Ryskt styre

Till att börja med har vi alternativet ryskt styre vilken innebär att status quo bevaras eller att federationssubjektet förändras till republik samt alternativen att styrelseformen och/eller förvaltningen läggs under annan stat med bibehållen rysk anknytning. Att status quo i längden skall kunna komma att vara funktionell bör ses som svår enär organisationsformen län (Oblast) bör ses som alltför nära integrerad under de ryska institutionerna för att vara hanterbar i en förhandlingssituation där Kaliningrad som separat enhet skall integreras närmare till ett federativt Europa. Ett avtal med Kaliningrad skulle ur det Europeiska perspektivet krävas vara ytterst specificerat att gälla enskildheter och specifikt definierade för att gälla endast Kaliningrad Oblast och inte det övriga Ryssland. Därav kan det vara svårt att söka helhetslösningar på de problemkomplex vilka berör den institutionella strukturen.

Exempelvis kan gråzonshandeln över gränserna vara mycket svår att hantera eftersom Kaliningrad är en del av det ryska ekonomiska systemet och en hermetiskt tillsluten gräns inte på något sätt gagna utan snarare förvärrar den redan idag svåra ekonomiska och sociala situationen genom att kapitalflödet via gråzonshandeln skulle minska. Paradoxalt nog är det Rysslands ekonomiska institutioner och SEZ som är basen för den ekonomiska integrationen med närområdet men vid Schengenavtalets inträde kommer gråzonshandeln att störas och transaktionskostnaderna att öka vilket kan leda till bildandet av informella kontaktorganisationer vilka effektivare organiserar vinstdrivande operationer, alltså en organiserad brottslighet som inriktar sig på högvärdigt gods som narkotika och människosmuggling. Den småskaliga gränshandeln vilken idag bedrivs av mindre resursstarka medborgare kommer att minska och därmed också kapitalflödet till den gruppen.

Att säravtala visering för Kaliningradborna eller ge dem speciella rättigheter att passera Schengengränsen bygger på att man skulle kunna specificera vad en Kaliningradbo är och därmed kunna avskilja dem från andra federationsmedborgare. Vid en förändring till republik inom den ryska federationen kommer dessa faktorer att, visserligen fortsatt vara ryska, men ha en distinktion i förhållande till Moskva. Institutionellt kommer man att vara republiken Kaliningrad och innevånarna kommer att ha formell status som medborgare i republiken Kaliningrad. Detta kan också stärka den framväxande euroryska identiteten vilken idag är i en inledningsfas på sin möjliga väg att orientera sig bort från Moskva och mot närområdet i Europa. Den starka politiska kopplingen till Moskva och stödet för president Putins Enade Ryssland är ett av argumenten för att Kaliningrad kommer att stanna inom den ryska lösningen eftersom, trots att man upplever sig som europeiska ryssar ändå är ryssar och inte

balter. Separatismen tycks i dagsläget så svagt politiskt förankrad och upplevd att alternativet rysk autonom republik kan komma att bli ett av alternativen för framtiden.

5.2 Transition

Att regionen i fråga på något sett kommer att uppdelas mellan olika stater eller genomgå en transition ses som något komplicerat. Detta främst på grund av att det är svårt att dela på något som har oklarheter i ”ägandet”. Här kommer den historiska bakgrunden in och komplicerar förhållandet ytterligare. Om området ska delas upp: Vad vill Kaliningradborna, vilket är det mest attraktiva alternativet? Vem vill ha området? Uppdelning av territoriet mellan grannstaterna och/eller Tyskland på historisk grund skulle kunna orsaka splittring och oro på det mellanstatliga politiska planet, vilket undvikits genom att staterna ratificerat gränsavtalen. Dessutom torde ett övertagande av området kräva stora ekonomiska och politiska resurser att skapa legitima institutioner och en fungerande marknadsekonomi samt enorma insatser i form av sociala åtgärder. Det finns inte någon etnisk eller annan separatistisk strömning inom Kaliningrad vilken tycks tillräckligt stark att bestämma någon transitionsriktning. Den spirande identifikationen i grannskapet tycks bygga delvis på de kontakter som tas i gråzonen, om gränsen försvinner kommer dessa kontakter att upphöra vara ekonomiskt intressanta och därmed minska. Därmed kan det vara av mindre intresse att gränsen upphör att finnas, trots att ekonomin i ett längre perspektiv troligen skulle gynnas.

