Särkriminalisering av barnmisshandel

Barnrättighetsutredningen i SOU 2016:19 menar att nuvarande lagstiftning och rättstillämpning har resulterat i att barn inte har ett likvärdigt skydd mot våld som vuxna. Utredningen framhåller att detta måste åtgärdas eftersom en sådan ordning är oförenlig med barnkonventionen. Därför föreslås ett införande av en ny straffbestämmelse, 3 kap. 5 a § BrB. Syftet med en särkrimina- lisering är delvis symboliskt, lagstiftaren ska på detta sätt markera att man ser allvarligt på denna typ av våldsbrottslighet. Som tidigare nämndes anses ett pedagogiskt syfte med särkri- minalisering inte ensamt utgöra en tillräcklig grund för kriminalisering. I detta fall är dock syftet också att flera typer av handlingar ska rubriceras som misshandel än vad som görs idag. Detta ska göras genom att man tar bort smärtrekvisitet och stadgar att det ska vara tillräckligt att man utsatt barnet för våld. Borttagande av smärtrekvisitet skulle innebära en förskjutning av miss- handelsbrottets lägre gräns och svårhetsgraderna skulle därför också förflyttas. Till exempel skulle en knuff mot ett barn, som inte orsakat smärta och som idag närmast skulle anses som ofredande, enligt förslaget omfattas av misshandelsbestämmelsen. I sin helhet ska misshandels-

43

brott mot barn anses som mer försvårande än vad man anser idag. Frågan om vad som är straff- bart och inte blir upp till åklagaren att besluta om, eftersom denne har möjlighet att underlåta att åtala personer för bagatellartade handlingar.

I uppsatsen har slutsatsen dragits, till skillnad från vad som anförs i SOU 2016:19, att nuvarande strafflagstiftning tillgodoser barnets skydd mot våld. Däremot har brister uppmärksammats vid tillämpningen av lagen. Barnrättighetsutredningen menar att föräldrars handlande ursäktas i domstolarna just på grund av bland annat familjeförhållandet och att våld mot barn blir straffritt trots att motsvarande handling vore straffbart om det begåtts mot en vuxen. På så sätt får inte barnet samma skydd som vuxna mot våld. Såsom konstaterats i uppsatsen är en sådan ordning oförenlig med barnets rätt till skydd mot våld. Tendensen i vissa domstolar är dessutom i strid med lagstiftarens avsikt med barnagaförbudet och senare skärpande lagstiftningsåtgärder gäl- lande våld mot barn. Det är ostridigt allvarligt att barn inte ges likvärdigt skydd och att Sverige som konventionsstat därför har en skyldighet att åtgärda problematiken på lämpligt sätt. Barn har en rätt att inte bli utsatta för våld av sina föräldrar och det finns därför ett viktigt intresse att skydda. I uppsatsen har hittills behovet av ny praxis och ett barnperspektiv framhållits, nedan ska en utvidgning av misshandelsbrottet som en lösning på problematiken också diskuteras. Enligt barnkonventionen är konventionsstaterna skyldiga att vidta lämpliga åtgärder för att skydda barn. Andra åtgärder än straffrättsliga kan vara sociala eller utbildande åtgärder. Utöver ett krav på lämplighet finns ett krav på effektivitet enligt FN:s barnrättskommitté. Ett effektivi- tetskrav återfinns likaså i straffrätten såsom en förutsättning för kriminalisering. Som nämnt har redan gradindelning av misshandel förskjutits och dessutom har lagstiftaren flera gånger framhållit en skärpande syn på våld mot barn. Man kan därmed ifrågasätta effektiviteten av en särkriminalisering på ett område som redan varit föremål för många åtgärder. Det är emellertid mycket möjligt att en särkriminalisering kan leda till att det straffrättsliga beivrandet av våld mot barn kommer vara tämligen omfattande. Ändringen medför nämligen både ett sänkt bevis- krav och att det straffbara området utvidgas. Dessutom menar Lernestedt att kravet på effekti- vitet endast kan utesluta kriminaliseringar som antas omöjliga att beivra. Kravet på effektivitet i enlighet med barnkonventionen och principer om kriminalisering torde därför inte hindra ett införande av särkriminalisering.

