Syftet med vårt examensarbete var att undersöka i vilken utsträckning
socialsekreterare anser att de gör barn och ungdomar delaktiga i utredningar som rör dem själva. Utifrån syftet utkristalliserades tre frågeställningar som har varit vägledande för undersökningen nämligen: 1.Hur ser socialsekreterarnas kontakt med barnen ut under utredningsprocessen? 2.Vilka faktorer ökar respektive minskar barns delaktighet? 3.Hur implementerar socialsekreterarna barns delaktighet i arbetet?
Vi valde att göra en enkätundersökning riktad till samtliga socialsekreterare som arbetar med grundutredningar på Barn & Familj i Malmö stad, detta för att kunna få en så bred bild som möjligt. 73 av 129 (56.5%) socialsekreterare deltog, vilket numera enligt Trost (2012), är en förväntad svarsfrekvens.
Enkäten konstruerades utifrån ovannämnda syfte och frågeställningar. Tidigare forskning och rapporter samt Shiers delaktighetsmodell fungerande som
inspiration för olika infallsvinklar på delaktighetsbegreppet och dess tillämpning. Resultatet analyserades dels utifrån Shiers delaktighetsmodell och dels utifrån teoretiska begrepp som handlingsutrymme, allians och målrationalitet. De sistnämnda bidrar till att belysa möjligheter, begränsningar och i viss mån ge en förklaring, till den professionelles handlande i relation till sin klient.
Shiers delaktighetsmodell kan ses som ett mått på delaktighet och relateras till barnkonventionen avseende barns rättigheter att uttrycka sig och bli lyssnade på.
Med modellen som analysverktyg har vi kunnat besvara frågeställning 1 och 3, som rör utredningsprocessen samt implementeringen av barns delaktighet i densamma. Frågeställning 2, faktorer som ökar respektive minskar delaktighet, har främst utforskats med de teoretiska begreppen som tolkningsram.
Barnen tillräckligt delaktiga?
Vi fann att socialsekreterarnas kontakt med barnen var jämförelsevis god i
förhållande till vad som framkommit i tidigare forskning, men trots detta anser sig inte socialsekreterarna vara nöjda utan de vill ha mer kontakt med barnen.
Resultatet visar på att man träffar och har mer kontakt med vårdnadshavarna när det gäller de yngre barnen. Det antar vi beror på att de agerar som representanter för barnen. Detta kan bero på att vårdnadshavaren vill skydda barnet från kontakt med myndigheten eller att barnet har uttryckt att det inte vill ha kontakt. Vår studie visar med tydlighet att barnet involveras mer i utredningsarbetet ju äldre det blir.
Vi ser att faktorer som begränsar barns delaktighet är kopplat till
socialsekreterarens handlingsutrymme, vilket märks inte minst på diskrepansen mellan önskat antal träffar och det faktiska antalet. Detta kan bero på
personalomsättning, tidsbrist, kompetens, erfarenhet samt BBIC.
Socialsekreterarna anser sig ha lättare att bygga samarbetsallianser med de äldre barnen 15-20 år, kan detta bero på att lagen säger att de ska vara delaktiga och att man därför är mer benägen att försöka skapa en sådan allians? Eller beror det på att man helt enkelt har lättare för att prata med de äldre än de yngre barnen? Och att man kanske fokuserar på att bygga samarbetsallianser med vårdnadshavarna till de yngre barnen? I de fall man inte anser sig kunna bygga samarbetsallianser kan förklaringar enligt vår mening finnas i att vårdnadshavare inte tillåtit en kontakt eller att socialsekreteraren inte haft tillräckligt med tid. Kanske är det fysiska rummet också av betydelse för alliansskapande?
Önskan om att ha möjlighet att träffa barnet utanför individ och familjs lokaler tas också upp av en respondent i fråga 25.
En osläcklig kunskapstörst?
Kunskap och erfarenhet är enligt vår mening av mycket stor betydelse för vilka förutsättningar barnet får att vara delaktig i utredningen. Detta gäller inte minst samtalsteknik, ”som man frågar får man svar” brukar man säga.
Vår studie indikerar att socialsekreterarnas definition av delaktighet är av betydelse för hur de implementerar barns delaktighet. Vi kan se det i de öppna svaren där de mestadels rör sig runt nivå tre enligt Shier men även nivå fyra och fem vad gäller de äldre barnen. Detta kan vi även utläsa i frågorna gällande delaktighet i utredningsprocessen.
