Ju längre tid som förflutit sedan Hans Rosling (HR) avled desto fler törs nu of-fentligt kritisera hans teser och boken
”Factfulness”. Senast ut är sociologen Roland Paulsen (RP) i DN kulturde-batt den 19 januari och 4 februari 2019.
Även den kommunistiska tidningen Proletären passar på att kritisera HR, som flera andra tidningar från grön-saksvänstern, som exempelvis ETC och Globalpolitics.se (se nedan). A&k har tidigare (se nr 3 och 4/2018) gran-skat kritiken mot HR som framförts av bland annat Alf Hornborg i Ordfront och Christian Berggren i Kvartal. Pre-cis som dessa två herrar utgår RP från en ”nymalthusiansk” överbefolknings-teori, där färgade människors ökande levnadsstandard utgör det ultimata kli-mathotet. Men förutom att hänvisa till deras kritik, som RP verkar i stort sett dela, är det den ökande psykiska ohäl-san och ökande klyftor som ska bevisa att HR har fel i sina slutsatser. Ökande levnadsstandard leder enligt sociolo-gen till ett försämrat psykiskt välbefin-nande och ekonomisk tillväxt till ökad ojämlikhet.
HR presenterade obestridliga fakta och statistik, som objektivt visar att till-ståndet i världen blivit allt bättre. Detta visar att människan kan förbättra sina villkor och det torde uppmuntra för-nuftiga människor till handling, då det lönar sig att arbeta och politiskt föränd-ra världen. För de som inte ser vad som har uträttats och den enorma potentia-len till ännu fler förbättringar lär inte heller i framtiden engagera sig. Statis-tiken ska givetvis kritiskt granskas och
tolkas, men det är bättre om debatt och politik bygger på fakta än enbart åsikter och tyckanden.
Även om medellivslängd inte är ”sy-nonymt med hälsa” så indikerar den på ett ökat välstånd även om den är ojämlikt fördelad. Att rikare männ-iskor lever längre visar att tillväxt och ökad materiell levnadsstandard är vik-tig för alla människor. Därför har USA en högre medellivslängd (79 år) trots att landet har ett högre Gini-index än Bangladesh (71 år), som har ungefär lika stora inkomstklyftor som Storbri-tannien (81 år) och Japan (84 år). Själv-klart är fördelningspolitik viktigt, men väsentligast är ändå den ekonomiska tillväxten och BNP per capita för en ökad medellivslängd. För HR var ojäm-likheten en av de stora orättvisorna och utmaningarna.
Eftersom HR inte var psykiatriker är det inte ”uppseendeväckande” att han inte undersökte och redovisade mer om utvecklingen av psykisk ohälsa. Det är ett område som det är svårt att dra någ-ra tvärsäknåg-ra slutsatser om eftersom nya diagnoser tillkommit och diagnoskrite-rierna ändrats under de senaste trettio åren (jämför DSM-III med DSM-V).
Det är förmodligen en delförklaring till varför de psykiska diagnoserna ”ökat i alla typer av ekonomier” sedan 1990.
Ett antal psykiska diagnoser har också ifrågasatts och förekomsten av sociala epidemier, kultursjukdomar har upp-märksammats. Då de rika länderna har en mer utbyggd psykiatrisk vård är det troligt att dessa länder också blir över-representerade i statistiken för
psy-kiska diagnoser. När andra somatiska sjukdomar och fattigdomen minskar ökar de psykiska sjukdomarnas andel i hälsostatistiken. Den fördubblande konsumtionen av antidepressiv medi-cin i OECD de senaste 15 åren beror på att befolkningen i höginkomstländer har råd att köpa dessa preparat genom en utbyggd välfärdsstat. Vidare har lä-kemedelsbolagen utvecklat en mängd med nya mediciner, vilken är en luk-rativ inkomstkälla för bolaget, vilket i sin tur är en drivkraft för en ökad fö-reskrivning. Det visar inte minst opiod-epidemin i USA.