Även om barnets skydd mot våld härmed kan stärkas i straffrätten på ett effektivt sätt betyder det inte att straffrättsliga åtgärder är lämpliga. Vad som menas med lämpligt i enlighet med barnkonventionen är inte helt klart och torde bero på vilken typ av åtgärd som är aktuell. I fråga om straffrättsliga åtgärder kan man dra slutsatsen att en rad förutsättningar och begränsningar för kriminalisering måste respekteras för att det ska vara lämpligt. Barnets intresse måste här ställas mot andra skyddsvärda intressen och det måste ifrågasättas vilka konsekvenser en särkri- minalisering kan få. I straffrätten råder höga krav på rättssäkerhet som inte får eftersättas. Män- niskor måste ha möjlighet att kunna förutse de straffrättsliga konsekvenserna av ett konkret beteende. Att den lägre gränsen för straffbarhet ska åligga åklagaren att bedöma i det enskilda fallet kan inte anses vara särskilt förutsebart. Ändringen skulle kunna medföra att det blir svårt för den enskilde att veta vilka handlanden mot barn som är straffbart eller inte. I dagsläget är det straffbara området för misshandel och ofredande tämligen stort och klarlagt, en utvidgning

44

medför onekligen en svårförutsebar förskjutning av straffbarhetens lägre gräns. I frågan om lämpligheten av att ta bort smärtrekvisitet är kravet på förutsebarhet därför det främsta skälet till att ifrågasätta förslaget på särkriminalisering. Man kan också ifrågasätta lämpligheten med den bevislättnad som ändringen skulle medföra, vilket både Domstolsverket och Advokatsam- fundet framhållit i sina remissvar. I SOU 2016:19 framhålls vidare att en sänkning av den lägre straffbarhetsgränsen vore förenligt med att barnkonventionen innebär ett förbud mot allt våld, oavsett hur ringa. Som nämnt innebär inte konventionsåtagandet att nolltoleransen ska få ge- nomslag i just straffrätten. Tvärtom skulle en sänkning av straffbarhetsgränsen istället kunna medföra att våld som inte är tillräckligt klandervärt blir straffbart i strid med barnrättskommit- téns uttalande om de minimi-principen.

Kriminalisering ska användas som sista utväg enligt principen om ultima ratio. Också lagstif- taren och barnrättskommittén har uttryckligen framhållit att straff inte ska vidtas i första hand. Straffrätten är den statliga maktens yttersta medel och möjliggör för staten att påtvinga sina medborgare lidande och obehag. Om det finns andra medel som kan påverka medborgare att avstå från att begå vissa handlingar, är det påkallat att vidta dessa i första hand. Förslaget om särkriminalisering kan ses som en del i utvecklingen som gått mot fler särkriminaliseringar till skydd för barn. Risken med detta är att man i straffrätten närmar sig en överkriminalisering som kan resultera i att effektiviteten med kriminaliseringen minskar. Om det straffbara området för barnmisshandel blir betydligt mer omfattande, kan det leda till att myndigheter underlåter att beivra denna typ av brottslighet.

Ett brottsofferperspektiv på kriminalisering påkallar att man ifrågasätter vad konsekvensen skulle vara av att inte kriminalisera. Våld mot barn vore i så fall fortfarande kriminaliserat och täckt av misshandelsbestämmelsen och ofredande. En tänkbar risk vore att föräldraperspektivet kvarstår i vissa domstolar och att barn på så sätt får fortsatt sämre skydd än vuxna. Det är dock oklart om tendensen i domstolarna ens härrör från strafflagstiftningen. Som Lunds universitet framhåller i sitt remissvar är det otydligt i SOU 2016:19 om det är lagtexten som ger barn sämre skydd eller om det är tolkningen av nuvarande lagstiftning och bristande barnavårdkompetens som resulterar i det föräldraperspektiv som finns. Även i tidigare utredningar kring särkrimina- lisering av barnmisshandel har framhållits att problematiken kan vara ett resultat av svårigheter i utredningen och bevisningen snarare än själva lagtexten, varpå det inte är ett renodlat straff- rättsligt problem. Med hänsyn till dessa oklarheter och de konsekvenser som den föreslagna särkriminaliseringen skulle medföra bör man i första hand se till andra åtgärder än straffrättsliga vidtas. Detta vore också i enlighet med barnrättskommitténs uttalanden och principen om ultima ratio. Andra åtgärder som är värda att eftersträva är ökad kompetens och utbildning. Som tidi- gare framhållits finns också ett behov av förnyad praxis som speglar dagens rättsläge innan ännu en ändring görs.