Tidskriften. Analys & Kritik. Nr 1 Mars 2019 Årgång 18

Tidskriften

Analys & Kritik

Nr 1 Mars 2019 Årgång 18

Ur innehållet:

• Elektrifiera transportsektorn

• Kampanjerna om den gula faran

• Brittisk och rysk desinformation

• Stagnationsunionens sönderfall

• Big Marijunas legaliseringskampanjer

• Hans Roslings tvärsäkra kritiker

Tidskriften Analys & Kritik

Nr 1 Mars 2019 Årgång 18

2019-03-04

Tidskriften Analys & Kritik utkommer sedan år 2002

Redaktörer: Pär Grip och Göran Hallén (ansvarig utgivare) E-post adress: info@analyskritik.se

Hemsida: www.analyskritik.se

Tidskriften utkommer med minst fyra nummer per år ISSN 1651-1573

Analys & kritik värnar om:

• Den demokratiska rättsstaten och nationell suveränitet

• Medborgarskapstanken

• Den industriella välfärdsstaten

• Framstegstanken och utveckling

• Folkbildning, vetenskap och rationalitet

• Arbetets värdighet

• Humanistisk människosyn och kultur

Innehåll

Ledare 4

Hög tid för ominriktning av politiken 4

Elektrifiera transportsektorn 5

Geopolitik eller fred & utveckling? 6

Kampanjerna om den gula faran 6

Brittisk och rysk desinformation 10

Den kristna högerns president Cyrus 13

President Trumps nya Vietnam krig? 15

Den globala finanskrisen 16

Tio år efter finanskrisen 16

Euroskleros 17

Stagnationsunionens sönderfall 17

Den svartblå katastrofen 18

Sverigedemokraternas nya Tredje Rike 18

Den blågröna oredan 19

73 punkter för ekonomisk stagnation 19

Den rödgröna röran 20

Reformistas – inget hållbart alternativ 20

En ändpunkt för miljöpolitiken? 21

Rättstatens kris 22

Lagrådet och KU sågar 22

MeToo-kampanjerna fortsätter 23

BSS-kartellens mediekoncentration 26

Facebook hotar yttrandefriheten 26

Big Marijuanas legaliseringskampanjer 27 Klimat- och miljöpolitik 29

Mediernas medvetna falska miljölarm 29

Fake climate news 30

Hans Roslings tvärsäkra kritiker 32

Kultur 37

Dagens Nyheters civilisationskritik 37

Gurun Jordan B Petersons läromästare 38

Nästa nummer av Tidskriften Analys & kritik utkommer senast den 14 juni år 2019

Ledare

Hög tid för ominriktning av politiken

Denna tidskrift har under många år plä- derat för en omläggningen av den eko- nomiska politiken. I år är prognosen för tillväxten endast 1,3 procent, vilket innebär 0,3 procent per capita. Det är i praktiken en nolltillväxt, som alla till- växtmotståndare jublar över, men som innebär reallönesänkningar, sänkta pensioner och lägre vinster. Volatili- ten på börserna är hög, vilket avspeglar stora osäkerheter om världsekonomins utveckling, handelskriget med Kina, Brexit och instabila finansiella system.

Det är således dags att genomföra ett omfattande investeringsprogram i in- frastruktur och inom industrin.

Målet är att öka produktiviteten i samhällsekonomin, vilket ytterst är förutsättningen för högre löner och vinster. Nybyggda lägenheter är dyra och förutsätter stigande reallöner. A&k noterar att svensken är så fattig att den inte längre har råd att köpa de produk- ter som tillverkas i Sverige. Produktivi- teten måste öka inom bostadssektorn, vilket exempelvis kan ske genom att bygga standardiserade skyskrapor i stora serier. Det krävs stora volymer för att få ned styckekostnader. Det gäller även tågsystem. Ska tågtrafiken byggas ut krävs en storskalig satsning på prefa- bricerade Maglev-system.

En viktig del i ominriktningen är att satsa på att återbygga och bygga nya in- dustrikluster. Ett kluster mellan indu- stri, forskning och stat. Det handlar om återskapa en svensk läkemedelsindu-

stri. Bygg upp ett kluster kring Maglev, för att skapa framtidens tunnelbana, pendeltåg, lokaltåg och höghastighets- tåg. Ett kluster för att bygga upp en produktion av elektriska flygplan. Åter- skapa svensk kärnkraftsindustri för att bygga tredje och fjärdegenerationens fissionsreaktorer samt fusionsenergi.

Bygga ut gruvnäringen och metallin- dustrin. Förädla järnmalm till stål etc för att öka exportintäkterna, ”Stålverk 2020”. Industrirobotar, digitalisering och AI. Uppbyggnaden av en svensk rymdindustri och tillsammans med rymdnationerna exploatera rymden.

Dessa satsningar förutsätter omfat- tande resurser på högre utbildning och forskning.

Utrikes- och biståndspolitiken måste läggas om i syfte att öka exportindu- strins marknader. Avbröt meningslösa och kontraproduktiva sanktioner. Afri- ka med dess starka befolkningsökning (4,3 miljarder år 2100) bör prioriteras.

Afrikas behov av ny infrastruktur utgör en gigantisk stor exportmarknad. Ki- nas BRI-projekt ger enorma möjlighe- ter för svensk industri, som ännu har en stor kompetens inom infrastruktur.

Det är dags att ersätta den gröna låg- produktiva klimatomställningen till en ny progressiv högteknologisk, stål- och cementgrå, näringspolitik. Det är hög tid med en ny progressiv koalition i svensk politik. Frågan är bara vilka som är intresserade av att bidra till en sådan utveckling?

Elektrifiera transportsektorn

Menar partierna allvar med ett fos- silfritt Sverige krävs det omfattande investeringar för att elektrifiera trans- portsektorn. Det pågår satsningar på byggande av batterifabriker, laddin- frastruktur och skattesubventioner av bilar och bussar. Det finns projekt om byggande av elflygplan och eldrivna fartyg, Detta är naturligtvis positivt, men dessa satsningar är otillräckliga och lider av en rad fundamentala bris- ter.

En elektrifiering kräver stora sats- ningar i ett utbyggt kraftnät. Det råder redan idag effektbrist och situationen kommer allvarligt att förvärras.

Med avvecklingen av två kärnkrafts- reaktorer ökar effektbristerna och sär- skilt de dagar och tider då vind- och solenergin inte bidrar. En elektrifiering av hela transportsektorn kräver en ut- byggnad av kärnkraften. Det krävs ett program för en sådan utbyggnad med tredje och fjärde generationens kärn- kraft. Det förutsätter en storsatsning inom forskning och utveckling i hög- skolor och industrin. Ingenjörer och tekniker måste massutbildas. En kärn- kraftsindustri måste utvecklas. Ener- giöverenskommelsen måste på denna punkt revideras.

Förutsättningen för elfordon är en utveckling och produktion av batterier.

För detta krävs en omfattande gruvbryt- ning av vanadin, litium och fler andra metaller. Gruvindustrin måste utveck- las, liksom metallindustrin. Regeringen har istället försvårat gruvbrytningen i Sverige genom restriktioner avseende

brytning av alunskiffer. Utvinning av uran, olja och gas bör återigen legali- seras. Anrikning och upparbetning av uran är nödvändigt för att kunna åter- vinna dagens kärnavfall.

Med massproduktion av elfordon kommer priserna att sjunka och bli konkurrenskraftiga med förbrännings- motorer. Därför bör subventionerna av elbilar avslutas. Och varför ska svenska skattebetalare subventionera norrmän- nens och höginkomsttagares inköp av elbilar? Det är för övrigt anmärk- ningsvärt med miljöorganisationernas osakliga kampanjer mot el fordon. Hu- vudskälet till satsningen på el fordon handlar inte om miljö- och klimatskäl, utan att det minskar driftskostnaderna att använda vägfordon, vilket leder till en ökad rörlighet och tillväxt.

Ett robust transportsystem av stora mängder resenärer kräver en satsning på Maglev-tåg. Tåg som är energi- och kostnadseffektiva och snabbt kan för- flytta resenärer. En ny exportindustri kan byggas upp.

Med el flygplan kan avstånden och resekostnaderna krympas och möjlig- göra resor med ett mindre reseunder- lag. Med ett sådant projekt kan Saab återigen bygga civila flygplan och gene- rera nya exportintäkter.

Med el fartyg, som färjor och småbå- tar, kan svensk varvsindustri återbyg- gas. Konkurrenskraften hos sjöfarten och godstrafiken kan ökas. Atomdrivna fartyg och flytande kärnkrafts- och av- saltningsanläggningar kan bli stora ex- portprodukter.

Kampanjerna om den gula faran

Geopolitik eller fred & utveckling?