Oavsett hur rik en människa är kom-mer de flesta att någon gång i livet att drabbas av depression till följd av ex-empelvis svår sjukdom, olyckor, döds-fall och ofrivillig arbetslöshet. Eftersom det är ett subjektivt, upplevt tillstånd är det möjligt att en tiondel av jordens be-folkning uppskattas lida av någon form av depression. Depression är ett livsfar-ligt tillstånd, då risken för självmord är stor. Mer än 800.000 människor per år begår självmord, vilket är mycket all-varligt. Men statistiken visar att antalet självmord i världen har minskat med ungefär 30 procent sedan 1990. Från 16,6 döda per 100 000 invånare 1990 till 11,2 år 2016. Antalet självmord är stort, men självmord var vanligare i det förflutna än idag. Sveriges självmords-frekvens år 1960 var högre än i USA, men idag är den lägre. Minskningen torde indikera att även antalet depres-sioner är lägre, vilket kan delvis bero på en ökad användning av antidepres-siva mediciner i hela världen. Det kan noteras att de länder som högst antal självmord är Lesotho (39 dödsfall per 100 000), Litauen (31), Ryssland (30)
och Zimbabwe (27,8), indikerar på att även depressioner och självmord har ett samband med levnadsstandarden och socioekonomiska förhållanden.
Östra delen av Europa har tre gånger så hög självmordsfrekvens som den västra.
Den psykiska hälsan har troligtvis på lång sikt blivit allt bättre. Människor blir allt lyckligare och ju rikare männ-iskor blir desto lyckligare blir de. Det finns en stark relation mellan livstill-fredsställelse och inkomst. Livskvalitet sammanhänger med den pågående väl-ståndsutvecklingen. Antalet som upp-lever ensamhet minskar, trots alla skriverier i media. Kostnaden för ljus, elektricitet har minskat radikalt, vilket gjort det möjligt att använda den mör-ka tiden på dygnet åt arbete och studier.
Sociala medier ökar antalet sociala re-lationer, ger fler nära vänner och ökar tilliten, trots all skrämselpropaganda från alla kulturpessimister och teknik-hatare.
Det är lite märkligt att en sociolog är så naiv att han bortser från rådande maktförhållanden i världen. Javisst, en 0,5 procent högre förmögenhetsskatt för världens rika skulle teoretiskt räd-da 3,3 miljoner liv. Men trots demokrati och en stark arbetarrörelse har vi inte ens en förmögenhetsskatt i Sverige. Det finns heller ingen majoritet i riksdagen för att återinföra en förmögenhets-skatt. Även om president Trump ogil-lar Jeff Bezos har han fått sina skatter sänkta. Eller rättare sagt. Bezos betalar ingen federal skatt alls, trots att han har en förmögenhet på 150 miljarder dollar. Warren Buffet betalar mindre inkomskatt än sin städerska. Så ser verkligheten ut i världens demokratier och inte är det bättre i korrupta
dikta-turer. Men att tro att USA:s rika skulle betala mer skatt för att ge till fattiga i exempelvis Egypten är minst sagt orea-listiskt. Det enda som hjälper Egyptens fattiga är en hög ekonomisk tillväxttakt under flera decennier i landet. För-delningspolitik är viktigt, men ytterst handlar det om att skapa nya resurser.
Men trots rådande ojämlika förhållan-den har levnadsförhållanförhållan-dena blivit allt bättre för allt fler och det årliga dödsta-let för spädbarn har aldrig historiskt varit så låga. Det betyder inte HR var nöjd med 4,2 miljoner döda spädbarn.
HR var realist, men ingen ”nyoptimist”
som RP så felaktigt anklagar honom för.
Det är rent ut sagt oförskämt att påstå att HR som läkare tyckte att det är ac-ceptabelt med miljoner döda spädbarn eller att det ”tyder på en vägran att ens föreställa sig att saker hade kunnat vara annorlunda”. Teoretiskt skulle späd-barnsdödligheten kunna vara väsent-ligen lägre med en annan ekonomisk politik. Men varför inte se fakta och se det som argument för att det går att göra än mer.
Ett problem för RP är att han i andra sammanhang argumenterat för en sänk-ning av arbetstiden och ifrågasatt idén om arbetet som samhällets grundbult, se exempelvis boken ”Arbetssamhäl-let: hur arbetet överlevde teknologin”
(2017). Om nu RP verkligen vill minska antalet döda spädbarn krävs det än mer arbetsinsatser och ökad produktion för att lyckas. För dessa spädbarn lär inte överleva med minskad konsumtion.
Hur kan människor få en bostad om inte människor arbetar mer?
Arbetstiden har minskat de senaste hundra åren, med det är givetvis önsk-värt om ökad produktivitet och en del
av reallöneökningen kan tas ut i fram-tiden med arbetstidsförkortningar. En minskad arbetstid i Sverige vore en önskvärd välfärdsreform, men detta måste också vägas mot intresset av öka-de reallöner och skatteinkomster för nödvändiga välfärdssatsningar.