Många av våra respondenter efterfrågar mer kunskap, frågan är dock om detta är ett uttryck för att de har otillräcklig kunskap/utbildning eller om det inte snarare handlar om det sociala arbetets inbyggda osäkerhet? 14 av våra respondenter önskar mer handledning av chef eller 1:e socialsekreterare, vilket kan vara ett uttryck för den osäkerhet som finns i socialt arbete. Det skulle också kunna vara ett utryck för tidsbrist.
Tidsbrist och formalia – en begränsning?
Ett resultat som vi fäste oss specifikt vid var att 69 av 70 respondenter önskat lägga mer tid på varje utredning. Då kan man ställa sig frågan om det är
arbetsbelastningen eller lagen som säger att man ska vara klar med en utredning inom fyra månader som gör att socialsekreterarna upplever att de inte hinner med? Önskan om mer resurser är utmärkande för offentlig sektor, den eviga frågan om man så vill. Är önskan berättigad eller är det så att man faktiskt aldrig blir nöjd? Vi uppfattar det som att arbetsbördan har ökat vilket även har framkommit i media, samtidigt som resurserna inte har ökat i samma omfattning för att kunna möta behoven. Som exempel kan nämnas Roséns (2016) nyhetsartikel i Dagens Nyheter där det framgick att ”socialsekreterarna redan var pressade när
flyktingmottagandet steg”, ”att arbetsbördan blev monumental”, ”att ingen annan yrkesgrupp har en lika stor andel sjukskrivningar på grund av stress” samt att arbetsgivarsidan får ”allt svårare att rekrytera personal”.
BBIC kan om man så vill ses som ett uttryck för ett målrationellt handlande, ett sätt att effektivisera utredningsarbetet och göra det mer enhetligt. Då det är relativt formaliserat kan det begränsa handlingsutrymmet, och frågan är om detta är anledningen till att majoriteten av respondenterna tycker att BBIC bara till viss
del bidrar till att öka barns delaktighet. En faktor kan vara att BBIC är
tidskrävande och kanske därför gör att socialsekreterarna inte hinner träffa barnet så mycket som de skulle vilja. Mallen i sig kan också utgöra en begränsning i möjligheten att skapa en relation. Kanske hade man valt att prata om andra saker också om det inte hade varit för mallen? Samtidigt visar vår studie att man
använder BBIC åtminstone i inledningsskedet av utredningen på olika sätt. Vilket i sin tur sannolikt innebär en påverkan på barns delaktighet. Frågan är också om beslutet att involvera barnet i "upplägget av utredningen" sätter tonen för barnets vidare medverkan i utredningen?
Vår studie visar att socialsekreterarna skulle vilja träffa barnen mer under utredningarna men att det är många faktorer som begränsar och påverkar deras möjligheter till detta. Vårt resultat visar sammantaget att barns delaktighet i utredningar i Malmö stad är ganska bra men att det finns mer att göra för att delaktigheten ska kunna bli ännu bättre.
Vidare forskning
Då vi ville få en bredd i vår undersökning valde vi att genomföra en kvantitativ undersökning i form av en enkätstudie där vi bjöd in samtliga utredande
socialsekreterare i Malmö stad att medverka. Detta ansåg vi vara ganska unikt då många andra före oss istället har valt att genomföra intervjustudier inom detta ämne. Vår enkätstudie hade däremot med fördel kunnat kompletteras med socialsekreterarintervjuer. Då hade vi kunnat få svar på de följdfrågor som enkäten har gett upphov till samt fått möjlighet till vidare utforskning och fördjupning av de svar som getts. Det hade också varit mycket värdefullt att intervjua barn som varit aktuella vid socialtjänsten för att fråga dem hur de upplevt att de fått vara delaktiga i sina egna ärenden.
Som uppslag till vidare forskning hade vi gärna sett en storskalig ”blandstudie” med aktgranskning, enkätstudie och intervjuer med barn och socialsekreterare. Vår studie skulle med fördel också kunna utökas och göras i större områden, regionalt eller nationellt, man skulle även kunna jämföra mindre orter och större städer för att se om delaktigheten ser likadan ut i olika samhällen.
En större ”blandstudie” hade kunnat ge en sammantagen och mer heltäckande bild av hur delaktighet upplevs och implementeras och ge svar på vilka förändringar som eventuellt önskas. En sådan studie skulle kunna ge ett mer fördjupat och utvecklat svar på frågan: Får de vara med?