De senaste åren har kritiken i media ökat mot Kina. Förutom fallet med Gui Minhai, uigurernas situation i Xinjiang och andra brott mot mänsk- liga rättigheter i enpartistaten handlar kritiken om Kinas uppköp av företag och infrastruktur, BRI-projekten och Huaweis ”spionage”. Kampanjen drivs av BSS-kartellen, Public service, tanke- smedjor och statliga myndigheter. Oav- sett partifärg råder det konsensus om kritiken av Kina. Nu pekas även kine- siska studenter på exempelvis KTH ut som potentiella spioner. Misstänklig- görandet visar hur långt spionhysterin har gått på så kort tid. En hysteri som närs av den högerreaktionära rasis- men i spåren av SD:s framfart. Denna konsensus, grupptänkande och flock- beteende kan framstå som förvånande i en utvecklad och öppen demokrati som Sverige med en rätt väl utbildad befolkning. Men förklaringen ligger i att denna kampanj drivs av Storbritan- nien och USA. Deras desinformations- och propagandaarbete sprids sedan helt okritiskt vidare av BSS-kartellens agitatorer, tankesmedjor och svenska myndigheter.

Sedan Obama-administrationens da- gar ses Kinas ekonomiska och tekno- logiska framgångar som ett allvarligt säkerhetspolitiskt hot mot USA. Under Trump-administrationen har en ny sä- kerhetspolitisk strategi antagits som fastslår att de ”revisionistiska staterna”

Kina och Ryssland utgör ett allvarligt

och akut militärt hot mot USA:s dollar- hegemoni.

President Xi Jinpings ambitiösa mål

”China 2025” ses som ett hot, inte som en utmaning för USA att öka investe- ringar och forskningssatsningarna. Ti- digare sågs konkurrens och frihandel som något positivt, men med förhärs- kande banala geopolitiska teorier går världen obevekligen mot krig till följd av ett malthusianskt nollsummespel om begränsade resurser och den antika tesen om Thukydidesfällan. Det är bak- grunden till Trump-administrationens upptrappade handelskrig, undermine- ring av BRI-projekten och bojkott av Huawei.

BRI-projekten med infrastruktur- investeringar i 117 länder på hitintills 536 miljarder dollar innebär en möjlig- het för att få fart på världsekonomin och utrota fattigdomen. Istället borde vi alla glädjas med Kinas enastående framsteg, även om det är långt kvar till demokrati.

BRI erbjuder en möjlighet för presi- dent Trump att uppfylla sina vallöften med infrastrukturinvesteringar och ökande exportintäkterna för amerikan- ska företag. Hotet mot USA och väst- världen ligger i den låga tillväxttakten och innovationstakten. Inte i ”China 2025”. Och varför erbjuder inte USA ett alternativ till BRI? Måhända har USA förlorat den industriella och teknolo- giska förmågan att genomföra liknande projekt.

Den brittiska kritiken presenteras i exempelvis Charles Partons rapport

”China–UK Relations: Where to Draw the Border Between Influence and In- terference?” (Royal United Services Institute, februari 2019). Den varnar för det kinesiska inflytandet genom BRI, ideologisk påverkan genom Global China och Confucius Institutes samt särskilt för Huawei.

Den svenska kritiken av BRI-projektet är omfattande med en rad rapporter, som exempelvis följande:

Viking Bohmans skrift ”Kinas nya si- denvägar: Århundradets projekt” (UI 2018), som handlar om faran med BRI och lyfter fram utvecklingsländernas ökande skuldsättning till Kina. Dock jämförs inte Kinas lån med IMF och västliga lånevillkor. Kina har lägre rän- tor på lånfristiga lån till infrastruktur och ställer till skillnad från IMF inga villkor om privatiseringar, avreglering- ar och borttagande av subventioner på livsmedel och energi. Därför uppskat- tas BRI-projekten av mottagarländerna.

Svenskt Näringslivs tankesmedja Frivärld, som har nära samarbete med The McCain institute, har gett ut rap- porten om ”Kinas globala investering- ar” (nr. 2 2018). Rapportförfattaren hävdar att syftet med BRI och ”China 2025” är att sprida Kinas protektionis- tiska statskapitalistiska modell, vilket utgör ett säkerhetspolitiskt hot. Där- för bör Sverige sluta upp bakom USA och Nato samt genomföra protektio- nistiska regleringar. Frihandeln och globaliseringen måste inskränkas för att bekämpa det kapitalistiska Kina.

Argumentationen blir egenartad då pri- vatägda kinesiska bolags investeringar i Sverige blir en statskapitalistisk kom-

munistisk infiltration medan ingenting sägs när europeiska statliga bolag, som exempelvis NSB och Deutsche Bahn, bedriver statskapitalistisk verksamhet i Sverige. Eller när Vattenfall och Telia investerar utomlands och sprider en

”moderat socialdemokratisk” ideologi.

Ur ett svenskt exportindustri pers- pektiv utgör denna Nato-initierade propaganda ett allvarligt hot. Ericssons mobilsystem har en stor marknadsan- del i Kina. H&M tillverkar närmare en tredjedel av alla kläder i Kina. 600 svenska företag har omfattande verk- samhet i Kina. Flertalet varor som Clas Ohlson säljer tillverkas i Kina.

SvD har haft en artikelserie om BRI och den gula faran, där ovanstående bisarra argument förs fram. Ola Wong i SvD hävdar att BRI projekten leder till en klimatkatatstrof och bör därför stoppas. Denna reaktionära kritik av BRI visar tydligt att klimatalarmismen utgör en viktig del av den angloame- rikanska geopolitiska agendan. Syftet med klimatpolitiken är att förhindra utvecklingen av de fattiga folkrika län- derna, eftersom deras industrialisering utgör ett geopolitiskt hot mot USA och deras allierade.

Moderaterna har krävt en skärpning av Kina politiken och ställer sig åter bakom USA:s utrikespolitiska kampanj.

På Folk och Försvars rikskonferens 2019 varnade FOI för Kinas investe- ringar i Sverige, Kinas markstation på Esrange i Kiruna, köp av tre svenska halvledarbolag och Huaweis 5G.

Självklart ska Sverige inte sälja ut strategisk infrastruktur och samhälls- viktig industri. Försäljningen av Bofors och Hägglunds till BAE Corruption Systems var häpnadsväckande naivt.

Det var anmärkningsvärt att den bor- gerliga regeringen missade möjlighe- ten att återta Volvo och Saab under svensk kontroll. Det är ironiskt att när IF Metall höll maoisterna i Kfml(r) i schack på industrierna såg en borgerlig regering till att kommunist-Kina fick kontroll över bilföretagen.

Hysterin kring byggandet av en hamn i Lysekil, som kunde ha underlättat handeln över Arktis till Norden, var obegriplig. Sunbase International Hol- dings hade en idé 2017 att bygga Nor- dens största hamn i Bohuslän, komplett med infrastruktur i form av vägar och järnväg samt en bro över Gullmarn.

Hur ett sådant projekt kan utgöra ett säkerhetspolitiskt hot framgick ald- rig. I synnerhet jämfört med när Sve- rige tillåtit Kina att ta över ägandet av fordonsindustrin och Storbritannien vapenindustrin. Men frågan är varför Sverige inte tagit initiativ till att bygga ny hamnkapacitet på västkusten. För- modligen därför att klimatpolitiken och utsläppsmålen innebär att handeln istället ska minskas. Då passar det istäl- let bättre att i propagandan varna för det gula klimathotet.

Varför Sverige förhållit sig helt oin- tresserade av de kinesiska erbjudan- den att bygga höghastighetståg genom Sverige, exempelvis mellan Oslo-Gö- teborg-Malmö-Köpenhamn, är också fullständigt obegriplig när denna kom- petens saknas efter den medvetna av- vecklingen av svensk tågindustri.

Den USA drivna kampanjen mot Hua wei bygger inte på några dokumen- terade bevis på spionage. Påståendena visar på bristande teknisk kunskap om cybersäkerhet och komplexiteten i 5G tekniken. Däremot vet vi genom Snow- dens avslöjanden att NSA sedan 2009

spionerat på Huawei, installerat ”back doors” och stulit källkoder från deras produkter, apropå anklagelser om ki- nesiskt spionage. (Glöm ej Echelon och Five Eyes.) Hua wei har 30 procent av världsmarknaden och dess enda glo- bala konkurrenter om 5G är Ericsson och Nokia. USA ligger långt efter i tek- nikutvecklingen och Qualcomm hänger inte med. Därför var Trumps uttalande om att USA borde bli ledande i 6G en vettigare målsättning. Från giga till ter- ra. Då blir konkurrensen en drivkraft för mänsklighetens utveckling, istäl- let för att förbjuda Hua weis 5G teknik.

Huawei är idag världsledande på om- rådet och har dessutom bidragit till att pressa priserna till konsumenternas fromma. Enligt ett reportage i Finan- cial Times har en arbetare på Huawei i Kina en årslön på 40.000 dollar, visser- ligen efter mycket övertid (”996”). Det visar att kinesiska arbetare har en hö- gre levnadsstandard än Ericssons med- arbetare. Enligt GCHQ, den brittiska motsvarigheten till FRA, kan riskerna med Huaweis utrustning minimeras och enligt MI6 så är ett förbud inte nödvändigt. Tyskland verkar inte heller följa USA:s direktiv, eftersom Tyskland ligger långt efter i 5G utvecklingen.