Tyskland tycks dock ses som den minst troliga eftersom Kaliningrads befolkning bär med sig historien om Stora Fosterländska Kriget. Grannstaterna har etniska och kulturella identiteter vilka inte är euroryska utan nyvaknat nationella därav kan transition ske först när den regionala identiteten stärkts.

Kaliningradborna hålls samman av att inte riktigt tillhöra vare sig det ena eller det andra och därmed saknas förutsättningar att, i nuläget, skapa opinion för att lämna federationen för att uppgå i en annan stat. Men är något av de berörda länderna som vill ha området i fråga?

Naturtillgångarna är av intet större värde att kontrollera och infrastrukturen är undermålig, vilket leder till att en ekonomisk upphämtning i området kommer att kräva investeringar och lång tid. Processen att omforma och skapa legitima institutioner kommer att kräva resurser, praktiskt och juridiskt. Men Kaliningrad ligger där det ligger och kan svårligen flyttas så värdet ligger i att lösa just det geopolitiska läget vilket leder till enklavrelationen med EU.

Frågan som uppkommer gällande EUs engagemang i Kaliningrad är följaktligen hur långt medlemsländerna är beredda att gå gällande stöd till området. Hur mycket ska man egentligen stödja ett område som inte är med i EU. Hur ska egentligen EUs Kaliningradpolitik tolkas? Är det i första hand ett medel för att få en yttre gräns effektivt tillsluten eller ska den ses som ett slags samarbete/närmande med Ryssland? Som redovisats bistår EU med stöd till gränsövergångar så att det ska bli lättare för människor att kontrollerat passera gränsen, men kanske är det så att man snarare vill att det ska bli svårare för ryssar att ta sig över gränsen in till EU, i övrigt tycks ett flertal av projekten ha karaktären av humanitärt bistånd och säkerhetsåtgärder för miljö och folkhälsa. Schengenavtalet är mycket tydligt gällande tredjeland bestämmelser, och hur mycket än Ryssland önskar ha inflytande så kommer nog EUs policy inte att rubbas. Klart är även att Kaliningrads angelägenheter ses som ryska angelägenheter från EUs sida. EU varken kan eller vill lägga sig i Rysslands inrikespolitik.

Men situationen är för båda parter kostsam i längden, både ekonomiskt och politiskt, och en konstruerad formell lösning skulle kunna vara någon form av förvaltning. En transition till övertagande av kontrollen och förvaltningen av området kan alltså, istället för de övriga punkterna som separat nationell, möjligen bli ett av den Europeiska Unionen förvaltat kondominium. Det vill säga att möjligheten kan uppstå om ett avtal mellan den Ryska federationen och den Europeiska unionen angående någon form av europeisk kontroll och förvaltning (och möjligen då även någon form av territoriellt särskiljande under längre eller kortare tid) av området. Kaliningrad skulle alltså, men endast på ryskt initiativ, kunna föras in under unionen utan att bli medlem. Institutionellt skulle alltså Kaliningrad fungera integrerat i regionen och kanske det upplevda i den regionala identiteten legitimera en sådan lösning.

5.3 Autonomi

Om Kaliningrad på något sätt skulle omvandlas till en autonom stat så skulle detta få konsekvenser inte bara för EU utan även för Ryssland. Frågan som följaktligen bör ställas är om Ryssland verkligen har råd att avlägsna ett område från den ryska federationen för att omvandlas till en autonom stat. I ljuset av Tjetjenienproblematiken kan detta vara ett alternativ som minst av allt appellerar till vare sig Ryssland eller president Putin. Det bör även has i åtanke att Kaliningrad redan i valet 1999 var ett starkt Putinfäste och är så än idag.

