uppnå nivå två i Shiers delaktighetsmodell, där möjligheterna kräver att barnet vågar uttrycka sig vilket innebär att den
professionella behöver ha kunskap för att hjälpa barnet att uttrycka sig.
Skyldigheten från organisationen är att de olika teknikerna och arbetssätten finns i policyn.
Tidigare studier visar att det finns en osäkerhet kring hur barnsamtal ska gå till, vilket vår studie också visar då ungefär var tredje respondent uppger att de i låg utsträckning eller inte alls har adekvat utbildning/kunskap vad gäller samtal med barn. Vår studie tyder således på att det sannolikt finns vissa svårigheter med att uppnå nivå två i Shiers modell och att detta i sin tur kan bero på att organisationen inte uppfyller sin skyldighet att tillhandahålla utbildning för de tekniker och arbetssätt som kan hjälpa de professionella att samtala med barn. Detta är också något som antyds i vår studie då hälften av respondenterna önskar sig mer kunskap gällande barn och barns utveckling.
För att uppnå Shiers nivå tre i delaktighetsmodellen ska man ta barnets åsikter och synpunkter i beaktning när man fattar beslut. Det innebär dock inte att barnets vilja styr utan att beslutet fattas utifrån barnets bästa. Denna nivå ska uppnås för att uppfylla kravet i FNs barnkonvention. Öppningen i denna nivå visar att de professionella är villiga att ta hänsyn till barnets åsikter. Det är dock bara en socialsekreterare i vår studie som i samråd med barnet diskuterar vilka områden i BBIC-triangeln som är relevanta att använda. Majoriteten av respondenterna väljer själva vilka områden som de anser vara relevanta i det enskilda fallet. Om barnet redan på detta tidiga stadie i utredningen inbjöds till att delge sina åsikter tror vi att det skulle kunna öka delaktigheten genom hela utredningsprocessen. Enligt Olsson (2008) bör utredningsarbetet läggas upp i samråd med den unge och föräldrarna för att socialsekretaren inte ska gå miste om den viktiga information om barnets situation som det enskilda barnet och dess föräldrar besitter. Om man kopplar detta resonemang och vårt resultat till Shiers delaktighetsmodell innebär det att socialsekreterarna i detta inledande skede i utredningen inte uppnår Shiers nivå tre vilket innebär att man ska beakta barnets åsikter och synpunkter.
Att socialsekreterarna i vår studie sinsemellan definierar delaktighet på olika sätt (fråga 27, bilaga 2) är intressant då det kan innebära att det också återspeglas i deras arbete och därmed får effekt på barnens delaktighet. En liknande tankegång återfinns i Nyboms studie (2005) där det beskrivs hur två svenska
socialsekreterare resonerat kring en 4-årig pojke och där den ena utgår ifrån att pojken inte kan ge någon information och den andre tvärtom menar att pojken kan berätta en hel del själv.
Vår fråga har emellertid ett öppet svar vilket innebär att det inte bör dras för stora växlar på detta resultat, då man måste betänka att alla inte tycker om att skriva och kanske därför enbart har skrivit ett kortfattat svar samt att man i stunden,
förmodligen också under tidspress, inte kommer att tänka på allt som man egentligen tycker borde ingå i delaktighet.Vi kan dock i svaren utläsa att
socialsekreterarna tycks nå olika nivåer i Shiers delaktighetsmodell. Någon menar att delaktighet är att barnet blir lyssnat på vilket innebär nivå ett, medan någon annan skriver att barnet ska ges möjlighet att uttrycka sina åsikter och synpunkter. Några respondenter har angett att man ska beakta barnets åsikter och synpunkter. I det sistnämnda fallet når man upp till nivå tre i Shiers modell vilket är den nivå man bör uppnå för att leva upp till kraven enligt barnkonventionens artikel 12. Ett fåtal menar att barnen ska involveras i beslutsfattande processer och likaså vara
med och dela inflytande och ansvar över beslutsfattandet, vilket då motsvarar nivå fyra och fem i delaktighetsmodellen.