Huawei är även världsledande leve- rantör av växelriktare till solcellssys- tem. Därför vill nu elva senatorer i USA förbjuda Huawei att leverera utrust- ning till elnätet. Ett förbud för Huawei framstår som symbolpolitik enär 90 procent av all elektronisk utrustning idag tillverkas i Kina. Men att sluta importera från Kina är helt enkelt inte realistiskt, utan stora konsekvenser.

De amerikanska anklagelserna om stölder av patenträttigheter och sub- ventionerna till exportkoncerner (som

DN:s ledarskribenter plagierar) blir absurda. Under krisen 2008 gav den amerikanska staten enorma subventio- ner till finanssektorn och bilindustrin.

Alla biltillverkande länder erhöll stat- ligt stöd efter finanskrisen, förutom den svenska borgerliga regeringen som istället bidrog till att Kina köpte upp Volvo. När det gäller patentstöl- der kan konstateras att Kina står för 40 procent av alla patentansökningar i världen, dubbelt så många som USA, och Asien står för 70 procent. Per ca- pita har Kina idag fler forskare än USA.

Varje år utexamineras fler ingenjörer i Kina än som är yrkesverksamma i USA, Sydkorea och Japan. Fler telekom in- genjörer utexamineras varje år än vad ett krympande Ericsson har anställda.

Kinas skolsystem är i toppklass och i rankningar leder elituniversiteten över de amerikanska motsvarigheterna. Det verkar snarare som att väst borde ko- piera mer från Kina än att journalister vidarebefordrar rasfördomar. USA be- drev industrispionage mot Storbritan- nien under 1800-talet och efter andra världskriget kopierade Japan ameri- kanska uppfinningar, därefter Sydko- rea och sedan Kina. Nu leder dessa länder teknikutvecklingen inom allt- fler områden.

Det är sant att Kina är en diktatur, men att jämföra Stalins och Maos bru- tala regimer med dagens Kina är obe- gripligt och fullständigt missvisande.

En ryss och kines har historiskt sett aldrig haft det bättre och en större fri- het. Sedan 1990-talet går utvecklingen åt rätt håll, trots en antal bakslag till följd av ett spänt internationellt läge.

Situationen för uigurerna i Xinjiang är en annan del av USA:s politiska

kampanjer mot Kina eftersom är ett nyckelområde för de nya sidenvägarna.

Påståendena om att miljoner uigurer är inlåsta i omskolningsläger är över- drivna och ogrundade. Anklagelserna om kinesisk islamofobi ter sig bisarra, då det i Xinjiang finns mer än 24.000 moskéer, vilket är fler per capita än vad Turkiet har, som har fler moskéer än sina islamiska grannländer. Kina har nära relationer med islamiska sta- ter som Pakistan och Iran. Kina har stora säkerhetsproblem med väpnade separatistgrupper bland uigurer. Isla- mistiska uigurer strider idag över hela världen. Bara i Idlib provinsen i Syrien finns det minst 3.000. Sverige har idag stora problem att ta emot ett par hund- ra hemvändande IS-terrorister, men Kina har att ta hand om tiotusentals terrorister.

Till sist är det något märkligt med kampanjen för Gui Minhai. Självklart är kidnappningen i Thailand och be- kännelserna i kinesiska media förkast- liga och liknar Moskvarättegångarna.

Men samtidigt gör hans kriminella för- flutna det svårt att engagera sig i detta fall. Det borde finnas bättre fall att dri- va. Gui var först inblandad i ett storska- ligt utbildningsbedrägeri i Göteborg som avslöjades av SVT:s ”Striptease”

den 23 juni 1999. Han åkte då tillbaka till Kina för att undgå svenska rättvi- san. Berusad vid ratten och i 110 km/h körde Gui i december 2003 ihjäl en 23- årig kvinna vid ett övergångsställe och smet därefter från platsen. I Sverige utdöms minst ett tvåårigt ovillkorligt fängelsestraff för ett sådant brott, men i Kina fick han emellertid endast en tvåårig villkorlig dom, som han smet ifrån genom att åka till Tyskland.

Under århundraden har Sverige varit utsatt för stormakters propagandakrig, desinformation, påverkansoperationer och spioneri. Det gäller exempelvis Ryssland, Storbritannien, Kina, USA, Frankrike, Tyskland, Polen och Dan- mark. Det har förkommit, förekommer och kommer att ske även i framtiden.

Därför är det viktigt att MSB, För- svarsmakten, statliga myndigheter och media är medvetna om detta och informerar medborgarna. Källkritik är väsentlig, inte minst för den jour- nalistiska verksamheten. Det är därför bra att statliga myndigheter nu börjar bli vaksamma. Men dessvärre är vak- samheten och granskningen ytterst bristfällig och ensidig. Det är endast rysk och kinesisk desinformation som granskas och uppmärksammas. Dagli- gen pågår intensiv desinformation och propaganda från USA och Storbritan- nien. Dessa stater och deras allierade, som Polen och de baltiska länder, be- driver en intensiv propagandakampanj emot Ryssland och Kina. Idag gällande försvarspolitiska doktriner i USA och Storbritannien utpekar Ryssland och Kina, de revisionistiska staterna, som huvudfiender. Det pågår en omfat- tande militär upprustning i flertalet NATO-länder, som syftar till att ge- nomföra regimförändringar i Ryssland och Kina, men ytterst att utkämpa ett tredje världskrig. För Sverige som en alliansfri stat, trots Värdlandsavtalet med Nato och EU-medlemskapet, bor- de prioriteten vara att se till att undvika att dras in i militära stormaktskonflik- ter, som med all sannolik riskerar att bli ett kärnvapenkrig. Det primära för

svensk utrikespolitik är att minska spänningarna i vårt närområde och bi- dra till att lösa konflikter, främst mel- lan Ukraina och Ryssland. Sverige bör naturligtvis återställa den militära för- mågan och ett invasionsförsvar, men diplomati, utökad handel och samar- bete är vägen mot avspänning. Den misslyckade sanktionspolitiken mot Ryssland drabbar främst EU:s stagne- rande ekonomier och särskilt Tyskland.

USA:s sanktionspolitiken syftar sanno- likt även till att minska den europeiska konkurrensen (America first). Därför ska sanktionerna istället ersättas med omfattande handelsavtal i syfte att ut- veckla Eurasiens ekonomier, där Sve- riges framtida exportmarknader finns.

Genom de nya sidenvägarna, Belt and Road Initiative, BRI, öppnas nya effek- tiva handelsrutter, som gynnar Europas ekonomier. Det är bakgrunden till den pågående amerikanska kampanjen mot BRI, som exempelvis SvD, DN och tan- kesmeten Frivärld sprider i strid mot de europeiska intressena.

En avspänningspolitik handlar inte om naivitet eller att underkasta sig auk- toritära regimer. Genom utökad handel kommer den ekonomiska tillväxten att öka, vilket samtidigt leder till att resur- serna blir större till ett starkare försvar.

Med handel, samarbete och diplomati undviks missförstånd och misstänk- samhet, som ofta är drivkraften till krig.

Med ökad handel och ekonomisk inte- gration blir förlusterna större med krig, vilket torde minska risken för krig.

Utifrån den angloamerikanska krigs- propagandan driver BSS-kartellen en omfattande desinformation, där

Brittisk och rysk desinformation

svenskar utpekas som landsförrädare och ryska spioner. DN fungerar, som journalisten Mattias Göransson påpe- kar, som en spionfabrik, där svenskar och andra utpekas som ryska spioner.

Utrikespolitiska institutets Martin Kragh publicerar rapporter som pekar ut journalister, fredsaktivister och Af- tonbladets kulturredaktion som fem- tekolonnare. Även Svenskt Näringslivs tankesmedja Frivärld pekar ut svensk- ar som opålitliga element.

Mot den bakgrunden var det ironiskt när hackernätverket Anonymous hack- ade Integrity Initiative (II) hemsidor, vilket avslöjade dokument som visar att FOI-anställda och Martin Kragh arbe- tade för II. Enligt The Guardian drivs II projektet av The Institute for State- craft, som finansierats med två miljoner pund av det brittiska UD. Det framstod som Martin Kragh var en ”inflytelse- agent” åt det brittiska utrikesdepar- tementet. Emellertid förnekar Martin Kragh att han arbetar åt II, vilket skulle kunna vara ett problem för hans karriär om det stämde. Det kan inte heller ute- slutas att de publicerade dokumente- ten är förfalskade eller endast avser att han varit en påtänkt samarbetspartner.

Martin Kragh har uttalat att han blev tillfrågad 2016 om att arbeta med II, men att han avböjt erbjudandet. Men att han tillfrågats visar vilket rykte han har som spionjägare och ”russofob”.

Till skillnad från DN och SvD är det viktigt att kunna belägga påståenden och i synnerhet när det gäller så grova anklagelser som spioneri och landsför- räderi etc. Därför är det ogrundat att anklaga Martin Kragh för att vara verk- sam åt en främmande makt utan håll-

bara fakta. Däremot så sammanfaller hans budskap i rapporter och artiklar med USA:s och Storbritanniens välor- ganiserade kampanjer mot Ryssland, vilket minskar trovärdigheten i hans tendentiösa påståenden och slutsatser.