Men än mer hycklade blir RP när han delar tesen om överbefolkning och ar-gumenterar för minskad arbetstid, pro-duktion och konsumtion samtidigt som han oroar sig för några miljoner döda spädbarn. Krävs inte dessa offer för att
”överbefolkningskrisen” ska bemästras?
RP:s ekvation går inte ihop.
Ett mer försåtligt angrepp på HR är Tullia Jack, doktor i sociologi vid Lunds universitet, i debattartikeln i G-P den 11 februari 2019, där hon går till storms mot användningen av pri-vata tvättmaskiner. För HR symbolise-rade tvättmaskinen kvinnans frigörelse och möjlighet till förvärvsarbete. Ge-nom tvättmaskiner och andra hushålls-apparater kunde hemarbetet förenklas och rationaliseras. Antalet hushållsap-parater har revolutionerat hushållsar-betet och därmed minskat den tid som familjerna ägnar åt hushållsarbete. Tid som nu används alltmer till barnen och rekreation. Med tvättmaskiner och an-dra hushållsapparater har miljarder människor förbättrat sin livssituation.
Det var genom tvättmaskinen som ar-betarpojken HR kunde bli professor, brukade han påpeka i sina föreläsning-ar. Men dessa framsteg ifrågasätter so-ciologidoktorn. Behövs verkligen alla dessa rengöringsmaskiner? Räcker det inte med att skaka lakanen och ta bort de värsta svettfläckarna? Har hon ald-rig hört talas om bakterier och virus?
På vilket sätt var Lort-Sverige med få
hushållsapparater mer hållbart än da-gens välmående konsumtionssamhäl-le? Istället är det kollektiva lösningar som gemensam tvättstuga, en källa till konflikter med sina grannar, som påstås vara det mest ekonomiskt ra-tionella. Men tid är pengar och en rak-apparat och tvättmaskin spar tid och förenklar tillvaron för en familj. Da-gens hushållsapparater har en hög kva-litet och dessutom billiga. Så här års är det torrt inomhus och fuktigheten från en tvättmaskin är behövligt. Återvin-ning är ett viktigt koncept för industrin för tillverkning av nya tvättmaskiner.
Delningsekonomin är tydligen den ulti-mata lösningen, som börjar med tvätt-stugan. Kanske ska även toaletter (ett eko-torrdass på bakgården?), badrum, kök, sovrum, tandborstar, strykjärn och rakapparater delas mellan hyresgäs-terna. En tandborste och rakapparat används ju endast fyra minuter per dag.
En säng högst åtta timmar. En spis kan-ske bara två timmar om dagen. Bakom retoriken om klimat och miljö ryms re-aktionära, verklighetsfrämmande och kvinnofientliga åsikter. Vad är det som händer på våra sociologiska institutio-ner?
Även Anna-Lena Laurén (ALL) har i en krönika i DN den 9 februari kriti-serat ”kulten” kring HR, och hans ”en-sidiga världsbild” och ”tvärsäkerhet”.
Det är paradoxalt att hon kritiserar HR för tvärsäkerhet när hon själv är så tvärsäker i sina påståenden om kli-matförändringar, miljöförstöringar och hur dåligt Putins Ryssland alltid är. En tvärsäkerhet som framgår av hennes formuleringar som ”aldrig tidigare skå-dad miljöförstöring”, vilket inte stäm-mer med fakta, och påstående om ”en
klimatförändring som hotar hela vår civilisation”. Det senare alarmistiska ogrundade påståendet är samma argu-mentation som leder till Roy Scrantons resignation som hon polemiserar emot i krönikan. Ledarskribenten Per Svens-son delar hennes tvärsäkra åsikter om HR i en ledarartikel i DN.
Om ALL verkligen tror på sina egna tvärsäkra påståenden, då klimatför-ändringen ”inkräktar på deras medel-klasslivsstil”, borde hon följaktligen sluta resa som utrikeskorrespondent.
DN borde sluta med sina pappers-tidningar och även de webbaserade nätupplagorna då dessa slukar stora mängder energi. Klimatpolitikens kon-sekvens blir därmed ett allvarligt hot mot pressfriheten, som utgör en av vår civilisations största landvinningar.