I Shiers nivå 4 ska barnen bjudas in till att delta i de beslutsfattande processerna. Vad gäller om barnen har fått vara med och bestämma om det som beslutas i utredningarna pekar vårt resultat på en större delaktighet än tidigare studier visat (Hultman, Ångman m.fl.) med undantag för de allra yngsta. Siffrorna är dock ändå förhållandevis låga då 38 av 63 respondenter uppgett att barnen i åldrarna 6- 14 år aldrig eller bara någon gång får vara med och bestämma. Nivå 4-5 i Shiers delaktighetsmodell uppnås därmed inte för denna ålderskategori. Frågan är dock om det bör göra det? I ett av Socialstyrelsens vägledningsdokument för
socialtjänsten betonas att barns bästa inte är att likställa med barns vilja samt att barn har rätt att slippa ta ansvar för svåra beslut (Socialstyrelsen, 2012). Samtidigt betonas barnets rätt att få uttrycka sin vilja och att det ska utgöra ”en del av beslutsunderlaget för att bedöma vad som är barnets bästa” (a.a.) Vi är böjda att hålla med om detta och tror att ett omsorgsperspektiv, dvs. en vilja att skydda barnet, kan vara en förklaring till hur socialsekreterarna har valt att besvara frågan om beslut. En annan anledning kan ha att göra med organisatoriska samt
individuella förutsättningar. Shier menar nämligen att beslutsprocessen ska anpassas så att barnet kan vara delaktigt, och att organisationen har uttalat detta som ett krav på den professionella. Möjligheter för detta skapas genom att man t.ex. pratar ett språk som barnet förstår.
Nivå 4-5 tycks däremot vara aktuell för de äldsta barnen. 80 % (31 personer) av respondenterna som arbetar med denna ålderskategori har angett att de låter ungdomarna vara med och bestämma i utredningen.
Vårt resultat visar på att delaktigheten ökar med barnets ålder och man når då längre i delaktighetsmodellen. Som ett exempel kan nämnas att 32 av 53
respondenter aldrig eller någon gång tillfrågar de yngsta barnen vad de anser om innehållet i anmälan/ansökan medan 37 av 38 respondenter uppger att 15–20- åringar blir det.
Detta överensstämmer med tidigare undersökningar (Nybom, 2005). Dessa resultat går även i linje med socialtjänstlagen och LVU, som säger att barn över 15 år ska ges möjlighet att föra sin egen talan.
8.2 Handlingsutrymmet villkorar delaktigheten
Den organisatoriska och kulturella kontexten, liksom lagstiftning är enligt Nybom (2005) av betydelse för hur socialarbetarna ser på barn och pratar med dem. Samtliga dessa faktorer är av betydelse för hur socialsekreteraren kan utnyttja sitt handlingsutrymme. Svensson et al. (2008) påpekar att gatubyråkraten har att förhålla sig till de förutsättningar, exempelvis tid och resurser, inom
organisationen han verkar i samtidigt som han ska möta klienten på ett inkännande sätt. Dessa två utgångspunkter kan innebära ett dilemma då den enskilde socialarbetaren ska ta hänsyn till två intressen. Organisationsramarna får då på ett tydligt sätt implikationer för arbetet.
En hög personalomsättning kan vara en sådan implikation som kan antas påverka handlingsutrymmet. Den i enkäten efterfrågade bakgrundsinformationen, visar att många av respondenterna har en relativt begränsad erfarenhet av utredningsarbete, vilket kan tyda på en hög personalomsättning7.
7 I vårt resultat visar det sig att ca 40% av respondenterna arbetat 1 år eller kortare med utredning inom barn och familj.
Cederborgs studie (2006) visar på konsekvensen av hög personalomsättning, då barn upplever det negativt att behöva byta socialsekreterare. Detta menar vi kan antas utgöra ett hinder för delaktighet, vilket också 42 % av respondenterna i vår studie angett.
Socialarbetarens kunskap och erfarenhet är enligt Svensson et al. (2008) en icke- materiell resurs som är betydelsefull för handlingsutrymmet.
Socialsekreterarens kompetens är en faktor för delaktighet som framhållits i tidigare studier (Hyvönen & Alexandersson 2014, m.fl.) och som också återspeglas i vår studie där många av respondenterna har relativt begränsad erfarenhet av utredningsarbete med barn. Ungefär häften av respondenterna efterfrågar också bättre kunskap och mer erfarenhet av arbete med barn. Situationen är knappast unik för Malmö stad, 98 % av landets kommuner har enligt en nygjord enkätundersökning från SKL (Sveriges kommuner och landsting) svårt att rekrytera erfarna socialsekreterare (Rosén, 2016).
BBIC kan ses som ett uttryck för det som Svensson et al. (2008) med hänvisning till Max Weber benämner som målrationalitet, med vilket avses effektiviserat och resultatinriktat arbete. Då BBIC är manualbaserat kan det fungera både som ett stöd men även som en begränsning för handlingsutrymmet.
BBIC är utformat för att främja delaktighet men är inte tillräckligt då våra respondenter anser att BBIC bara till viss del bidrar till delaktighet. Vi vet dessvärre inte vad det i så fall i deras tycke kunde kompletteras med för att göra barnen mer delaktiga.