En trovärdighet som även drabbar Ut- rikespolitiska institutets verksamhet och de forskare som ställer upp och okritiskt försvarar Kragh. Frivärld har sedan länge ett nära samarbete med McCain institutet och fungerar enbart som en megafon åt neokonservativa amerikanska intressen. Däremot är det mer anmärkningsvärt med FOI och MSB ensidiga fokusering på ryska och kinesiska påverkanskampanjer. Dessa statliga myndigheter borde även analy- sera andra stormakters desinformation och påverkansoperationer mot Sverige.

Inte minst då såväl första som andra världskriget föregicks av ett omfat- tande propagandakrig och desinforma- tion. Där fienden demoniserades och avhumaniserades, vilket är en viktig förutsättning för att kunna ideologiskt motivera och utlösa krig.

Keir Giles, en Rysslandsexpert vid den brittiska tankesmedjan Chatham House, har skrivit boken ”Moscow Ru- les”. Boken lanserades i Sverige i febru- ari månad av Frivärld i ett led i deras russofobiska kampanj. Hans tes är att Ryssland inte – som Storbritannien och Frankrike – accepterat förlusten av sitt imperium. Men Commonwealth existerar fortfarande och efter Brexit drömmer Tory om ”Global Britain”, ett återupprättande av imperiet. Frankrike har kvar sina kolonier. Putin har blott återtagit Krim för att inte förlora kon- trollen över Svarta havet. Det kan note-

ras att svenska regeringen finansierar, enligt DN, Chatham House desinfor- mationskampanjer mot Ryssland.

Anna-Lena Laurén har skrivit en artikel om brain drain av ryska pro- grammerare och matematiker. Påstå- endet finns att läsa i Atlantic Councils rapport ”The Putin Exodus: The New Russian Brain Drain” (februari 2019).

Rapporten hävdar att Ryssland lider av en exceptionell brain drain till följd av Putin regimens auktoritära förtryck.

Men statistik motsäger rapportens tes.

Ryssland uppvisar en av Europas lägsta emigration. Enligt rapporten har se- dan år 2000 uppemot två miljoner rys- sar lämnat landet, dvs. ca 1,3 procent.

Detta kan jämföras med Storbritannien där 1,5 miljoner emigrerade under åren 2006-2015, dvs. det är fyra gånger fler räknat per capita och år som emigre- rar från Storbritannien än från Ryss- land. Till råga på allt ansökte under 2014-2018 1,7 miljoner ukrainare, som är relativt välutbildade, om ryskt med- borgarskap. Rapporten utgör ännu ett exempel på den omfattande desinfor- mation som sprids om Ryssland i syfte att misskreditera Putin-regimen och legitimera anglo-amerikansk utrikes- politik och sanktioner.

MSB finansierade rapporten ”Sme- aring Sweden: International Influ- ence Campaigns in the 2018 Swedish Election” (2018). Den är författad av bland annat Peter Pomerantsev och Anne Applebaum. De utgör en del av den ”russofobiska” forskarkår som gör karriär på att sprida desinformation utifrån en Nato-agenda. Rapporten försöker påvisa rysk politisk påverkan inför riksdagsvalet 2018. RT.com och Sputnik.com har nämligen skrivit flera artiklar om migration och gängkrimi-

nalitet. Problemet är att också andra utländska medier, som BBC, CNN och Fox News, tog upp dessa frågor efter- som det var dessa som svenska partier prioriterade under valrörelsen. Rap- portens antiklimax kom när MSB efter riksdagsvalet konstaterade att man inte funnit några tecken på försök till rysk påverkan av svenska valet.

Anne Applebaum är gift med den tidi- gare polska utrikesministern Radosław Sikorski som tillsammans med Carl Bildt bidrog till statskuppen i Ukraina 2014 och vilka stod bakom Atlantic Councils ”Declaration of Principles for Freedom, Prosperity and Peace” som presenterades på säkerhetskonferen- sen i München 2019. Denna deklaration är folkrättsligt sett problematiskt, då deklarationen ger rätt för underteck- nade stater att genomföra sanktioner och blockader mot de länder, ”non-free societies” som motsätter sig en ”öppen global ekonomi” och privat äganderätt.

Men vem har rätt att definiera ”non- free societies” och legitimera interven- tioner utanför FN-systemet?

Atlantic Council har utgivit rap- porten ”Kremls trojanska hästar” där Frivärlds Henrik Sundbom hävdar att fredsrörelsen och Miljöpartiet går Putins ärenden. Men för att en organi- sation eller individ i en fråga har sam- ma åsikt som Putin betyder väl inte att man är en agent, medlöpare eller lands- förrädare? För i så fall finns det miljo- ner medlöpare i Sverige.

Det är viktigt med balans och sans i debatten. Den pågående krigspro- pagandan är oansvarig. Inte minst då regeringar lagt ned invasions- och to- talförsvaret. Ryssland har inte angripit Sverige de senaste två hundra åren och saknar motiv även idag.

I sina tal åberopar presidenten Donald J. Trump att han är Guds utsände som ska ställa allt till rätta igen och ”make America Great again”. Hans affärsfram- gångar och miljardförmögenhet visar på enligt hans framgångsteologi att han är Guds utvalde att leda landet. I valet erhöll Trump huvuddelen av den krist- na högerns röster. Även majoriteten av katolikerna uppfattade honom som Guds röst. Måhända kan Trump även påskynda Armageddon, de kristna sio- nisternas heta dröm, genom att flytta USA:s ambassad till Jerusalem, som han lovade i valrörelsen. En ny militär konflikt i Mellanöstern kanske kan leda till kärnvapenkrig och Armageddon.

Donald Trumps andlige rådgivare är den karismatiska framgångsteologen och pingstvännen Paula White (el- ler Paula Michelle White-Cain, född Furr 1966). Paula White är en Pente- costal kristen televangelist. Hon är präst i New Destiny Christian Center i Apopka, Florida (Orlando), en multi- kulturell kyrka med tusentals medlem- mar. White har en TV-show, ”Paula White Today”. Tillsammans med hen- nes make Randy White grundade hon Without Walls International Church i Tampa. Paula White är en personlig rådgivare till Trump och leder admi- nistrationens Evangelical Advisory Board. Hennes properity gospel pas- sar väl in i Trumps värld. Förutom att hon är en blondin, med välformade bröst och långa ben, som är de manliga Trumparnas grundläggande krav. Hon och fyra evangelister deltog på Trumps

presidentinstallation. Där deltog även Franklin Graham, Billy Grahams äldsta son, som har förlåtit Trumps alla syn- der.

Historieprofessorn Matthew Av- ery Sutton har i sin bok “American Apocalypse: A History of Modern Evangelicalism” (2014) visat på de vita anglosaxiska evangeliska radikala protestanternas (fundamentalisternas) antimodernistiska roll i amerikansk po- litik sedan 1800-talet. Fundamentalism kan bäst beskrivas som radikal apoka- lyptisk evangelism. Den har omskapat den kristna religionen med sin tro på Armageddon, de yttersta dagarna och stöd till staten Israels bildande sedan 1800-talet. Ett USA styrt av sataniska krafter, som de sekulära och kommu- nisterna, var rörelsens huvudfiender.

William E. Blackstone (1841–1935) var en evangelist och kristen sionist. Hans bok “Jesus Is Coming” (1878) konstate- rade att kapitalismen och demokratin förebådade apokalypsen. Den laglösa trion av kommunism, socialism och nihilism bäddade för Antikrist. Black- stone författade det proto-sionistiska Blackstone Memorial 1891 om skapan- det av ett nytt hemland för judarna i Pa- lestina. Bland dess signatärer fanns JP Morgan och John D Rockefeller. Black- stone var influerad av irländaren och Plymouthbrodern John Nelson Darby (1800–1882), som trodde att judarnas återvändande till Palestina var signa- len om att de yttersta tiderna, att ”end times” var nära. Utan en judisk migra- tion skulle Jesus ”second coming” inte

Den kristna högerns president Cyrus

inträffa. USA och Israel var Guds verk- tyg för att skapa en perfekt värld, efter Armageddon och Jesus återkomst.

Kristna sionister som Dallas präs- ten Robert Jeffress predikar att judar, muslimer och mormoner går djävulens ärenden. Och teleevangelisten John Hagee, grundaren av Christians United for Israel (Cufi), hävdar att Förintelsen var en del av Guds geniala plan att få judarna att återvända till Israel och fö- rebåda jordens undergång, ”Rapture”.

Idag har denna rörelse stöd av 30 pro- cent av USA:s befolkning och är den särklass politiskt mest inflytelserika religiösa rörelsen i USA och i världen.

79 procent av de kristna i USA tror på second coming och 20 procent tror att det händer under deras livstid. När pre- sident George W. Bush invaderade Irak 2003 var det för att fullfölja de bibliska profetiorna i Esekiel: ”Gog and Magog are at work in the Middle East”. Den neokonservativa agendan passade väl in i den radikala evangeliska apokalyp- tiska traditionen.

