Rollen som specialpedagogisk handledare och kvalificerad samtalspartner

I detta avsnitt studeras och analyseras rollen som pedagogiska handledare och kvalificerad samtalspartner. Centrala resultat och mönster som framkommer är att rollen enligt resonemang i flera av artiklarna (Coben, Chase Thomas, Sattler & Voelker Morsink, 1997; Göransson, Lindqvist & Nilholm, 2015; Harris & Klein, 2002; Idol & Baran, 1992; Mulrine & Urgolo Huckvale, 2014; Sundqvist, 2019; Sundqvist & Ström, 2015; Sundqvist, von Ahlefeld & Ström, 2014; Takala & Ahl, 2014; Takala, Pirttimaa & Törmänen, 2009; Vargo,

36

1998; von Ahlefeld Nisser, 2011; von Ahlefeld Nisser, 2017) är diffus och komplicerad, vilket kan kopplas till att det råder hög tolkningsbarhet i styrdokumenten (examensförordningen, SFS 2007:638; Skollagen, SFS 2010:800; statens offentliga utredningar, SOU 1999:63). Bladini (2004) ger stöd åt tankegångarna och menar att innebörden av specialpedagogens roll som handledare är oklar samt att det saknas en precisering av begreppet handledning i styrdokument, vilket innebär stort tolkningsutrymme för samtliga involverade att formulera och förstå vad det innebär. Funktionen som specialpedagog formas enligt nämnda artiklar (a.a.) utifrån faktorer som utbildning, förväntningar, erfarenheter, personliga intressen och beroende på vilka förutsättningar som erbjuds i den egna verksamheten.

I flera av artiklarna (Harris & Klein, 2002; Schulte, Osborne & Kauffmann, 1993; Sundqvist, 2019; Sundqvist & Ström, 2015; Sundqvist, von Ahlefeld Nisser & Ström, 2014;) redogörs för hur pedagogerna ofta upplever en ovana och osäkerhet kring den specialpedagogiska handledningen och beskriver större vana vid extern handledning från exempelvis psykolog i åtgärdande syfte. Det finns enligt artiklarna (a.a.) ett mer eller mindre uttalat motstånd mot handledning hos kollegorna som främst innebär en önskan att specialpedagoger ska arbeta elevvårdande direkt med eleverna på golvet och därigenom tona ner expertrollen. Till skillnad från artiklarna (a.a.) berättar Persson och Ström (2019) om hur personal i svenska glesbygdsskolor uppfattar handledning som ett positivt professionellt utbyte och ömsesidigt problemlösande som stärker pedagogerna att växa i sina roller och möjliggör utveckling av helhetsperspektiv.

Ett flertal artiklar (Coben, Chase Thomas, Sattler & Voelker Morsink, 1997; Harris & Klein, 2002; Idol & Baran, 1992; Persson & Ström, 2019; Schulte, Osborne & Kauffmann, 1993; Sundqvist, 2019; Sundqvist & Ström, 2015; Sundqvist, von Ahlefeld Nisser & Ström, 2014; Tindal, Shinn & Rodden-Nord, 1990; von Ahlefeld Nisser, 2017) redogör för skillnaden mellan expertorienterad och kollaborativ handledning, där specialpedagoger tycks vara mer framgångsrika i den samarbetande kollaborativa rollen i vilken samtliga deltagare betraktas som experter. Lendahls Rosendahl och Rönnermans (2002) resonemang visar att det finns rika möjligheter till kollisioner mellan olika förväntningar på specialpedagogens handledande roll. Pedagogerna i artiklarna (Coben, Chase Thomas, Sattler & Voelker Morsink, 1997; Harris & Klein, 2002; Idol & Baran, 1992; Persson & Ström, 2019; Schulte, Osborne & Kauffmann, 1993; Sundqvist, 2019; Sundqvist & Ström, 2015; Sundqvist, von Ahlefeld Nisser & Ström, 2014; Tindal, Shinn & Rodden-Nord, 1990; von Ahlefeld Nisser, 2017) förväntar sig ett strukturerat innehåll med konkreta råd medan de specialpedagogiska

37

handledarna önskar ett dynamiskt innehåll och progression utifrån varje arbetslag. Pedagogerna vill skaffa sig ny kunskap och handledarna vill i samspel med pedagogerna synliggöra och reflektera redan befintlig kunskap, vilket överensstämmer med resultatet i Lendahls Rosendahl och Rönnermans (a.a.) studie. Författarna (a.a.) menar att det är nödvändigt att samtliga professioner inom verksamheten är införstådda med rollerna och förstår nyttan med handledning. Det krävs även en kollektiv förståelse för att samtliga professioner inom skolan och förskolan har gemensamt ansvar för alla elever.

Von Ahlefeld Nisser (2014) betonar i sin studie specialpedagogens roll i skolans förebyggande arbete genom handledning och kvalificerade samtal tillsammans med kollegor, målsmän och andra relevanta yrkesutövare. Enligt författaren (a.a.) önskar specialpedagoger mer stöd och mandat från skolledningen i arbetet med att skapa goda arenor för samtal, vilket överensstämmer med vad informanterna i de ovan nämnda artiklarna redogör för.