På frågan vad respondenterna ansåg sig behöva för att göra barn mer delaktiga var det endast 4 % som ansåg att de skulle behöva mer utbildning i BBIC för att kunna göra barn mer delaktiga i utredningar.
Det verkar således inte vara bristande kunskap om BBIC som ligger bakom att BBIC inte fullt ut bidrar till barns delaktighet. En tolkning skulle kunna vara att BBIC ses som ett fyrkantigt instrument, som inte ger tillräckligt utrymme för egna tankar, vilket antyds i Cederborgs (2006) studie där BBIC-mallen uppges vara begränsande vid barnsamtal. Detta kan kopplas till att manualer inte kan ersätta de individuella faktorerna utan kan ses som ett komplement och en grund för vad som ska diskuteras under utredningsprocessen. Svensson et al. (2008) påpekar just detta då de uttrycker att socialt arbete aldrig kan reduceras till manualer utan ständigt, åtminstone till viss del, omskapas av den enskilde socialarbetaren. De flesta av respondenterna använde de områden i BBIC-triangeln som de anser vara relevanta i varje enskilt fall under utredningen. Detta visar på att
socialsekreteraren har möjlighet att använda sitt handlingsutrymme. Svendsen (2012) lyfter fram att BBIC är tidskrävande då det är mycket
information som ska samlas in och dokumenteras, vilket vi menar kan leda till att tiden för att samtala med barnen minskar. Att socialsekreterarens
handlingsutrymme till viss mån beskärs av BBIC-mallen, kan som Olsson (2008) varnar för leda till att utredningen mer handlar om informationsinsamling än något som görs i samverkan med barnet. Risken finns menar vi, att utredningen i stor utsträckning då kan komma att handla om ensidig kommunikation där socialsekreteraren frågar ut barnet utifrån mallen, och att barnet då inte får utrymme för att uttrycka sina specifika behov.
Att ålder är en påverkansfaktor för delaktighet blir i vår studie tydligt i tidigare nämnt mönster under utredningsprocessen men också i den öppna frågan där socialsekreterarna själva fick ange vid vilken ålder de tycker att barnet kan bidra till utredningen och där man angav olika åldrar från 0-14 år.
Här spelar handlingsutrymmet återigen roll, i form av personliga uppfattningar men också erfarenhet samt den kunskap som den enskilda socialsekreteraren har och kan utgå ifrån.
Delaktighet ser olika ut i olika åldrar och det definieras olika av olika socialsekreterare, det fick vi svar på i den öppna frågan om vad de anser att delaktighet innebär i utredningssammanhang. De flesta anser att delaktighet sker genom samtal med äldre barn eller genom observationer om barnen är små. Delaktigheten villkoras således av den enskilde socialsekreterarens uppfattning om när delaktighet är möjlig. De olika synsätten kan alltså förstås utifrån begreppet handlingsutrymme då de kan förmodas ligga till grund för hur socialsekreterarna bemöter barnen och involverar dem i utredningsprocessen. Samtidigt ska de angivna åldrarna inte ses som en definitiv gräns utan snarare ett riktmärke, inte minst därför att frågan är formulerad på ett sådant sätt att
respondenterna ”tvingats” att ange en ålder. Till saken hör också det, som flera respondenter påpekat, att delaktigheten avgörs utifrån det individuella barnets mognad snarare än ålder.
Hultman (2013) och Ångman (2009) påpekar att begränsad delaktighet också kan förstås utifrån ett skyddsperspektiv, dvs att barnet inte ska påläggas ett
beslutsansvar och ansvarstagande. Ett sådant förhållningssätt kan också förstås utifrån begreppet handlingsutrymme i vilken den enskilde socialarbetarens professionella uppfattning framhålls. En enskild socialsekreterare kan således utifrån sin kunskap, erfarenhet och uppfattning välja att involvera barnet mer eller mindre utifrån ovannämnda skyddsaspekt. En annan faktor för hur man agerar har att göra med vilka förhållningssätt som organisationen förespråkar.