I Trump-administrationen är vice presidenten Mike Pence den kristna högerns starke man. Trump blir alltmer beroende av dessa vita kristna funda- mentalister. Hans senaste utrikesmi- nister, f.d. CIA-chefen Mike Pompeo är en ”evangelical Presbyterian”, som han förkunnade när han besökte Kairo 2019.

Hans mission är att USA kommer att stödja alla konservativa, icke-demokra- tiska repressiva regimer i Mellanöstern om de ställer upp på kriget mot Israels huvudfiende: Ondskans Iran. Pompeo har även beskrivit Iran som en ”can- cerous influence”. Pompeos kom som såväl diplomat som ”preacher” när han besökte den nybyggda katedralen

i Kairo. Han predikade sitt budskap om USA:s innersta ”goodness” under den ”never-ending struggle … until the rapture. Be part of it. Be in the fight.”

Den slutgiltiga striden mellan gott och ont och den ”second coming of Jesus Christ”. Men förutsättningen är ett Stor-Israel mellan Medelhavet och Jor- dan floden, enligt ”premillenial dispen- sationalism” och den kristna sionismen.

En tro som har stora konsekvenser för USA:s utrikespolitik. Den kristna sio- nismen har blivit en majoritetsteologi bland USA:s kristna Evagelicals, som utgör ungefär en fjärdedel av den vux- na befolkningen. 73 procent av dessa troende tror att händelserna i Israel är beskrivna i Uppenbarelseboken.

Pompeos mission är att sammanföra alla evangeliska ledare i världen, som Jimmy Morales i Guatemala och pre- sident Jair Bolsonaro i Brasilien, vilka har nu flyttat sina ambassader till Jeru- salem inför de yttersta dagarna. Det var Las Vegas miljardären Sheldon Adel- son som organiserade kampanjen och öppningen av den amerikanska ambas- saden. Det är mot den bakgrunden de kristna konservativa partierna i Sverige, KD och SD, numera kräver flytt av även den svenska ambassaden till Jerusalem.

Med det ökande kristna inflytan- det över Trump-administrationen har fientligheten ökat mot FN:s verksam- het och särskilt när det gäller jämlik- hetsfrågor.

Det ironiska är att president Trump egentligen inte är någon kristen före- bild. Han är skild två gånger, har haft flera älskarinnor och varit otrogen, och är ökänd för sina sexuella kränkningar.

Men de kristna beundrar honom och gillar eller åtminstone accepterar hans

hatiska, rasistiska och kvinnofientliga uttalanden. Mexikanska muren ses som en av Bibelns fästningar. 80 procent röstade på honom i valet 2016 eftersom han är deras sista bastion, inför jordens undergång. Vissa kristna betraktar Trump som en sentida kung Cyrus, som

befriade judarna från den babyloniska fångenskapen och såg till att de kunde återbygga templet i Jerusalem. Detta är

minst sagt paradoxalt då Trumps hu- vudfiende idag är Iran. I filmen ”The Trump Prophecy”, som hade premiär i oktober 2018, hör den pensionerade brandmannen Guds röst: ”I’ve chosen this man, Donald Trump, for such a time as this.” För Lance Wallnau i sin bok ”God’s Chaos Candidate: Donald J.

Trump and the American Unraveling”

(2016) är Trump en “modern Cyrus”.

President Trumps nya Vietnam krig?

Risken är stor att president Trump dras in i ett nytt blodigt Vietnam krig i Ve- nezuela. Hans inkompetenta minist- rar och rådgivare riskerar därmed att Trump kan förlora nästa presidentval, vilket också Demokraterna, de nykon- servativa och flera EU-stater hoppas på. Det är därför uppslutningen bakom Guaido i Venezuela är så stor i Storbri- tannien, Frankrike och Spanien. För Spanien handlar det om att få tillgång till sin gamla koloni. Franska Guyana är en del av EU och Surinam är en gam- mal brittiska koloni. Men det viktigaste skälet bakom erkännandet av Guaido är geopolitiskt – att utestänga Ryss- land och Kina från regionens enorma olje- och råvarufyndigheter. För USA är även Nicaragua och Kuba måltavlan för regimförändringar.

Utifrån ett folkrättsligt och ur vene- zuelanska författningens perspektiv är erkännandet av talmannen Guaido som interimpresident felaktigt. Det är som EU skulle erkänna talmannen Nancy Pelosi som president i USA, trots att så- väl den venezuelanska och amerikan- ska konstitutionen har en vicepresident som ersättare. Tänk om Marie Le Pen

utnämner sig till president med hänvis- ning till artikel 7 i den franska författ- ningen och får stöd av Polen, Ungern, Österrike och Italien. Hur skulle då den svenska feministiska utrikespolitiken agera? Det är ett farligt prejudikat som håller på att skapas med Venezuela.

Maduro regimen är korrupt och utö- var ett fullkomligt inkompetent styre.

Militärer är skickliga administratörer, men är i regel urusla affärsmän. Det märks tydligt i Venezuela. Men USA:s och EU:s sanktioner förvärrar den aku- ta ekonomiska krisen. En fråga som in- ställer sig varför engagerar sig inte EU för det korrupta Haiti, där misären är större än Venezuela. Men i Haiti finns det ingen olja (importerad från Vene- zuela) eller kinesiska intressen.

Den enda vägen framåt är att få till stånd samtal med regimen och delar av den konstruktiva oppositionen.

Guaido är blott en marionett för neo- konservativa amerikanska agendor och oljeintressen.

En amerikansk militär intervention med stöd av Brasilien och Colombia riskerar att dra in hela regionen i krig och att utlösa ett världskrig.

Den globala finanskrisen

Tio år efter finanskrisen

Bank of Englands ”Financial Stabi- lity Report” (november 2018) visar att skuldsättningen i världsekonomin är idag värre än den var år 2007. Tio år efter finanskrisen 2008/09 har således den finansiella stabiliteten inte blivit bättre, vilket är ett allvarligt misslyck- ande för världssamfundet.

Rapporten visar att volymen av lå- nefinansierade värdepapper i världen överstiger 2.200 miljarder dollar. Detta är nästan dubbelt så stor som den hit- tills ”oftast citerade uppskattningen på 1,3 biljoner dollar” och är således jämförbart med situationen som rådde strax före bolånekrisen i USA 2008.

”The most commonly cited estimate of the market uses a figure of around US$1.3 trillion.” ... ”When we account for smaller, less liquid loans, as well as lending facilities that are held by banks, the size of the market is more like US$2.2 trillion (Chart A). Around US$1.8 tril- lion of this is typically held by non-bank institutions. This makes the stock of le- veraged loans in 2018 comparable to the stock of US subprime mortgages before the onset of the financial crisis, if mea- sured relative to the size of the relevant credit market. ”

FED, Bank of England, ECB och RB har efter låga, negativa räntor och QE på ungefär 4.000 miljarder dollar inga fler verktyg för att hantera ännu en ny global finansiell kris. Rapporten visar tydligt att FED inte kan fortsätta med sina stegvisa räntehöjningar, eftersom det kan utlösa en ny finansiell kris. Sär-

skilt vissa tillväxtländer, som Argen- tina, Turkiet och Mexiko, med stora dollarskulder har redan drabbats hårt av FED:s räntehöjningar.

Kinas stora skuldsättning är dock ett mindre hot för det internationella finansiella systemet, då skulderna är i huvudsak inhemska och staten har för- utsättningar att reglera finanssektorn.

Däremot kan en väsentligt lägre till- växt, som idag uppgår till 6,6 procent, dra ned världsekonomin i recession.

Handelskrig, sanktioner och bojkott av kinesiska företag, som Huawei, kan yt- terligare förvärra kriserna.

Enligt OECD:s rapport om Corpo- rate Bond Markets (februari 2019) är företagens skuldsättning mer än 13.000 miljarder dollar, vilket är dubbelt så stort som tiden före 2008 års kris och 54 procent av lånen har en mycket låg kreditvärdighet. Dessutom tillkommer OTC derivatmarknaderna som enligt BIS uppgår till 542.439 miljarder dol- lar (maj 2018). Nästa finanskris kan så- ledes bli mycket värre än 2008 års kris.

Överlever demokratin en sådan kris?

EU:s prognos för den ekonomiska tillväxten under 2019 och 2020 visar tydligt på stagnationen – Euroskleros.

Prognosen för EU28-länderna 2019 är endast en tillväxttakt på 1,5 procent.

Euroländerna får endast en tillväxt på 1,3 procent under 2019. ”Lokomotivet”

Tyskland får återigen endast 1,1 procent och recessionens Italien 0,2 procent.

De länder som valt att stå utanför euron väntas få en tillväxt på 2,6 procent, och då ingår Storbritannien och Sverige i denna grupp som får endast 1,3 procent.