Sundqvist, von Ahlefeld Nisser och Ström (2014) beskriver i sin artikel, hur specialpedagoger till en början har svårt att skaffa mandat för rollen som handledare. Det förklaras med att det finns ett motstånd mot och osäkerhet kring den handledande rollen.

Resultatet i den landsomfattande enkätstudien bland specialpedagoger som är utförd av Göransson, Lindqvist och Nilholm (2015) redovisar att informanterna anser sig väl förberedda att handleda kollegor. Detta skiljer sig från resultatet i flera av artiklarna (Harris & Klein, 2002; Schulte, Osborne & Kauffmann, 1993; Sundqvist, 2019; Sundqvist & Ström, 2015; Sundqvist, von Ahlefeld Nisser & Ström, 2014;), vilka berättar om hur specialpedagoger upplever sig osäkra inför det handledande uppdraget. Enligt artiklarna finns främst andra kopplingar till osäkerheten än utbildningen, såsom ramverk och mandat från ledningen samt ett motstånd bland kollegorna.

Analys av tema 1

Enligt Öqvist (2018), Bladini (2004), Svedberg (2016) och Nilholm (2017) utmärks systemteori av att helheten inte kan reduceras till de ingående delarna, utan är mer än summan av dess medlemmar, vilket kan kopplas till utmaningarna som det bristande helhetsperspektivet innebär, vilket redogörs för i ovan nämnda artiklar. Genom att studera och analysera samspelet mellan systemets delar, det vill säga mellan pedagoger, specialpedagoger och skolledning samt mellan systemet och omgivningen kan förståelse skapas för hur hela systemet fungerar. Behovet att förtydliga rollen och öka förståelse för att skola och förskola är system som bestäms av sina gränser och fungerar som helheter i ömsesidig samverkan mellan

38

dess delar stärks av Öqvists (2018) resonemang om systemteori, genom vilken den efterfrågade förståelsen för nyttan med handledning och kvalificerade samtal skulle kunna uppnås.

Att beskrivningen av specialpedagogens roll i styrdokumenten (examensförordningen, SFS 2007: 638; Skollagen, SFS 2010:800; statens offentliga utredningar, SOU 1999:63) är oklar kan tänkas bidra till att skapa en osäkerhet och otydlighet kring uppdraget enligt Sahlin (2005). Åsén Nordström (2014) problematiserar handledningsfunktionen och menar att en förklaring till en utebliven utveckling kan vara att varken ledning eller arbetslagen förstår vad pedagogisk handledning ska syfta till samt vikten av skolledningens delaktighet. En hindrande faktor är, enligt författaren (a.a.), att begreppet handledning ej problematiseras utan används som om alla inblandade vore överens om dess innebörd. Ett resultat av ett oproblematiserat och odefinierat handledningsbegrepp skulle kunna medföra att dess innebörd blir vad den enskilde handledaren, pedagogen och skolledaren anser att fenomenet är och bör vara, vilket i sin tur kan innebära kollisioner mellan de olika förväntningarna.

Såväl Aspelin (2018) som Vygotskij (1999) poängterar vikten av pedagogers relationskompetens och ett relationellt tillvägagångssätt, för att nå framgång och utveckling. I artiklarna (Coben, Chase Thomas, Sattler & Voelker Morsink, 1997; Göransson, Lindqvist & Nilholm, 2015; Harris & Klein, 2002; Idol & Baran, 1992; Klein & Harris, 2004; Long, Brown & Nagy-Rado, 2007; Mulrine & Urgolo Huckvale, 2014; Paulsrud & Nilholm, 2020; Persson & Ström, 2019; Schulte, Osborne & Kauffmann, 1993; Sundqvist, 2019; Sundqvist & Ström, 2015; Sundqvist, von Ahlefeld Nisser & Ström, 2014; Takala & Ahl, 2014; Takala; Pirttimaa & Törmänen, 2009; Tindal, Shinn & Rodden-Nord, 1990; Vargo, 1998; von Ahlefeld Nisser, 2011; von Ahlefeld Nisser, 2017) beskrivs på olika sätt relationskompetens hos specialpedagoger med egenskaper som lyhördhet, förmåga att samverka och ge konkreta råd samt problemlösningsförmåga i handledning och kvalificerade samtal som viktiga för att införa och etablera specialpedagogens roll. I artiklarna (a.a.) diskuteras att genom en tydlig roll med mandat och preciserat uppdrag kan eventuellt motstånd mot förändring och rädsla för att bli granskad motverkas. Resultaten visar att om pedagogerna upplever handledningstillfällena och de kvalificerade samtalen som meningsfulla och kollaborativa, kan de leda till personlig och professionell utveckling, vilket kan tolkas utifrån det sociokulturella perspektivet. Säljö (2014) menar att det sociokulturella perspektivet innebär att mänskliga beteenden och handlingar ska förstås i ett socialt sammanhang där kommunikativa processer är centrala.

39