Vårdnadshavares medverkan är en annan faktor som kan ha en effekt på socialsekreterarens handlingsutrymme och därmed också på barns delaktighet. Tidigare studier (Hultman 2013, m fl.) har visat att vårdnadshavares synpunkter oftare framkommer och tas hänsyn till än barnets. Det finns i vår studie resultat som indikerar att denna bild stämmer vad gäller de yngre barnen då
socialsekreterarna träffar föräldrarna mer än dem samt rankar vårdnadshavares uppfattning som viktigast vid analys och bedömning (22 av 38 0-5 år, 14 av 52 6- 14 år). Vad gäller de yngsta barnen är detta inte förvånande men för 6-14-
åringarna borde bilden kanske se något annorlunda ut. Samtidigt kan förklaringen finnas i att vårdnadshavare motsatt sig barnets medverkan i någon utsträckning. En sådan förklaring är högst relevant då den beskär socialsekreterarens
handlingsutrymme betänkligt. Lagen (SoL 11:10) ger visserligen utrymme för socialsekreteraren att gå emot vårdnadshavares vilja vid ”behov av ingripande till ett barns behov av skydd och stöd” samtidigt betonar Socialstyrelsen att det är ”viktigt att socialtjänsten är lyhörd för både barnets och vårdnadshavares synpunkter” och att ”frivillig medverkan och bästa möjliga samarbete med vårdnadshavarna är alltid att föredra” (Socialstyrelsen, 2012). Vår uppfattning är mot bakgrund av det att socialsekreterarna därför inte gärna skulle välja att gå emot föräldrarnas önskan samt att om samarbetet med föräldrarna inte fungerar så främjar det sannolikt inte heller samarbetet med barnet då risken finns att barnet hamnar i en lojalitetskonflikt.
Dessutom bör en stor föräldramedverkan inte nödvändigtvis vara begränsande utan kan tvärtom främja delaktighet dels för att barnet kanske känner sig tryggare att medverka om föräldern gör det och dels för att föräldern är den som känner
barnet bäst och kan delge information som är till hjälp för socialsekreteraren i kontakten med barnet.
Vår studie indikerar att socialsekreterarna upplever sitt handlingsutrymme som begränsat då de önskar att träffa barnen i större utsträckning än de gör, samt att 65 % (45 av 68 svarande) anser att barnen inte alls eller i låg utsträckning är
tillräckligt delaktiga i utredningar som rör dem själva. Samtidigt är det en
respondent som angett att han eller hon avstått från kontakt med barnet utifrån att det redan fanns en öppenvårdskontakt. Detta är ett exempel på när
socialsekreteraren har valt att använda sitt handlingsutrymme.
Ett annat intressant avvikande resultat som tidigare nämnts rör respondenten som träffar 15-20-åringar 6 eller fler gånger per utredning och som även uppgett att han/hon aldrig haft en utredning där samtal med en ungdom inte hållits. Detta är högst intressant sett ur ett perspektiv på handlingsutrymme. Innebär det att denna person har bättre organisatoriska förutsättningar för att träffa barnen oftare eller att han/hon använder sitt handlingsutrymme och lägger mer tid på möten än på andra arbetsuppgifter?
Antal träffar, oavsett om det är med föräldrar eller/och barn, kan förstås som ett beslut som fattas av den professionelle utifrån det handlingsutrymme som ges. Organisatoriska förutsättningar reglerar vilken tid socialsekreteraren så att säga har "att spela med" och kan utifrån det bestämma hur han/hon använder sin tid. Detta skulle i så fall vara en förklaring till att olika socialsekreterare träffar barn/föräldrar olika antal gånger.
Vad kan man då göra för att barn ska bli mer delaktiga?
Ett sätt att öka delaktigheten kan vara att skapa en samarbetsallians med barnen, åtminstone om man ser till Socialstyrelsens (2004a) definition av begreppet där partnerskap (2004a) och barnets möjlighet till inflytande särskilt betonas. Teci Hills (2005) beskrivning (i Svensson et al. 2008) av begreppet allians som ett samarbete mellan klient och socialarbetare understryker vikten av just detta. Nästan alla respondenter i vår studie vill ha möjlighet att lägga mer tid på varje utredning och många anser också att de inte kan bygga samarbetsallianser med barnen i den utsträckning de skulle vilja. Utifrån dessa resultat menar vi att tidsbrist kan kopplas samman med möjligheterna att bygga samarbetsallianser. Tidsbrist är något som återkommer även i tidigare forskning (Hyvönen & Alexandersson 2014; Insyn Sverige 2013abc m fl).
Tid är alltså en faktor som påverkar och begränsar den professionelles
handlingsutrymme. Forskning (Andersson 1998; Cederborg 2010) betonar för övrigt vikten av att barnsamtal hålls på ett sådant sätt att barnet känner sig tryggt, och för det krävs ett visst mått av relationsskapande. Vi menar således att en samarbetsallians ökar förutsättningarna för bra barnsamtal som i sin tur ökar barnets delaktighet. Här blir enligt vår uppfattning handläggarkontinuiteten viktig, vilket också närmare hälften av våra respondenter anser.
I tidigare forskning (Andersson 1998; Hyvönen & Alexandersson 2014 m fl) uttrycker man även att kunskap är en viktig del för att kunna öka delaktigheten. Vi