För Sverige blir det 0,3 procent per ca- pita, dvs nästintill nolltillväxt. Detta kan jämföras med att Ryssland beräk- nas få en tillväxt på 1,8 procent och är år 2040 en större ekonomi än Tyskland, som då endast är den tionde största ekonomin i världen. Länder som In- dien, Indonesien, Brasilien, Egypten och Turkiet har då gått förbi Tyskland.

Genom Euroskleros och klimatpoliti- ken är Europas storhetstid i världseko- nomin på väg mot sitt slut.

Finanskrisen 2008 och den efter- följande ekonomiska stagnationen till följd av oförmågan att lösa finanskri- sen och den kontraproduktiva åtstram- ningspolitiken har skapat en allvarlig politisk och social kris i EU. Detta är också en medveten konsekvens av den förda klimatpolitiken, som syftar till att fördyra energikostnaderna och sänka den materiella levnadsstandarden.

Enligt en studie från CEP är det en- dast Tyskland och Holland som varit

vinnare på euron. De stora förlorarna på en gemensam valuta är Frankrike och Italien, vilket förklarar delvis hö- gerpopulismens framväxt i dessa län- der. Paradoxalt var det Tyskland som påtvingades euron för att Thatcher och Mitterand skulle acceptera den tyska återföreningen och motståndet var stort i Tyskland att släppa D-marken.

Trots Aachen-avtalet 2019 har spän- ningarna ökat mellan Frankrike och Tyskland. Exempelvis motarbetade Frankrike Nord Stream 2. I konflikten i Libyen har Italien och ENI valt att stödja Tripoli regeringen, som även backas upp av Tyskland och FN. Medan Frankrike och Total valt Tobruk regi- men under general Haftar, som erhåller militärt stöd från Frankrike. Detta är en del av Frankrikes Operation Bark- hane i Sahel länderna (Mauretanien, Mali, Niger, Burkina Faso och Tchad), där Storbritannien, Estland och tyska Bundeswehr deltar. Striden om koloni- erna i Afrika splittrar återigen Europa.

När nu EU befinner sig i en allvarlig kris med Brexit och ökande interna motsättningar släpper Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna sitt EU-mot- stånd och krav på att lämna EU (Swex- it). V tror nu att det går att reformera en union i sönderfall och som är uppen- barligen oförmögen att bryta stagnatio- nen. För V som är ett tillväxtkritiskt miljöparti är det välkommet. Men dess- värre är risken stor att det blir de hö- gerreaktionära krafterna som vinner.

Euroskleros

Stagnationsunionens sönderfall

SD:s uppgivande av kravet på att utträ- da ur EU (Swexit) inför EP-valet visar återigen att partiets ledning består av en samling lögnare och fascister. Den

”nationalistiska” och ”demokratiska”

fernissan faller nu bort och istället vi- sas tydligt partiets fascistiska idéarv från Nysvenska rörelsen och NRP. Den Nysvenska rörelsens ledare Per Eng- dahl grundade 1951 Malmörörelsen, Europeiska Sociala Rörelsen, i syfte att samla överlevande fascister och höger- reaktionärer i Europa för att återbygga det Tredje Riket. Då högerreaktionära partier idag befinner sig i regerings- ställning i ett tiotal EU-länder kan nu denna dröm börja realiseras.

För SD underlättar omläggningen av EU-politiken skapande av ett konser- vativt block i den svenska riksdagen (M+KD+SD) och ett högerreaktionärt block i Europaparlamentet.

Erich Ludendorff planlade under för- sta världskriget Tysklands Lebensraum med ”Mitteleuropa”. Under mellan- krigstiden var en Pan Europeisk Union den fascistiska rörelsens målsättning.

Under 1930-talet utvecklades en kol- och stålunion mellan Frankrike och Nazi-Tyskland. I utbyte mot tyskt kol erhöll rustningsindustrin franskt stål.

Vid mötet i maj 1938 mellan Mussolini och Hitler skisserades planerna för det kommande Tredje Riket. Detaljerna för den nya världsordningen för det ocku- perade Europa, som presenterades i januari 1939, utformades av den tyska juristprofessorn Walter Hallstein. Han

var aktiv nazist och medlem i ”Bund Nationalsozialistischer Deutscher Ju- risten” och ”Rechts wahrer” samt ex- pert på IG Farben. Hallstein var en av undertecknarna och arkitekten bakom Kol- och stålunionen 1951 och Europe- iska försvarsgemenskapen (EFG-för- draget) 1952, som Frankrike avvisade 1954, men med Lissabonfördraget 2009 möjliggjorts. År 1957 var Hallstein en av de tyska undertecknare av Euratom och Romfördragen, som han varit med och utarbetat dess odemokratiska grundstruktur. Hallstein blev EU-kom- missionens förste ordförande mellan åren 1958-1967.

Den pågående militariseringen av EU under Tysklands ledning passar väl in i SD:s försvarspolitiska agenda. AfD är det näst största partiet i Tyskland och CSU/CDU är på kurs högerut. Det märks genom den restriktiva migra- tionspolitiken, ”Fästning Europa”, och militär upprustning. Manfred Weber från CSU och ledare för EPP kan bli EU-kommissionens nästa ordförande 2019. Under de senaste åren deltar tys- ka Bundeswehr i en rad internationella militära operationer, som exempelvis i Mali, Marocko, Tunisien, Sudan och Syd Sudan. Tillsammans med presi- dent Trump och Bannons nätverk kan EU och Nato bli ett verktyg för det nya Tredje Rikets imperieplaner under led- ning av ett återupprättat Stor-Tyskland.

Med franska och tyska kärnvapen kan nu kriget mot Ryssland från 1945 slut- föras.

Sverigedemokraternas nya Tredje Rike

Den svartblå katastrofen

Efter månader av partitaktiskt ageran- de, talmansrundor och förhandlingar bildades ånyo en tvåpartiregering med Stefan Löfven som statsminis- ter genom januariavtalet med L och C. Utifrån ett 73-punktsprogram med långgående kompromisser mellan fyra partier fick Sverige en regering utan att behöva förlita sig på SD. Detta var också syftet med Decemberöverens- kommelsen 2014, som KD först bröt.

Alliansen är nu historia och frågan är när ett nytt högerkonservativt block bildas – M+KD+SD.

Det finns förvisso ett antal bra el- ler acceptabla förslag bland den 73 punkterna, men det saknas ett antal viktiga framtidsfrågor och större indu- strisatsningar. Januariavtalet ger ingen vägledning för att hantera en komman- de lågkonjunktur. Framförallt föreslås inga åtgärder för att omstrukturera finanssystemet, som exempelvis bank- delning och höjda kapitalkrav.

Det mest negativa i avtalet gäller miljö-, energi- och klimatpolitiken. Det handlar om punkterna 5, 24 och 30-39.

En regering som bygger på de gröna perspektiven och kombinationen av MP och C är förödande för svensk hög- teknologisk industri.

Satsningar på biobränsle är ingalun- da någon lösning för vare sig klimatet eller för bönderna. Med höjda energi- och klimatskatter på 15 miljarder kro- nor samtidigt som värnskatten tas bort bäddar för ett ökat missnöje med en

grogrund för svenska gula västar och för SD och V. Detta samtidigt som till- växten i den svenska ekonomin mins- kar till 1,3-1,6 procent i år, vilket inte ens räcker för att klara av transferings- systemens behov.

Satsningen på en dyrbar och ålder- stigen teknik, höghastighetstågen, vi- sar på den stora bristen på intresse för vetenskap och högteknologi bland riks- dagspartierna. Istället för att bygga upp nya exportindustrier kring maglev- tekniken ska Sverige istället importera gammal teknologi från Frankrike eller Tyskland.

Den drastiska omvandlingen av Ar- betsförmedlingen och privatiseringen av verksamheten till fristående aktörer är ogenomtänkt, inte minst då en låg- konjunktur närmar sig. Vurmen för den danska flexicuritymodellen är överdri- ven och dagens regelverk fungerar till- fredsställande vid arbetsbrist.

Åtgärder för svenskt jordbruk är otill- räckliga och huvudproblemen härrör från omläggningen av CAP-systemen.

Det är utmärkande för Löfven-reger- ingen är avsaknaden av en framåtblick- ande industripolitik. Det är väsentligt att staten är med och driver på den ekonomiska och teknologiska utveck- lingen tillsammans med näringslivet och forskningen. Ett inrättande av ett industridepartement och ett återbil- dande av Sveriges Industriförbund vore viktigt om arbetet för en reindu- strialisering av Sverige ska förverkligas.

Den blågröna oredan

73 punkter för ekonomisk stagnation

Den nybildade socialdemokratiska för- eningen, Reformisterna, presenterade den 4 februari 2019 sitt programförslag.