Under 1990talet har även den regionala maktutövningen minskat medan centralmakten har fått ett starkare grepp. Det finns inte heller något som idag tyder på att det i Kaliningrad finns en opinion för att området skulle omvandlas till autonom stat eller en fjärde baltisk republik.

Men vid ett skifte vid makten i Moskva skulle alltså lojaliteten kunna försvagas och strävan mot ett autonomt Kaliningrad få en större grogrund.

En fjärde autonom baltisk stat, fortfarande utanför den Europeiska unionen, utan egentlig inhemsk industri och en ekonomi i kräftgång skulle vid ett lösgörande från Ryssland falla ytterligare bakåt. Att i dagens läge upprätta en autonom stat tycks det finnas ytterst få förutsättningar för; Kaliningradborna stöder den sittande presidenten och upplever sig visserligen europeiska men som europeiska ryssar, dessutom är beroendet av Moskva både ekonomiskt och politiskt fortfarande starkt. De två övervägande största partierna Putins Enade Ryssland är federationsstärkande och Zjirinovskijs LDPR nationalistiskt, vilket talar emot autonomi idag. Men i ett längre tidsperspektiv kan det naturligtvis komma ifråga och då ställs frågan om ett medlemskap i EU skulle minska kontrollkostnaderna från EUs sida till priset av ekonomisk starthjälp. Kostnaderna för gränskontroll är och kommer att vara en utgift så länge Kaliningrad befinner sig utanför men starthjälp för en liten autonom stat bör ses som en begränsad kostnad. Alternativet autonomi utanför EU skulle få nära katastrofala följder. I Kaliningrad är många beroende av vad som betecknas ”grå verksamhet”. Kommer den framtida institutionella strukturen dess invånare till gagn eller kommer andra intressenter att gynnas? När sammetsridån ombildas till en effektivt övervakad yttre gräns kommer den grå ekonomin att söka sig andra vägar och ytterligare en ekonomisk verklighet kommer att uppstå. Tänkbara alternativ är; a. Kriminaliteten ökar i gråzonen och den organiserade brottsligheten tar över gränstrafiken helt eftersom transaktionskostnaderna för verksamheten stiger vid effektivare kontroller. b. Gränsen försluts så effektivt att gråzonshandeln upphör helt. Båda alternativen kommer att innebära stora ekonomiska påfrestningar för området eftersom försörjningsmöjligheterna minskar, varor ändrar pris och flödesmönster och de sociala konsekvenserna blir oerhörda. Den regionala integrationen kommer att gå tillbaka och fattigdomens utanförskap bli en identitet. Autonomi är en paradoxal problemställning, beroende av den framtida utvecklingen politiskt och ekonomiskt med ett flertal konsekvenser.

Att återuppstå som gamla Ostpreussen med återställande av historiska gränser måste ses som en både praktisk och politisk absurditet. Alternativet skulle ställa alltför många komplikationer i sikte.

5.4 Avslutning

Det som definitivt kan sägas om Kaliningrad är att det krävs omfattande förändringar för att få området att utvecklas. Det är här som EU kan göra en insats genom stöd till olika projekt rörande den institutionella uppbyggnaden, vilket är komplicerat då institutionsstrukturen är en intern rysk angelägenhet. I första fasen kommer troligen Kaliningrad att omvandlas inom den ryska lösningen till en autonom republik eftersom ingen vill eller kan ifrågasätta att det är ryskt territorium. Men förändring måste till stånd eftersom det kommer bli ohållbart när SIS stänger gränsen och EUs kontrollkostnader kommer att överstiga nyttan av dem. Tillståndet i Kaliningrad kommer att förvärras eftersom inflödet i ekonomin kommer att stagnera. Avtal måste till för att området överhuvudtaget skall kunna fungera ekonomiskt och vara politiskt hanterbart. Att tydliga separatistiska tendenser saknas idag är ett tecken på att de ryska eller grå institutionerna fortfarande upplevs som legitima. Att på sikt få specialavtal kommer att leda till ökad integration med närområdet, därmed kommer identifikationen glida allt längre från Moskva, den euroryska identiteten kommer att stärkas och legitimiteten av Moskvas institutioner upplevas falla. En ny stat kan komma att byggas och om den kommer i form av total autonomi eller semiautonomt område bestäms av hur och vilken väg EU och Ryssland kommer att ta samt hur samverkan dem emellan kommer att te sig.

