Efter kungörelsen har Roland Pusch inkommit med synpunkter på SKB:s ansökan om tillstånd enligt KTL för slutförvaret av använt kärnbränsle (SSM2016-268-1). Remissvaret rekommenderar att avstyrka byggande av ett slutförvar på avsedd plats i
Forsmarkområdet. Detta ställningstagande grundar sig på följande identifierade brister hos konceptet:
1. Bristande stabilitet hos hål och tunnlar för deponering avfallskapslar – uppsprickning av berget,
2. Stelhet hos bentonitbufferten – förlust av självläkningsförmåga,
3. Kopparkorrosion kan inträffa genom närhet till HVDC kabel – fältstudie fattas 4. Istidseffekter – glacial djuperosion av sprickzoner ändrar radikalt
grundvattenflödet - har inte beaktats
5. Optimering av förvarets lokalisering – tekniska fördelar med etablering i Oskarshamnsområdet
6. Djupförvaring av använt kärnbränsle – USA’s Department of Energy genomför nu ett djupborrningsprojekt för bedömning av ett sådant koncept – Inväntande av resultatet från detta projekt som löper under ca 2-3 år bör avvaktas innan beslut tas om byggstart av KBS-3.
SSM2016-268-1-1
Bristande stabilitet hos hål och tunnlar för deponering avfallskapslar – uppsprickning av berget.
Svar:
SSM bedömer att viss uppsprickning kommer att ske kring deponeringshålen och
tunnlarna efter förslutning av kärnbränsleförvaret. Vidare bedömer SSM att omfattningen av denna uppsprickning fortsatt ger förutsättningar för att föreskriftkraven kan uppfyllas. Granskningsrapport Strålsäkerhet efter förslutning, del II avsnitt 3.2.6, 3.2.7, 4.4.1, 4.4.2, 4.4.3, 5.3.2, 5.3.3, 5.3.4, 6.1.
SSM2016-268-1-2
Stelhet hos bentonitbufferten – förlust av självläkningsförmåga
Svar:
SSM bedömer att SKB:s redovisning kring mineralomvandling av montmorillonit samt cementering i bufferten är vetenskapligt välgrundad. Slutsatsen att processerna sker i en begränsad utsträckning i slutförvarsmiljö och att de inte på ett väsentligt sätt kommer att påverka säkerhetsfunktionerna hos bufferten under relevanta tidsskalor bedöms vara trovärdig. SKB har visat både genom teoretisk modellering och genom observationer från laboratorie- och fältförsök, att mineralomvandling av montmorillonit samt utfällning av andra mineral (cementering) är begränsad, under förutsättningen att temperaturen i bufferten inte överstiger 100oC. Det finns visserligen observationer som visar på att
relativt omfattande mineralomvandling kan ske, men dessa observationer avser
laboratorie- och fältförsök som har genomförts vid betydligt högre temperaturer, upp till 180oC. Tester med provmaterial exponerad för temperaturer under 100oC har också visat
att den hydrauliska gradienten, svälltrycket och hållfastheten hos materialet endast har påverkats marginellt och säkerhetsfunktionerna samt självläkningsförmågan kan därför sannolikt upprätthållas. Vissa prover har visat på ökad stelhet med en reducerad
brottöjning, men enligt SKB är det buffertens hållfasthet och inte dess töjningsegenskaper som är den viktigaste parametern vid utvärderingen av skjuvfallet. SSM instämmer med denna slutsats. Det är främst buffertens hållfasthet snarare än dess förminskade
brottöjning (stelhet) som avgör mängden av energi som tillförs kapseln i skjuvfallet. Se avsnitt 4.7.1 i granskningsrapport Strålsäkerhet efter förslutning.
SSM2016-268-1-3
Kopparkorrosion kan inträffa pga. närhet till HVDC kabel – fältstudie fattas.