Precis som de flesta politiska program finns det även här ett antal bra och vettiga ståndpunkter, som exempelvis förslaget om lånefinansierad investe- ringsbudget (se mer nedan) och mål- sättningen om full sysselsättning som regeringen övergivit. Men dessvärre är detta programförslag inget alternativ till den förda socialdemokratiska reger- ingspolitiken. Eftersom programmet ifrågasätter den ekonomiska tillväxtens betydelse, som är en grundförutsätt- ning för en ambitiös fördelningspolitik (det måste ju finnas något överskott att fördela). Med denna tillväxtfient- liga agenda omöjliggörs de gröna refor- misternas målsättning att exempelvis bygga 840.000 nya bostäder till år 2030 (utifrån Boverkets beräkningar). All bo- stadsproduktion kräver nämligen stora mängder med energi, stål, trä, plast, cement och betong samt ökade trans- porter. Det är rent ut sagt bedrövligt att all vänsteropposition i Sverige fullstän- digt saknar ett produktionsperspektiv och intresse för ”produktivkrafternas utveckling”, utan allt handlar om reto- rik om en framtida fördelningspolitik genom införande av nya skatter och skattehöjningar. Och allra värst är det arbetande folkets konsumtion, som ska bestraffas med höjda mervärdes- skatter, flyg- och köttskatter etc. Under glättiga fraser om ”klimaträttvisa” är

det återigen de koldioxidutsläppande industriarbetarna som ska betala de höjda skatterna, vilka ska finansiera avvecklingen av kolsnål kärnkraft och kostsamma investeringar i kolbaserat biobränsle, vind-och solenergi, som radikalt sänker produktiviteten i ener- gisektorn. Den ”gröna” reformistiska agendan är reaktionär och utgör ett hot mot det arbetande folkets välfärd.

I programförslaget föreslås inrättan- det av en statlig investeringsbank un- der Riksgälden som skall låna ut 400 miljarder om året i tio år, en uppdel- ning av statlig kapital- och driftbudget, avskaffande av överskottsmålet och låta riksbanken återta kontrollen av betalningssystemet med bl.a. e-krona.

Dessa är vettiga förslag, men att föreslå att Riksbanken kan ta över bankernas hantering av konton för sparande och finansiera företagens och enskildas af- färer är mindre genomtänkt. Inte heller föreslår Reformistas en bankdelning, som är en nödvändig del i att minska bankernas spekulativa verksamheter.

Dessutom ska dessa 4.000 miljarder slösas bort på biobränsle, vind- och solenergi, CCS och ett samhällseko- nomiskt olönsamt höghastighetståg.

Däremot är självklart investeringar i bostäder, kollektivtrafik, el fordon och elnät vettigt. Istället för ett långsamt

”höghastighetståg” borde Reformistas satsa på energieffektiva maglev-tåg.

Det är intressant att notera att Refor- mistas inte tar upp migrationsfrågan

Den rödgröna röran

Reformistas – inget hållbart alternativ

En ändpunkt för miljöpolitiken?

Eko-fundamentalisterna inom Mil- jöpartiet de gröna med Carl Schly- ter i spetsen har till slut brutit med

”realisterna” inom partiet och bildat Partiet Vändpunkt, PV, inför Europa- parlamentsvalet maj 2019. Enligt opi- nionsundersökningar lär MP förlora två av sina fyra mandat i parlamentet och PV kan utgöra ändpunkten för de gröna i Riksdagen.

PV vill ha en ännu radikalare och långtgående klimatomställning. Redan år 2030 ska Sverige vara ”fossilfritt”

genom höjda skatter, sänkt levnads- standard och glesbygdsbonus.

Ett nytt grönt näringsliv ska skapas genom ”bygdebolag, gemenskapsbolag

och medarbetarägda bolag”. Tydligen ska det privata ägandet begränsas.

Till skillnad från MP vill PV ha en mer progressiv beskattning. Klimat- rättvisan ska uppnås genom att alla blir lika fattiga och kolsnåla. Ingen får av- vika från det gröna fattigdomsidealet.

PV föreslår ”ett folkligt veto mot riksdagsbeslut, som ger väljarna alter- nativa uttrycksformer även under pe- rioden mellan val”. Det är en egenartad tanke att folket som valt sina represen- tanter i riksdagen kan sedan lägga ett nytt veto mot riksdagens beslut genom folkomröstningar o.dyl. Som Femstjär- nerörelsen i Italien vill PV ha en ”direkt medlemsdemokrati”.

och rådande konsensus om att invand- ringen innebär enbart ökande välfärds- kostnader och fördelningspolitiska problem. Med den stora demografiska utmaningen i Sverige och EU är att an- delen av individer i produktiv arbets- för ålder, 20-64 år, minskar kraftigt de närmaste decennierna. Ökar inte bar- nafödandet kraftigt, med flerbarnstil- lägg och åtgärder som Ungern försöker göra, måste invandringen till Sverige och EU öka och särskilt invandringen av utbildad arbetskraft. Allt fler bran- scher har stora rekryteringsbehov. Med en större befolkning vidgas markna- derna för vårt näringsliv. Hela den på- gående mediala och politiska debatten är fullständigt felaktig. Det beror del- vis på en unken rasism och en ensidig syn på människan som enbart tärande konsument, men framförallt genom klimatpolitiken, där en befolkningsök- ning ses som ett hot mot utsläppsmålen.

En ökad invandring kräver en ökad till- växt, som Reformistas och den gröna vänstern är motståndare till. I år kan per capita tillväxten bli så låg som 0,3 procent, och då finns inget utrymme för ökad invandring utan att medbor- garnas levnadsstandard drabbas. Med Reformistas inställning till tillväxt blir således redan dagens låga invandring ett samhällsekonomiskt problem. Den låga produktivitetsutvecklingen i eko- nomin måste mötas med omfattande industriinvesteringar, inte minst för att uppnå full sysselsättning och klara en krympande arbetskraft i arbetsför ålder. Men ett sådant industriellt per- spektiv saknas hos Reformistas, som till råga på allt vill sänka produktivite- ten inom energisektorn genom att fasa ut kärnkraften och ersätta den med kol- baserade biobränslen. När ska vänstern återigen bli en progressiv kraft och prioritera det arbetande folkets behov?

Rättstatens kris

Lagrådet och KU sågar

Denna tidskrift har fortlöpande redo- gjort för Lagrådets sågningar av reger- ingars olika lagförslag. I höstas kom Konstitutionsutskottet med ett gransk- ningsbetänkande (2018/19:KU10) om Lagrådets granskning av lagrådsremis- serna. Ett enigt KU anser att är allvar- ligt att antalet propositioner, 15 procent, som lämnats avstyrkts eller allvarligt ifrågasatts av Lagrådet har ökat. Detta är en ”misshushållning” när Lagrådet i praktiken gör regeringskansliets arbete.

KU föreslår att när regeringen skriver om lagförslag efter Lagrådets erinring- ar att Lagrådet borde granska även det nya förslaget. Regeringen måste också bli bättre på att redovisa i sina propo- sitioner om den gjort en annan juridisk bedömning än Lagrådet.

De flesta av Lagrådets invändningar är av juridisk-teknisk natur. Men Lag- rådet har också gjort totalsågningar av regeringens förslag. Det gällde främst den fullständigt nedgörande kritiken av EU:s direktiv för Bankresolution och den nya banklagstiftningen (se A&k nr 4/2015), upphandlingslagstiftningen, samtyckeslagen och gränskontrollerna.

En kritik som endast medförde smärre förändringar. De två första regelverken handlar om att implementera två om- fattande EU-lagstiftningar i svensk rätt.

Detta visar på de stora rättssäkerhets- problem som härrör från lagstiftnings- processen inom EU som mynnar ut i förslag som står i strid med svensk rätt.

Det är häpnadsväckande att regeringen under EU-processen har varit så pas- siva och låter fullständigt undermåliga lagar genomföras i Sverige.

Dessvärre berör vare sig KU den negativa roll EU har för svensk lag- stiftningsprocess. Trots alla varningar från jurister inför det svenska medlem- skapet negligerades kritiken utifrån slagord om ”fredsprojekt”. EU-lag- stiftningen och EU-domstolens praxis har skapat ett oöverskådligt rättsystem även för juridisk expertis.

Den nya samtyckeslagen för sexbrott dömde Lagrådet ut med motiveringen:

”Det går inte att utifrån lagtexten förutse i vilka fall det finns förutsättningar för straffrättsligt ansvar”. Men kritiken negligerades av regering och riksdag till följd av #MeToo-kampanjerna.

Det statliga svenska utredningsvä- sendet har allvarligt försämrats och alltför ofta saknas helt konsekvensbe- skrivningar, dvs. lagstiftaren vet inte vilka effekterna kan bli av en ny lag.

Detta är en delförklaring till Lagrådets allvarliga kritik av föreslagna lagförslag.

Den slarviga handläggningen på re- geringskansliet med korta remisstider är en återkommande kritik av Lagrådet.

En kritik som regeringen ständigt åsi- dosätter.

Det märks att den juridiska kompen- tensen bland statsråden, regeringskans- liet och den lagstiftande församlingen, riksdagen, är förskräckande låg.