Återigen är det egendomligt då DN först bedrivit en framgångsrik kam-panj för att avveckla kärnkraften under 1970-talet och idag för att avveckla de fossila bränslena som därmed under-gräver pressfriheten. EU är bra enligt DN för den ökade rörligheten, som nu ska begränsas. En kuslig klimatlogik.
Det är felaktigt när ALL påstår att HR hade en ”bekymmerslös inställning”
till klimatförändringar och miljöförstö-ring, när han ständigt lyfte fram dessa problem och förnekade ingalunda dessa. Men till skillnad från Roy Scran-ton visar HR med fakta på att det går bevisligen att förändra världen till det bättre, vilket ALL kritiserar som tvärsä-kerhet och ensidighet. Hon hävdar att det endast går att bromsa utvecklingen mot civilisationens undergång, vilket lär leda till en längre och mer plågsam dödsprocess än vad Roy Scranton skis-serar i sina undergångsböcker.
För ALL är det med hennes bakgrund självklart att lyfta fram finska vinter-kriget för att visa att motstånd lönar sig.
Men detta exempel visar på hur dårak-tigt det är att inte agera utifrån fakta och istället utgå från ogrundade föreställ-ningar. Överbefälhavaren Mannerheim hade precis som fredsförhandlaren Juho Kusti Paasikivi en mer realistisk
ståndpunkt under förhandlingarna med Ryssland och föreslog därför ef-tergifter. Hade inte finska regeringen vägrat att gå med på fler eftergifter hade kanske vinterkriget kunnat und-vikas. Men att samtidigt inte upprusta militärt och att inte göra eftergifter var en märklig självmordsstrategi, som re-sulterade i ett blodigt, meningslöst och onödigt krig eftersom gränsdragningen efter kriget blev ungefär det som Ryss-land tidigare hade som villkor under förhandlingarna. Ett krig som Sverige stödde Finland materiellt med stora mängder vapen och ammunition, vilket medförde att Sverige var nästan helt försvarslöst om Tyskland även hade in-vaderat Sverige april-maj 1940. Det var genom Tysklands och Sveriges påtryck-ningar som ett fredsavtal kom till stånd i mars 1940. Utan detta fredsavtal hade Finland ockuperats av Ryssland och Norden blivit krigsskådeplatsen för an-dra världskriget. Det var också Storbri-tanniens och Frankrikes målmedvetna strategi, men som omintetgjordes av fredsavtalet och Tysklands ockupation av Danmark och Norge. Finlands del-tagande i Förintelsekriget är en annan förskräckande historia, som bottnade i tvärsäkerhet och ensidighet.
För den kommunistiska tidningen Proletären, den 31 januari 2019, utgör
”Factfulness är en farlig hyllning till den
liberala världsordningen”, eftersom framstegen i världen äger rum under kapitalismens epok. Utifrån en egenar-tad marxistisk samhällsanalys kan ka-pitalismen omöjligen medföra välstånd, utan enbart ständiga kriser. Förvisso har det under de senaste årtiondena framstegen i världen varit störst i kommunist-Kina, men för de rättrogna stalinisterna i KP är numera Kina ett statskapitalistiskt land. Numera är det inte ”produktivkrafternas” utveckling som är det viktigaste för Proletären och KP, utan precis som för den övriga nymalthusianska grönsaksvänstern är det klimatkrisen och överbefolkningen som är de största problemen. För Prole-tären är det de svenska industriarbetar-nas ”konsumtionshysteri” som orsakar klimatkrisen. Proletären anklagar HR för att han ”döljer en mer komplicerad verklighet – och är ibland direkt miss-visande”. Men läser man artikeln är det tydligt att Proletären missuppfattat en hel del. Det är exempelvis uppenbart att medellivslängd, som handlar om an-talet personer och ett genomsnitt, indi-kerar på ett ökat välstånd.
Läkaren Anders Romelsjös ”Global-policis.se” delar HRs nymalthusianska kritikers åsikter om överbefolkning.
Läkaretiken är tydligen numera ersatt av pastor Malthus inhumana männis-kosyn och sociala arrogans.
Hanne Kjöller i DN vill istället för
”flygskam” tala om ”flerbarnsskam”, ty det är barnen som utgör det stora klimathotet. Det gäller dock ej Greta Thunberg. Det är därför svenska mi-nistrar kritiserar Ungern för det påmin-ner om Gunnar Myrdals ”30-tal” i hans bok ”Kris i befolkningsfrågan” (1934) med stöd till ökat barnafödande.