Svar:
SSM anser att SKB tagit fram en godtagbar redovisning kring inverkan av
läckströmskorrosion på kopparkapslarnas integritet. Granskningen av SKB:s beräkningar av SSM:s externa experter pekar på att de av SKB genomförda beräkningsscenarierna ger en realistisk beskrivning av situationen i Forsmark (SSM Technical Note 2016:05;
2016:16). De små beräknade korrosionsangreppen motiveras av att det elektriska fältet ger en förhållandevis liten påverkan på korrosionshastigheten, av att hela kapselns övre eller nedre begränsningsyta korroderar samt att tiden för denna korrosion i sammanhanget bedöms vara mindre än 100 år och därmed kort i säkerhetsanalysens tidsskala. Se granskningsrapport Strålsäkerhet efter förslutning del II avsnitt 8.3.3. Se även SSM Technical Note 2016:05; 2016:16 för de på SSM:s begäran utförda beräkningarna.
SSM2016-268-1-4
Istidseffekter – glacial djuperosion av sprickzoner ändrar radikalt grundvattenflödet - har inte beaktats.
Svar:
SSM har delvis samma ståndpunkt i sakfrågan som remissinstansen. Baserat på Forsmarksområdets relief och hårda berggrund bör den glaciala erosionen vara relativt liten i Forsmark. SSM bedömer dock att SKB bör fastställa kvantitativt vilken potential området har för glacial erosion. Vidare uppger SKB i Fud-program 2016 att de har för avsikt att genomföra flera studier av den glaciala erosionen i Forsmarksområdet, vilket SSM ser positivt på. Exempelvis ska SKB utvärdera den potentiella laterala glaciala erosionshastigheten i glacialt bildade erosionsdalar sydost om Forsmark. SSM anser att en kvantitativ bedömning av den glaciala erosionens omfattning potentiellt kan avgöra dess påverkan på grundvattenflödet (granskningsrapport Strålsäkerhet efter förslutning del II avsnitt 6.2.2).
SSM2016-268-1-5
Optimering av förvarets lokalisering – tekniska fördelar med etablering i Oskarshamnsområdet.
Svar:
SSM har beaktat synpunkterna vid myndighetens bedömning av om ett slutförvar i Laxemar skulle vara lämpligare än i Forsmark. SSM instämmer med remissinstansen att det finns vissa fördelar med det utförligt undersökta Laxemarområdet, exempelvis sannolikt en lägre bergmekanisk påverkan i samband med konstruktion av slutförvaret samt sannolikt ett mindre framtida permafrostdjup tack vare bergets lägre termiska
konduktivitet och den sydligare placeringen. En sammanvägd bedömning talar dock för att Forsmarksplatsen är ett bättre platsval ur perspektivet långsiktig säkerhet och strålskydd. En särskilt viktig fråga i detta sammanhang är den lägre sprickfrekvensen i Forsmark i jämförelse med Laxemar. Platsundersökningsresultat visar att antalet vattenförande sprickor på aktuellt förvarsdjup i relevanta bergvolymer är betydligt lägre vilket dels bidrar till de tekniska barriärernas beständighet i synnerhet i perspektivet bufferterosion, dels reducerar spridning av radioaktiva ämnen efter det att kapselns inneslutande förmåga har gått förlorad. Granskningsrapport Systemövergripande frågor del II avsnitt 2.
SSM2016-268-1-6
Djupförvaring av använt kärnbränsle – USA’s Department of Energy genomför nu ett djupborrningsprojekt för bedömning av ett sådant koncept – Inväntande av resultatet från detta projekt som löper under ca 2-3 år bör avvaktas innan beslut tas om byggstart av KBS-3.
Svar:
Projektet i USA med riktning mot kunskap och teknikutveckling i samband med
deponering i djupa borrhål är inte längre aktuellt (december 2017). Värdefulla kunskaper och erfarenheter kan i bästa fall ha blivit ett av resultaten från ett sådant projekt, men det återstår att se när resultaten kommer att presenteras och hur pass tillämpliga resultaten kan anses vara för svenska förhållanden. Det bör också påpekas att USA:s
djupborrningsprojekt primärt avsåg andra avfallskategorier än använt kärnbränsle. För att avgöra om djupa borrhål skulle vara en säkrare metod än KBS-3 med syftet att slutförvara Sveriges använda kärnbränsle skulle betydligt mer omfattande undersökningar behövas än det djupborrningsprojekt som remissinstansen hänvisar till.