Problemets komplexitet är alltså av sådan art att framtiden har både korta och långa sekvenser och hur skall man avgöra hur lång framtiden är? Verkligheten består av vad som kan liknas vid strömmar och underströmmar, som vattnet i världshaven. Minsta påverkan kan ändra strömmars lopp och kraftiga underströmmar har förmåga att dra med sig oanat stora mängder materia. Att Kaliningrad kommer förändras från sin nuvarande status torde stå klart men förändringen kommer att vara beroende av ett stort antal krafter vilka regionen själv inte har förmågan att påverka. Kaliningrad är en komplicerad fråga och man kan inte förenkla den genom att söka definiera vem som ”äger problemet” eftersom det är ytterst komplext.

Aktörerna äger nämligen var sin oåtskiljbar facett av problemställningen. Den ryska facetten kan ses som en strävan till sammanhållning av federationen eftersom Kaliningrads autonomi bland annat skulle kunna skapa ytterligare problem i Tjetjenienfrågan. EU kan inte lägga sig i inre ryska angelägenheter och grannstaterna har ratificerat området. EU har problem med att Kaliningrad ligger där det ligger. Man måste skärpa gränskontrollerna och implementera Schengenavtalet vilket kommer att leda till omfattande störningar i de lokala strömmarna av varor och personer, i det läget kommer EU att framstå som isolationistiskt.

Implementeringsproblematiken för de demokratiskt stiftade lagarna kommer troligen för mycket lång tid framåt att bestå. Den respekt och legitimitet institutionerna idag har kan ses som variabel och oron för området som en tickande bomb av kriminalitet och smittspridning kan kopplas till det svaga institutionella nätverket. En negativ spiral av dislegitimitet har skapats av politisk och ekonomisk instabilitet. Äganderätten är svag och därmed utvecklas inte heller ekonomin, Kaliningrads befolkning är varken ryssar eller något annat utan på väg mot en ny identitet. I detta läge riskerar identifikationen, vilken skapar det upplevda samhället, att snarare stöta ut och identifiera euroryssen som den fattige som måste klara sig på egen hand. Mentaliteten blir djungelns lag utanför det formella institutionella ramverket. I det läget är det än svårare att integreras i ett legitimerat, institutionellt Europa. Det demokratiska systemet kan inte legitimera sig i längden utan stabilitet och ekonomisk tillväxt.

Det inte endast lagar och förordningar som räknas till institutioner utan även vad man brukar benämna som informella institutioner, alltså till exempel den mentalitet och det förhållningssätt vi har till vår omvärld, och utifrån det formar vi oskriven samhälletikett.

Naturligtvis finns dessa även i den gråzon där mycket av ekonomin opererar idag. Problemet är att dessa informella institutioner inte är kompatibla med de formella och ju längre tid de får verka och befästa sin struktur desto större blir problemen när de inom kort kommer att kollidera med den Europeiska Unionens institutionella ramverk.

Uppsatsens syfte var att utifrån Swerews åtta möjliga utvecklingslinjer beskriva och analysera Kaliningrads framtid. Klart är att Kaliningrad, den ryska centralmakten och EU har en icke helt problemfri väg att gå oavsett vilken som väljs, men intressant för vidare studier.