MeToo-kampanjerna fortsätter

I Sverige har MeToo-kampanjen lugnat ned sig efter den medialt uppmärksam- made Hovrättsdomen mot Kulturpro- filen. Det är i Sverige ett lindrigare brott att berusad, utan körkort med en bil med körförbud köra ihjäl en män- niska och smita från olycksplatsen än att ha vaginalt och oralt sex med sam- tycke. Emellertid har kvinnan senare blivit missnöjd med det oralsex som Kulturprofilen erbjudit på grund av obehagliga kväljningar. Eftersom Kon- sumentverket eller Allmänna reklama- tionsnämnden inte behandlar dylika ärenden blev en våldtäktsdom en möj- lighet till ett skadestånd för kräkningen och lidandet, som blev större än att köra ihjäl en människa. Till skillnad från misshandelsmål utdöms i våldtäktsmål strängare påföljd trots en bristande stödbevisning. Domstolarna tillämpar ett lägre beviskrav i våldtäktsmål och således kan man dömas för våldtäkt utan substantiell bevisning. (Se SVJT 2018 s. 327.)

I USA däremot fortsätter häxjakten på offentliga personer. De senaste off- ren för de mediala förtalskampanjerna är Bernie Sanders, astrofysikern Neil deGrasse Tyson, Woody Allen och gu- vernörerna i Virginia samt Donald J Trump.

I början på januari månad anklagade New York Times senatorn Bernie San- ders för sexuella övergrepp, sexism och diskriminering under hans valkampanj 2016. Det är en högst anmärkningsvärd artikel då anklagelserna är minst sagt vaga (”diffusa” som Tage Danielsson

skulle ha sagt) och substanslösa. Ingen av handlingarna torde vara kriminella.

Alla utpekade i artikeln förnekar ankla- gelserna och som läsare är det omöjligt att avgöra sanningshalten i påståen- dena. Den enda konkreta anklagelsen i artikeln är att Giulianna Di Lauro, ”a Latino outreach strategist” under San- ders kampanj, hävdar att han rörde hennes hår: ”She consented, but she said he ran his hand through her hair in a

‘sexual way’ and continued to grab, touch and ‘push my boundaries’ for the rest of the day.” En av de tre kvinnor som ut- satts för kränkningar är en som blev tillsagd att sova i ett rum med tre an- dra okända män. Det tydligen att NYT kommer att fortsätta att driva #MeToo kampanjerna även under 2020 års pre- sidentval mot de kandidater som inte godkänns av Wall Street och familjen Sulzberger.

Astrofysikern Neil deGrasse Tyson, som är bland känd för TV-serien ”Cos- mos: A Spacetime Odyssey” (2014), har anklagats av Tchiya Amet El Maat, ti- digare Staci Hambric, för våldtäkt 1984.

Han hade under tiden som doktorand vid University of Texas i 1984 en kort relation med henne. Hon polisanmälde honom 2014, men ärendet avskrevs på grund av den tioåriga preskriptionsti- den. Därefter har hon på sociala medi- er anklagat Tyson för våldtäkt, trots att hon inte ens kommer ihåg vilken dag våldtäkten begicks. Genom en David G.

McAfee som driver en religiös websajt Patheos efterlystes 2017 fler anklagel- ser mot Tyson. Två kvinnor trädde då

fram. En Ashley Watson, 28 år, hävdade att Tyson hade gjort “inappropriate”

sexuella närmanden sommaren 2018.

Men hans försök att förföra henne misslyckades. (Är detta verkligen ett kriminellt beteende?) Även professorn Katelyn N. Allers utsattes för hans min- dre lyckade förföringskonster 2009.

Tidigare i år har Amazon Studios vägrat att distribuera Woody Allens se- naste film, till följd av de obevisade på- ståendena om hans sexuella övergrepp på sin adoptivdotter, som han numera är gift med. Polisens undersökningar har heller inte funnit dessa anklagelser från Ronan Farrow styrkta.

I Virginia började skandalerna med att den demokratiske guvernören Ralph Northam avslöjades med att på en bild i 1984 års medicinska skolårsbok 25 år gammal ha ett svartmålat ansikte,

”blackface”, tillsammans med en person i Ku Klux Klan-dräkt och huva. Först erkände han detta, för att sedan de- mentera påståendena. Därefter avslöja- des delstatsåklagaren Mark Herring att han som student vid Virginia Military Institute 1980 också varit svartmålad på ett fotografi. Han hade ironiskt nog dessförinnan krävt Northams avgång.

Det kan tilläggas att republikanen i Flo- rida Michael Ertel tvingades avgå i år då hans svartmålade ansikte i ett skol- fotografi från 2005 blev känt.

Afroamerikanen, demokraten och delstatens vice guvernör Justin Fairfax, 39 år, valdes i november 2017 och är den som efterträder Northam om han avgår, anklagas för två sexuella kränk- ningar för 15 respektive 19 år sedan.

Först anklagade Kalifornia professorn Vanessa Tyson, 43, honom för oralsex på hans hotellrum under 2004 års de-

mokratiska konvention i Boston. Redan efter han valdes 2017 vände hon sig till Washington Post med dessa anklagel- ser, som dock inte kunde bekräfta san- ningshalten i historien och valde då att inte publicera uppgifterna. Hon är as- socierad professor i politik, ”racial and gender studies” vid Scripps College i Kalifornia och är sedan tonåren varit aktiv i demokraterna. Under senare år har hon skiftat forskningsfokus till frågor om sexuella övergrepp och femi- nism. En forskning som hon bedriver på Stanford University. Hon har talat öppet om sin fars övergrepp mot henne.

Sedan framträdde Meredith Watson med påståendet att Fairfax våldtog henne år 2000 när de var studenter på Duke University. Ingen av kvin- norna har polisanmält händelserna och några bevis har inte presenterats. De som kräver Farifax avgång bygger på att en kvinna aldrig kan ljuga om så- dana övergrepp och måste därför hållas för trovärdiga. Trots att det inte finns någon legitim grund för riksrätt, im- peachment, ty det finns inga åtal eller någon rättslig process, kräver ledande demokrater detta då de två kvinnorna är beredda att vittna vid sådana riks- rätts utfrågningar. Vid en sådan pseu- do-rättslig process kommer politikerna att vara livrädda inför de professionella häxjägarna i medierna. Redan för 15 månader sedan började det Demo- kratiska partiet använda sexanklagel- ser och identitetspolitik för att få bort misshagliga politiker, som exempelvis Minnesota senatorn Al Franken.

Läkaren Ralph Northam var tidigare republikan, men lämnade partiet på grund av den kristna högerns abort- motstånd. Senator Ted Cruz, president

Trump och vice president Pence har tidigare attackerat Northam som en anhängare av ”barnamord”. Farifax är en liberal abortanhängare precis som Ralph Northam. Abortfrågan är nu en av Trumps stora valfråga inför nästa presidentval, vilket framgick inte minst av hans State of Union tal i år.

Det är tydligt att Demokraterna prio- riterar frågor om ras, kön och sexuell läggning än att försvara demokratiska rättigheter, inklusive rätten till abort, och väsentliga ekonomiska spörsmål för folkflertalet

Det kan noteras att kampanjen mot de tre Virgina demokraterna började genom artiklar publicerade av webbsaj- ten Big League Politics.com, som drivs av en tidigare skribent på Breitbart News.

Skandaljournalisten Ronan Farrow på The New Yorker, som låg bakom av- slöjandet av Harvey Weinstein – start- skottet för häxjakten #MeToo – har nu ”avslöjat” att Alva Johnson lämnat in en stämningsansökan till en dom- stol i Florida med anklagelser om att presidenten Trump gjort sig skyldig till ras- och könsdiskriminering. I augusti månad 2016 ska Trump ha tagit hennes hand och försökt kyssa henne på mun- nen, vilket inte helt lyckades då hon vände bort huvudet. Något vittne finns inte till detta grova sexuella övergrepp och återigen lär väl denna ansökan

avskrivas. Dessa anklagelser kan jäm- föras med presidenterna JFK och Bill Clintons sexaffärer.

I USA finns en förfärande historia av anklagelser om sexuella övergrepp som har visat sig vara falska. En stor del av de svarta män som lynchades i Amerika mördades under förevändning

att de gjorde sig skyldiga till sexuella övergrepp. Nu är Farifax hotad med of- fentlig lynchning via hearings. FBI:s J.

Edgar Hoover använde sexuella ankla- gelser systematiskt som ett verktyg för utpressning, provokation och undanrö- jande av politiska motståndare. Martin Luther King Jr, som FBI misskredite- rade genom avslöjanden om hans pri- vatliv, skulle aldrig ha överlevt dagens reaktionära #MeToo-häxjakter.

Till skillnad från dessa reaktionära mediakampanjer pågår det omfattande och systematiska sexuella övergrepp på förvarstagna invandrarbarn i USA. Det finns ungefär 15.000 förvarstagna mig- rantbarn idag. Enligt en rapport från US Department of Health and Human Services (HHS) har det inkommit 4.556 anmälningar om övergrepp mellan ok- tober 2014 till juli 2018. Men eftersom det handlar om fattiga icke-vita barn i förvar får det ingen offentlig uppmärk- samhet i NYT eller WAPO till skillnad från när vita överklasskvinnor i Holly- wood och i karriären fått skamliga för- slag från några snuskhumrar.