Säkerhet

Tingvall & Lie (2002) beskriver Vägverkets nollvision i trafiksäkerhetsfrågor. Enligt nollvisionen är risker för död och allvarlig skada långsiktigt oacceptabla inslag i vägtransportsystemet. Medan tidigare synsätt ”utgår ifrån en avvägning mellan förlust av liv och nyttigheter […] så innebär Nollvisionen långsiktigt att en sådan avvägning inte får ske” (Tingvall & Lie, 2002 s. 97). De tidigare synsätten associeras vanligen till en form av samhällsekonomisk analys s.k. utilitaristisk nyttomaximering.

Nollvisionen skiljer sig även i synen på ansvar. Nollvisionen tillskriver systemut- formaren ett större ansvar än i tidigare synsätt. Den enskilde (trafikanten) är ”ansvarig för att följa lagar och bestämmelser medan systemutformaren är ansvarig för den

inbyggda säkerheten i systemet” (Tingvall & Lie, 2002 s. 98). Ett skäl för denna ändring är enligt författarna att även för ”felhandlingar” som den enskilde kan kontrollera så är omfattningen av handlingarnas konsekvenser ofta bortom den enskildes kontroll – de avgörs mer av systemets utformning.

Nedan ses nollvisionen som en enhetlig position. Det är möjligen en förenkling. Olika dokument kring nollvisionen har olika tonvikt och en viss utveckling kan ha skett över tid. Norge har även en egen nollvision och Danmark har liknande regler (Nihlén- Fahlquist, 2005 s. 28). Dessa möjliga olikheter utreds dock inte mer här.

Irrationalitet och utopiska mål

ställer två krav på ett handlingsvägledande mål: det ska vara realistiskt och utvärder- ingsbart. Kravet på realism nyanserar Hansson genom påpekandet att mål kan uppnås i olika grad. Målet måste alltså inte kunna uppnås fullt ut för att klara realismkravet. Ett skäl för det är att så strikta krav skulle underkänna många värdefulla mål som t.ex. frihet. Frihet används nämligen också ofta som ett idealt begrepp. I samhällsdebatten ses frihet ofta som ett samhälleligt mål att sträva mot och närma sig, inte någonting som redan har uppnåtts eller som det rent utav går att uppnå totalt. Frihet ses trots det som ett centralt värdefullt mål. Det talar alltså emot ett mycket strikt realismkrav. Hanssons mildare realismkrav blir istället ”att det ska vara möjligt att komma närmare målet än vad man är från början” (2002 s. 154). Utvärderingsbarhet består av mätbarhet (att graden av måluppfyllnad kan mätas) och kravprecisering (att tidpunkter angetts för när viss grad av måluppfyllnad ska nås). Nollvisionen klarar dessa krav och är således inte irrationell, hävdar Hansson.

Edvardsson (2005b) använder nollvisionen som exempel i en artikel om ”utopiska” mål. Edvardsson betonar att utopiska mål, mål som troligen inte kan nås fullständigt, kan vara långsiktigt vägledande. Ett möjligt problem med att ha främst kortsiktiga mål är att åtgärder för att uppfylla dem samtidigt kan vara ”ineffektiva i förhållande till slutmålet” (2005b s. 215). De kan t.ex. skapa hinder för uppfyllande av kommande kortsiktiga mål. Enligt Edvardsson kan utopiska mål även vara inspirerande i högre grad.

Kritik om ineffektiv minimering av dödsfall

En annan form av kritik mot Nollvisionen hävdar att kostnaderna för att minimera antalet döda i trafiken är orimliga. Argumentet utgår från något fall där resurser som används för att minska dödsfall i trafiken kan visas ha en alternativ användning som är än mer värdefull. Möller (2001 s. 354) framför en sådan invändning när han betonar att vi inte önskar bara liv, utan liv med en viss kvalitet. Då måste andra värden än

minimering av dödsfall beaktas och ges resurser. Minskning av dödsfall i trafiken ses här alltså som ett mål som kan vägas mot andra mål såsom uppnåendet av viss

livskvalitet.

Elvik (1999) framför en variant av ett sådant argument. Först karaktäriserar han nollvisionen som en trafikrelaterad tillämpning av en generell etisk princip om minimering av dödsfall. Därefter relateras denna princip till andra samhällssektorer, såsom vården, utifrån kostnadsdata från det norska systemet. Elvik hävdar att mini- mering av dödsfall inom en sektor (trafiken) kan bli så resurskrävande att det totala antalet dödsfall ökar när minskningen i trafiken vägs upp av en större ökning i andra sektorer (som vården) till följd av mindre resurser. Agerandet är då kontraproduktivt utifrån sina egna premisser dvs. utifrån den värdering om minimering av dödsfall som motiverar nollvisionen. Om Elviks analys och ekonomiska beräkningar är giltiga, samt har viss generalitet, så står nollvisionens förespråkare inför ett dilemma. Antingen måste det finnas goda skäl för varför minimering av dödsfall ska eftersträvas exklusivt i

trafiksektorn. Eller så bör minimeringen tillämpas mer generellt och med fokus på de samhällssektorer där insatserna är mest effektivt.

Kommentar

En skillnad mot argument av den typ Möller ger ovan är att Elviks resonemang inte i sig invänder mot minimering av dödsfall, enbart mot att det exklusivt tillämpas på trafik-

sektorn. Elviks argument aktualiserar även frågor om relationer mellan Vägverkets styrande mål och andra myndigheters mål och verksamheter.

Ansvar

Nihlén-Fahlquist (2005) försvarar nollvisionen mot en möjlig invändning om att nollvisionen överger idén om individuellt ansvar. I förlängningen hotas även individers frihet, enligt invändningen, då statligt ansvar antas övergå i paternaliska förbud mot individers frivilliga risktagande (s. 30–32). Försvaret bygger på dels en analys av tre typer av ansvar, dels två olika funktioner med att tillskriva ansvar till någon. Ansvars- typerna är: (1) kausalt ansvar som tillkommer den som orsakat något faktiskt tillstånd, (2) klanderansvar som tilldelas den som moraliskt förtjänar klander för sitt agerande samt (3) framåtblickande ansvar som tilldelas den som kan förbättra situationen så att problemet inte upprepas (s. 33–35). Nihlén-Fahlquist betonar att man vid ansvars- utkrävanden i samhället ofta inte skiljer tydligt på (2) och (3). Dessa typer av ansvar motsvarar dock två olika och konkurrerande synsätt på ansvarstillskrivandets funktion: dels ett retributivistiskt synsätt, dvs. ett synsätt som tillskriver ansvar bara till individer som moraliskt förtjänar klander, dels ett konsekvensetiskt synsätt som tillskriver ansvar efter vad som ger bäst konsekvenser t.ex. till någon som kan lösa det aktuella

problemet. Nihlén-Fahlquist försvarar nollvisionens syn på ansvar med att den inte tar bort individens klanderansvar utan snarare tillför framåtblickande ansvar, särskilt då för systemutformaren (s. 36). Ansvarsfördelningen behöver därför inte ses som ett

nollsummespel (s. 39).